Har varit medlem här sen x antal år tillbaka, men har inte varit aktiv. Har gått på AA och lyckats ett tag med nykterheten. Vet inte varför jag började längta efter A så mycket igen, så att jag tog flera återfall, som blivit till nästan en enda lång. Har sådan ångest och irritabilitet emellanåt, men blir snäll som ett lamm efter ett par glas.
Kanske är det livet som spökar då. Jag har nog aldrig lärt mig att leva. Min man har hotat att lämna mig - varsågod tänkte jag. Till slut tänkte jag att han kan få ta barnen också. Jag är nog en dålig förälder. Han är frustrerad och säger att jag inte kan förstå hur det känns att ha målat in sig i ett hörn som man inte kommer ut från. Nej, det vet jag inte. Han vet inte heller hur mycket jag kämpar... Jag dricker 1-2 flaskor vin när jag dricker. Jag sticker inte iväg och hittar på saker. Jag får en fylledialekt och känner mig snurrig. Försöker tassa runt, så att det inte märks att jag druckit. Men, doften av A är svårare att gömma. Jag VILL sluta. På riktigt. Jag vill inte bli en mamma som barnen helst vill glömma. Än så länge är de för små för att förstå.
Mannen min vill att jag åker iväg på behandling, men är osäker på att det kan ge mig det jag söker...
Lycka till och fortsätt kämpa därute!