Vart börjar jag?
Jag har romantiserat över alkoholen sedan första fyllan, när jag var 17. Jag och en kompis drack xider framför datorn och fnissade som små barn, födda på nytt.
Euforin var där, jag älskade alla och alla lite mer.
Detta blev språngbrädet för år av misslyckade fyllor och efterlängtade återfall.
Jag har alltid blivit, som så många andra, mer modig, mer rolig, mer vild, mer omtyckt, av alkoholen. Till en början. Den blev ett signum och fast än jag festade för mycket så såg ingen något negativt i det. Inte då.
Sedan första fyllan har det varit fest i princip varje helg. Vissa värre än andra.
Alkoholen har sårat mig och mina nära, men också älskat mig och mina nära. Att jag skriver sårat innan älskat säger väl tillräckligt.
Jag har druckit för att må bra, jag har druckit för att må dåligt.
Det senaste året förändrades allt, på ett visst plan.
Både jag och min sambo är svaga för vinet.
Men nu är vi handlingslösa, vi kan inget längre göra, vinet har tagit över oss.
Ett par boxar i veckan. Vecka, efter vecka.
Mer och mer avtrubbade under året, rent emotionellt. Mer och mer vanemänniskor under året.
Vi bråkar ibland. Jag blir en klassisk "mansidiot", säger saker jag inte minns dagen efter, men som sätter spår hos henne.
Hon skiljer person ifrån handling, än så länge. Och desto mer jag skriver, desto mer förstår jag problemet. Mig. Alkoholen. Det är så uppenbart att det är patetiskt. Och visst, it takes two to tango, men jag känner ju till min egen historia och min egen problematik.
Detta är lika diffust som solklart. Var iaf skönt att lätta på trycket.
Har ni klarat av en förändring mer hjälp av samtalsterapi? Gott nytt år till er alla.