av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

Dionysa
tis, 2016-10-18 - 08:53

Oj, jag trodde du redan bodde i en stuga-i-skogen med din "lilla" hund! Så har jag i alla fall föreställt mig dig. Så rätt man kan ha ibland. Det blir nog bra det här. Jag står redan och steker pannkakor i ditt nya kök när ni kommer. Känner du doften?

heueh
ons, 2016-10-19 - 07:52

Det har uppenbarligen varit strömavbrott inatt, så min väckarklocka visade fel. Dessutom var det dåligt väder så hunden tyckte det var helt ok att ta sovmorgon. Min son ska på kurs och behövde gå upp lite extra tidigt, samtidigt som jag behövde handla lite förnödenheter eftersom jag blir utan bil i tre dagar. Så klockan sju var jag på ICA och sprang runt som yr höna samtidigt som min son panikpackade. Klockan är snart åtta och jag har inte ätit frukost än, så det blir inte fler rader än så här idag.

Ha en bra dag!

Levande
ons, 2016-10-19 - 08:47

Också en morgon, hoppas du fått kaffe nu och att dagen blir bättre.
Eller gå och lägg dig en stund och sen börjar du om ?

heueh
fre, 2016-10-21 - 06:42

kommer jag att vara på andra sidan Atlanten, för att hålla i ett seminarium. I fyra dagar ska jag stå framför ett antal människor och dela med mig av det lilla jag lyckats lära mig om den bransch jag är i. Dessutom ska det hela videofilmas. Jag har gjort sådant här förut, för många, många år sedan. Det var en tid då jag reste land och rike runt och höll i sådana här arrangemang, trot eller ej. Jag är i full gång med förberedelserna och jag inser nu att det är inte som att cykla, det känns som om jag gör det för första gången. Jag famlar i mörkret och börjar bli lite nervös. Ändå är allt så mycket lättare nu, med alla hjälpmedel som finns tillgängliga.

Jag är ingen social person, det har säkert framgått av mina skriverier här, har aldrig varit. Ändå gav jag mig in på detta en gång i tiden, kanske var det ett försök att förändra mig, att passa in lite bättre. Att inte längre vara panelhönan, att lämna hörnet jag brukade sitta i och titta på när andra umgicks. Den här gången var det i alla fall ren och skär girighet. De erbjöd rejält med pengar och med husköp och andra kostnader jag har framför mig så tänkte jag "en gång till, hur illa kan det vara". Hur illa det kan bli lär jag väl upptäcka nästa vecka. Jag tänker hursomhelst inte ta "hjälp" av alkoholen. Det vore katastrofalt. Det var en tid när jag kunde ta mig igenom det mesta trots drickandet, numer skulle jag inte kunna ta mig ur sängen efter natt med demonen. Så en strategi för att hålla mig nykter ingår i planeringen.

Min hund tycker om att slicka på mitt underlakan. Jag vet inte varför, andra hundägare säger samma sak, hundar slickar gärna husses eller mattes fötter t.ex. Av den anledningen har min hund normalt inte tillgång till sovrummet när jag inte är där. Igår hade jag glömt stänga dörren så när jag gick och lade mig var lakanet blött. Sådär lagom, jag hann ligga en liten stund innan jag insåg att något var fel. Jag försökte ignorera det, vilket bara ledde till att jag var rejält trött när jag till slut kapitulerade, duschade och bytte lakan. Jag älskar den där hunden, men ibland prövar han mitt tålamod.

Ha en fin dag allihop!

Sisyfos
tors, 2016-10-20 - 06:35

Tror det är bara bra att vara nervös. Förberedelserna blir bättre och du kommer att vara mer fokuserad. Jag vill också berätta om allt jag lärt mig och få massor av pengar för det..,, just det ämnet kan ju ingen annan bättre ändå. Och är du ens lite, lite i närheten som talare av vad vad du är som skribent.., då tror jag att det blir fantastiskt!

Jullan65
tors, 2016-10-20 - 09:26

Det kommer ju gå så bra heueh . Om man lyckas hålla sig ifrån A djävulen är allt det andra, om inte lätt, så iallafall överkomligt. Känner igen mig med hunden oxå. Det är ju ett otyg, de där med att slicka på lakan och allt som har med matte o husse att göra. När hunden blir gammal, som min, blir det inte bara saliv i lakanen kan jag säga?. Ha de nu bra på resa o jobb därborta. Nyktert o en dag i taget.

Levande
tors, 2016-10-20 - 16:39

Dina ord och betraktelser ger sådan trygghet.
Tillhör numera en daglig vana att läsa dem, hämta styrka och inspiration för dagen.
Tack för dina ord, hoppas du och hunden har en fin dag

heueh
fre, 2016-10-21 - 06:42

ett litet sågverk, men ändå. På den tiden var man lite finare än andra om man ägde något. Hon var dotter till en bonde och dessutom fem år äldre än honom. Ändå träffades dom på en tillställning vars natur ligger dold i tidens dimslöjor. Dom träffades i smyg rätt länge och så bar det sig inte bättre än att hon blev med barn. Han ville göra det som var det enda rätta på den tiden, gifta sig med henne, men släkten satte sig emot. Han var ju fabrikör gubevars, inte kunde han gifta sig med en enkel bondflicka. När dom så småningom insåg att han inte tänkte backa ur var det för sent. Graviditeten syntes tydligt, och det var ju otänkbart att stå framför prästen med en bula på magen. Så hon fick föda en oäkting, deras enda barn.

Efter en lämplig tidsrymd gifte dom sig i alla fall, sonen dök upp som ur tomma intet och tomtebolyckan var ett faktum. Om det nu inte hade varit för spriten. Han var väl som andra, han tyckte om att ta några nubbar på lördagen, ibland lite mer än normen. Och normen var ju rätt generös på den tiden. Mer än så blev det inte, han drack aldrig i veckorna, då skulle man ju jobba från gryning till skymning. Problemet var att han blev elak när han var full. Han var en bjässe till karl, med den där sortens muskler som man aldrig kan bygga upp i ett gym, hur mycket man än försöker. Så hela bygden låste in sig när han var på fyllan. Hustrun och sonen tillbringade många lördagsnätter hukande i jordkällaren bakom huset. Till slut fann prästen för gott att ingripa.

Han kallade in mannen och tog honom i Herrans tukt och förmaning, och eftersom ingen sade emot Guds tjänare, upphörde drickandet med omedelbar verkan. När jag lärde känna det här paret var dom pensionärer sedan länge. Dom levde enkelt, odlade sina egna grönsaker och bär, fick sitt kött från skogens djur, pumpade upp sitt vatten med muskelkraft och lagade mat på en vedspis. Jag satt ofta i deras kök, åt himmelskt goda våfflor och lyssnade på historier från förr. De hade levt igenom två världskrig, sett de första bilarna och traktorerna dyka upp, sett landsbygden industrialiseras och sett sitt eget sågverk offras på utvecklingens altare.

Han skaffade aldrig någon bil, men han hade en motorcykel. Han hade köpt den på femtiotalet och hade den fortfarande vid 80 års ålder. När benen inte längre räckte till för att ta honom ut till älgpasset på höstarna körde han motorcykeln. När vi andra i jaktlaget erbjöd honom hans andel även om han inte var med tackade han nej. En man ska göra rätt för sig, för honom var det otänkbart att ta emot något utan att ha förtjänat det. Jag såg dom ibland på söndagarna, på motorcykeln, utstyrda i finaste kyrkkläderna, han vid styret, hon på bönpallen, puttrande till kyrkan i sakta mak. Hon var väl över nittio och han närmade sig den åldern med stormsteg men det hindrade dom inte. Till kyrkan skulle dom, varje söndag, utan undantag. Var det riktigt dåligt väder kunde dom åka med en granne, men det bar emot. Dom var stolta och föredrog att klara sig själva.

Så kom då tiden ifatt dom till slut. Hon blev sjuk och efter en kort tid dog hon. Jag bar hennes kista på begravningen, den var lätt som en fjäder. Hon hade alltid varit en liten kvinna, men den sista tiden hade hon magrat ner till praktiskt taget ingenting. Jag såg hur han led, han var vilsen utan henne, förstod inte hur man skulle leva sitt liv ensam. Så han lade sig på kökssoffan och låg kvar där tills han slutligen följde sin älskade hustru till den himmel de så bergfast hade trott på i hela sitt liv.

Ha en bra dag!

Rallan
fre, 2016-10-21 - 07:25

Läsvärd som alltid. Tack för att du delar dina små historier de höjer min dag :)

Sisyfos
fre, 2016-10-21 - 08:19

Ja, tänk om det kunde komma en präst till oss här inne, läsa lusen av oss och så skulle vi lägga av. Snabbt och enkelt. Undrar vad han sa.

Levande
fre, 2016-10-21 - 14:29

Glad för att jag ser allt i bilder det gör dina texter fantastiska.
Du är en ordensmästare och kan bara tacka för du delar med dig.

Dionysa
fre, 2016-10-21 - 15:26

Schusch! Får ståpäls och ögonen svider när jag läser din berättelse. Speciellt när jag kommer till det där med den lätta kistan.
Du måste vara en empatisk och sensibel människa, Heueh. Det är därför du får vara försiktig med alkoholen, tror jag bl.a. utifrån egen erfarenhet.
/D

heueh
lör, 2016-10-22 - 06:16

och skriver, utan att ha gått någon promenad först. Sonen kom hem igår och har inte ställt om sin inre klocka än, så han var uppe redan innan jag släpade mig ur sängen vid halv fem. Jag skojade om att eftersom han ändå var uppe så kunde ju han gå en sväng med hunden. Tydligen tog han mig på orden, för när jag hade gjort mig i ordning var han och hunden borta. Skönt är väl det, men det känns lite underligt, som om jag har tappat tid på något sätt. Jag är nog ganska beroende av mina rutiner, och min morgonpromenad med hunden är en av de viktigaste.

I dag bär det iväg över Atlanten. Jag har planerat resan för att minimera resestressen, idag flyger jag till Chicago där jag övernattar på ett flygplatshotell. Först i morgon flyger jag vidare till min slutgiltiga destination, det ger mig hela söndagen på mig att komma på plats och varva ner. Sedan ska jag inte börja jobba förrän klockan ett på måndagen, så jag har förmiddagen på mig att jaga upp mig inför den uppgift jag nu börjar önska att jag aldrig hade tagit mig an. Det kommer att gå bra, det vet jag ju, allt är på plats och jag känner mig väl förberedd. Men, när jag började göra sådana här saker hade jag inga problem, allteftersom tiden gick började jag utveckla scenskräck. Nu vet jag inte riktigt vad som kommer att hända, tack och lov vet jag ju att när jag väl står där och har öppnat munnen så försvinner all nervositet.

När jag vaknade i morse var underlakanet i trasor. Det var inte mer än något år gammalt, visserligen inte av bästa kvalitet, snarare tvärtom, men ändå; man tycker att det borde hålla för att ligga på i alla fall. Jag vet att jag är ganska livlig när jag sover, kanske är det därför hunden lämnar sängen när han tror att jag har somnat, men tydligen har jag drag av jordfräs när jag sover.

Ha en härlig dag allihop!