Ångesten tar mitt liv...

jag sitter här och är asigt (skulle Lilla My säga ifall du vet vem hon är) förkyld, hostar och snorar. Och så har jag fött barn OCKSÅ. Flera gånger.
Såååå.... visst har jag det värst? Visst är det lite synd, eller nästan syndast om lilla mej? Just idag?
Fredagshälsningar med gapskratt. Eller *asg* som jag tror att det heter nuförtiden :D / mt - som inte kunde låta bli...

Söndag natt...nej förresten måndag morgon.
Ligger som vanligt i sängen och försöker summera veckan som gick.
Vad blev bra?, och vad blev lite mindre bra?
Fördelen med att inte dricka är att jag slipper ångestattackerna som borde ha varit som kraftigast nu, ensam i mörkret, demonernas tid, tid för eftertanke och önskan om att kunna vrida klockan tillbaka.

Det slipper jag nu, jag borde vara tacksam för att jag har brytt mig om mitt liv, valde rätt den här veckan också.
Men att ha ett bättre liv har blivit en vana det också, det finns alltid någonting annat att oroa sig för, men vad är det i jämförelse?
Så ja, livet blir lite lättare utan alkoholen, problemen projiceras till någonting lättare.

I fredags kväll blev vi inbjudna till några nya grannar tillsammans med andra grannar också.
Värdinnan sa till mig att ikväll Berra ska du väl ändå inte köra bil, du bor ju bara rakt över gatan när hon sträckte fram skumpaglaset.
-Men..svarade jag, jag dricker inte alkohol....alls...
För en tiondels sekund stelnade hon till, ock så även jag, vilken reaktion skulle jag nu få?
-Men så bra, vad duktig du är, tänk så skulle jag också vilja kunna vara, men...jag faller för det allmänna grupptrycket.
Ett spontant svar från en spontan människa, kändes rätt enkelt men lite förvånande ändå, på något sätt.
-Vad vill du ha istället ropade hon medans hon serverade de övriga gästerna, Cola?
Nejtack svarade jag, och pinnade hem och hämtade tre flaskor Briska Fläder, det här duger gott åt mig, smaka ?
Jättegott, t.om. godare än det vi dricker svarade de som provsmakade.
And who's the winner now?, tänkte jag när jag förnöjt satt och smuttade på mitt alkoholfria men godare dryck än de andra drack.

Man är ingen fu..ing looser bara för att man inte dricker det med alkohol i.
En annan kvinna i soffan gick hem tidigt denna kväll, hon var så fasligt seg för hon hade varit ute kvällen innan på en AW.
Jag och frugan var de som satt kvar längst, så inte f.n blir man tråkig bara för att man inte dricker.

Så det här med att man måste dricka sitter i huvudet, och när man har druckigt, så sitter det i huvudet likväl, även dagen efter.

Att inte känna sig tvungen att behöva dricka alkoholen, det är en frihet i sig, alla dagar i veckan, hela året.

Tjing, igen!

Berra

...gör som jag brukar, jag summerar den i sängen när alla andra sover tungt.
Det är min tid nu, natten tid för eftertanke.

Sista veckan som sjukskriven efter operationen, tar stygnen imorgon, känns bra.
Operationsärret ser lite läbbigt ut, ett 7-8 cm långt snitt ihopdraget med ett tiotal spretiga svarta trådar, huden är lite hopskrynklad.
Styrkan början komma tillbaka i handen och jag har tränat den ordentligt.
Det "surrar" i lillfingret och det känns som om jag slagit i änkenåden, ni vet när man slår i armbågen så skriker armen av smärta, men bara lite just nu.
Jo jag är rätt fit men njuter av sjukskrivningen, tänker inte tillåta mig att överanstränga och förstöra läkningen.
I helgen hade dottern en sen inflyttningsfest i sin nya lägenhet, hon har bjudit över 70 personer, men bara femtio kom.
Utspritt över 12 timmar så hann hon ta emot både gamla och unga, släkt och vänner.
Lik sin mamma hade hon det välförsörjt med både mat, dryck och kaffebröd, frugan och jag var med hela tiden som ett moraliskt stöd, men lät dem själva bestämma hur det skulle gå till.
Förberedelserna var enorma, de hade lånat bord, stolar, tält och uppläggningsfat, lagat mat och bakat i dagar innan.
Gott att se att allting flöt helt friktionsfritt.

Vi skjutsade iväg fyra ungdomar förväntansfulla och visserligen fulla också till en festlokal klockan två på natten.
Tänk att jag var väldans glad över att jag inte hade någon längtan till något annat än sängen, det där hör ungdomarna till.
Drack en massa nollöl som höll på att spränga min lilla förkrympta blåsa, var tvungen att kissa efter femte flaskan, och sedan vartannan timme, natten och morgonen efter.

De fick med sig en massa annat folk och efterfestade långt in på söndagsmorgonen.
Dottern hade sin medärvda bakfylleångest men egentligen utan direkt orsak (precis som jag).
Men hon och svärsonen kom till söndagsmiddagen hyfsat fräscha och hade hunnit städa undan rubbet.
Att städa bort sin fylleångest känner jag så väl igen, ingen skön känsla.

Frugan och jag fyllde söndagen med att besöka ett festivalområde och njöt av att inte måste någonting.
Tog en fika på ett kondis och bara satt och tittade på folk i den dåsiga eftermiddagssolen.
Jo jag njöt av att inte ha bakfylleångest och att ha kontroll över mitt liv och mående.

Det knorrade lite i min mage av att veta att min dotter inte mådde lika bra, men jag kan inte styra över henne längre, hon är vuxen sedan länge och jag måste klippa navelsträngen och låta henne få upptäcka saker i sin egna takt.
Hon vet vad det innebär med att dricka alkoholen, ibland kul och ofta med ganska så jobbiga avslut.
Men å andra sidan det händer inte så ofta, och det kan man rättfärdiga det med.

En alkoholist kan inte styra det, och det händer allt som oftast med ödesdigra resultat, själen äts långsamt upp till intet.
Man står där som en tom robot och det enda som är viktigt är när man ska få tillfälle att få dricka igen.
Det är inte så viktigt att det ens blir roligt längre, huvudsaken är att man uppnår sitt rus, sitt Nirvana som blir än mer avlägset för var gång.

Jag är glad att jag är fri att få styra mina egna tankar, tänka på sådant som gör mig gott istället för det som sänker mig.
Är långt ifrån orolig men ändå med ett behärskat lugn.
Jag vet vad alkoholen skapar, för vissa en glädje, men för mig ett avgrundsdjupt hål av ångest.

Så länge jag håller den långt ifrån mig så funkar det, en armlängd av ångest, munfull av konvulsioner.
Det sitter i huvudet, jag måste tänka mig för, varje dag, timme, minut, vecka, månad och slutligen år.
Munnen är min dörrvakt näsan min spanare, likt en blodhund undviker de olyckor och misstag.
Min kropp är min borg, och samma huvud som ska beskydda den får inte gå bärsärkagång.
Ett samverkan av olika sinnen som ska behålla dem i bruk.

Att vara en stolt före detta alkis, kan inte missbrukas heller.

Berra

Nu skulle jag på ett svenskt mane'r sagt javisst är det bra med mig, och på ett lika svenskt tyck-synd-om-mig mane'r också kunna säga att det är fördjävligt för att jag ligger sjuk hemma i sängen, båda är dessvärre sanna.
För inget är så dödligt som en mans förkylning vet ni väl...

Så med hjärnan fylld med snor på god väg ner mot lungorna så ska jag formulera några ord här på vårat forum.
Det är fem veckor kvar,...till min 8-årsdag i nykterhet, och vet ni, det känns inte alls lika stort som förr.
Det kan ha blivit en självklarhet numera, och på samma gång inte alls lika viktigt, det känns som om jag skulle kunna börja smaka på alkoholen igen, men jag vill inte.

Jag läser varje dag vad som händer med våra skribenter på forumet och vad de slåss emot, vad alkoholen skapar för kaos.
Igenkänningsfaktorn är inte lika kraftig hos mig längre, men empatin finns naturligtvis kvar.
Bäst älskar jag att läsa de som målar upp ett scenario och berättar en händelse med inlevelse, såsom heuhe, jag läser alltid hans tråd allra först.
Inte att förringa alla som pushar varandra i sin nynykterhet alls, men jag är ju faktiskt inte där längre, jag är ju gammlenykter,

Visst har jag nya fyllhistorier att berätta även om de inte är mina, t.ex hur en av herrarna i herrföreningen senast ramlade och spräckte skallen i ett betongfundament och fick tillbringa en lång tid på sjukhus därefter.
Nej det var inte roligt eller spännande utan mest tragiskt i min värld, så alkoholen skapar tragedi.

Vidare i Berras dagbok....
Höstlöven dör i alla höstens färger och täcker marken efter att ha virvlat runt några dagar först, det är inte ens värt att kratta längre.
Det har varit gråmulet och kallt en längre tid och hösten har hunnit kommit ifatt, rejält.
Vi har bommat stugan för i år, och det kändes inte alls ledsamt konstigt nog, utan ganska så skönt, vi har varit klart där för i sommar.
Hemmavid har vi också dukat av utemöblerna och påbörjat vår vinteride, garaget är fullt av torkande sittdynor innan de hamnar i säckar på vinden.
Folk på jobbet har vid flera gånger sagt att man äntligen kan sitta inomhus med gott samvete, och inte tvinga sig ut bara för att det är fint väder, och visst är det mysigt att sitta och kura framför ett hav av värmeljus i höstmörkret, men jag mådde nog bättre av att rigga av utomhus.

Vi har även hunnit med ännu en jordbegravning, det var frugans moster som gått hädan efter tampats mot cancern ett längre tag.
Frugan "tvingade" mig med men jag har egentligen inget emot begravningar, tvärsom brukar det bli många efterlängtade återseenden av släktingar och tillika skratt vid kaffebordet, det är sorgligt en stund men blir trevligare med tiden.
Vi besökte graven några dagar senare för att titta på buketterna och kransarna och vet ni, någon hade norpat rosorna ur våran ståtliga bukett, den var inte alls lika fin längre.
Jag trampade runt för att se om någon varit så fräck och tagit de vita rosorna till sin egna grav, men kunde inte finna dem i dess direkta närhet.
I flera dagar hade vi lera i hallen som fastnat under våra skor, det kändes lite konstigt med gravlera faktiskt.

Nu ska jag försöka kurera mig så bäst jag kan, för i helgen drar vi iväg hela familjen på en längre bilresa som vi har planerat inför iett helt år, så jag kan inte bara förstöra den helgen genom att vara sjuk.
För upp till tio år sedan varade en förkylning för mig i två dagar med lite snorande och hostande ett par dagar före och efter.
Idag är den dubbelt så lång och idag dag nummer fyra, så jag borde vara betydligt piggare imorgon.

Men...jag är ju nykter i vilket fall, och det borde ju vara det viktigaste, eller...?

Berra

Härligt och "se" dig igen Berran! Trist med förkylning, men hellre hjärnan till bredden fylld med snor, än med bakfylleångest!

Stort grattis i förskott till dina ÅTTA ÅR! Du är verkligen ett levande bevis på att det går och att det är möjligt att leva nykter.

Krya på det och ha en fin helg!

Ibland händer det oförutsedda, och man har svårt att anpassa sig, en förändringens tid, och man tänker bara.....hoppsan.

Sitter hemma ensam en lördagskväll, helt oplanerat men känner ändå en sorts inre frid, jag trivs med det....ändå.

Så vad hände då, tänker ni?
Har sjukt mycket att göra på jobbet, har haft en utländsk besökare som jag har fått tagit hand om hela veckan, samtidigt som jag måste serva honom med hårdvara på en oerhörd komplex installation som dessutom är oerhört farlig.
Det finns inga utrymmen för misstag för då kan någon skadas allvarligt så koncentrationen är på max, hela tiden.
Som vanligt har de som planerat det varit allt för optimistiska och inte undersökt tillräckligt noga om det finns resurser till allting.
Så vem kommer i kläm och måste se till att leverera i tid?, moi!
Okey några veckor klarar man väl av i etthundraåttio, men måste samtidigt klara av mina ordinarie sysslor.
Det är läge för en dos av avkoppling som ni förstår, och det kunna jag lösa tidigare.
Som grädde på moset har vi dessutom lyckats planera in helgerna jättetajt och även några vardagskvällar, men se inte denna helg.

På fredag kl 3 ringer frugan mig som jobbat hemma eftersom hon har haft halvdag innan helgdag, hon har en sådan fruktansvärd magsmärta.
Jag svarar att jag kan inte köra in henne till akuten eftersom min besökare inte kan åka förrän kl 4 då hans flyg går hem och vi har fortfarande ett alldeles för mycket kvar för att ens hinna tänka tanken på att smita iväg tidigare.
Dottern som lånat hennes bil fick köra in henne eftersom de hade oturen att få en stenbumling på motorhuven som en lastbil tappade när de fick möte på landsvägen dagen innan.
Så fort jag kunde drog jag till sjukan och avlöste dotter och hennes pojkvän.
Och där blev det till att sitta och vänta, många långa timmar.
Kom hem klockan halvtolv på natten efter att frugan kommit in på en sal, och då snabbt vräka i mig en påse snabbmat från gyllene måsen.
Tolv timmar utan käk kan trubba av vem som helst som kör på en hög stresströskel.

Somnade pangbom efter sista tuggan i soffan och vaknade på lördagsmorgonen och tänkte, ...va f-n var det som hände?
Nu gick tankarna, är jag bakis, för det var så här ofta mina lördagsmornar var tidigare, skrynkliga kläder, rufsigt hår och en solkig soffa.

Frugan svarade inte på varken mess eller samtal, det började bli lite stressande att inte veta vad som hade hänt under natten.
Dottern messar oavbrutet och förväntar sig att jag har kontrollen, men hallå ta det lite lugnt nu va?
Samtidigt messar min gamla mamma som jag har lovat att valla runt på alla kyrkogårdar på denna alla helgons afton.
Jag får tag på en sjuksyster på frugans avdelning, hon opererades direkt på morgonen och ligger nu på uppvaket.
Bra nu får jag tid till att riva av en repa med morsan på tre kyrkogårdar så att det närapå blir sladdspår av rullatorn på grusgångarna.
Dottern messar, grabben frågar och jag försöker hålla ställningarna samtidigt som jag kör bilen.
Frugan ringer, dumpar morsan, hämtar dottern, åker förbi affären köper en kvast och lite choklad, hem och hämtar lite tillhörigheter och sedan iväg till sjukan, väl där möter man en lite grinig kär...esta med smärtor som tycker jag ser trött ut, va jag?
Kör hem dottern som bjuder in mig till kvällen, men jag tackar nej eftersom det troligen kommer bli jag som får laga käket.
Jag ska inte laga något krubb, här ska handlas pizza, därmed jämnt, orkar inte.

Väl hemma skiter jag ner mig, min måltid hittills idag har bestått av en ask halstabletter som var sockerfria, aspartazm kan ha en lösande effekt stod det på asken upptäckte jag.
På väg in i duschen kommer grabben, du måste skjutsa oss till festen, jag har lovat polarna och de vet ju att du alltid kan köra.
Snabbare dig på, de väntar ute och det är kallt.
Men hallå, jag har en liten surprice i mina kallingar....

Vad ska man säga, det blev ingen dusch just då, och det var ingen glad farsa som åkte skytteltrafik i bygden.
På vägen hem köpte jag min pizza som jag åt direkt ur kartongen med en sax som enda bestick.
Det var inte den vackraste av middagar, men den fyllde en funktion, fyll magen på en sönderstressad människa.
Därefter tog jag en välbehövlig dusch och faktiskt så kröp jag ner i frugans bubbelbad och lät värmen sakta lösa upp mina stresshormoner Samtidigt som jag såg på stjärnorna som tittade fram mellan molngluggarna.

Nu var tiden min, och den började strax före midnatt natten till söndagen.
Har sagt godnatt på telefonen med lilla frugan som fortfarande var medtagen av narkosen, hon var rejält bakis minsann.

Så min helg började precis, och den blev inte vad jag hade trott den skulle bli, och ibland svär jag över att andra drar fördel av min nykterhet.
Så vad ska man säga?, man får bara skit för det, ordagrant, haha!

Och vi som inte hade något planerat för den här helgen, det skulle vara en glugg för avkoppling, jojo!

Det blir aldrig som man har tänkt sig, men det är inte tråkigt i alla fall...

Berra

LenaNyman

Och mina tankar snuddar vid saker som till exempel magsårsmedicin och lugnande. Men dom snuddar också vid vilken välsignelse det är att vara behövd, ha en plats, en familj, ingå i ett större sammanhang.

Stor kram på fin Berra!

Många sätter sitt tillstånd som en rubrik innan sin presentationen av namnet.
Jag är inte alkoholisten Berra, utan Berra som lite längre ner i raderna kan erkännas som en möjlig alkoholist för de som frågar och för de som jag känner, ett förtroende för, när tillfället känns rätt.
Det låter komplext, och det är det nog, en sjukdom som är höljd i sin skugga av andras fördomar.
Alla har en åsikt eller ett dömande vad som är en alkis, med eller utan egen erfarenhet.
Jag tror de behöver uppdatera vad en modern alkis ser ut att vara, inte längre en parkbänkalkis utan en väl fungerande individ men med ett stort problem, sin överkonsumtion av alkohol som ganska ofta knappast alls märks, om de inte har vanan att kunna se dem.

Vi lever i ett land där alkoholen glorifieras och ses som en glädjeskapare i vårat ganska så tillstängda sociala samvaro.
Vi sätter oss vanligtvis så långt ifrån närmaste person på bussen, vi manar om vår personliga integritet, inte tränga oss på andra.
Men beter oss precis tvärsom när vi har druckit, tvekar aldrig att trycka upp vår fyllstinkande mule i någon annans tryne.
Då är vi sociala och pratsamma, men alkoholhalten avgör snabbt hur intressanta vi är att överhuvudtaget konversera med.
Från charmig till påträngande, en ytterst tunn skiljelinje, och vi kommer aldrig själva kunna avgöra var den går, för alkoholen har helt raderat vårat omdöme, den som skulle göra oss charmerande och inte besvärliga.

Tänker lite på heuhes senaste inlägg om hur han fantiserande och glorifierade hur han ville möblera sitt nya hus med ett bibliotek, en skinnfåtölj och ett barskåp döljti en gammaldags jordglob, sippandes på en whisky.
Jo jag har också haft den drömmen, men har lärt mig hur hjärnan försöker få oss att linda in drickandet i fina miljöer bara för att få rättfärdiga alkoholen och slutligen berusningen.
Tänk dig exakt samma upplägg allting stämmer precis, men....med äppeljuice i det vackra whiskyglaset?
Det känns avtändande och helt värdelöst egentligen, allting blir bara kulisser och framträdandet helt utan värde.

Då förstår man vad tankarna försöker förföra oss bakom en mental vägg, en sorts förhoppning och dragning som aldrig kommer att hända i mitt liv, utan det får fortsätta vara en dröm, en alkoholdröm faktiskt...

Och ja Lena, vad vore livet om man inte kände sig behövd, jag kommer att sakna det den dagen då mina tjänster och delvis stress inte längre är eftertraktade, jag kommer att få behålla min familj men i nya konstellationer och jag kommer behöva anpassa mig efter dem, med svärsöner, svärdöttrar och deras familjer, inget som jag själv har valt men ändå måste hålla mig förtroligt med, någon annan har valt dem åt mig med allra största selekivitet och förhoppningsvis vara en god genetiskt grund till mina barnbarn.
Min kontroll är där inte helt i min ägo, men det finns områden där jag fortfarande kan kontrollera, min nykterhet.

Tredje helgen i november plingar det in på åttonde året, det finns områden som känns att jag har en god kontroll.

Berra

Idag mår jag fantastiskt bra, skulle t.om. Inte kunna dra mig för att kalla mig lycklig.
What?

Jo precis ni hörde alldeles rätt, ingenting att kunna klaga på, just nu, just idag...
...och exakt nu behöver man återkoppla till just ...varför?
Man kanske kan lära sig något och i framtiden föröka kunna uppleva det igen.

Okey, It's complicated, men ska försöka rabbla upp alla grejor som jag tror har med saken att göra.
Ombyggnation, yep femtonspelet är igång på andra svepet, och nu finns ingen återvändo, vi började riva idag.
Har dragit mig länge och försökt hitta på olika anledningar till att skjuta upp det, men nu gick det inte längre.
Så det står en gästsäng i allrummet med en massa hurtsar, kläder hänger på ställningar i sovrummet ja det ser ut som ett zigenarläger, prylar överallt utom i ett rum, det som vi håller på med.
Förra helgen kollade vi in de nya grejorna på Ikea, planeringen var i full gång, måtten satta och vi visste vad vi skulle ha.
Idag rev jag och svärsonen ut inredningen och körde på sopen, en av mina farhågor om hur hårt det satt i väggarna föll som en sten ifrån mitt hjärta det tog bara en och en halv timme, sedan kunde vi ta det lugnt igen, vi hade ju inget nytt att börja bygga med.
Yes fick användning för min släpkärra igen, tjo!
I veckan dra vi iväg och bränner hål i plånkan igen på Ikea, småplocka lite under veckan.
Men det känns bra och vi ligger i fas med projekteringen, glad gubbe.

Nästa grej är att båda barnen har hållit sig hemma idag och vi har umgåtts ifrån frukost till sömdagsdeckaren.
En annan anledning är att dottern och svärsonen har fått låna hem en valp för att socialisera den ifrån flocken.
Ja det låter konstigt men de känner en uppfödare som de ev. Ska köpa en jycke av i nästa kull, men hon har andra valpar som bara umgås med sina syskon och vet inte hur man umgås med människor, det lär dem de med att ta hand om en valp åt gången.
Okey det blir mycket jagande med kiss och bajsandet och visst händer det olyckor både här och där.
Men jag är sååå lycklig när det finns ett djur i min närhet, allting stannar av och jag kryper på golvet blir slickad i hela ansiktet.
De stora klumpiga tassarna och bakbenen som inte har en aning var frambenen har varit är en ren fröjd att få se.
Klumpiga nyfikna och alldeles utlämnad åt oss människor försöker vi ge dem otroligt mycket kärlek och tillit.
Jag matar dem i smyg och kelar med dem, släpar runt på dem på mina axlar och de sover sött med sin stora nos nedborrad i mina magveck, det är bara ren och kär kärlek, ingenting annat.

Sedan lagar vi en kopiös mängd mat till middag och de allra flesta är involverade i tillredningen, det blir lunchpaket till oss alla i flera dagar framöver.
Därefter ligger vi alla helt utslagna i soffan och stånkar efter att ha ätit för mycket mat och väntar på efterrätten.
Några somnar till sött efter att ha haft en hård helg med fester och arrangerat en också.

Jag är bara så förbaskad lycklig när jag tänker på att det här, det är min flock och vi känner samhörighet och trivs i varandras närvaro.
Och så har vi en tillfällig gäst som brer ut sig över kuddarna i soffan när jag smeker dess rosa mage som är fjunig av tunn päls.
Dess återgäldning av mitt oändliga klappade blir en stinkande hundprutt var tredje minut och luktar gammal hundmat, och kanske med ett inslag av de små smakbitarna jag gav denne när dennes tillfällige matte och husse inget såg.
Det blir mitt straff och det tar jag med ro.

Jag släcker ner mitt hus för att gå och lägga mig sist av dem alla, det är mörkt och regnet smattrar fridfullt mot takfönstret och jag snavar på en gardinstång som ligger tvärs över golvet bakom fotänden på sängen, skriker till lågmält och river av en Hardanger av svordomar...
Men tänker sedan...haha det kunde ju ha varit mycket värre, jag kunde ju ha varit onykter.

Idag för åtta år sedan påbörjade jag mitt livs svåraste resa, och den pågår än.
Då gick jag och lade mig med fyllånger och förstod att så här kunde det inte få fortsätta, det var inget liv, ingen glädje bara ett ständigt slagfält mot mina alkoholdemoner.

Idag är jag fri och åtta år senare kan jag glädjas åt att jag har en familj som jag älskar, det var då petitesser i jämförelse.
Men saker förändras när inte alkoholen har kommandot, det lilla blir stort, och det stora blir litet.

Alkoholen slet mitt inre till trasor, nu blev det till ett fint lapptäcke istället.
Kanterna fållade och små hål finns där ibland, smutsfläckar visar på ett liv som har levts fullt ut, men ack så kärt.
Det värmer och håller mig borta ifrån kylan och vassa kanter.

Mors!

/Berra

Gunda

Vilken härlig läsning, det värmer och jag gläds så otroligt för din skull.
Familjen är ju det viktigaste i livet och ens egen nykterhet, så är det bara.
Härligt!

Lena72

Tårar rinner och jag orkar min kamp ett par timmar till! Tack!
Hoppas min storm lägger sig o jag finner samma frid som du!
Tack!

Vilket fint inlägg Berra! <3 Och du - tokgrattis till Å*T*T*A Å*R... Helt otroligt! Tack för att du fortsätter skriva och för att du visar att det är möjligt att leva nykter och dessutom vara lycklig! Just den där lilla, ibland omöjliga, kombinationen. I alla fall tror man gärna att kombinationen är omöjlig till en början...

Dagens största kram