Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh

Efter mina rosenskimrande beskrivningar igår har jag funderat vidare. Vad är det jag vill med de där bilderna? En bild av en man sittande i sitt bibliotek är ju mer hämtad från någon sekelskiftesroman än ur verkligheten. Och ändå lockar den så intensivt, som en bild av ett liv att sträva efter. Och varför måste barskåpet finnas där? På vilket sätt skulle ett glas whisky förhöja upplevelsen av en god bok? Det är en stillbild, jag tror det är där hemligheten ligger. I en bild står tiden stilla, mannen sitter i sin fåtölj för tid och evighet, hunden ligger blick still vid hans fötter utan att någonsin flytta sig, brasan sprakar muntert utan att falna, allt är frid och ro. Jag inbillar mig att det är det jag söker, en stund, ett ögonblick av lugn och ro, av frid, ostört och evigt.

Min hustru gillade att sitta i sängen och läsa. När hon gjorde det så rörde sig hennes fingrar automatiskt, ungefär som en del tvinnar sitt hår. Ofta lade jag mig bredvid henne och då vandrade hennes fingrar över mitt ansikte, följde dess konturer, smekte min panna och masserade mitt huvud. Det var himmelriket för mig, jag sjönk ner i mig själv, världen tonade bort och hela min tillvaro reducerades till de där fingrarna på mitt ansikte, jag fylldes av en värme som spred sig till varje litet skrymsle i min själ. Hon har varit död i tjugofem år nu, men fortfarande saknar jag henne då och då, ibland så att det gör ont i mig.

Den där känslan är nog en del av det jag söker, och den jakten är också en del av orsaken till att jag misslyckas så ofta. Alkoholen, framförallt de första glasen, ger ju en slags varm känsla som sprider sig i kroppen. Den är dock inte tillräcklig, den fyller inte min själ, men när jag har nått så långt så jagar jag vidare, glas efter glas. Och plötsligt blir det fult, motbjudande och smalspårigt. Jag inser nu att jag aldrig kommer att kunna återskapa den där känslan på artificiell väg, jag måste söka den inom mig själv och nöja mig med att bara en gång emellanåt få en glimt av det nirvana jag så hett åtrår. Jag måste lära mig att ta tillvara på de där stunderna som trots allt dyker upp, om än flyktiga, och bevara dom, vårda dom så att de kan visa mig att det finns en bättre verklighet även när livet känns svårt.

Ha en härlig dag!

Rosen

Det är ju så att "lyckan" den visar sig i blixtsnabba ögonblick. Det gäller att vara lite mer alert än en sengångare då!? framförallt måste man vara nykter!
Säger en som mår rätt kass just nu. Men hoppet finns.

LenaNyman

Den där känslan du beskriver då din hustru försjönk i läsandet och du försjönk i hennes lätta smekande. Precis så. Sökandet efter den där allomfattande tryggheten, vilandet, den yttersta innersta friden. Den jag tror att ett litet barn upplever när det stoppats om av en varm och trygg vuxen, har vällingflaskan i munnen och sömnigt lyssnar på en vacker saga.

Hade alkoholen bara gett mig den känslan och inte ett helt långtradarlass med andra bieffekter, ja, då hade jag nog velat fortsätta dricka. Men så sinnrikt uppbyggd är nu inte den där vätskan. Tycker det är kalas att du kan identifiera vad du söker och längtar efter. Och att alkoholen är en klen surrogathustru/surrogatsagoberättare. Det är synd och det är bra och vi får fortsätta vår vandring.

Vet du vad jag tycker du ska göra om det där suget fortfarande håller i sig? Detta ska du göra:

Nummer ett: Tänd en massa ljus överallt där du befinner dig.
Nummer två: Dra igång Bing Crosbys "40 Christmas Hits".
Nummer tre: Sätt dig i ljushavet med en god kopp varm dryck och bara lyssna...

Gör du allt det här så kommer du ganska nära dom fina fingrarna. <3

På något underligt sätt tror jag att jag inte är ensam här på forumet att känna igen mig i din sorg, även om den naturligtvis är unik för just dig. Men sorgen är densamma. Jag vet inte vad just jag sörjer, men den känns starkt ändå. Jag har tagit ett par öl... för att fly från den, eller snarare- kanske närma mig den. Inte bra, men ändå.

heueh

så hade jag gjort precis det du föreslår. Jag hade nästan glömt det, men musik har den där makten; förmågan att föra en bort till ett Shangri-La som man skapar själv. Nu ska jag bara hålla andan i drygt två veckor till, sedan blir lådan med ljusen den första jag packar upp.

Jag inbillar mig att du är jätterädd... för närhet, Heueh. Med all rätt, säger Dion

Fin text! Intressant det där med stillbilden, där allt är fixerat, men där brasan "sprakar muntert utan att falna". Den liggande hunden kunde i så fall lika gärna vifta på svansen i en evig loop. En sprakande brasa är rörelse och liv.
På ett liknande sätt undrar jag över (den antydda) identifikationen av den så utomordentligt pregnant beskrivna känslan han fick när hustruns fingrar rörde sig över hans ansikte med nirvana.
Texten ger alltså en del att fundera över. Kanske bara det att levande liv på något sätt är rörelse och att frånvaron av rörelse är död? Och så kan jag förstås undra över om denna ytterst förfarna skribent inte har publicerat sig i något sammanhang.
Jag förstår också att du känner dig lugnad av vad han skrev, när du nu hade haft dina tydligen mycket motiverade farhågor.
Nedan en länk till Pete Seegers insjungning (det finns också många andra på Youtube) av Woody Guthries Hobo's lullaby. Där finns också drömmen om frid. Själva vaggsången är ljudet av hjulen mot skenorna – en lugnande musik som ändå talar om rörelse och liv. Och där finns refrängens psykologiska mantra: "let the towns drift slowly by".
Huruvida denna sång har någon som helst anknytning ..vet jag inte, men eftersom den är en av mina favoriter ville jag ändå skicka med den.

https://www.youtube.com/watch?v=RsfcZgnXapE

heueh

Åtminstone om man ska tro en av villaägarna i det sprillans nya villaområdet jag passerar på morgnarna. De har satt upp en ljusslinga runt garageporten, med röda, gröna, blå och gula lampor som blinkar i takt med någon tyst melodi. Lite tidigt kan man tycka, men varför inte? Igår var en perfekt vinterdag, en sådan där dag som man ser på vykort, och julstämningen infann sig med omedelbar verkan. Barnen åkte pulka i backarna, det skottades snö och lades ut ris vid ytterdörrarna och luften var hög och klar, så där som den bara är på vintern. Så som klimatet ser ut nu för tiden gäller det att ta vara på de stunder som ges.

Kvällen blev snudd på magisk, månen var nästan full och lyste på en snödriva ute på terrassen, där hunden låg och njöt. Skuggorna låg djupa, bara denna enda snödriva lyste som av ett inre ljus. Jag stod i dörröppningen och betraktade scenen, rädd att störa den om jag gick ut. Det var som om universum hade läst vad jag skrivit nyligen och ville visa mig att det finns stunder av frid, stunder att bevara och ta med sig. Den varade inte länge, men nog för att jag skulle hinna ta en mental bild och sortera in i ett av mina album, det där som ligger överst i högen och som jag tar fram och bläddrar i då och då.

På sätt och vis är jag nog rädd för närhet, Dionysa, mest av ren självbevarelsedrift. Jag har älskat tre kvinnor i mitt liv, den första lämnade mig för en bättre man, den andra blev mördad av ett svartsjukt ex och den tredje valde att lämna världen för egen hand. Så jag kan väl säga att jag inte har haft mycket tur i kärlek, kanske var det aldrig meningen, kanske var det slumpen som som var på dåligt humör och tog ut det på mig, kanske står orsaken att finna i mig själv. Jag lär aldrig få veta, och det är länge sedan jag slutade fundera på det där. Jag försöker leva mitt liv så gott det går med de förutsättningar jag har, och även om det har varit upp och ner så vill jag nog hävda att jag har, och har haft, ett gott liv.

Hur konstigt det än kan låta så tycker jag faktiskt att mitt missbruk har hjälpt mig på vägen. Inte när jag har varit aktiv, men alla de gånger jag har slutat har jag jobbat mer med mig själv än många människor någonsin får privilegiet att göra. Jag har byggt upp en självinsikt, jag har lärt mig att njuta av de lyckliga stunder som drar förbi emellanåt, jag lever i nuet och har lärt mig acceptera att allt inte är solsken och rosor. Så även om jag känner mig lite melankolisk just nu, så vet jag ju att det kommer bättre tider, kanske kan jag så småningom lära mig att själv tända lampan när livet mörknar.

Ha en fin söndag allihop!

Levande

Tror som dig att man lärt sig mycket om sig själv varje gång man gått en liten bit på vägen till ett bra liv.
Att njuta av de korta stunderna är så viktigt.
Önskar dig med en fin söndag

heueh

och låg i utkanten av Atlanta. Mitt missbruk hade ännu inte nått den nivå då jag drog mig tillbaka från världen, så jag hängde en hel del på barer. Strokers var inte bara en bar, det var också en strippklubb. Där lärde jag känna Nicole. Hon var nitton år gammal och kom ofta och satte sig hos mig och pratade mellan arbetspassen. Hon hade rymt hemifrån vid fjorton års ålder och försörjt sig på diversejobb tills hon blev arton och kunde börja strippa. För en ung kvinna som inte hade någon egentlig utbildning var det oerhört frestande detta, hon tjänade lika mycket pengar som en civilingenjör eller en revisor. Så hon stod på en scen, rörde sig i takt med musiken och tog av sig kläderna en gång i halvtimmen, kväll efter kväll. Tvärtemot den gängse uppfattningen är inte alla strippor prostituerade eller drogmissbrukare, Nicole rörde inte alkohol, hon rökte inte och hon erbjöd ingenting utöver en titt på hennes kropp. För henne var det bara ett välbetalt jobb. Så småningom bjöd hon hem mig.

Hon hade träffat Tim på sitt första jobb, han var manlig strippa på samma klubb som hon. Egentligen var han licensierad elektriker, men strippjobbet erbjöd bättre betalt och innebar inte att klänga på en hög stolpe i hällregn och åska. Jag vet inte om det kan kallas kärlek, kanske var det bara två vilsna själar som sökte trygghet i varandra, men dom flyttade ihop och fick barn. När jag träffade dom bodde dom i ett litet nedgånget hus i Snellville alldeles utanför Atlanta. Tim hade blivit för gammal för att strippa och han hade ingen lust att återgå till hällregnet och åskan, så han var hemmapappa medans Nicole försörjde familjen. Han tyckte om att sitta i en stol i trädgården på kvällarna och röka en cigarett med diffust och definitivt olagligt innehåll.

Hushållet bestod dessutom av en flicka i tidiga tonåren, vars mamma var förlorad i droger och vars pappa var okänd. På något sätt hade hon hittat till det lilla huset i utkanten av byn, och gjorde nu sitt bästa för att bli en del av familjen. Tim insisterade på att hon skulle gå till skolan, så varje morgon klev hon på skolbussen och varje eftermiddag klev hon av den igen. Vad hon gjorde däremellan brydde han sig inte så mycket om. Föräldraföreningar och lärarkontakt existerar inte i den här världen. På sin fritid tog hon hand om den lilla, städade, diskade och läste läxor. Några kamrater såg jag aldrig till, kanske skämdes hon för att ta hem några, kanske hade hon inga.

Vid den här tiden jobbade jag ofta i deras trakter, så jag hade en bil stående hos dom, det blev billigare än att hyra. Tim hämtade mig alltid på flygplatsen när jag landade, ofta tog han hela familjen med, för dom var det en fantastisk upplevelse att åka dit, att se flygplanen starta och landa representerade en livsstil dom aldrig skulle få uppleva själva. Så småningom förde mitt jobb mig till andra delar av världen och vår kontakt blev mer sporadisk. Dom flyttade till South Carolina och köpte ett stycke land med ett litet hus på, det var Tims vision av framgång i livet; att äga en plätt jord. Det varade inte länge dock, ett år senare hade dom flyttat tillbaka till Georgia och bodde i en husvagn på en campingplats.

Det var sista gången jag träffade dom, jag undrar ibland hur dom har det, att jobba som strippa är strikt åldersbegränsat så Nicole gör med all säkerhet något annat nu. Kanske är dom fortfarande tillsammans, kanske släpar Tim omkring sina verktyg på någon byggarbetsplats, kanske sitter han i fängelse. Livet som Redneck i USA är oförutsägbart; en dans på slak lina utan skyddsnät. Jag är tacksam för den inblick jag har fått i så många människors liv, men ibland hade jag önskat att få veta hur det slutar, och samtidigt ändå inte. Är det något jag har har lärt mig hittills så är det att människoöden sällan fortlöper så som man vill att de ska, kanske är det bättre att inte veta.

Ha en bra dag!

heueh

och jag känner mig lite förorättad. Den har varit ute på marknaden i snart tre månader nu, och jag har bara visat den för tre spekulanter hittills. Alla tre har tackat nej. Inte för att jag borde bry mig, det är ju trots allt en hyreslägenhet och inte mitt problem. Och ändå kan jag inte låta bli att undra; är det mig det är fel på? Är det bara jag som ser fördelarna? Visst, hyran är hög, kvadratmeterpriset är nästan det dubbla mot snittet i mitt lilla samhälle, men läget är perfekt och standarden hög. Terrassen är väl tilltagen och har en milsvid utsikt åt alla håll, närmaste stora stad är inte långt bort och går att nå med både tåg, buss och bil. Bostadskön är precis lika lång här som överallt annars, så varför vill bara jag bo här?

Kanske var det ett nyktert fyllebeslut att flytta hit. Mitt missbruk de senaste femton åren har följt ett bestämt mönster. Nykter i två till tre månader, sedan tvådagars helgfyllor i några månader som sedan har övergått i vardagsdrickande som, när kroppen har sagt ifrån, har lett till en ny nykter period. Jag har, som jag tidigare skrivit om, fattat många dumma beslut på fyllan, jag har handlat saker jag inte behöver, jag har gått med i gym som jag aldrig kommit i närheten av, jag donerar till en väldig massa välgörenhetsorganisationer. Men det verkar som om jag, även under mina nyktra perioder, fattar en hel del korkade beslut. Kanske tar det en längre tid av nykterhet för att mitt förnuft ska hinna återta makten i min alkoholmarinerade hjärna.

Ser jag tillbaka på min historia så har jag fattat en hel del beslut på känsla snarare än förnuft, även som nykter. Jag kan inte säga att jag ångrar dem alla, på något sätt känns det lite tråkigt att bara vara smart. Självklart borde jag inte ha en sportbil vid min ålder, det tar mig längre tid att komma in i den än det tar för motorn att bli varm, men den är ju så himskans kul att köra. Kanske behöver jag, som ensamstående, inte en 120 kvadratmeter stor lägenhet med bubbelbad och stor terrass, men utsikten är ju så bedövande vacker. Kanske behöver jag lite spontanitet i mitt liv, kanske är lite oförutsägbarhet den krydda jag behöver för att må bra.

Ha en njutbar dag allihop!

Levande

Det är väl dit vi är på väg, nykter och spontan.
Så det är ett härligt liv som väntar ?
Godmorgon på dig bra start igen med leende och kloka ord

"Alkoholmarinerad" är ett lika hemskt som roligt uttryck. Ja, det kan nog ta ett halvår ibland för att få hjärnan helt återställd efter en supaperiod. Eller så är du bara den personlighetstypen som gärna går all-in utan att alltid tänka jättemycket först? Snart vet du.
/D

heueh

Nollgradigt och underkylt regn och jag har lånat en stor skåpbil utan dubbdäck som jag ska köra upp till mitt nya hus med. Jag ska ändå upp dit med lite grejor och den 76 år gamla damen som äger huset nu ska börja flytta ut. Hon har inte råd att anlita en flyttfirma, så hon har hyrt en liten släpkärra och enrollerat ett par gubbar i sin egen ålder som flytthjälp. Inte för att jag har med det att göra, men jag tycker ändå det vore grymt att inte erbjuda min hjälp. Så nu blir vi tre gubbar och en gumma som ska släpa soffor, sängar och bord. Plus en riktigt stressad hund som säkert kommer att hjälpa till på sitt eget lilla vis.

Så även om jag själv kommer att ha proffs till hjälp med min flytt så får jag uppleva nöjet av att baxa möbler nedför trappor. Tack och lov är damen ganska pragmatisk av sig, så jag tror inte hon kommer att gråta blod om hennes möbler är lite tilltufsade när de kommer fram. Om vi bara lyckas undvika brutna höfter och knäckta ryggar så får vi nog vara nöjda. Och... nu är jag redan sen, så jag får sluta här.

Ha en bra dag!

heueh

Jag valde en lite tunnare jacka eftersom jag tänkte att annars kommer jag att bli svettig av allt bärande och baxande. Inte insåg jag att tre gubbar och en gumma knappast jobbar snabbt nog för att bli svettiga. Det var väldigt många pauser för att pusta, ibland halvvägs nerför en trapp. Det blir inte mycket pustande när man står i en trapp och försöker hindra ett tungt bord från att ta sig ner på egen hand. Så när han i den övre änden hade pustat färdigt var det bromsklossens tur. För att inte tala om kisspauserna. När man börjar komma upp lite i åren så förlorar begreppet "hålla sig" sin innebörd. När man behöver gå på toaletten så är tidsramen synnerligen snäv. Summa summarum; jag frös mer än jag svettades.

Vi hann inte mer än tre vändor på hela dagen, och lika gott var det, damen var inte till hundra procent förberedd. Efter tredje vändan hade vi flyttat i princip alla möbler och allt som var nedpackat, ändå kändes det som om vi inte var mer än halvvägs. Det stod porslin kvar i skåpen, blommorna stod kvar i fönstren och det låg prydnadssaker och småprylar överallt. Det positiva var att jag lärde känna några infödingar, det var trevligt folk allihop. Och så fick jag chansen att sitta i soffan och titta ut på trädtopparna som vajade i vinden, molnen som drog förbi i sakta mak. Här vill jag bo, ingen tvekan om det!

Hunden tyckte också det var kul, vi hann undersöka varenda kvadratcentimeter av tomten, åtminstone de delar som inte är täckta av sly och annan grönska. Jag tog med hans favoritdyna så han skulle känna sig lite mer hemma. Han var inte förtjust i resan, bilen jag körde hade bara ett passagerarsäte och det var lite för litet för att hunden skulle hitta en bra liggställning så han satt upp mest hela tiden. Jag tänkte att han då kan ligga på sin dyna och vila lite under dagen, men det var lite för spännande för det; för många skrymslen och vrår att undersöka. Han blev aldrig riktigt färdig, när det var dags att åka hem tvingades jag bära ut honom till bilen för att få med honom. Hundar är bättre på det där: allt dom behöver är en dyna och en matskål så är dom hemma. Wherever I lay my hat....

Ha en fin dag allihop!

Levande

Är ju bra att du slapp slita ihjäl dig, även om du frös ?
Funderade på det där med flytt, det är ju nästan lika förknippat med alkohol som midsommar.
Har du tänkt på det och har en plan eller du kanske inte känner så?
Önskar dig en fin dag

heueh

Jo tack, Levande, det har jag konsumerat åtskilliga i min dag. Och jo, jag har en plan. Jag har bytt dag från fredag till måndag och jag anlitar en flyttfirma, dom vill ju bara ha jobbet gjort och komma iväg hem igen, så där lurar inga faror. Sedan ska jag flytta en liten del för egen hand, i det fallet har jag varit väldigt selektiv med vilka jag har bett om hjälp; bara de som känner till mina problem och har stöttat på rätt sätt i det förgångna. Inflyttningsfest får också vänta, som tur är flyttar jag ju nära jul och folk har nog med de förberedelserna, så de flesta blir nog bara lättade att slippa gå på ännu en tillställning.

heueh

just nu. Den heter the Ranch och handlar om en far och hans två söner som driver en liten farm någonstans i 'murica. Fadern är kärv och tystlåten och håller fast vid sin ranch med näbbar och klor, sönerna är kanske runt trettio och hänger på en bar varenda kväll. När dom kommer hem från baren sätter de sig på verandan och dricker whisky. Dagen efter äter dom frukost på Corn Flakes och öl och talar om hur häftigt fulla dom var kvällen innan, så ger dom sig ut och driver boskap, sätter upp stängsel och är cowboys i största allmänhet. Ingen ångest, ingen ånger, alla dumheter dom gjort på fyllan skrattar dom bara åt. Tänk om det vore så enkelt.

Självklart är dom alkoholister, de till och med kallar sig själva alkoholister vid flera tillfällen. Den här bilden av ett par alkisar är så absurd att den faktiskt hjälper mig. Även om mycket naturligtvis är avsett som skämt ger det mig ändå associationer, vem har väl inte druckit öl till frukost till exempel? Jag förs tillbaka till mitt eget supande och ryser inombords. Även om tv-seriens värld är glättig och polerad, så lyfter skämten upp en verklighet som jag känner alltför väl. Jag skrattar åt skämten, visst, men jag känner också att de är ganska nära verkligheten även om man undviker att visa baksidan. Så ja, jag tittar vidare och känner en tröst i att jag inte är där längre.

Hunden och jag hade en lång diskussion i morse. Vi stod i porten, jag höll dörren öppen medans hunden stod och tittade ut och försökte avgöra om det var värt besväret att gå ut i hällregnet. Jag försökte förklara att det kommer att regna hela förmiddagen så vi kan lika gärna gå ut och få det avklarat, medans han å sin sida tyckte att han säkert kan hålla sig ett bra tag till. Till slut kom vi fram till en kompromiss, vi gick till närmsta buske. Väl där fick han upp ett spår av något intressant och så bar det iväg. Så nu ligger han i min säng och torkar medans jag funderar på om det går att sova i soffan, även som nykter.

Ha en härlig fredag!

heueh

Det är en fråga som har sysselsatt mig rätt länge nu. Och då tänker jag inte på hans karriär, eller hans sociala liv, eller huruvida han kommer att träffa någon trevlig tik och få valpar en dag. Jag tänker på hur han ska överleva om det händer mig något. Varje dag är det någon, någonstans, som får en hjärtattack, eller en stroke, eller trillar i trappen och blir liggande. Det vore blåögt att tro att det inte kan hända mig. Och hur ska då hunden klara sig? Jag har redan placerat ut tre vattenskålar runt om i lägenheten som jag ser till att hålla fyllda, det ger honom ett par dagars frist. Men sedan då?

Det kan gå ett par dagar mellan gångerna då någon jag känner ringer mig. Eftersom alla mina närmaste vänner vet att jag är alkoholist så kan jag föreställa mig vad som händer om jag inte svarar. Dom ringer ett par gånger till, om jag fortfarande inte svarar så antar dom att jag har tagit ett återfall och slutar ringa. De har ju lärt sig vid det här laget att om jag är mitt i ett återfall så finns det inte mycket dom kan göra. De kanske ringer en gång om dagen för att kolla om jag har kommit igenom det, men det lär dröja innan någon åker hit och kollar. Och under tiden har hunden gjort slut på vattnet och ligger riktigt risigt till. Jag måste ha en plan.

När jag var husägare i Skåne för flera decennier sedan hade jag också hund. Då konverterade jag en bidé till en vattenskål; jag installerade en fotplatta som startade vattenflödet, på så vis hade hunden alltid fräscht, rinnande vatten. Det skulle jag kunna göra i mitt nya hus. För ett par år sedan startade jag en grupp på Facebook som jag skrev i varje dag. Då kunde mina söner gå in där, oavsett var dom var i världen, och kolla att jag åtminstone var vid liv. Det där ebbade ut så småningom, jag vet inte riktigt varför, kanske är det så att vi människor har en tendens att tro att när inget förändras under lång tid, så kommer det aldrig att förändras och så slutar vi hålla koll. Kanske är det så att jag ska ge dom en länk till den här sidan. Här skriver jag ju varje dag, och även om jag tycker det är olustigt att veta att någon jag känner läser vad jag skriver, så får jag väl lära mig leva med det, för hundens skull.

Ha en bra dag allihop!

Vattenproblemet har även jag; i mitt fall beträffande katten. Vad händer om vi inte kommer hem en kväll, kanske blir borta länge av någon olycksalig anledning - hur blir det då för kisse? Torrfoder har han alltid tillgång till; det finns automater för sånt, dessutom klarar sig katter länge utan mat. Men vatten måste han alltid ha, gärna färskt. Dricka ur toastolen om det kniper? Nej, den gillar han inte. Dricka ur droppande kran? Nej, hans intelligens ligger inte åt det hållet. Ja, så där går tankarna. Katten har en förmåga att få en att skärpa till sig, tänka sig för. Han är min främsta alkoholterapeut därmed. Men även jag funderar på en nödutgång. Både för vår och hans skull.

Att låta någon få tillgång till ens nätskriverier har jag ibland övervägt. Det är bra, men kan vara hämmande också, minst sagt. Tål att tänkas på.

Ha det bra, du och "tjippen"!