av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
lör, 2016-12-24 - 05:21

redan klockan tre var jag klarvaken. Jag skulle åka och hämta min nya bil, och var lite för uppspelt för att kunna somna om. Det är ingen bjässe till bil, men det är en kombi så hunden har gott om plats där bak. Den är fyrhjulsdriven och har dragkrok, båda är viktiga när man har hus med trädgård har jag förstått. Sonen tar över sportbilen, jag tvingades till slut inse att det inte var hållbart att dela på en bil om man bor tio mil isär. Så nu har vi varsin bil, vilket vi båda är tämligen glada för. Sonen tycker naturligtvis att det är roligt att köra sportbil, men det är självklart också en fråga om image. I yngre år var jag också ganska mån om vilket intryck andra människor fick av mig. Hunden är lite tveksam än så länge, bilen har elektrisk öppning av bakluckan så när man närmar sig bakifrån och trycker på fjärrkontrollen ser det ut som om ett stort monster öppnar gapet för att sluka en. Tror jag hunden tyckte i alla fall; han tvärnitade och så fick jag lyfta in honom.

Jag är väldigt glad för både huset och bilen, men gladast är jag åt att jag är nykter. Hade jag fortsatt dricka hade inget av det här hänt. Jag hade fortfarande suttit i min alltför dyra lägenhet, oförmögen att njuta av den, jag hade bara klarat av att jobba ihop till hyran och spriten och jag hade mått som, ja, ni vet ju alla hur jag hade mått. I stället har jag på bara ett drygt halvår fått ihop till två kontantinsatser och börjat bygga en tillvaro som jag kan vara stolt över och njuta av. Jag kämpar fortfarande med min nykterhet, jag är väl medveten om hur viktigt det är att jag lägger ner den här tiden varje dag, utan undantag, men det blir ju så mycket lättare när jag börjar se positiva effekter av det. Visst, jag har alltid skattat det materiella högt, men nu börjar jag så smått inse att det finns en annan värld också.

I hela mitt liv har jag hängt upp mitt mående på ting. En häftig stereo, en fin kamera, en cool bil, allt det har jag trott vara en förutsättning för att jag ska må bra. Så tänker jag fortfarande i viss mån, men jag har, tack vare mina skriverier här, börjat inse att det finns en inre värld, en som inte påverkas av saker utanför mig själv. Om jag kan hitta in där och möblera om den så att jag trivs så blir alla materiella ting oväsentliga. Jag skulle kunna sitta i ett skjul på en bergssluttning i Tibet och ändå må bra. Lite som Buddhisterna predikar alltså. Jag är allt annat än religiös men det behöver jag inte heller vara. Jag tror att jag kan hitta den där inre friden alldeles på egen hand, utan hjälp av vare sig präster eller hurtiga livsstilskonsulter. Jag behöver bara arbeta hårt och målmedvetet.

Ha en bra dag!

heueh
lör, 2016-12-24 - 07:24

när jag hämtade bilen. En riktigt fin flaska, den kostar betydligt mer än jag skulle ha varit beredd att betala. Tydligen har det varit kutym på just denna bilfirma sedan många år att man firar bilköpet med ett glas bubbel. Nutida promillegränser förhindrar att man de facto dricker något innan man sätter sig i sin nya bil och kör iväg, men flaskan får man ju. Jag lade den i baksätet och körde till jobbet där jag gav den till en god vän som, sin diabetes till trots, gärna tar sig ett glas en gång emellanåt. Det märkliga var att jag inte fick några sug. Det är ett halvår sedan jag höll i en flaska med alkoholhaltigt innehåll, en som jag lätt hade kunnat ta hem och sparat till nyår. Jag har förberett mig för situationer där jag blir erbjuden ett glas på krogen och så, men inte detta. Ändå gick det hur bra som helst, tydligen har jag kommit en bit på vägen mot ett bra liv i alla fall.

Julaftons morgon är det, och jag har sovit gott hela natten. Annat var det när jag var ung, just den här natten var det mest plågsamma på hela året, jag låg och vände och vred och tittade på klockan var femte minut. Numer ser det lite annorlunda ut, idag ska jag ta bakhjulen av min snöplog och köra in till jobbet för att försöka få på snökedjorna på rätt sätt. Tanken är att de ska sitta kvar lite längre än en halvtimma. Sedan ska jag hjälpa min son att montera köket i hans lägenhet, ja, börja åtminstone. Jag kommer inte ihåg när det vände, men vid någon tidpunkt bestämde vi gemensamt, jag och barnen, att julen var inte värd besväret. Vi deklarerade för en misstrogen släkt att vi tänkte sluta med julklappar och julfirande, vi slutade ge och så småningom också få julklappar, och revolutionen var ett faktum. Numer refererar vi till den här dagen som "lördag" (eller vilken veckodag det nu råkar vara). Skönt faktiskt.

Jag satt på muggen i morse, som jag gör varje morgon. Hållaren för toapapperet sitter väldigt avigt till för en stel gammal gubbe, så jag hade ställt pappersrullen på golvet bredvid mig. In kommer hunden med den fasta föresatsen att nu ska vi leka, tar rullen och börjar retas. Han står alldeles utom räckhåll, släpper rullen på golvet och precis när jag nästan når den plockar han upp den igen och tar ett ärevarv runt huset. Det är väl ok när han gör så med sin boll, men just då var jag i en situation när lekhumöret lyste med sin frånvaro. Plus att jag var i underläge, jag var ju begränsad i min rörlighet. Hur förklarar man för sin hund att det här är ingen kul lek? Och hur får man honom att, när han tröttnar, komma och lägga tillbaks rullen inom räckhåll? Svar: det gör man inte.

God jul!

heueh
sön, 2016-12-25 - 05:44

Marken är hård och bilen står och ser frusen ut. Jag har parkerat den utanför mitt kontorsfönster så att jag kan titta ut en gång emellanåt och sucka förnöjt. Redan i går kväll förstod jag att det skulle bli kallt inatt när jag stod och tittade på stjärnorna. Det finns så många av dem att det ser ut som ett diffust upplyst moln på himlen. Jag älskar att bo här. För bara ett drygt år sedan hade jag bestämt mig för att flytta till Spanien, jag hade sett ut ett hus jag ville köpa och hade en ekonomiexpert inblandad. Ett halvår senare hade det hela blivit så oerhört komplicerat att jag gav upp. Och tack och lov för det, jag inser nu att det handlade om vad AA kallar "geografisk flykt".

Man tror att ens problem kommer att försvinna om man flyttar. Gräset är alltid grönare... I mitt fall trodde jag att jag skulle kunna bli en av de där gubbarna som sitter på ett trottoarkafé med ett vinglas framför sig och snackar politik och annat nonsens med de andra åldringarna. En starkt romantiserad bild jag hade i mitt huvud, en som jag vet skulle visa sig falsk. Jag har faktiskt provat, jag bodde en tid i en liten italiensk håla och hade då chansen att göra just det, men självklart tillbringade jag mer tid ensam och bakfull i soffan än på caféet. Så jag är glad och tacksam att det blev som det blev, jag stortrivs här och börjar inse att det var stadslivet jag ville bort ifrån. Så varför flytta trehundra mil för att bo på landet, när det finns ett alldeles utmärkt alternativ här, precis här?

Idag får jag facit i hand, jag får se om alla bitarna i det pussel jag lagt senaste veckan kommer att passa ihop. Jag ska köra dryga tjugo mil för att möta min äldsta son på en järnvägsstation, som han rest i två timmar för att komma till. Sedan ska vi köra ytterligare tolv mil för att komma till släktgården i mörkaste Småland. Hans flickvän ska låna en bil och köra elva mil för att möta oss där. Min yngsta son ska köra trettiofem mil för att hämta sin flickvän och sedan köra tio mil tillbaka. Och allt ska klaffa så att vi möts när julbordet står dukat och klart. Ett signalfel, hala vägar eller en punktering kan sänka det hela. Så idag ska jag prova om det går att hålla tummarna och köra samtidigt.

God fortsättning!

Hjärtat
sön, 2016-12-25 - 13:22

Jag har läst hela din tråd. Från första inlägget, bakfull, skakig, men beslutsam, till dagens man som väljer fortsatt nykterhet och som idag ska träffa många, nära och bekanta. Vilken inre resa du gjort!

Sinnesron och ditt daglig arbete med målbild är tydlig i din berättelse. Tror att du är en förebild för många som kämpar. Till och med vi från anhörigsidan har stor behållning av dina dagliga promenader (betraktelser) i ur och skur. Bara att fortsätta en dag i taget, oavsett regn eller solsken.

Tack för att du delar med dig och
God fortsättning i nya huset och i nya livet.

heueh
mån, 2016-12-26 - 07:52

pallade man? Igår gick jag upp klockan fyra och kom i säng vid midnatt. Jag körde sjuttio mil under dagen och tillbringade sex timmar i ett litet hus tillsammans med tolv människor jag inte träffat på länge; några för första gången. Det var som att vakna i en hönsgård efter en festnatt. När jag var aktiv gjorde jag ju också sådant här; på alkoholisters vis drack jag till sista minuten, vaknade med tveksam nykterhet för att ta mig igenom dagen och sedan hinna med ytterligare lite drickande på kvällen innan jag lade mig. I går var jag, nykterheten till trots, så trött att världen gungade framför mina ögon. Jag släpade inte ens in flyttlådorna som stod i bilen och innehöll en del prylar jag plockat upp i lägenheten. Antingen är det alkoholen som bedövar en till den grad att man kan driva kroppen bortom allt vett, eller så är det psyket som tar över och driver en till absurda ansträngningar, allt för att hålla skenet uppe.

Annars lade sig alla pusselbitarna snyggt på plats, alla dök upp ungefär samtidigt och var på strålande humör. Vädret hjälpte ju till, det var lite halt på morgonen, men resten av dagen bjöd på måttligt trafikerade, blöta vägar. Där var de vanliga framgångs-jämförelserna som är så vanliga när man sällan träffas: Vem har tagit det största klivet i karriären, vem har häftigaste bilen, vem har mest skog? Och ändå blev det inga diskussioner ute på gården om hästkrafter och antal anställda, tronen intogs med lugn självklarhet av några små celler som har börjat klumpa ihop sig i magen på släktens näst yngsta kvinna. En fjärde generation är på gång, det toppar allt. Tyvärr blev det inte mycket tid att lära känna yngste sonens flickvän, men av det lilla jag hann prata med henne kan jag i alla fall dra slutsatsen att hon är väldigt trevlig och har ett stort tålamod, en nödvändighet för att stå ut med den gossen.

Vi har fått en gäst vi också, hunden och jag. Här ligger muslortar på golvet i kontoret. Jag hade hoppats att hunden skulle förvandlas till ett monster, en furie som jagar möss med effektiviteten hos en hel koloni med katter. I stället verkar han vara en mjukis som tycker det är kul med lite sällskap. Stadshund som han är, kan det ju också tänkas att han helt enkelt tror att det här är normalt på landet, här dräller ju av diverse livsformer ute i trädgården, så varför inte också inomhus? Jag kan själv tänka mig en samexistens, om musen inte besvärar mig så lämnar jag den ifred - men möss har ju en tendens att föröka sig i en takt som gör att framtida majoritetsbeslut kanske inte kommer att gå i en riktning som jag känner mig komfortabel med, så idag ska jag försöka klura ut hur jag ska ställa ut fällor på ett sätt som lockar möss men hindrar hunden från att vara för närgången. Jag vill inte vakna av en smäll och ett skrik från en hund med en musfälla på nosen.

Ha en härlig dag allihop!

heueh
tis, 2016-12-27 - 06:24

och är en avfallshög som daterar sig ända tillbaks till stenåldern. Arkeologerna finner dom väldigt intressanta eftersom de ger en bild av hur folk levde på den tiden. Mig säger de en sak: människan har inte utvecklats ett endaste dugg sedan dess; snarare tvärtom. Stenåldersfolken hade i alla fall förnuft nog att slänga sitt skräp på ett ställe, det har inte vi. Hunden och jag var ute och gick på en skogsväg igår, långt bortom all ära och redlighet, och vad hittar vi om inte en tom ölburk. Vem i självaste ... drar med sig en öl ut i skogen utan att ta med sig tomburken hem? När jag bodde i Staden låg min lägenhet vid ett av de stråk som festfolket tar sent på natten på väg hem. Jag och hunden var ju morgontidiga och gick ut innan kommunens städare hann dit, så vi vadade i sopor; halvätna hamburgare, kaffemuggar, pizzakartonger, kanyler, små vita piller, allt tänkbart och en del otänkbart. Vi pratar om att DNA-testa hundbajs för att kunna straffa slarviga hundägare, men allt det vi slänger själva betalar vi folk att städa upp utan att ägna en tanke åt hur korkade vi själva är. Nej, sluta städa säger jag, låt folk vada i sina egna sopor. Så gjorde dom ju förr, eller .....

Jag fångade ingen mus i natt. Möss lämnar ett spår av lortar, ungefär som gamla människor pruttar vartannat steg dom tar, jag hittade inga nya. Det har snöat och han kanske fick en pulka i julklapp så han valde att ge sig ut och leka med den i stället för att vara inne i goa värmen. Det må vara hur det vill med den saken, jag är lika glad för det, jag har lite svårt med det där att döda levande varelser. Utom fästingar och mygg förstås, dom tar jag livet av med ett hångrin i ansiktet. Så mycket märkligare blir mitt uttalande när jag berättar att jag har jagat en gång i tiden, jag har till och med dödat tre rådjur och en fågel under min karriär som jägare. Jag fann inget nöje i det så jag lade av med skjutandet, det jag tyckte var kul var att gå som drevkarl, man kom ut i naturen, fick en massa motion och så smakade kaffet extra gott när man satt på en stubbe ute i skogen. Så småningom gick man över till att jaga med hund och jag tappade intresset helt och hållet.

En närkontakt av tredje graden hade jag dock, den sitter inpräntad i mitt minne lika tydligt som första gången jag hade sex. Det regnade rejält och jag gick någonstans i mitten av drevkedjan. Jag kom till ett parti med tät ungskog, och eftersom ett av de första budorden för en drevkarl är att gå spikrakt och inte vika av för något, så gav jag mig in bland träden, hopkurad och med sänkt huvud, helt koncentrerad på att stänga glipan mellan mössan och jackans krage. Någonstans halvvägs traskade jag rakt in i rumpan på en älgko. Och jag menar fysiskt; min näsa lämnade ett litet avtryck på hennes skinka. Hon var fokuserad på de andra drevkarlarna, jag var fokuserad på den lilla droppe kallt vatten som letade sig ner för min rygg. Vi blev båda lika överraskade; hon satte av åt sitt håll, jag satte mig bara, abrupt och smärtsamt.

Ha en fin dag!

Levande
tis, 2016-12-27 - 11:37

Dina ord gör min dag och sluta aldrig skriv här.
Önskar dig och hunden en fin dag med nya äventyr

Adde
tis, 2016-12-27 - 14:28

har också många många gånger funderat över hur i hela världen jag fixade mitt liv de sista åren som aktiv alkis ???
Jobba, söp och sov i ett ständigt pariserhjul, i ett gick det. Var kom orken ifrån ?? Alla organ måste ju ha jobbat övertid ??

Inte konstigt att jag sov minst 12-13 h/dygn det första året i nykterhet, mycket som skulle repareras inombords.

Numera gör jag sällskap med John Blund senast 21 !! Iofs uppe runt 05,00 men i alla fall :-)

Hjärnklar
tis, 2016-12-27 - 22:55

Sluta inte skriva! Jag har börjat läsa din tråd ikväll och är nu framme vid detta inlägg där du tvivlar om någon läser. Alltså, jag sträckläser och finner så mycket inspiration för egen del att ångesten för att inte få fortsätta följa blev så stark att jag stannar upp för att avge protest! Sluta inte skriva!

heueh
ons, 2016-12-28 - 06:37

Jag blir alldeles varm inombords. Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det, jag har alltid haft dåligt självförtroende och drickandet har ju inte direkt stärkt det, så jag kan inte låta bli att känna att jag inte riktigt förtjänar det. Vilket är anledningen till att jag oftast inte reagerar alls på kommentarer jag får. Dessutom har jag byggt upp vad jag ska skriva, i mitt huvud, under min morgonpromenad, så fort jag sätter mig vid datorn börjar jag skriva för att inte glömma bort vad jag hade tänkt ut.

Idag är det lite annorlunda dock, jag åkte ner till min son i går morse för att fortsätta med hans kök och det blev sent, så sent att jag sov över i min gamla lägenhet, så nu sitter jag på jobbet och skriver på en lånad dator. Med värk i hela kroppen. Golvet är lagt, väggar och tak är målade och elen är inkopplad. Dessutom hann vi få upp ett skåp och börja på nästa. Efter en hel dag av krypande och klättrande kändes uppvaknandet i morse som på den gamla onda tiden. Nåväl, belöningen kommer om ett par dagar, när det hela är klart och han är skyldig mig en hel drös med gentjänster. Jag har redan börjat fundera på vad jag kan tvinga honom att göra; gräva land kanske, eller kitta om fönstren, eller stapla om veden i vedboden. Huvudsaken att det är tungt och skitigt.

Ha en härlig dag, nu måste jag in och köra igång.

heueh
tors, 2016-12-29 - 06:06

på kontoret och knappar på en lånad dator, men idag är jag alldeles ensam, jag kom in tidigt så här är öde. Det är något spöklikt över ett tomt kontor tycker jag. En plats som normalt sjuder av liv och aktivitet syns nästan lite skrämmande när man vandrar alldeles ensam i korridorerna, som en vålnad. Jag har aldrig varit anställd på detta företag men de har ändå betrott mig med nyckel och kod till larmet. Dom skulle bara veta... I början bodde jag över en timmes bilresa bort, vilket jag tyckte var lite väl långt att pendla så jag köpte en husvagn. Den ställde jag upp på parkeringen och kopplade in i en elstolpe och vips! så bodde jag på promenadavstånd från arbetet. Mycket smidigt, särskilt för en alkoholist. Jag kunde sitta och supa på kvällarna och ändå ta mig till jobbet utan att riskera körkortet, dessutom kunde jag dricka starköl till lunchen.

Min sons kök börjar arta sig nu. Det har gått mycket långsammare än vi trodde från början, men nu är i alla fall skåpstommarna på plats och vi har börjat meka med Vvs-installationerna. Visst, det lönar sig att tänka efter före och att läsa instruktioner, men det är frustrerande segt. Vi lärde oss att göra det dock när vi byggde ihop överskåpet där köksfläkten ska sitta. Två gånger fick vi plocka isär det och sätta ihop det igen innan det blev rätt. Efter den betan fick saker och ting ta sin tid, och tid tar det. Mycket av den försvinner ju när man upptäcker att man saknar något; en borr i rätt dimension, eller en tving. Så får man åka till bygghandeln och plötsligt har minutvisaren vandrat nästan ett helt varv utan att något blivit gjort.

Annars ser den närmaste framtiden inte riktigt ut som jag hade hoppats. Jag hade sett fram emot att få allt det här överstökat, få sonens kök färdigt, flytta upp de sista grejorna från lägenheten, lämna nycklarna och så koppla av några dagar i mitt hus. I stället fick jag i går veta att jag ska åka till USA direkt efter nyår och jobba där i två veckor. Så någon avkoppling blir det inte förrän jag kommer hem, och det är inte riktigt bra. Jag är tämligen övertygad om att jag kommer att hålla mig nykter under resan, utmaningen kommer när jag sjunker ner i soffan därhemma igen. Det har varit så mycket jobbande och pusslande de senaste veckorna att jag kommer att vara uppe i högvarv när jag kommer hem; ända uppe på rödmarkeringen. Så det är extra viktigt att jag jobbar hårt med mitt mående under de här kommande två veckorna.

Ha en bra dag allihop!

Levande
tors, 2016-12-29 - 11:46

Du ser problemet och lärt dig, nästa gång foten på bromsen.
Ibland måste man säga nej för att må bra.
Skickar styrka och kram fast du inte gillar det till en trött gubbe

BElisabeth
tors, 2016-12-29 - 11:52

Vilken underbar skribent du är! Dina små knorrar är fantastiska. Och även om du tänker ut i förväg vad du ska skriva är det inte mindre skoj att läsa dina alster, som jag precis hittat till :). Det är ju så de stora författarna gör: funderar, tänker, skriver, funderar lite till. Vissa har t o m ett block bredvid sängen för att skriva ner vissa idéer så de inte glöms bort.

Jag beundrar din hantverksskicklighet också. Det är så mycket jag skulle behöva få gjort hemma, men jag klarar på sin höjd att skruva in en glödlampa. När brorsan var hos mig i somras på ett av sina ytterst sällsynta besök så fäste han fast en väggkontakt, petade i lite fett i en knirkande dörr, fixade min brända spishäll osv osv. "Du behöver en händig snubbe syrran. Du behöver nån som går och pysslar runt här". Goa brorsa. Han skulle aldrig i livet anlita hantverkare till något han själv tycker är otroligt kul att göra själv.

Tack heueh för härlig läsning. Vid älgen så frustade jag högt! Antagligen lika högt som älgen som hade din näsa i sin rumpa! Hahaha!!!

heueh
fre, 2016-12-30 - 06:05

Låter lite konstigt, men så känns det. Min säng står kvar i lägenheten, här uppe har jag adopterat en av de sängar som stod kvar när jag flyttade in. Den är riktigt bekväm, jag sover minst lika gott i den som i min gamla. Länge kändes det självklart att när jag inte längre hade behov av att kunna sova över i lägenheten skulle jag flytta upp min säng och det skulle kännas som om jag äntligen hade flyttat in, på riktigt. Nu är det inte så självklart längre. Jag får väl se hur det blir, just nu känns det bara så skönt att vara tillbaka här i huset igen. Hunden tycker nog likadant, i morse låg han kvar i sin säng när det var dags att gå ut, jag fick locka ner honom för att få sällskap på promenaden. Jag tror han var rädd att vi skulle åka iväg igen.

Tyvärr ska vi ju det, sonen och jag fick nästan ingenting gjort igår; det fattades en vital del i leveransen av köket, så vi tillbringade ett par timmar i köer och i väntan på ersättningsdelar. Målet var att vi igår skulle ha ett fungerande kök på plats, med bara finliret kvar; golvlister, takarmaturer och annat sådant där som man kan skjuta upp något halvår eller så, tills lusten rinner på igen. Men nu har vi tappat en dag och det börjar bli ont om tid. Vi har ju en fixerad tidpunkt att passa, på söndag kväll ska min lägenhet vara tom och redo för städarna som kommer in måndag morgon. Innan dess ska sonen ha flyttat in i sin lägenhet och alla mina grejor som står kvar ska vara uppfraktade hit. Nåväl, sömn är överskattat.

Jag har ju länge funderat på att dra ner på jobbandet, men jag vet inte riktigt hur man gör. Eller så törs jag helt enkelt inte. Jag har varit egenföretagare så länge att det tänkandet har satt sig i ryggmärgen. Ni som själva är i den sitsen vet hur det är: Den konstanta oron för var nästa månads hyra ska komma ifrån, hur räkningar och inkomster har ett inverterat förhållande, ju mindre man tjänar en månad, ju fler räkningar har man. Man törs inte tacka nej till ett jobb, för då finns ju risken att kunden slutar fråga. Så man kämpar på och hoppas att det vänder någon gång i framtiden, att man kan leva det där rikemanslivet som så många tror är förknippat med att driva företag, att pengarna bara magiskt ska trilla in utan ansträngning. Jag har en god vän som faktiskt är i det guldläget, han har drivit upp sitt företag till en storlek där han har kunnat anställa någon som sköter det, med den äran, och nu reser han runt i världen och roar sig. Jag måste medge att jag känner ett styng av avundsjuka när jag läser om hans bravader på Facebook.

Ha en fin dag!

heueh
lör, 2016-12-31 - 06:37

det här med att åka till USA på måndag, nu när jag tänker efter. Det har just varit två väldigt intensiva veckor och kanske är det bara bra att jag inte sätter mig och pustar nu direkt. Att resa innebär ju en helt egen uppsättning utmaningar, men även om arbetsdagarna är långa så blir det trots allt några lugna stunder på hotellrum här och där. På sätt och vis blir det en slags nedtrappning av stressnivån som gör det lättare att handskas med sugen. Och så hemresan; efter fjorton timmar på flyget kommer mitt hus att kännas än mer som paradiset på jorden. Utpustandet kommer att vara avklarat redan under resan och jag kommer att ha så där lagom mycket jobb som väntar här hemma. Så för att summera: det här blir nog tämligen bra ändå.

Jag har ibland refererat till mig själv som periodare. Det har varit långa tidsrymder då jag har druckit tre dagar, inte nödvändigtvis på en helg, med en eller fler veckors nykterhet däremellan. Nu börjar jag undra om det verkligen är rätt definition, kanske intermittent drinkare skulle vara en bättre beteckning. Jag känner ett par gossar som nog bättre passar in på periodar-definitionen. Den ena är svensk och dricker kanske två till tre gånger om året; han planerar det noga, börjar alltid en period i början på månaden efter att ha betalat räkningar och ordnat upp sina affärer, så går han ut och blir parkbänksalkis. Han hänger med gubbarna i A-laget och eftersom han har gott om pengar så välkomnar dom honom som den förlorade sonen. Där stannar han så länge kroppen orkar, sedan avgiftar han och återgår till sitt ordinarie liv. Man kan nästan få intryck av att det är hans sätt att ta en liten semester.

Den andra är amerikan, honom träffade jag på ett halvvägshus i North Carolina. Han bodde i den typen av hus, gick på AA-möten och jobbade i byggsvängen, snålade och sparade tills han hade tjänat ihop tillräckligt med pengar. Då gav han sig ut och söp. Enligt hans vänner, som hade känt honom så mycket längre än jag, var det så han hade levt sitt liv i många, många år. Jag råkade lära känna honom i slutet på en nykter period, då var han en ordentlig, tämligen smart, hårt arbetande genomsnittsjänkare. Senare fick jag se den andra sidan av honom och det var en kontrast som hette duga. I drickandet var han en fullfjädrad lodis; skitiga, trasiga kläder, lortig, tovigt hår, hela programmet. Jag har kanske inte varit så djupt nere i träsket som dessa två, men när jag tänker på dem inser jag att det måste ju vara så mina närmaste har upplevt mig under min tid på berg-och dalbanan. Stackars dom, jag kan bara vagt föreställa mig hur ont det måste ha gjort att se mig i det skicket.

Ha ett Gott Nytt År allihop!

heueh
sön, 2017-01-01 - 06:52

Det utropet har ingen hört från mig på många år. Min hund är väldigt rädd för fyrverkerier trots att jag har försökt vänja honom enligt alla regelböcker. Vi har varit på skjutbanan och det är inga problem, men så fort han hör smällar som han inte vet var dom kommer ifrån så blir han livrädd. Min förra hund var likadan, så det är åtskilliga nyårsnätter som jag har tillbringat i källare, eller i bilen, eller långt ute i skogen. Många hundägare tar in på flygplatshotell över nyår, runt flygplatser är ju fyrverkerier förbjudna så hotellen där brukar ha speciella erbjudanden för hundägare, ofta till och med en speciell nyårsmeny för hunden som han självklart får äta tillsammans med husse och matte i matsalen. Jag har funderat på det där men det är väldigt dyrt. Tack och lov för livet på landet; här sköt inga grannar några raketer, de vi hörde var på avstånd och även om de gjorde hunden lite nervös, så lugnade han snabbt ner sig. Så jag vaknade någorlunda utvilad för första gången på länge.

Nyårsdagens morgon är annars en av mina favoriter. Det är tyst och lugnt, man kan strosa runt i timmar utan att se en människa. När jag bodde i storstaden gick jag ofta långa promenader då och vandrade i sådana kvarter man normalt sett inte bör besöka utan livvakt, helt oantastad. Jag kände mig som kung för en dag, där fanns ingen som kunde utmana min suveränitet.
New York kallas ju staden som aldrig sover, men en dag om året tar den i alla fall en liten tupplur på förmiddagen, och det är på nationaldagen, den fjärde juli. När barnen var små var vi där den dagen, vi skulle flyga hem på kvällen men tänkte att vi i alla fall skulle besöka frihetsgudinnan innan vi åkte till flygplatsen. Man hade en gräns för hur många människor man släppte upp i huvudet per dag, så man var tvungen att vara där tidigt om man ville gå alla trapporna upp. När vi körde in i staden var den alldeles tyst och öde, inte ens sopgubbarna var ute. Det var en nästan apokalyptisk känsla att köra runt i New York som enda fordon. Jag skyller på Hollywood, alla slutet-på-världen-filmer de matat oss med fick det att krypa under huden på mig.

Gårdagen gick bra, även om den var aningen ansträngande. Vi körde upp de sista småsakerna från lägenheten, vilket visade sig bli en hel skåpbil full. Jag fattar inte hur man kan lyckas samla på sig så mycket skräp på så kort tid. Det mesta står ju faktiskt bara i skåpen och samlar damm. Hursomhelst, den proceduren tog till fram på eftermiddagen, sedan åkte vi ner igen och satte åstad med att slutföra sonens kök. Jag hängde i tills klockan åtta, när jag lämnade lägenheten låg sonen fortfarande på knä i vardagsrummet och sågade golvlister. Förhoppningsvis är han klar med det när jag kommer ner dit idag, då återstår bara att sätta fast dom och att flytta ner hans grejor från min lägenhet. Det är inte mycket; han är minimalist, bor på 27 kvadratmeter och har praktiskt taget inga prylar han inte använder dagligen. Ska bli så oändligt skönt att äntligen vara klar.

Ha en skön nyårsdag allihop!

heueh
mån, 2017-01-02 - 06:38

hörde man då och då från toaletten när barnen var små. Idag använder jag det ordet men av en annan anledning. Det blev visserligen lite sent igår men nu är jag färdig! Åtminstone med allt det jag föresatt mig att bli klar med. Min gamla lägenhet står helt tom nu och sonen har flyttat tillbaka in i sin. Visserligen bestämde han sig i sista minuten för att sätta kakel bakom diskbänken, men det beslutet kom för sent för att vi skulle hinna med det innan han måste flytta in, så det får bli när jag kommer hem igen. Tack och lov. Det är märkligt hur man kan ignorera kroppens signaler när man måste, den senaste veckan har jag bara jobbat och inte tänkt på hur ryggen känns, eller knäna, eller fötterna. Men nu, i morse, insåg den gamla kroppen att den hade min fulla uppmärksamhet. Ryggen muttrar, knäna gnäller och hälsporren skriker hysteriskt. En annan dag grabbar, nu måste jag förbereda mig för hoppet över pölen.

Jag ska packa idag, eftersom mitt flyg går tidigt i morgon bitti och jag har tre timmar i bil till flygplatsen, måste jag köra dit i kväll och natta över på ett hotell. Jag har alltid undrat varför hotell på flygplatser är så flotta, allt man gör är att stupa i säng, sova och så ge sig iväg igen. Jag antar att det finns folk som har någon sorts magisk förmåga att hitta tid som jag inte visste fanns, tid dom använder på gymmet, i spa-anläggningen eller i poolen. När jag tänker efter så var jag nog också en sådan där, i mina yngre år. Det finns ett hotell i Salt Lake City som har en pool som är halvvägs inne, halvvägs utomhus. Man kliver i den inomhus, så dyker man under en vägg och kommer upp utomhus. På vintern är det en väldigt speciell upplevelse; det varma vattnet genererar dimslöjor som driver över vattenytan, staden ljus skymtar suddigt genom töcknet. Där tillbringade jag många morgnar, först ett pass i gymmet och sedan en stund i poolen. Jag vet inte vad som hände, numer går jag upp klockan halv fem men är inte påklädd och klar förrän klockan sju, utan att ha gjort något påtagligt. Jag antar att man saktar ner lite med åren.

Min stackars hund vet inte vad som väntar, han hoppas nog att det är över nu, men har än så länge ingen aning om att jag kommer att försvinna i ett par veckor. Min son kommer ju att bo här och ta hand om honom och dom kommer väldigt bra överens, men det blir ju ändå inte riktigt samma sak. Hoppas jag, för min egen skull. Jag vill gärna tro att hunden tycker om mig för mig, men sanningen är väl att han ser mig som en pålitlig matleverantör och promenadkompis. Han har vant sig vid att ha mig i närheten, men precis som vi människor är anpassningsbara skulle även han enkelt finna sig tillrätta i ett annorlunda liv om så krävdes. Trösten är att min son inte skämmer bort honom som jag gör, så jag tror nog han blir glad när jag kommer tillbaka i alla fall.

Ha en fin dag!