av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
sön, 2016-09-11 - 06:23

Jullan. Vi är ju hjältar allihop härinne, den kamp vi för varje dag, varje timme, kräver betydligt mer av oss än vad omvärlden kan förstå. Vi slåss mot en stark fiende som känner oss lika bra som vi själva gör, som kan förutsäga vårt nästa drag nästan innan vi gör det. Det är en strid som böljar fram och tillbaka, ibland pressas vi tillbaka men om vi bara håller kampviljan uppe så kommer vi att segra till slut.

Jag har funderat en hel del på varför jag troligen aldrig kommer att kunna dricka som vanligt folk. I grund och botten handlar det nog om attityd. För mig rankar drickat högst, det verkar det inte göra för de vänner jag har som dricker normalt. Vi kan gå ut och äta, kompisen frågar efter en speciell vinsort han tycker om och får svaret att den är tillfälligt slut. "Då tar jag vatten" säger han. Otänkbart för mig. Eller när jag är ute och går på stan med en bekant och hon pekar på en uteservering och föreslår att vi sätter oss ner en stund. Min första tanke är då; "har dom rättigheter?" För henne är det totalt ointressant, visar det sig att de har en vinlista kan hon ta ett glas, annars får det vara.

Vad jag försöker få fram är att alkoholhaltiga drycker dominerar mitt tänkande och så länge det är så kommer jag inte att kunna ta bara ett glas. Jag minns när jag som barn för första gången smakade whisky, det var ett pyttelitet whiskyfat som mina föräldrar köpt i Skottland. Jag kunde ju ersatt innehållet med te eller äppeldricka, men det brydde jag mig inte om för jag visste att mina föräldrar aldrig skulle kolla innehållet. Det var ju bara en souvenir bland många. Den sortens tänkande tror jag inte jag någonsin kommer att uppnå.

Och lika gott är det, jag trivs med mitt liv just nu; det går naturligtvis upp och ned, ibland är jag deppig, ibland glad, ibland går det uppför, ibland utför, men tack vare att jag är nykter är jag medveten om mitt liv sådant det är. Jag skjuter fortfarande upp saker jag tycker är jobbiga till sista sekunden, jag deppar fortfarande ihop när motgångarna samlas på hög, men jag kan i alla fall fatta egna, medvetna beslut och leva med konsekvenserna.

Ha en härlig dag allihop, själv ska jag ut i skogen och leta efter små röda pinnar.

heueh
mån, 2016-09-12 - 06:36

längre under broar och väntar på bockarna Bruse. Dom har blivit moderna och lurar i skuggorna på internet. Det som förvånar mig lite är att vi har så få troll här på vårt forum. Jag är med i en del andra forum och där dyker de med jämna mellanrum upp för att så split och bygga aggressioner. Nu har jag inte varit med här så länge, ni som har mer erfarenhet kan säkert intyga att dom finns här också, men fortfarande; under de tre månader jag har hängt här har jag bara sett något enstaka troll. Man kan tycka att vi borde vara en tacksam måltavla.

Kanske ändå inte. Vi är nog ett tämligen vidsynt och tålmodigt gäng i alla fall. Även de mest provocerande inlägg verkar mötas med respekt och saklighet, här finns en tolerans som man inte ofta ser ute i samhället. Kanske är det så att vår egen historia, alla dumheter vi gjort, alla våra tillkortakommanden som vi är så smärtsamt medvetna om, har gjort att vi är beundransvärt överseende med andra människors fel och brister. Troll måste matas, annars ger dom sig iväg till någon annan matho, och här verkar ingen vara beredd att slänga åt dom ens minsta slamsa. Och skönt är det.

Jag var uppe vid mitt blivande hus igår för att staka ut tomten. Jag ska sätta upp ett staket runt hela härligheten eftersom min hund anser att hela världen är hans revir. Slå ner några stolpar ska väl inte vara så svårt, tänkte jag. Prova tvåhundra stolpar i stenig, tätbevuxen skogsterräng, full med gropar och backar. Det är ingen villatomt jag köpt, uppenbarligen.

Ha en fin dag allihop!

Pi31415
mån, 2016-09-12 - 07:29

att det oftast är en varm, ödmjuk och tolerant stämning här på forumet. Sällan provokationer och ilska sinsemellan.
Men det är det som gör forumet så bra, vi behöver lugn och ro, råd och stöttning.

Lycka till med stolparna. Du får se varje stolpe som en prövning, precis som varje dag är en prövning då vi tar ett
stapplande steg i nykterheten. En stolpe i taget, en dag i taget.
Den stora skillnaden är att dagarna ska fortsätta efter 200.

Ha en bra dag heueh

heueh
tis, 2016-09-13 - 06:56

känslomänniska. Jag växte upp i ett patriarkaliskt hem där jag fick lära mig att män visar inga känslor, dom sköter sitt jobb och ser till att familjen har det så bra som möjligt. Utöver det har dom ingen egentlig uppgift i hemmet. Man höjer inte rösten inom familjen, man fattar beslut som man förutsätter kommer att respekteras utan invändningar, man styr familjen i den riktning man tror är den bästa. Det där har satt sig rätt djupt i mig och har bäddat för en hel del problem i mina relationer med 70-talets feministiska kvinnor. Och ändå; fortfarande blir jag sällan arg på allvar, jag gråter aldrig och jag tycker inte om att kramas eller ens hålla handen.

Igår fick jag möjlighet att följa min yngste sons arbete under några timmar, från åskådarplats så att säga. Han har gått den långa vägen, han började på verkstadsgolvet, studerade på kvällar och helger och leder nu ett medelstort exportföretag. Vid knappt trettio års ålder har han växt in i rollen med den äran, han har ett lugn och en självklarhet i sitt sätt att vara som överraskade mig. När jag satt där och tittade på överfölls jag av en så stark känsla av stolthet att ögonen tårades. Det kom som en blixt från klar himmel, jag är ju inte van vid starka känslor.

Och vad har jag att vara stolt över, jag har ju supit bort stora delar av hans barndom. Han, och hans bror, har faktiskt blivit de dom är alldeles på egen hand, jag kan inte påstå att jag har haft någon större del i det. Och ändå är jag omåttligt stolt över dom. Det är kanske därför jag har valt bort känslor i hela mitt liv; dom är irrationella. Fast nog känns det skönt att veta att jag inte har förstört deras chanser med mitt drickande.

Ha en härlig dag!

heueh
ons, 2016-09-14 - 06:01

är priset på deras leksaker, sägs det ju. Och det stämmer rätt väl faktiskt, åtminstone på mig. Jag köpte en åkgräsklippare igår. Det kan synas underligt att en person som bor i lägenhet köper en gräsklippare så här på hösten. Mina grannar verkar tycka det i alla fall. Men jag fick den billigt, butiken ville bli av med osålda exemplar innan vintern, så jag tyckte det var rätt läge nu. Vintern varar ju inte för evigt och väntar jag till våren så blir dom dyra igen. Och med närmare 8000 kvm gräsmatta kommer jag definitivt inte att vilja tillbringa mina dagar bakom en liten putta-på-maskin.

Den har också en plog som jag kan sätta fast där fram och röja snö med. Och den har en mugghållare. Ni vet nog vart tankarna går, eller hur? Sol och värme, jag på min maskin med en öl inom bekvämt räckhåll. För alkohol och roterande maskinerier passar ju så bra ihop. Ändå är det den bilden som dyker upp i mitt huvud. Men så tänker jag lite längre; i mitt fall tvivlar jag på att jag skulle klara av att sitta kvar i förarstolen länge nog för att klippa färdigt. Det är knappast någon risk att ölen skulle hinna bli varm, men det skulle bli jobbigt att traska till köket för att hämta påfyllning hela tiden. En släpkärra med isfylld kylväska och några sexpack kanske? Så gör dom ju i Amerika.

Stavningskontrollen är festlig ibland. Den hade inte åkgräsklippare, så den föreslog åskgräsklippare i stället. Intressant val. Det finns sidor på nätet som är fokuserade på autokorrekt i telefoner och de roande och ibland katastrofala missförstånd som uppstår i kölvattnet av det. När jag känner mig lite nere brukar jag gå in på en sådan, eller någon liknande sida, och vips är jag glad igen. Jag är nog en ganska lättroad herre.

Ha en snudd på sommarvarm dag allihop!

Levande
ons, 2016-09-14 - 08:34

Det är sådan härlig morgonstart att läsa dina rader, jag som ser allt i bilder skrattar högt ibland åt dina ord.
Önskar dig en fin dag

heueh
ons, 2016-09-14 - 09:46

Levande, ska jag ge dig en till: Jag är nästan två meter lång och väger 100 kg, och åkgräsklippare är yttepyttesmå saker. Föreställ dig en groda som rider på en skalbagge...

Rosen
ons, 2016-09-14 - 19:11

Även jag tycker det är härligt att ta del av dina betraktelser. Du skriver så humoristiskt och levande. Hoppas du fortsätter länge än!
Det är faktiskt lite meditativt att köra runt med en åkgräsklippare. Behövs ingen annan förstärkning än ett par öronproppar.

heueh
tors, 2016-09-15 - 06:12

här på forumet är värdefull. Jag vet att många här föredrar att närstående och andra inte känner till i detalj hur dom har det, och då är det en fantastisk säkerhetsventil att kunna dela med sig här, med folk som förstår, som själva är i samma situation. Jag tror jag skulle bli galen om jag satt ensam på min kammare och inte kunde öppna upp om det som är det viktigaste som händer i mitt liv just nu. Ärlighet, både mot mig själv och andra, är oerhört viktigt för att jag ska må bra, så jag skriver så rakt och öppet jag kan. Visst friserar jag sanningen lite grand ibland, men bara för att så långt det går bevara min anonymitet.

Det här ger mig ibland ett moraliskt dilemma. Jag har bekanta som fortfarande dricker, mycket. När dom så småningom når sin botten och bestämmer sig för att börja leva igen, vill jag ju hjälpa så mycket jag kan. Att tipsa om detta forum vore då nummer ett på listan. Å andra sidan, en person som känner mig väl och läser min tråd skulle inte ha några som helst problem med att gissa vem jag är. Nu är det så att i princip alla jag känner vet hur jag har det, det är inte det som är problemet. Men, ibland skriver jag mindre smickrande saker om personer jag känner, inte för att se ner på dom eller så, utan för att det på ett eller annat sätt berör mig och mitt liv. Det skulle kunna bli pinsamt.

Jag tror jag måste förbereda mig, förr eller senare lär det hända; någon kommer fram till mig och säger "Du, jag läste på Alkoholhjälpens forum igår, det är du som är heueh va?" Jag vill inte bli överraskad och bara stå och mumla som om jag skäms för det, jag vill kunna stå upp för mitt val. Samtidigt finns det en risk att jag censurerar mig själv i mitt skrivande här och det vill jag ju inte heller. Jag tror jag måste lära mig att låta det vara, jag skriver vad jag känner för stunden och om någon blir sårad får jag väl be om ursäkt och gå vidare.

Jag har sålt min gamla Land Rover nu, den har gjort mig besviken för många gånger. Så nu har jag bara min sportbil att köra med. Min son och jag var ute med den igår, och jag fick för mig att köpa flyttlådor på IKEA. Inte tänkte jag på att dom var så stora. Enda chansen att få hem dom var att fälla ner taket och sitta med dom i knät. Min son körde och jag satt med huvudet vridet nittio grader åt höger, inklämt mellan nackstödet och lådorna. Dom stack upp ovanför vindrutan och fartvinden gjorde att mitt huvud satt som i ett skruvstäd. Allt jag såg på resan hem var trottoarkanten och benen på alla människor som var på väg hem från jobbet. Undrar om jag kommer att hitta mig själv på Facebook så småningom?

Ha en bra dag!

Levande
tors, 2016-09-15 - 09:20

Ikea är ett fördärv för optimister, mer en gång man tänkt att klart den går in i bilen ☺
Sen att någon skulle nämna att de läst på AH är nog liten och om det händer så är det en modig människa som vågar erkänna att de har problem och sökt hjälp via det forumet.
Så fortsätt att skriva och dela, du hjälper många med dina ord.
Ha en riktigt fin dag

Heddali
tors, 2016-09-15 - 09:29

Läst igenom sista dagarna, låter som du har en fin tillvaro nu med all planering inför hustillträdet och livslusten som kommer med det. Fint med dina söner och din glädje att de har det bra. Jag har en mini-svacka, besviken på mig själv,överöst med tvivel om jag kommer klara mig ifrån mina maror (dvs alkoholdrickandet i kvadrat). Trots många vita dagar blir det tillfällen jag dricker. Och det blir inte bra, jag mår dåligt psykiskt (brukar inte göra det bakåt i samband med ah), jag startar bråk, blir ledsen. Så det är fint att läsa om forumkamrater som håller linjen bättre, jag ska dit jag med. Jag SKA! Ska slicka mina sår och samla kraft igen. Det är forumet bra till!

heueh
fre, 2016-09-16 - 06:53

sade den Mycket Gamla Damen med en suck. Det var en svepande beteckning hon ofta använde för att beskriva orsaken till alla de små krämpor och besvär som kommer med stigande ålder. Hon var äldst i släkten och kom norrifrån, från någon liten obskyr by ute i ingenstans. Det var ett av de där ställena där folk är härdade bortom vad vi moderna människor kan föreställa oss. Dom gillade vintern för "då kan man skotta en tunnel till utedasset, det blir nästan som om det var inne". Hon berättade att hon en gång, som tonåring, hade försovit sig en morgon i juli och därmed missat hela sommaren det året.

Hon gifte sig med en karl som jobbade och söp, söp och jobbade tills han slutligen gick i pension och med en dåres envishet satte igång med att supa ihjäl sig. Till sist lyckades han, och hon flyttade söderut. Hon varnade alltid barn och barnbarn för alkoholen, det går i släkten sade hon. Hon hade ingen aning om genetik men det behövdes inte på den tiden. Erfarenheten sade att missbruk är ärftligt. Det kan hoppa över en generation, min morfar var alkoholist men min mor var nästintill nykterist. Jag missbrukar men mina söner rör inte eländet. Jag antar att om dom ynglar av sig får jag ta ett allvarligt snack med avkomman så småningom.

De sista åren bodde den Mycket Gamla Damen på ett ålderdomshem inom räckhåll, så jag hälsade på henne ibland. Vid ett tillfälle ville hon ha en kram. Jag var ung och klumpig och hade inte fått lära mig tekniken under min uppväxt, så jag tog i som om det gällde att få ut det sista ur en tandkrämstub. Det slutade med att hon bröt underkäken. Jag kom aldrig riktigt över det där, än idag tycker jag inte om att krama folk.

Ha en mysig dag allihop!

Flinga
fre, 2016-09-16 - 09:28

Vilket underbart inlägg!
Du skriver som ett proffs. Vill läsa mer!!

Levande
fre, 2016-09-16 - 13:33

Tror du behöver en kramkurs ☺
Fint att dina söner gjort ett klokt val, där kan du vara stolt.
Jag själv är en kopia av min mamma, döva och låtsas att allt är bra.
Gillar att teckna och du är en given figur med dina levande berättelser, de två stolarna var en bild som fastnade
Tack för dina ord på min tråd, önskar dig en fin fredag

heueh
lör, 2016-09-17 - 07:06

att hålla sig nykter. I går kväll kom månen upp som ett gigantiskt orange klot strax över horisonten. Jag stod länge och betraktade den, jag kunde se oregelbundenheterna på ytan och inbillade mig att jag till och med skulle kunna se månlandaren om jag bara ansträngde mig lite. I morse var den på väg ner mot en horisont som såg ut att brinna när de första solstrålarna träffade den. Morgondimman låg tätt över marken så att bara trädtopparna stack upp ovanför den och fick mig att tänka på snötäckta vidder. Det var syner som skänkte ro i min själ.

Jag är tacksam för att jag får uppleva sådana här stunder. De stärker mig, ger mig perspektiv och fyller mig med en djup tacksamhet. Jag har haft svåra stunder i mitt liv men så har jag haft många, många sådana här ögonblick också. De är som foton jag kan ta med mig och titta på när livet känns svårt. Just nu samlar jag på sådana från den här tiden, högt uppe i ett torn med utsikt över världen. Snart nog kommer jag att sitta i en glänta i skogen och får se allt från en annan sida. Det ska bli så spännande att prova på att se allt på nära håll, att leva i naturen i stället för ovanför den.

När jag kom upp i morse hörde jag ett underligt ljud i fjärran. Det var en schaktmaskin i full gång med att flytta jord från en plats till en annan i syfte att, tja, vad vet jag. Kommunen har i över ett år nu hållit på med att dumpa jord i stora högar på en åker, då och då kommer det någon och kör runt med den där stora, bullriga maskinen och slätar ut högarna så att det blir plats för mer. Villaägarna som bor alldeles intill uppskattar säkert att det här sker klockan halv fem en lördag morgon.

Ha en härlig dag!

heueh
sön, 2016-09-18 - 06:47

Det är den längsta sammanhängande period som jag har lyckats hålla mig nykter. Den började i en liten stad i USA, jag kunde inte hålla mig nykter nog för att ta mig till flygplatsen och åka hem, så jag blev kvar i tre månader. Först på ett behandlingshem, sedan i ett halvvägshus. När jag kom hem gick jag på efterbehandling ett par kvällar i veckan, i ytterligare en tid gick jag regelbundet på AA-möten. Efter två års nykterhet slutade jag gå på möten, jag kände att livet rullade på ändå. Jag hade helt enkelt utvecklat en livsstil som inte inkluderade alkohol.

Jag levde utan en tanke på att dricka, inga sug, inget behov av att koppla av kemiskt, trots att jag levde väldigt intensivt. Allt var gott. Så kom då återfallet. Jag var i Badalona några veckor tillsammans med en kollega, en fantastisk liten stad med en livsstil som jag tog till mig direkt. Kollegan tog gärna en öl på kvällen så det gjorde jag också. På grund av att jag hade levt så länge utan en tanke på min sjukdom hade jag inget försvar. Jag blev överrumplad helst enkelt. Samma sak hände nu senast, när jag höll mig nykter i två år. Efter ett år slutade jag arbeta aktivt med min nykterhet, sedan kom återfallet som ett brev på posten.

Säga vad man vill om AA, men där finns en väldig massa erfarenhet, sådan som man själv inte hinner bygga upp under en livstid. Dom säger t.ex. att man aldrig kan sänka garden, aldrig sluta vara proaktiv gentemot sin sjukdom, för då går det förr eller senare åt h...e. Jag är helt övertygad om att dom har rätt, mitt eget livs historia talar sitt tydliga språk. Så den här gången tänker jag inte sluta jobba, oavsett hur bra och stabilt det känns. Allt jag behöver göra är ju att lägga en timme om dagen på mig själv. Jag lägger mer än så på internet och tv så det är väl inte hela världen?

Ha en härlig söndag allihop!

heueh
mån, 2016-09-19 - 05:55

Likt en trotsig treåring; det har varit mitt ledord genom livet. Jag lägger hellre tre timmar på att klara av en uppgift på egen hand än ber om hjälp och får det gjort på en kvart. Min son ska flytta in temporärt medans hans lägenhet blir renoverad. Han har varit bortrest över helgen men det hindrade inte mig. Jag har flyttat mitt kontor så att han får ett eget rum, jag har släpat möbler, tvättat fönster och skurat golv. Nu är jag ganska ledbruten, det ska erkännas, men jobbet är gjort och jag är mäkta stolt över mig själv.

Det är en signifikant skillnad mot när jag drack. Då hade jag inte velat ha honom i närheten, jag hade hellre betalat för ett hotellrum än haft honom boende så nära. Då hade jag ju varit tvungen att vara nykter, hemska tanke. Nu, så här i efterhand, funderar jag på hur han måste ha känt sig. Det kan inte ha varit roligt att ens egen far inte vill ha med en att göra, även om orsaken är uppenbar. Inget jag kan göra något åt nu annat än att ta chansen att visa honom hur stolt jag är över honom och hur mycket jag uppskattar hans sällskap. Många skriver om hur deras personlighet förändras när dom dricker; jag är inget undantag. Hursomhelst är jag ändå tacksam för allt det negativa med drickandet, det hjälper till med att hålla mig nykter nu.

Jag passade också på att packa diverse prylar som jag bedömer att jag inte kommer att använda under hösten. Sådant som bara har stått och skräpat på hyllor och i skåp. Åtta flyttlådor har det blivit, mycket är fylleköpt på internet: en bilkamera som ska monteras på backspegeln (aldrig använd), en silikonform för att göra sockerkaka (jag tycker inte om kaffebröd), en mojäng för att tillverka sushi (aldrig använd) och en pizzasten bland mycket annat.
Suck.

Ha en fin dag allihop!