Och jag har överlevt och mår förhållandevis bra. Haft fullt upp med jobb och lite annat. Fortfarande en man som ältar och jag vet inte vart det leder. ....men jag känner mig fortfarande fast i mitt beslut. Och det finns en ödmjukhet i hela det här som händer...börjar känna efter...flyr inte som en rädd hare som jag gjort i hela mitt liv. Oftast har jag sprungit fortast ifrån mig själv och mina relatinet. Nu vågar jag stanna och det är stort och jäkligt skrämmande.