För alla fattigfyllon är nog nog inte en gredostetra nåt jag behöver förklara direkt, eller visa bilder på när jag vaknat i en hög av dem. Hur de luktar, att det är som att dricka jäst. Jag menar inte på att man är *epitet*-alkoholist, utan är man det så är man. Men jag har alltid känt mig så, som ett fattigfyllo när jag släpat mig från bakomaten till det vana hörnet till förnedringen där i kassan, femte gången den här veckan och samma kassör som frågar om leg som om vi båda vore dementa.

Jag har inte så mycket ork att skriva just nu. Det här är bara min andra nyktra dag. Innan dess drack jag i ensamhet varje dag tror jag i ungefär en vecka. Innan dess hade jag varit nykter i 13 dagar, om jag inte minns fel. Jag räknar dem sällan. Jag föll dit på en spelning, för jag inte ville förstöra stämningen nu när jag för en gångs skull tar mig utanför min instängda bubbla. Ska jag ta första rundan? Öh, ja, ja det blir bra. Sen är det kört för mig, en öl finns inte, sen fortsätter det dagen efter med systembesök som inte slutar förrän jag antingen försover mig eller helt enkelt inte orkar längre.

Jag har precis separerat från min sambo. Hen orkade inte med att leva i min destruktivitet längre. Jag förstår hen, samtidigt som jag inte har speciellt stora sympatier för hens lidande då hen inte direkt varit hygglig mot mig. Det är dock skitjävlasamma, jag är inte här för att grina om hen, jag är här för jag är alkoholist och nu är jag så jävla trött på den patetiska karusellen av krogar och hets och system och abstinens. Jag har inga planer på att någonsin i hela mitt liv igen dricka, men jag har ingen dimmig tro på att jag inte kommer lockas igen eller vilja igen, för det kommer jag. Det kommer alltid en kurva för mig där jag tycker att det är rimligt att köpa vin och sura för mig själv, eller bara för jag blir sådär vansinnigt uppåt att jag i nåt befängt ögonblick tror att jag ska fira. Haha! Vilket sorgligt firande att sitta där och lukta surt i sin ensamhet och vakna helt förvirrad och ännu mer ensam än dagen innan.

Jag har hundra år försent (jag har levt ett liv som hemmafru, som anhörigvårdare och som allmän samhällsparasit) lyckats ta mig den långa vägen fram till att få ett slutbetyg och därmed sökt kurser jag VILL läsa. Hör och häpna, mina betyg är rätt okej, så jag kom in och har en sån desperat önskan att klara det här, att essa kursen, att hitta ett sätt att spräcka det här lönlösa livet jag inte längre ser nån mening i. Jag vill ge tillbaks till samhället, jag vill göra någonting av de få talanger jag har. Jag vill hur som helst absolut inte ha det såhär längre.

Tomhet, idel tomhet. Jag vet inte riktigt vad jag kan tänkas behöva för stöttning för att klara det den här gången. Jag har lovat så många gånger, men nog aldrig egentligen mig själv. Jag har lovat att det är sista gången och NU SKA JAG KLARA DET, men jag har nog aldrig menat det. Jag har släckt bränder. Men jag tror att den här gången är den för mig. Det är jag som har tröttnat nu. Det är jag som vill vidare, som vill använda de kanske 50 år (om man ser till hur gamla släkten blir) (iofs inte farsan, han söp ihjäl sig vid 60) men de 50 år jag har kvar till att leva gott, göra gott och FÅ UT någonting av att finnas. Jag menar det kan gå. Det är många som vänt mörkare situationer än min till någonting positivt. Kanske har jag också turen.

Jag tror att mitt största problem är meningslösheten. Det är liksom någonting grundläggande i mig. Att jag inte ser meningen. Jag super inte för att jag tycker det är så jävla roligt, eller gott (kom igen, Gredos....) utan det är det närmsta jag kan komma att ta livet av mig utan att direkt göra det. Efter en liter vin är det ju svart. Det finns ingenting i den där tetran. Precis som det inte finns någonting i mig eller i livet som jag ser som meningsfullt. Såhär har jag känt sen jag va 11 år. Men det är nog "bara" i fem år jag haft allvarliga problem med alkoholen. Innan dess va jag bara social-pinsamhets-bli-för-full-på-krogen-are mellan varven, eller bara festprisse med kemisk glädje i blodet. Gud vilket jävla skräpliv jag levt. Att jag tillät mig.

Ja, det här blev ju ett svamligt inlägg, men jag antar att min stackars hjärna inte riktigt har kraft än att formulera vettigare saker och det är så otroligt mycket jag behöver få ur mig. Som jag bedövat. Som jag lagt börda på sten på börda på sten på, som jag dränkt, som jag... ja.

All skit jag orsakat och som hänt och som jag vet att jag måste be om ursäkt för eller iaf förlåta mig själv och lära mig släppa. Det får jag ta en annan dag. Just nu känns det bra att jag äntligen startat den här tråden. Jag har tänkt på det flera flera gånger under nån månads tid, men jag ville inte göra det förrän jag va säker på att nu vill jag verkligen det här. Jag vill för min egen skull. Det kan finnas den där sista tusende chansen för mig nu i vår, jag vill ta den.

Tack om nån orkat läsa ända hit. Vi hörs av.

Har funderat i dom banorna; att jag ska fira jul hos dom behövande, bidra med det jag kan och säkert få mycket tillbaka - så brukar det bli.

Gredos

So. Jag föll dit igen. Hade jag ens haft nåt hade jag är blåst skallen av mig med ett hagelgevär så besviken jag är på mig själv.

Jag fattar inte ens varför. Jag är ensam, så jävla ensam. Men OCH?! varför tycker jag det är det värsta i universum helt plötsligt då jag är lite av om en eremit till personligheten. Jul och jultider är oerhört komplicerat för oss ensamma. Jag känner mig så misslyckad och patetisk.

Gredos

Jag har inte ork att ta hand om andra just nu, jag har inte ens ork att ta hand om mig själv. Men JÄTTEBRA tips och länkar där. Jag brukar gå till ett äldreboende jag jobbade för tidigare och bara vara oavlönad häng-person ibland. Det är fint.

Ok men stå inte med tygkassen där imorgon igen.
No no no. Upp direkt nu även om det tar emot som F***N
Du har kraften att göra det.

Har du inget AA eller Kyrka att gå till?
Även om jag är lite motståndare till AA så
finns det en fantastisk gemenskap.
Gillar en del av AA-mötena men inte allt.
Men gemenskapen är det inget fel på alls.

Finns det inget soppkök i jul där dom behöver hjälp?
Du behövs i detta samhälle, tro mig!

Kram en timme i taget nu och skriv skriv skriv
Jag älskar din inlägg <3

utan du är beroende av alkohol. Just nu denna gången orkade du inte stå emot. A-demonen vann. Men du kan ta nya tag och jobba för att du ska besegra sugen och begäret efter alkohol. Du har ju startat processen Gredos.

Att må så dåligt att man vill avsluta allting, visar vilken stark negativ och sjuk drift detta med alkoholism är. Man dricker fast man inte vill, man dricker fast man mår dåligt. Till slut kan man dricka utan att ångesten dämpas. Den bara ökar.
Men, att börja tänka i så destruktiva banor att man vill avsluta och ta ner skylten, det är ingen bra lösning på problemen. Jag provade en gång i unga år (drygt 20), men överlevde. Då ska man sedan bära med sig detta trauma, som en ytterligare börda till att man är alkoholist. Det gör inte livet lättare.

Men eftersom jag nu sitter här c:a 35 år senare, för tredje gången på väga att bli nykter alkoholist, och med nära 7 månaders nykterhet där jag mår bra, så visar det att det går att få ordning på livet. Lösningen är att man slutar med alkoholen (och ev andra sinnesförändrande droger).

Så, avsluta denna fyllan och borsta av dig och ta nya tag. Du kan om du vill Gredos.

Styrkekram!

Gredos

Jag har inte sökt nåt stöd i det här, alls. Jag ska inte skriva här nu för jag är packad. Inte som vanligt såklart, då hade jag inte kunnat skriva öht, men va på träff med vin. VIN. Jag blir ful efter 1 glas och måste ursäkta mig. Vafan är det? Min lever måste fan leverera mer än såhär-

Jag mår verkligen inte som man ska...

Börjaom

Julen är jobbig. Och jag känner mig precis som du, ensam och övergiven. Fast jag också är en ensamhetsperson som gillar att vara själv. Men det är väl omgivningen och kulturen. Det är ju helt ok att vara singel/ensam en tisdag i februari medans man den 24/12 och under jul förväntas vara på storslagna släktkalas där alla (i alla för stunden) älskar varandra så att dom nästan går av på mitten.

Själv tänker jag hålla det enkelt, det är min plan i alla fall. Laga lite av den julmat jag gillar. Kolla på de TV-program som jag vill se och som man inte måste se just 15.00. Att välja och klara av det framför alkoholen är den finaste julen jag önskar mig.

Kämpa på och lycka till!

Vi har alla trillat dit igen och igen och igen
Jävligt tjatigt till slut blir det med dessa återfall man tillåter att ta sig...
Omständigheten själv från helvetet.

Du är inte värdelös.
Isf är vi alla värdelösa härinne!

Vi är lika. Och tro mig om jag säger detta.
Jag skriver också i ett globalt forum för beroendepersoner.
Och ta mig tusan.

Exakt samma problem oavsett om jag skriver med dig eller
Paul från New York,
Susan från Californien,
Yin från China,
Muhammed från Afghanistan
Abhaya från Indien

ALLA skriver om återfall, kampen, ångesten, pinsamheter
Exakt samma saker som du upplever nu.
Så you are not alone.
Hela jorden är full av oss...............
Och de flesta har den förmågan att stötta och att ta hand om varandra.

Fascinerande.

Gredos

Monday Morning,

Jag tänkte på dig redan tidigare. Du stärker mig. Men jag va inte stark nog den här gången men. Tack och jag vet.

Gredos

Mitt liv är perfekt just nu. Och DÅ väljer jag att återfalla? Jag kommer inte orka leva såhär mer. Känns som jag är ägd av nåt oerhört fult. HUR i helvete kan viljan att bli full vara större än viljan att ta hand om nåt som är vackert?

Har tänkt på dig med
Tystnad på forumet ger en viss obehagskänsla...

Men vi är aldrig aldrig meningslösa eller patetiska eller misslyckade.
Tycker alla fyller sin funktion här inne.
Ingen är misslyckad.

Kanske är det just denna fyllan som får dig att känna att nu
är det nog?

Kram kram

linus

I förrgår hade jag varit nykter i en vecka. Plötsligt när jag sitter på jobbet kände jag att fan nä, jag vill bli full ikväll. Så en liter gredos (for sure) och tre öl kom med hem. I går var jag ute och träffade en gammal men väldigt nära vän som tillfälligt var i stan. Det var supertrevligt, men samtidigt stressade jag hem för jag visste att det fanns kvar en del vin i en trelitersdunk och jag kände att sällskapsdricka några öl inte riktigt cut it. :/

Hej Gredos
Vi föreställer oss ofta att negativa känslor triggar våra återfall men det kan lika gärna vara positiva känslor. "När jag känner mig som en nyponros då är flaskan nära.." skrev Cornelis Wresvik
Jag har själv otaliga gånger tagit ett återfall när jag mådde mycket bra.
Med det vill jag säga att det hör till sjukdomen.
Kämpa på
Du klarar det och nu har du lärt dig något.

vänligen Ikaros

Jag har bara tagit återfall när jag har mått som bäst.
När ångesten är borta och sömnen är perfekt.
Träningen är igång igen. Jobbar på och har ett bra liv.

Då kommer min lilla A-D fram. Och glad i hågen traskar jag till systemet...
Och sabbar allt. Precis allt rasar. Igen. Ner i botten på brunnen.

Tog upp det med min psykolog i Fredags. Den känsla jag har just nu, glad, lycklig
säker och upprymd skapar också en osäkerhet hos mig.
För att jag vet att denna känslan är förknippat med att ta ett återfall.
Att vara väldigt lycklig ger mig således en liten känsla av ångest..
Rädsla

Konstig konstruktion på hjärnan.

Och hoppas du mår bra. Skriv gärna och berätta. Saknar dig här forumet
I ditt #7 skriver du att att hade vin med dig på krogen, i handväskan. Jag har haft whisky med mig i sportflaskan på gymmet.
På riktigt! Hur tänkte jag där? Lukta wirre på spinningpasset och trilla av cykeln?

Kram

Gredos

Nu börjar jag om. Först hade jag tänkt starta en helt ny tråd och låtsas som att det regnar, gått ut på nytt med den där attityden att en gång till och fuck it. Men det håller inte. Jag byggde inte min väg till Rom med rom på en dag, om man säger så. Kan ju inte vara i evigheten redan på dag två då bara för att jag inser att jag är helt jävla tokvilse.

Den näst senaste gången när jag låg och förvällde i min egen svett och ångest och kom på att ALDRIG MER va nog den värsta gången fysiskt, den senaste godmorgon dagen efter tog hårt som satan på någonting annat. Antagligen för jag läst så mycket om alkoholens inverkan på psyket och hjärnan och kroppen och döden döden. Jag trodde jag skulle falla in i delirium och krampa ihjäl och lämna hund och oraderad internethistorik efter mig som den sorgliga lilla plattmask till varelse jag kände mig som. Ansträngde mig för att se syner och höra saker som inte fanns, kände hugg och smärta i varenda kvark som gör mig. Ingenting hände väl direkt, jag hade de sedvanliga drömmarna och sov några skakiga timmar och luftkräktes och mådde tjyv. Men här sitter jag nu och 8 dagar har tickat på. Åtta dagar lagda till historien som nykter.

Jag är så himla sur och elak den här gången. Trött på alla. Inte i praktiken, men i teorin. Jag t.om hehe-ade åt att någon hade svarat "skaffa dig en annan hobby...." när någon i forumet för anhöriga undrade vad hen skulle göra med nån flaska hen hittat som dennes sambo-alkis hade gömt. Och jag sitter och stör mig retroaktivt på hur mycket enklare jag hade haft det att sluta med det här tramset om jag inte själv hade hamnat i skottgluggen för massa präktiga jävla läxor. Jag tänker att det kanske är den här gångens grej och att det ger sig om ett tag, att jag och det hela mognar inom mig. Att jag kan ta ansvar för MITT och låta andra vara som de är. Usch det är så mycket jag måste jobba med...

En sak som är så förbannat slående här på forumet är att de flesta av oss verkar vara till freaking öronen laddade och fulla med skuld, inte bara alkohol och dumheter, utan skuld skam och minsta lilla smula kärlek och JAG SER DIG så ska det tackas ur led och snälla snälla oj oj oj. Jag tänker att det är nåt man måste försöka jobba med. Det är inte snyggt att vara alkad, men just alkadheten i sig är inget brott, det är ju vad man gör under tiden man är full eller de eventuella lögner man delar ut i den där jävla fiskdammen. Tror man måste börja sluta fixera sig så förbannat vid just spriten alket och nappflaskan. Man måste verkligen jobba med det där som gör att man står där och harvar på systemet eller vaknar upp helt förvirrad och det sista man minns är att alla andra va normala och man själv tog helt av åt öst. Jag vill förvisso inte dricka någonsin igen, för jag tillhör skalan som inte kan det, men främst av allt vill jag må bra, och aldrig aldrig ALDRIG igen orsaka någon annan skada.

Jag ska försöka att ta det hela lite mer dag för dag den här gången. Vi hörs av, kram på er alla och hoppas ni haft ett fint nyår och att dagarna framöver tillslut ska ge er allt ni önskar och vill va. Hörs! Hörs!