Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh

inte tid att sitta här och skriva nu. Jag är i full färd med att felsöka en maskin som står i ett annat land. På grund av tidsskillnaden är det dag där nu, så jag får offra min nattsömn. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; internet är fantastiskt. Jo, det är jobbigt att gå upp och jobba klockan två på natten, men det är ingenting mot att ägna ett dygn åt att resa dit och ytterligare ett dygn åt att resa hem igen. Så här sitter jag framför min dator och är ganska tacksam faktiskt.

Jag är inte beredd att offra min nykterhet på kundsupportens altare dock. Den här stunden på forumet betyder så mycket mer än bara några ord på skärmen. Att jag sitter här och skriver innebär att jag har ägnat en stund åt mig själv, att jag har reflekterat över hur jag handskas med mitt liv och att jag aktivt jobbar vidare för att få en nykter fortsättning på det.

Det här kan jag naturligtvis inte säga till kunden. Som Ebba skriver i sin tråd: ordet alkoholist har en negativ klang och triggar åtskilliga mindre smickrande bilder i de flestas hjärnor. Jag är själv ett offer för det där, jag kallar mig visserligen alkoholist ibland, men alltid med en skämtsam eller ironisk underton. Det ordet, och ännu mer ordet alkis, får mig att tänka på parkbänkar, högljudda bråk om den sista slatten sprit och sovande, skitiga gubbar i trapphus.

Sopgubbar heter ju numer renhållningsarbetare, många andra yrken har fått mindre nedlåtande benämningar, kanske skulle vi också uppfinna en ny beteckning. Det vore ju enklare att t.ex. säga "jag har drabbats av Vocatus Secundum, så jag får avstå drickandet". Kanske någon skulle starta en tråd där vi kan föreslå och rösta om ett nytt namn för vår sjukdom?

Ha en fin dag allihop!

heueh

inspekterat. Det ligger kanske lite längre bort från jobbet än jag tänkt mig, men i alla andra avseenden är det perfekt. Priset är rimligt, det ligger i utkanten på ett litet samhälle men ändå för sig själv, det är gammalt men i bra skick och precis rätt storlek för mig. Tomten är stor och omringad av skog, man får en känsla av att vistas i en glänta mitt ute i obygden, ändå är det bara några hundra meter till närmsta stora väg. Ofta går jag på magkänsla när jag köper något, ibland ångrar jag mig efter ett litet tag, men nu sitter den där känslan kvar. Jag tror jag går till banken idag.

Men det var inte det som var min poäng. Där fanns ett barskåp, ett välfyllt sådant. Jag vet ju inget om ägarnas dryckesvanor, men det kändes som om dom inte är storkonsumenter. De flesta flaskorna var halvfulla eller mer men såg ändå ut som om dom stått där ett tag. Flera flaskor var dammiga. Hursomhelst så triggade det där något hos mig. Jag kan inte säga att det var ett sug men som ni säkert förstår så hade jag svårt att fokusera på något annat efter det. När jag körde hem kände jag en blandning av sorg och längtan. Jag har alltid velat ha ett barskåp och en vinkällare men aldrig lyckats fylla på i samma takt som jag druckit upp.

Under alla omständigheter måste jag konstatera att jag är väldigt sårbar fortfarande. Det positiva är att jag kände igen mitt resonemang och kunde anlägga moteld i god tid. Nu, en dag senare, känner jag mig helt ok.

Ha en härlig dag!

Ebba

Läste dina två senaste inlägg nu till morgonkaffet och vill önska dig detsamma, en härlig dag!

heueh

igår. Jag bestämde mig för att göra popcorn, microvarianten. Det brukar ta 3-4 minuter i min micro, så jag satte den på fyra och började stöka med annat i köket. Tur var det, för efter dryga två minuter började det ryka något alldeles förskräckligt ur påsen. Jag fick snabbt ur den glödheta förpackningen och slängde ut den i regnet på balkongen, troligen ögonblicket innan den började brinna. Det hela var väl inte så dramatiskt som jag får det att låta nu, men nog adderade det lite spänning till mitt liv i alla fall.

Det här får mig att tänka på vilken tur jag har haft i mitt missbruk. Jag läser i andra trådar här på forumet om hemska saker som många har råkat ut för, jag har också egna historier ur bekantskapskretsen. Som t.ex. en kollega som glömde något viktigt i en taxi under en festnatt och därmed orsakade att en god vän fick sparken. Eller en bekant som vaknade i fyllecellen utan att komma ihåg vare sig hur eller varför. För att inte tala om festprissen som väcktes av polisen, sovande i en fontän i stadsparken. Det värsta jag kan komma på för egen del är en sprucken läpp efter att ha snubblat på ingenting och diverse blåmärken som jag inte har en aning om hur jag fått.

Det känns som om jag verkligen behöver vårda min nykterhet nu, turen kan ju inte hålla i sig för evigt. Gud vakar över barn och fyllon heter det ju, men jag föredrar att ta det säkra före det osäkra. Jag är tillräckligt klantig som nykter.

Ha en bra fredag allihop!

heueh

är ett bra sätt att lära sig hantera besvikelser. Jag hittade mitt drömhus tidigare i veckan, perfekt läge, perfekt skick, kort sagt; precis vad jag letat efter. Mycket snabbt passerade budgivningen min smärtgräns, så nu får jag leta vidare. Och jag som redan hade föreställt mig hur livet där skulle bli, jag hade redan varit på Blocket och letat hammock, gräsklippare, snöslunga och annat smått och gott. Jag hade planerat hur jag skulle möblera, hur jag skulle göra om trädgården. Gruvligt besviken. Man kan väl säga att det var dumt att ta ut så mycket i förskott, men hur skulle jag annars veta att det var mitt drömhus?

Konstigt nog triggade det här inga sug hos mig. Jag kan till och med säga att jag hade mer destruktiva tankar kring alkohol när jag fortfarande trodde att jag skulle kunna köpa det. Jag undrar om inte AA pratar om det där, det är inte bara motgångar som leder till återfall; väldigt många trillar dit när allt är bra och livet är gott. Det låter logiskt i mitt sinne, när man har det bra och livet leker är det väldigt lätt att tro att man kan lägga till det där goda glaset vin på fredagskvällen. När jag tänker tillbaka så är det faktiskt sådana omständigheter som har lett till de flesta av mina återfall.

Så nu letar jag fortfarande. Är det möjligen någon här som har ett hus till salu? Gärna en herrgård på ca. 400 kvm, med en välskött park på någon hektar, vid en sjö ute på landet men ändå nära en stor stad, för under miljonen? Någon?

Ha en fin dag!

Levande

Men själva letandet kan nästan vara bäst ungefär som att planera sin drömresa?
Önskar dig en fin dag

napalosrot

Vad bra med projekt att skingra tankarna med. Det kommer fler hus och priserna är väl bättre på vintern. Den som väntar på något gott....

heueh

i morse var första dagen som gatuljusen fortfarande var tända när vi gick ut, jag och hunden. Nu ser jag fram emot hösten, med alla härliga färger, svalka och dimmiga morgnar. Att vara ute och gå i regnet är en speciell upplevelse; oljerocken, stövlarna och sydvästen gör att jag känner mig varm och go. Det är lite samma känsla som att sitta framför en brasa och se regnet smattra mot fönsterrutorna. Mina kläder bildar en barriär mot vädret, därinne går jag och myser.

Vi såg en familj idag, föräldrar, barn och barnbarn, som frenetiskt och under högljudda diskussioner lastade två bilar med resväskor. Vem skulle åka i vilken bil, vore det inte bättre att ställa den där väskan på högkant, nu skriker lillan igen, typiska "vi ska åka på semester"- diskussioner. Med tanke på tidpunkten och stressnivån så gissar jag att dom har en tid att passa, kanske ett flyg eller en färja. Jag gissar att det första dom gör när dom kommer fram är att gå till baren och sjunka ner i en stol med en drink i handen. Och jag klandrar dom inte.

Att resa är en enormt stressframkallande aktivitet, jag minns själv hur många gånger jag har längtat till det där ögonblicket när man äntligen hittat sitt hotell, tagit rummet i besittning och kunna slappna av med något alkoholhaltigt. Så visst har alkoholen en funktion, det kan jag inte förneka, åtminstone för många. Bara inte för mig.

Tack Ebba, Levande och napalosrot för era kommentarer, de värmer. Jag undrar ibland över de nicks som används här, napalosrot t.ex. tycker jag låter som en exotisk ört, kanske en medicinalväxt, men när jag Googlar det får jag ingenting. Själv har jag valt heueh eftersom det är ett palindrom som anspelar på Huey Lewis and the News som är ett band jag gillar. Frontfiguren lär en gång ha sagt "We look better than we play" men jag tycker dom låter rätt bra.

Ha en mysig söndag allihop!

Läser ofta dina inlägg och uppskattar dem. Idag gav du mig två så personliga impulser att jag måste logga in. Jag har läst o skrivit här mer än fem år. Under flera år intensivt då forum var min livlina.
Det första igenkännandet var resandet, målet och avslappningen. Vi har tidvis ofta rest kortare sträckor med tax free och din beskrivning var mitt-i-prick! Fortfarande, efter flera år utan a händer det när vi kommer hem, att jag minns hur vi sjönk ner och drack nåt a-haltigt och andades ut. En av de många situationer som krävde sin omprogrammering.
Och det andra, hur väljer en sitt nick? När jag började läsa var det en Tulleman som skrev. När jag till slut tog mod till mig och bestämde mig för att börja skriva visste jag inte vad jag skulle kalla mig. Då, i ögonblicket, såg jag 'tulleman' och svängde det till mulletant. Så gick det till i stundens ingivelse och nu är det en del av min identitet? Så mycket har forumet betytt för mig.
Tack för dina inlägg och njut av den regniga söndagen. Jag och vi gör detsamma! / mt

napalosrot

Heueh, tänk så mycket man ser när man inte är i dimman. Lät som du haft en fin morgon. Valet av nick är ju lite kul att läsa om. Napalosrot är mina två gamla nick baklänges. Tor hade jag när jag slutade för första gången. Tor är ett gammalt cyper alias. Sedan var det solapan för att jag gillar solen. Napalosrot får mig att komma ihåg mina två tidigare resor. Ha en fin dag.

Har också begrundat ditt nick och tänkt mig nån slags växt.... Men nu när du avslöjat 'mysteriet' minns jag ju nicket 'solapan'.
Alltid fint att träffa gamla bekanta ? / mt

heueh

är nog det ord som bäst beskriver min sinnesstämning just nu. Jag hade en god vän för länge sedan, vi har inte träffats eller pratat på över 20 år. Men på den tiden hängde vi ihop jämt. Vi seglade bräda och åkte vattenskidor ihop, han var besättningsmedlem på min kappseglingsbåt, vi träffade våra livs kärlekar ungefär samtidigt, våra fruar var gravida samtidigt, vi åkte skidor, semestrade på Rivieran och festade tillsammans. Han var en glad fyr, tyckte om god mat och dryck och var väldigt social av sig. Hans stora umgänge smittade av sig på mig som var mer tillbakadragen.

Jag använder imperfektum eftersom jag tror att han har gått bort. Hans hustru dök upp på min "folk du kanske känner"- avdelning på facebook, så jag blev nyfiken. Jag hittade honom inte någonstans, varken Eniro, Google eller Ratsit har något om honom. När jag kikar på hans hustrus facebook-sida så hittar jag en massa bilder men bara en på honom, och den är fem år gammal. Han ser väldigt tärd ut, mest bara skinn och ben. Tillsammans med det faktum att hon ensam bor kvar på deras gamla adress och har kvar deras sommarstuga får jag känslan av att han inte finns längre.

Jag vet att jag bara kan ringa och fråga, men är nog lite för feg. Inte för att jag är rädd för att prata med henne, utan för att jag är rädd för mina egna känslor. Vi tappade kontakten när min hustru dog. Dom försökte stötta och hjälpa men jag valde att flytta 50 mil bort och börja supa. Jag byggde en bubbla av alkohol och arbete som jag inte ville lämna, jag distanserade mig från allt som påminde mig om henne och vårt liv tillsammans. Inte ens nu vet jag om jag vill bli påmind om den där tiden. Vi får se, kanske jag lyfter luren i alla fall.

Förlåt om det blev lite deppigt idag, hoppas ni får en härlig måndag!

Christina

Att leva med en alkoholist i mer än 25 år tär på en. Vad är det som gör att man stannar kvar. För att man tror att det ska bli bättre, för barnen, för honom eller för sin egen del. Det är säkert flera anledningar och jag tror att man går där och hoppas. För nu blev det bra, den här gången hade vi jättetrevligt när vi träffade vänner eller var ute någonstans. Men alla de andra hundratals gångerna när han blev otrevlig, ramlade, var bakfull dagen efter. Inte orkade ta hand om barnen när de var små. Aldrig kunde åka och hämta dem som tonåringar på lördagkvällen när de varit ute med kompisar eller på dans. När sonen som är vuxen börjar fundera på om hans framtida barn kan vara hos sin farfar som dricker. Mannen den "stora elefanten" som är duktig på jobbet och dessutom är intelligent. Varför ska det vara så svårt att ta tag i det. Tänka på sin familj, känna tacksamhet över att vara frisk eller är han frisk? Nä egentligen inte han är ju en alkoholist. Jag är så medberoende men vad har man att välja på. Kanske att lämna den mannen som jag trots detta känner någon slags kärlek till.

heueh

Jag har ett litet block och en penna ligger i köket. Närhelst något tar slut så skriver jag upp det på listan och när det är dags att handla så tar jag bara min lista och åker. Inget konstigt med det, de flesta har väl samma eller något liknande system. Mitt problem är att jag är helt beroende av min lista, jag handlar bara det som står på den och inget annat. Häromdagen hade jag glömt att skriva upp cigaretter så självklart kom jag hem renons på rökverk. Eftersom jag är för lat för att ge mig ut igen så blev det ransonering.

Jag räknade ut hur lång tid det behövde gå mellan varje cig för att de skulle räcka till nästa köptillfälle. Det var en plågsam kväll, jag satt mest och väntade på nästa chans jag skulle få att kunna gå ut och röka. Minuterna tickade förbi så sakta, så sakta. Ju närmre det magiska ögonblicket jag kom, ju svårare hade jag att sitta stilla. De sista minuterna stod jag vid balkongdörren, cig i ena handen och tändaren i den andra.

Det här leder mig osökt in på mina många försök att begränsa mitt drickande. Jag har provat veckoranson, dagsranson, min. tid mellan varje glas etc. Alltid utan framgång. Hur i h.e får man två glas vin att räcka en hel kväll? Det enda jag kunde komma på var att sysselsätta mig med annat tills strax innan läggdags, så svepa mina glas på två minuter och så i säng. Meningslöst. Jag kan nog konstatera att för min egen del så är det jobbigare att dricka begränsat än att inte dricka alls.

Tack för din kommentar Levande! Jag tror jag ska ta dig på orden och lägga lite krut på det där. Fast jag behöver nog bygga upp lite mod först. Jag är rädd att om jag gläntar på den dörren så kanske den far upp på vid gavel och suger in mig i en värld av känslor som jag inte är redo att hantera än.

Ha en underbar dag allihop!

Så är det för mig också, att försöka dricka lite alkohol ibland är mycket svårare än att vara helt nykter jämt.
Därmed är valet lätt. Att fortsätta nykterheten.

Jobb vidare på det nyktra livet heueh, och ha en bra dag

heueh

har en berg och dalbana som kallas Space Mountain. Jag har varit där några gånger, när barnen var yngre. (Tänk förresten så mycket kul man kan ha när man har barnen som alibi för att släppa alla vuxen-hämningar)! Den går inne i en byggnad och är helt mörklagd. Har man tur och är där tidigt så är det inte så långa köer, då går man från Floridas starka sol direkt in i mörkret och innan ögonen hinner vänja sig så är man på väg, upp och ner, höger och vänster, utan att ha en aning om vad som kommer härnäst. Ungefär så kändes mitt liv när jag drack.

Nu när jag är nykter känns det ofta som om livet planar ut, bergen blir lägre, dalarna blir grundare. Lite tråkigt kanske, men tryggt. Jag åker i dagsljus och kan parera svängarna, vara beredd på utförsbackarna. Fast ibland bjuder livet ändå på en hisnande upplevelse som jag inte varit beredd på. Jag skrev tidigare om mitt drömhus, hur jag såg fram emot att bo där och hur jag senare förlorade budgivningen. Igår fick jag ett samtal från mäklaren, de som bjudit över mig var inte seriösa så nu hade säljaren accepterat mitt bud! Jag kommer att bo i mitt drömhus i alla fall!

Hoppas jag, som läget är nu törs jag inte lita på något förrän alla papper är underskrivna. Lite synd, man borde ju kunna unna sig att vara sprudlande glad en stund i alla fall. Hursomhelst, efter årsskiftet kommer jag att plåga er med lyriska skildringar av naturens under, deprimerande berättelser om barkborrar och döende buskar samt tekniska beskrivningar av hur man lagar en gräsklippare.

Ha en fantastisk dag allihop!

Levande

Glädjs med dig och att det verkar gå som du hoppas.
Den där bergbanan har jag åkt både i verkligheten och i känslan i ruset.
Jag känner mig mer som en boktitel som var Jag vill inte dö, bara inte leva.
Men nu kan jag kvittra runt i skogen med hunden vissa dagar och vem vet du kanske snart kvittrar runt du med.
Önskar dig en fin dag

Å så roligt! Jag kan unna mig att bli riktigt glad för din skull. Förstår att du inte känner dig säker förrän papperen är skrivna, men det är ju verkligen jätteroligt att det verkar bli ditt. Älskar dina beskrivningar av livet, listor, betraktelser och den reflektion som ligger i orden. Hoppas det blir lika bra när det handlar om barkborrar!