Hej alla ni som kämpar. Jag avslutar det här året med förväntan och vånda. Jag lämnade min sambo för en vecka sedan efter att jag funderat väldigt länge på vad jag gör fel och hur jag ska göra för att ändra situationen, men så klart förstått nu att det inte är jag som kan ändra honom. Det förstod jag innerst inne tidigare också men trodde att jag skulle klara av att leva tillsammans med honom och stötta honom längs vägen. Känns det igen?
Jag vet att jag här är och nu har fattat rätt beslut. Men det gör så ont. Så ont att inte veta vad som händer med honom framöver. Så ont att se hans tårar och ånger.
Jag tar en dag i taget iallafall. Önskar alla er som kämpar nya krafter för 2017!