För alla fattigfyllon är nog nog inte en gredostetra nåt jag behöver förklara direkt, eller visa bilder på när jag vaknat i en hög av dem. Hur de luktar, att det är som att dricka jäst. Jag menar inte på att man är *epitet*-alkoholist, utan är man det så är man. Men jag har alltid känt mig så, som ett fattigfyllo när jag släpat mig från bakomaten till det vana hörnet till förnedringen där i kassan, femte gången den här veckan och samma kassör som frågar om leg som om vi båda vore dementa.

Jag har inte så mycket ork att skriva just nu. Det här är bara min andra nyktra dag. Innan dess drack jag i ensamhet varje dag tror jag i ungefär en vecka. Innan dess hade jag varit nykter i 13 dagar, om jag inte minns fel. Jag räknar dem sällan. Jag föll dit på en spelning, för jag inte ville förstöra stämningen nu när jag för en gångs skull tar mig utanför min instängda bubbla. Ska jag ta första rundan? Öh, ja, ja det blir bra. Sen är det kört för mig, en öl finns inte, sen fortsätter det dagen efter med systembesök som inte slutar förrän jag antingen försover mig eller helt enkelt inte orkar längre.

Jag har precis separerat från min sambo. Hen orkade inte med att leva i min destruktivitet längre. Jag förstår hen, samtidigt som jag inte har speciellt stora sympatier för hens lidande då hen inte direkt varit hygglig mot mig. Det är dock skitjävlasamma, jag är inte här för att grina om hen, jag är här för jag är alkoholist och nu är jag så jävla trött på den patetiska karusellen av krogar och hets och system och abstinens. Jag har inga planer på att någonsin i hela mitt liv igen dricka, men jag har ingen dimmig tro på att jag inte kommer lockas igen eller vilja igen, för det kommer jag. Det kommer alltid en kurva för mig där jag tycker att det är rimligt att köpa vin och sura för mig själv, eller bara för jag blir sådär vansinnigt uppåt att jag i nåt befängt ögonblick tror att jag ska fira. Haha! Vilket sorgligt firande att sitta där och lukta surt i sin ensamhet och vakna helt förvirrad och ännu mer ensam än dagen innan.

Jag har hundra år försent (jag har levt ett liv som hemmafru, som anhörigvårdare och som allmän samhällsparasit) lyckats ta mig den långa vägen fram till att få ett slutbetyg och därmed sökt kurser jag VILL läsa. Hör och häpna, mina betyg är rätt okej, så jag kom in och har en sån desperat önskan att klara det här, att essa kursen, att hitta ett sätt att spräcka det här lönlösa livet jag inte längre ser nån mening i. Jag vill ge tillbaks till samhället, jag vill göra någonting av de få talanger jag har. Jag vill hur som helst absolut inte ha det såhär längre.

Tomhet, idel tomhet. Jag vet inte riktigt vad jag kan tänkas behöva för stöttning för att klara det den här gången. Jag har lovat så många gånger, men nog aldrig egentligen mig själv. Jag har lovat att det är sista gången och NU SKA JAG KLARA DET, men jag har nog aldrig menat det. Jag har släckt bränder. Men jag tror att den här gången är den för mig. Det är jag som har tröttnat nu. Det är jag som vill vidare, som vill använda de kanske 50 år (om man ser till hur gamla släkten blir) (iofs inte farsan, han söp ihjäl sig vid 60) men de 50 år jag har kvar till att leva gott, göra gott och FÅ UT någonting av att finnas. Jag menar det kan gå. Det är många som vänt mörkare situationer än min till någonting positivt. Kanske har jag också turen.

Jag tror att mitt största problem är meningslösheten. Det är liksom någonting grundläggande i mig. Att jag inte ser meningen. Jag super inte för att jag tycker det är så jävla roligt, eller gott (kom igen, Gredos....) utan det är det närmsta jag kan komma att ta livet av mig utan att direkt göra det. Efter en liter vin är det ju svart. Det finns ingenting i den där tetran. Precis som det inte finns någonting i mig eller i livet som jag ser som meningsfullt. Såhär har jag känt sen jag va 11 år. Men det är nog "bara" i fem år jag haft allvarliga problem med alkoholen. Innan dess va jag bara social-pinsamhets-bli-för-full-på-krogen-are mellan varven, eller bara festprisse med kemisk glädje i blodet. Gud vilket jävla skräpliv jag levt. Att jag tillät mig.

Ja, det här blev ju ett svamligt inlägg, men jag antar att min stackars hjärna inte riktigt har kraft än att formulera vettigare saker och det är så otroligt mycket jag behöver få ur mig. Som jag bedövat. Som jag lagt börda på sten på börda på sten på, som jag dränkt, som jag... ja.

All skit jag orsakat och som hänt och som jag vet att jag måste be om ursäkt för eller iaf förlåta mig själv och lära mig släppa. Det får jag ta en annan dag. Just nu känns det bra att jag äntligen startat den här tråden. Jag har tänkt på det flera flera gånger under nån månads tid, men jag ville inte göra det förrän jag va säker på att nu vill jag verkligen det här. Jag vill för min egen skull. Det kan finnas den där sista tusende chansen för mig nu i vår, jag vill ta den.

Tack om nån orkat läsa ända hit. Vi hörs av.

Gredos

Jag kommer aldrig bli frisk från den här sjukdomen, jag inser det. Jag kommer bara tvingas lära mig hålla den i träda, att försöka se de trädgårdar den släckt för att försöka få nya att växa. För att kunna kontrollera det här måste jag förstå när den kontrollerar mig, vad det är för mönster jag har, vad är mina triggers. Jag ser det absolut inte som någonting sekundärt att säga förlåt eller försöka gottgöra de jag sårat och allt jag gjort fel mot andra, men för att ens ha en chans att komma dit måste jag ta hand om mig själv först. När och hur jag ljuger för mig själv, alla tröttsamma ursäkter jag dragit för att få dricka bort tiden. För det är det enda jag gjort. Jag har druckit bort tiden, dränkt ensamheten, ledsenheten och tröttheten senaste åren. Jag känner mig väldigt ensam i att hamnat i en såpass mörk passage i livet att jag blev en av skuggpersonerna som sket i om folk glodde, jag öppnade tetran och sög girigt i mig redan på vagnen. Fast bara längst bak. Precis som jag sen noterar att alla andra fyllon med sina sofiero och annan drickbar skit gör, man sitter längst baken på smutsplatsen och är så jävla uppgiven. Vem bryr sig. Vem orkar vänta.

Jag vill inte hamna i loopen att köpa en tetra till nu, sen vakna ångerfull och börja igen och ha en ny period av desperat nykärlek till nykterheten och skönskriva verkligheten att nu vaknade jag och tände ett ljus tog en kopp kaffe gick en promenad städade hela världen lagade alla hål aldrig igen och usch och fy och nej nej och sen köpa ny tetra och ni vet, repat repeat. För det är inte hållbart. Det går inte att ha det här bipolära förhållandet till sitt supande, supa laga supa laga supa laga. Det går verkligen inte för mig, tappar jag det en gång till nu kommer jag fan aldrig mer hitta respekten för mig själv att tro att jag klarar det här. Och tro mig, jag planerar redan att supa sönder mig i mars i två veckor när min särbo ev är min sambo igen och lämnar mig för ytterligare en jävla resa med sina satans jävla vänner. ARGH, blir förbannad bara jag tänker på det och blir jag förbannad så känner jag direkt att jamen så FUCK YOU då ditt rövhål då får väl för fan jag också resa bort med MIN vän. Jag har stått tillbaks på precis alla plan så iaf det lilla sorgliga jävla skrället ska jag fan ha. Blööö. Och liksom ja varsågod till mig, det är bara jag gör det, men det är ju bara jag som förlorar på det. Jag förlorar den här övertygelsen jag har om hur JAG måste göra för att fixa det här. Det går inte med några tolvsteg och andra chanser här, det måste vara stenhårt men så skört och ärligt att det faller sönder bara man tittar på det. Jag får ALDRIG mer ljuga för mig själv eller andra, får aldrig mer hitta en ursäkt för varför EN gång till är okej. Det gäller både i sorg och glädje. Jag planerar redan att supa bort mig i mars, som sagt, men jag planerar också redan att vara precis lika förbannad och förvägrande då som jag är just nu, men jag kan och får inte vara så långt fram redan för då brinner jag ut redan på första blosset.

Jag hoppas det är okej att man i sin egen tråd är ganska hård och t.ex tycker det här att kalla alkohol för "A" mer känns som ett smeknamn än någonting annat, som gärna vill använda ord som fyllo och alkis för det är precis så djupt smutsigt som jag tycker det är, jag har inget "problem" eller är "missbrukare" (vilket jag förvisso är för jag kommer byta alkohol mot mat om jag inte är lika stenhård där). Jag pekar inte finger mot någon annan här, jag pekar med hela handen mot mig själv. ÅH jag är så ARG på mig själv varför blev jag sån här?! Det är inte orättvist för jag är den enda som har makten att stå emot, men helvete varför skulle just jag få den här vidriga parasiten i skallen som sjunger sorgsna visor och helan går. Jag hatar det över allt annat. Jag måste vara som en känslolös soldat mot mig själv ett tag, men gud som jag önskar någon som höll mig när jag grät över allt jag borde ha gråtit över för längesen. Det är nämligen dit jag måste komma i något av mina nästa steg. Att klara av att KÄNNA saker också. På riktigt. Och våga stanna där.

Gredos

Det känns så otroligt konstigt att vara som en av de där som t.om alkoholister ser ner på och liksom jaaa jag är ju inte en sån där GUBBE som sitter och super på en bänk iaf, och så är jag en relativt ung kvinna. Jag är kring 30 år och om jag ska måla upp en bild av mig själv så har jag liksom levt kroglivet och kallats Cleopatra snarare än Krister Petterson. Äsch. Vilket svamel. Men det slår mig bara att herregud som jag föraktar mig själv och har gjort så otroligt länge, och att en av de sakerna som jag känner förändrats i mig den här gången är att jag inte vill "leva" och dö för någon annan längre så som jag gjort i alla år. Jag vill leva för mig själv. Så även om jag kommer fortsätta vara ensam och hata det, så finns det grader i helvetet och det kan bli kallare än såhär att vara själv.

En annan sak jag vill göra är att lista saker jag gjort som jag skäms för, eller inte direkt skäms utan mer vill konstatera krasst att det hänt, jag har gjort det och det får _aldrig_ mer vara så eller ske igen. Men det får bli en annan dag. Eller ikväll.

Det snurrar på väldigt mycket just nu. Jag försöker distrahera mig med att skriva här eller läsa om andras resor. Det är jobbigt och jag önskar jag hade möjlighet att ta en lugnande tablett om dagarna och något för sömnen till natten. Jag måste nog eventuellt ordna det så det inte blir för mycket.

Gredos
Jag tror jag förstår din kamp. Jag vet också att den förståelsen inte hjälper dig just nu när du kämpar med sjukdomen. SJUKDOMEN!! Kom ihåg det! Alkoholism är en sjukdom och klassas också som en sådan.
Och när man är sjuk är det bra om man får hjälp. Ta en läkarkontakt som kan hjälpa dig åtminstone med sömnen. Du måste ha hjälp i din kamp. Allt det här vet du säkert själv men jag vill ändå uttrycka det. Och låt inte självföraktet ta över.
Jag har haft oräkneliga återfall under mitt långa liv som alkoholist. I bland har det varit nära att jag givit upp. Som när min fru dog för 11 år sedan och jag blev ensam. Sorg, ensamhet och alkoholism. Becksvart men det gick att ta sig ur det också. Det finns hopp Gredos. .

Med förståelse och sympati
Ikaros

Gredos

Jag har gett upp på läkarkontakter. Det är inte som att jag inte försökt. Det enda som händer är att jag får gå till nån sopa och svara på om jag druckit idag eller inte. Om jag ljuger för de jag älskar och mig själv, varför skulle jag vara ärlig mot nån människa som för mig bara är irriterande? Jag ska som sagt lägga undan pengar för varenda insparad tetra och köpa terapi till mig själv när summan är tillräcklig. Med min konsumtionsmängd går det nog så fort som ett CSN tillåter... Beklagar din förlust av din fru och jag förstår verkligen att det måste ha varit en väldig generator i att dricka bort känslor. Det finns absolut hopp, så länge det finns liv finns det hopp, som det heter. Den här nykterheten kanske varar för evigt.

Gredos

Jag måste få berätta en sak.

Jag håller på att storstäda lägenheten. Sådär till grunden. Den känns liksom smittad av allt äckel just nu. Skulle ta upp sista klädesplagget från sovrumsgolvet, böjer mig ner och... där under ligger en helt oöppnad tetra vin. Hyfsat gott vin också, ingen gammal röten Gredos.

Va inte ens svårt, tänkte inte ens två gånger (jo, det kanske jag gjorde ändå, eller tänkte tanken eftersom det tidigare hade varit så SJÄLVKLART att dricka upp den. Och när jag hittade den hade jag hunnit gott och väl till systemet för att köpa fler). Jag hällde ut skiten. Bara sådär! Det va såpass lätt att jag t.om glömde av att jag ville springa hit på en gång och skriva ner det, utan jag Alfons Åbergskabarade-mig lite med tvätten också innan jag nu satte mig här för att skriva ner det.

Såhär lätt önskar jag det alltid kommer vara att TA BESLUTET. Att LÅTA BLI. För det är bara jag låter bli, som jag kommer klara det här. Ingen hade fått reda på det, om jag drack den, ingen hade lidit förutom jag. Jag hällde ut den för _min_ skull. Jag är faktiskt lite stolt. Och glad. Men vaksam. Högmod kommer före fall, det får man aldrig glömma. Och det är ganska nära som jag mådde riktigt dåligt av bakrus och ångest, men det -är- bara att låta bli. Inte ta första klunken. Håller jag fast vid den tanken så kanske, kanske jag kommer klara det här.

Noterar en liten seger över mycket oväntad prövning såhär på luciadagen tjugohundrasexton.

Gredos

Yeah! Tänkte mer på det när jag vaknade i morse, att liksom, haha, vilken grej. Vilken enkel grej det är egentligen, två val, dricka eller inte dricka - inte dricka är alltid rätt svar (för mig) alltid. Och skillnaden i hur jag antagligen hade mått fysiskt om jag vaknat efter så bara ett eller två glas eller hela tetran. Eller som jag vet, minst 2... Det är värt det även fast jag knappt sover och jag märker hur jag börjar landa från den första kicken att va nykter tills det börjar plana ut och den där "now what...?"-känslan kommer. Värt det! Tack för påhejiga svar!

Jag tänker vara nykter idag också. Jag började dagen med en besvikelse. Väntade på besök av en vän, vilket hade blivit min första kontakt med en annan människa sen 1/12. Hon ställde in. Men jag försöker att... inte låta det bli en anledning till att mata meningslösheten som i sin tur driver mig till alkoholen (min gamla mara till kamrat...) istället. Det ska nog gå idag också, även fast jag verkligen måste in till stan idag vare sig jag vågar eller inte.

Hej
Vilken styrka och vilken seger att hälla ut "alkoholdjävulens" gåva till Dig!
vänligen
Ikaros

Gredos

Ikaros!

Ja! Det här kändes verkligen som nån slags present från en alkoholdjävul för när tror du det blev nåt vin över för mig senast? Tja, det kan jag ju säga aldrig händer, och så den här gången av alla gånger när jag inte ens "behöver" gömma nåt för jag är helt ensam ja DÅ ligger en sprillans hel tetra och grinar illa mot mig. Tja, den skrattade jag rätt i ansiktet iaf och offrade till min nya gud, nykterheten.

Imorgon är en ny prövning. Jag ska på en spelning och jag ska träffa min fd kanske snart blivande igen sambo för första gången på över en månad. Jag är inte speciellt orolig faktiskt. Men ändock, jag måste verkligen hela tiden våga tänka på vad jag gör och hur jag resonerar så jag håller mig vaken. Jag noterade idag när jag skulle låsa upp dörren efter att varit och hämtat lite paket på affären att jag är fullkomligt stadig på hand och betydligt mindre spänd och knepig motoriskt. Bara en sån sak.

Jag är glad för ännu en nykter dag. Det är jag verkligen. Glad och tacksam att jag inte ens tycker det varit en utmaning. Inte idag.
Hoppas fler med mig har haft en sån dag.

Gredos

Tack Pi31415, jag skötte faktiskt om mig! Hoppas du också gör det!

Jag gjorde massa saker igår som skrämmer mig. Jag åkte ensam till en spelning, skulle förvisso möta upp min partner och hans två vänner där, men vi är ju i en lite speciell situation just nu så det va ändå jag som åkte dit ensam och själv och hade egentligen möjligheten att tömma varenda bar. En av hans vänner skulle köpa en runda och frågade mig om jag också ville ha en öl. Jag tackade nej lite väl intensivt, sådär NEJ NEJ TACK och vevade med ena handen, precis som om han erbjöd mig en pipa crack. Men det är så svårt att vara avslappnad såhär i början, det är som att jag tar i från tårna på nåt vis för att bevisa för både mig och andra att det är annorlunda den här gången. Det brukar annars ofta falla just på utgång och andras förhållande till alkohol (att de kan hantera den...) som gör att jag som inte kan hantera det fortsätter efter de slutat. Man vill inte vara obekväm eller förstöra stämningen eller utmärka sig. Som om jag inte utmärker mig när jag är fullast på stället och knappt kan ta hand om mig själv senare på kvällen... men ja, det är ju en annan historia.

Det va inte överväldigande obehagligt att vara nykter bland massa människor (jag är något av en eremit med social fobi) och Bob Hund gör mig lycklig i vilket tillstånd jag än befinner mig i. Det enda jag reflekterade över va hur pass mer irriterad jag va på människorna i publiken, hur de bökade och stökade och puttades och stank och va två meter långa och i vägen och... Jag är reserverad i vanliga fall men som nykter blir jag extremt obekväm av folk som kommer för nära eller är störiga på nåt vis. Det va nog bara för jag va så himla överspänd, jag hoppas det för det är så vansinnigt tidskrävande att vara arg. Men det är sant som de säger, det luktar sannerligen bara prutt, svett och gammal rutten öl på krogen när man inte själv bidrar till stanken... Man står där som nån slags nykter nyponros och ser hur folk blir sunkigare och sunkigare, och som missbrukare blir man verkligen som en värmesökande missil vad gäller att registrera de där som blir samma tragiska träsktroll som en själv tillslut. Jag är nog inte ensam om att ha nån slags missbrukar/riskbeteende-radar. Inte för jag dömer. Herregud det vore ju bara fånigt, men det är kanske nyttigt att se att alkohol är så JÄVLA osnyggt. Herregud det finns ingenting klädsamt med att vara full, och blotta tanken på hur idiotisk och rent av motbjudande man måste ha varit i andras ögon genom åren vid flertalet tillfällen. Ja, stolt blir man inte direkt... inget man vill sätta på ett vykort och skicka hem.

Idag är det fredag. Jag vet att jag kommer kohandla med mig själv fram till 20. EN sista resa, kom igen, ingen kommer lida av det för ingen kommer få veta, du är ensam i två veckor till, ta chansen sen måste det verkligen vara för alltid om du vill leva ett gott liv. NEJ JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL...för jag vill. Nåt sjukt i mig vill. Vill känna lugnet OCH upprymdheten och allt det där som uteblir när jag är nykter. Vill ta ett glas vin och lyssna på musik och drömma om framtiden. Men det finns ingen framtid om jag dricker. Jag har planer för morgondagen, jag hade en fantastiskt kväll igår. Jag förstår inte att det ska vara såhär, att det ens finns i mitt universum att jag vet att det är ingenting som är säkert, att jag inte alls garanterat låter bli att gå till systemet och i princip skiter på allting som är vackert. Idag måste jag ta det här timme för timme, eller så blir det ett medvetet taget återfall.

Kommer det vara såhär resten av livet? Den här sjuka följden att man super och mår dåligt, sen bestämmer man sig för ALDRIG MER, sen går det några dagar och man mår bra och allt har ordnat sig och man ser framtid och blir glad och så... så sitter man där igen med nån jävla drink eller öl eller vin eller vad det nu må vara och så kanske det fungerar 3 - 4 gånger och så börjar det om igen? RESTEN av livet? Det kommer jag aldrig orka.

Inatt sov jag 6 timmar utan avbrott. Det är första gången sen förra lördagen som jag får ihop mer än 3 timmar i taget. Imorgon om jag klarar idag kommer vara första veckan nykter sen i november. Vi får väl se hur det går.

Gredos

Känns så meningslöst allting. Varför ska jag sitta här nykter och bida min tid med absolut ingenting. Funderar på vad jag ska göra istället för att som vanligt köpa vin och dynga ner mig. Städa lägenheten. Rensa skåpen. Men liksom, kul, så jag är alkoholist och hushållsmaskin, jo det va precis det jag drömde om som liten.

Allt irriterar mig och det är rent av bisarrt att min hjärna tänker "köp vin då blir det lugn i stugan" när jag vet att, mm, fast det är snarare bit ihop din tönt för om du håller dig nykter ikväll och imorgon och nästa dag och veckan efter och, ja, då kommer du snart ha ork och nerver att eliminera allt det här som stressar dig och gör dig irriterad som en kungskobra. Jag måste läsa mer om kursen jag ska gå, förbereda mig, ligga steget före, kurslitteratur, fundera på vad jag ska tänkas skriva för arbete. Gå långpromenad med hunden så han slutar vara så satans irriterande. Börja virka måla rita skriva NÅGONTING KREATIVT så jag får nåt utlopp. Kamma håret. Måla naglarna. Gud jag bryr mig inte men nånting annat än bara sitta här och vara irriterad och initiativlös.

Äsch. Känns helt meningslöst. Känns som jag vet innerst inne att jag kommer förlora kampen idag. Vafan är poängen. Vafan sitter jag här och försöker för. Skitliv.

Svartvit

Läs ditt första inlägg här, se tillbaka på hur det kändes. Även om livet känns trist och värdelöst så kommer alkohol bara spä på den känslan ännu mera. Det är ingen ide att vänta på ett bättre tillfälle, tillfället är här och nu. Ta vara på chansen att ordna upp allting, som du själv skrivit så om du håller dig nykter så kommer orken och motivationen att komma till dig. Livet ska vara bra, och det tror jag att det kan bli om vi slutar att utsätta oss för droger och andra dåliga saker. Du kommer inte förlora kampen idag, hitta på vad som helst, gör något bara. Du kommer må så mycket bättre av det. Jag som tog ett återfall senast för ett par dagar sedan sitter fortfarande med ångesten, det är inte värt det. Kämpa på, du klarar det om du vill.

Gredos

Tack för ditt svar. Och nej, jag ska inte ta nåt återfall, men det är så jävla irriterande att jag inte egentligen har någon lust med någonting. I nåt av mina första inlägg förklarar jag just att meningslösheten är mitt fall, det är en jättestor orsak till att jag dricker (drack) öht. Meningslöshet, tristess, ensamhet, bara jävla leda. Jag hoppas din ångest för ditt återfall snart släpper, det är så dumt att man skammar och plågar sig själv i onödan, jag menar, det går ju inte att ta tillbaks. Det går bara att styra framtiden, inte trolla. Jag ska kämpa på, du också!

Vad bra du beskriver om hur det känns att kämpa. Det du skriver har nerv och prickar in hur det känns att vilja gå in i ett annat universum trots att man vet att det är ett hetare helvete än det man vill fly ifrån.

Detta att vilja dricka av leda känner jag igen mig i. Har gjort det hundratals gånger. Och visst ledan har försvunnit och ångesten har kommit i dess ställe.
Men detta med att göra något kreativt som du också skriver om har också hjälpt mig ifrån ledan i bland. Och kan man skriva så bra om känslor som du, kanske du skulle skriva något. Åtminstone jag är intresserad av att läsa en novell från din penna.

Avslutningsvis tycker jag du missar en viktig sak när du skriver om resten av livet. Framtiden finns egentligen inte, utan den kommer en dag i sänder. Och för var och en av dessa dagar kan man träffa viktiga val. Du kan påverka, vilket du också skriver, och du kan göra det för varje dag .

Vänligen Ikaros

Gredos

Får jag fråga vad det är för leda du känt som gjort att du druckit? Jag frågar för att den där ledan kryper liksom in och på mig även fast jag kan befinna mig i en situation där mitt liv _är_ fyllt av massa saker som då kan generera lycka och välmående snarare än nåt annat. OM det är stiltje tillräckligt länge så känner jag bara leda leda leda leda.

Jag kör på en dag i sänder. Det gör jag verkligen. Klockan är snart 21 och jag är inte berusad. Imorgon är en annan historia. Jag är nästan än mer övertygad om att vara nykter och den där totala meningslösheten. Herregud vafan är det värt att sitta här hemma och glo på tv och dricka vichy och.... tja vänta på morgondagen. Hunden sover i mitt knä efter en långpromenad och t.om spring och härj med en annan hund, sen promenad igen och present på posten (till honom) okej nu verkar jag som crazy dog-lady (det är jag nog iofs så låt gå) och sen då? Är det det här som är livet?

Jag är ledsen att jag är så negativ. Känns helt fel på det här forumet att sprida negativitet. Men jag känner mest what ever, just nu. Typ att jag kunde väl lika gärna sitta här och va full (och då ev glad eller nåt annat än det här) än att sitta här nykter och glo på tv och bara känna... what ever. Jag vet att det är rätt att fortsätta vara nykter, jag kommer köra på det, antar jag. Men... (rycker på axlarna, och det ser ju inte ni, men det gör jag).

Jag skall försöka svara på din fråga Gredos trots att jag känner mig osäker på vad det verkligen är för slags leda som varit en grund för mina återfall. Den kan beskrivas som en tomhets- och utanförs- känsla, en slags ångest för ingenting.
Även om denna känsla lett mig in i alkoholdimman är den inte negativ. Den har även varit drivkraften till att jag gjort något konstruktivt, engagerat mig och öppnat vägar som jag nog inte funnit om jag varit nöjd och tillfreds med allt.
Jag känner t.ex. att det är utvecklande och stimulerande att här på forumet dela tankar med andra människor om sådant som är existensiellt viktigt.
Jag vågar också påstå att ledan, som jag upplever den, lett till att jag öppnat mig mot att livet är något mer och större än vad jag förstår.

Jag hanterar känslan av meningslöshet på två sätt:

Antingen flyr jag. Jag dricker eller flyr in i något annat. Arbete t.ex.

Eller så söker jag mening. Och det gör jag då på olika sätt. Att vara här på forumet är en del i ett sådant sökande. Trots att jag har svårt för att omfatta en tro söker jag mig fram även på den vägen. Där finns ju människor som har funnit en slags mening. Det kan också kännas meningsfullt att ge någon annan något. Inte nödvändigtvis något materiellt, tid och uppmärksamhet är också viktigt. För mig kan själva sökandet efter även mening ge just det, mening.

Ja det är nog vad jag kan svara på din fråga. Min kamp mot alkoholen handlar alltså ytterst om att våga möta livet och göra val.

Sedan tycker jag inte att du är negativ. Du uttrycker vad du känner. Uppriktigt och ärligt. I kampen för nykterheten är det nödvändigt.

Ikaros

heueh

med leda. I samhället där jag bodde förut fanns det en frivillig verksamhet som gick ut på att man for runt och hjälpte äldre med småsaker; byta säkringar eller lampor, plocka ner favorittröjan från översta hyllan, inget märkvärdigt men man fick sig ofta en kopp kaffe och en pratstund. Plus att jag fick hjälp att ta mig ur apatin, när dom ringde drogs jag automatiskt ur mitt zombie-läge och kom ut och gjorde något. Det har hjälpt mig mycket.