Hej,
Jag har under jul och nyår kommit till insikt med att jag under många år varit svårt medberoende.
Jag har varit gift med en alkoholist i över 30 år, men är sedan fyra år tillbaka skild. Jag skilde mig efter en händelse där det inte fanns något alternativ. Vår ena dotter skulle flytta utomlands för att plugga och hela familjen skulle resa med henne för att installera henne i nya landet. Cirka en vecka innan vi skulle åka valde min exman att dricka. Vår dotter blev förtvivlad och ställde ultimatum, följ med mig till beroendeenheten och bli nykter och du får följa med, om inte vill jag inte ha med dig. Han valde det senare. Jag och mina två döttrar åkte själva. Min exman nyktrade till någon dag innan och bönade och bad om att få följa med, men vi stod på oss.
Jag kan rabbla upp massor av liknande och mycket graverande händelser. Han lämnade bland annat sina två döttrar ensam i Rom utan pengar och bara stack. Jag fick hjälpa dem hem från Sverige.
När vi under ett par år bodde utomlands gick våra döttrar på olika skolor och deras sommarlov var lite i otakt, så jag och den ena dottern åkte hem till Sverige någon vecka innan på semester. Efter bara någon dag började min exman dricka och min dotter som då var 12 år blev förtvivlad. Jag fick från Sverige ringa vänner som fick hämta henne så att hon kunde bo med dem.
Idag är våra barn äldre, och har till skillnad från mig för länge sedan accepterat att han är som han är deras pappa. De blir arga, ledsna och gråter ibland, men de viker inte en millimeter ifrån de gränser de sätter upp. Till skillnad från mig.
Jag har varit den svaga länken, den som förlåtit, bönat att våra barn ska höra av sig och ha kontakt de få gånger han är nykter.
Jag skäms så mycket just nu över hur svag och dum jag varit när det kommer till denna exman. Inte ens efter vår skilsmässa kunde jag släppa taget. Jag fortsatte att ha kontakt och har umgåtts med mitt ex.
Innerst inne förstår jag och vet att det jag gör är fel. Men jag har varit helt fixerad vid min fd man. Jag har, åtminstone som jag tror, varit så förälskad fortfarande. Förblindad och inte velat se alla lögner och allt manipulerande. Hur han lånat pengar utan att jag får tillbaka, hur han lovar och lovar men sviker gång på gång.
Min man har förlorat sitt jobb pga alkohol, vilket inneburit att han inte haft mycket att göra i Sverige. Han hade innan allt brakade helt och hållet en fantastisk karriär. Ibland tror jag att jag har någon slags bild av att han snart ska återgå till den tiden och allt ska bli som vanligt, eller nära som vanligt eftersom han nog alltid varit alkoholist.
Jag borde vara tuffare och starkare, för jag har själv ett bra jobb, egen bra ekonomi och ett bra liv om det inte vore för mitt medberoende och hur nästan hela min tid för övrigt går åt till att tänka på min exman. Hur jag drömmer om att han blir frisk och vi kan leva ihop igen. Sjukt av mig.
För cirka två månader sedan åkte han på en resa där han, som han sa, skulle hitta sig själv. Resa runt, läsa böcker, och på slutet ta in på ett meditationsställe. Jag och våra döttrar hade bokat in en resa till det land vi tidigare bott i och eftersom detta land är nära den rutt mitt ex är ute på, så sa vi att om han är nykter så kan vi ses, men inte annars. Här var jag också bestämd.
Det gick inte lång tid efter att han åkt iväg förrän vi upptäckte att han drack. Då skrev vi till honom och sa att vi inte ville ses. Han visste förutsättningarna, men klarade inte av att vara nykter. Vi fick mejl på mejl om vilka elaka människor vi var, hur vi stöter bort honom och så vidare. Men vi var starka och höll fast vid att vi inte ville ses. Han fortsatte att skicka mejl om att han minsann inte drack, utan vi var bovarna.
Nu har vi varit här i två veckor, och har en vecka kvar. Vi har haft det skönt, och vi har inte svarat på mejl från honom.
Men vad som kommit ikapp mig under denna resa är hur sjukt medberoende jag är. För strax innan julafton så fick vi ett mejl från honom där han skrev att han träffat en underbar kvinna, och han har för avsikt att stanna med henne. Jag gick sönder. Totalt. Våra numera vuxna barn som är med mig har stöttat och sagt att jag ska skita i honom. Han är inte värd dig mm. Låt han hålla på, han är trasig. Vi har pratat mycket och jag har också bett om förlåt för att jag så ofta satt denna alkoholist på en pedistal.
Efter mejlet om kvinnan har han skickat ytterligare mejl, om att han vill försonas, att kvinnan inte betyder något, att det är mig han älskar. Jag har denna gång inte svarat vilket jag tidigare skulle ha gjort.
Nu när vi kom hem efter en trevlig kväll så gick jag sönder igen, fast jag inte vill. Då hade han skickat bilder på sig och kvinnan, bara till mig. Hur hemsk kan man vara? Skicka mejl på sig själv och denna kvinna till mig?
Som jag känner just nu vill jag verkligen bli av med min fixering vid honom. Bli av med den bild jag har av honom som frisk. Men hur än jag gör så kan jag inte annat än tänka på allt detta.
Jag klandrar mig själv just nu så mycket att jag nästan känner hat och förakt till mig själv. Hur har jag kunnat låta denna man ta så mycket av min tid, mina tankar?
Känner att jag en gång för alla vill bli av med mitt medberoende, jag vill sluta ägna många timmar per dygn åt denna person som gjort så mycket under flera år. Han har varit på behandlingshem tre gånger.