Jag har skrivit en massa inlägg förut. Nu ska jag försöka vara helt ärlig. Men det är så mycket liksom.
Var nykter ett och ett halvt år. Mådde bra. Men känner att jag blev nykter men kom inte vidare. Har så mycket inom mig. Blev nykter men förändrade inte tillräckligt på något vis. Svårt att förklara.
Ska inte bli så långrandig. Tog ett återfall i somras, ihop med min sambo. Vi dricker än, druckit varje dag i snart tre månader. Det är inget särskilt som händer när vi dricker, vi blir inte dumma, beter oss inte illa och blir inte osams. Vi håller oss hemma, ensamma så ingen ser liksom. I symbios - minst sagt. Men ändå, minst 5 öl var varje vardagskväll, mer på helgerna.
Och nu till det som skrämmer mig. För kanske en och en halv månad sen fick jag tandvärk. Är skiträdd för tandläkaren och har tänder som bara rasat, törs inte le offentligt... Gick en månad, med hjälp av ipren och öl med denna värk, feber och sjukdomskänsla. Till slut måste jag ju gå. Drog ut två tänder. Tandläkaren säger - gå hem och vila nu och sen om tre timmar så kan du äta en glass. Tror ni jag gjorde det? Nä... Fodrade hästarna, åkte hem och öppnade en öl som blev 10 tillslut och tapetserade hela hallen. Blev skitsjuk. Drog ut sista tanden på fredag, akuten på lördag. Tandläkaren måndag och onsdag.Pencillin, värktabletter. Ont ont ont. Bara sover, orkar ingenting. Ändå dricker jag öl!!! Och tänker på det hela tiden. Idag låg jag och tänkte, måste skriva ett brev till mina barn, för tänk om jag dör? Så dåligt har jag mått och så rädd är jag! Ändå...
Nästa vecka ska jag vikariera heltid från onsdag. Veckan därpå har sambon jour (lastbilschaufför) Är det min brytpunkt? Det måste nog vara det - orkar inte mer. Kontakta alkoholmottagningen på måndag är min plan. För nu är jag rädd på riktigt att kroppen inte orkar. Och inte jag heller, mentalt.
Tack om ni orkade läsa. Kram