av Muminmamma

Hej. Nu har jag läst i många trådar och det känns mitt i allt det tunga, faktiskt som en lättnad. Jag är inte knäpp eller inbillar mig inte. Det är inte mitt fel att min man dricker. Jag är inte en idiot eller värdelös. Känslan av att va skuld till allt håller på att knäcka mig. Det är alkohol 5-6 dagar i veckan. 1 flaska vin och 3 starköl på en vardag slinker lätt ner.
Nu har jag en tanke som jag vill dela med mig. Kan man bli beroende av att vara medberoende? Detta låter nog underligt, men jag är konstigt nog, hur jag ska uttrycka det, trygg i min roll som medberoende. Att skydda, fixa till vara den som kör barnen när min man är för bakfull. Man är fast i att kontrollera ett kaos.

Vet inte hur många flaskor jag letat efter och hittat. Hur jag sitter på golvet i garaget och storgråter när jag hittar dom där vodkaflaskorna och vinflaskorna och de tomma ölburkarna. Ja ölburkarna gömmer han inte ens längre, de ligger slängda i hela garaget. Där sitter han på kvällarna och helgerna och röker och dricker och spelar och surfar på sin mobil. Jag jobbar heltid och har 2 gemensamma barn och 2 sedan tidigare. Min äldsta dotter hatar min man. Ja föraktar honom och de pratar inte ens längre. Min äldste son som snart ska iväg och jobba och plugga utomlands tycker han är en jäkla skit.
Min man är välutbildad och har ett bra jobb med en välavlönad chefsposition. På jobbet är han charmig, ytterst kompetent och väldigt omtyckt. Brukar få höra att "vilken tur jag har som har en sådan man".

Jag känner mig fast rent ekonomiskt och även när det gäller barnen. Nu kan jag distrahera dom och skydda på något vis. Känner inte att jag litar på honom med barnen. Han är en bra pappa, men mest irriterad eller frånvarande de sista åren.
Att vara medberoende har blivit som ett gift för mig. Så känner jag. Utan mitt medberoende vet jag inte vem jag är och hur ska jag kunna lämna när det ändå är hans drickande som livnär detta? Vet att detta låter så konstigt, men just nu är jag så nedtryckt av alla elaka ord och slutkörd av allt som skall göras.

Jag inser att detta inte kommer att kunna fortsätta så mycket längre till. Att varje dag bli tillsagd att hålla käften och att man är en idiot för man glömt köpa toapapper eller att fisken kunde lagats till på annat sätt, ja jag orkar inte så mycket mer.
Detta blev ett långt egoinlägg.

Muminmamma
tis, 2017-01-03 - 23:02

Nu verkar jag nog helknäpp. Just nu sover min man och jag har varit ute i garaget och letat de där jäkla flaskorna. Hittade lite nya flaskor. Rör inget och tar aldrig bort ngn flaska. Medans jag var iväg en timme ikväll har han druckit en halv flaska vitt vin och resten i en vodkaflaska.
Just nu bara gråter jag och jag orkar inte detta mer. Har ingen att ringa till eller prata med. Känns så fruktansvärt ensamt.

mulletant
ons, 2017-01-04 - 08:47

och välkommen hit! Du beskriver medberoendets djupa mekanismer så bra, 'att bli beroende av att vara medberoende'. Så bra att du hittat hit! Häng kvar, läs och skriv, skriv. Det är ett bra sätt att bli klar(are) över sina medberoendemönster. Sök dig gärna till Alanon och ta gärna de vuxna barnen med dit.
Ibland tar det tid att få fart i tråden på den här sidan. Jag tänker att en orsak kan vara att vi medberoende är så trötta och fullt sysselsatt med just det du beskriver, att fixa och trixa, skydda och ta hand om. Kom ihåg att du är inte ensam i din situation, kom också ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt liv! Kramar / mt

Dionysa
ons, 2017-01-04 - 09:12

Intressant iakttagelse det du säger om att man kanske kan bli beroende av att vara medberoende, Muminmamma! Tänker ibland precis så; att man anpassar sig, gillar läget. Det blir ens liv på gott och ont och det är något av (tillfällig) identitetsförlust att bryta med det. Själv bygger jag sakta men säkert upp en "parallelltillvaro" som jag kan leva i och på så sätt få perspektiv på det jag normalt lever i. Forumet funkar lite så. Kanske får jag kraft att förändra, kanske genom att bryta helt.

Maran
ons, 2017-01-04 - 11:15

Egentligen är ju begreppet "medberoende" just precis det du beskriver. Att man lever för att vara möjliggörare eller att vara den som är navet i familjen/relationen. Så jag tror det räcker att säga att du är medberoende. Inte beroende av att vara medberoende.

Maran
ons, 2017-01-04 - 12:37

Ja, exakt. Det blir på något vis ens identitet. Och det är ju verkligen ett problem i sig, vad gör en person till medberoende? Jag har levt i ett långt dysfunktionellt äktenskap och betraktar mig som medberoende. Min man drack inte nämnvärt (jag drack ingenting på den tiden!), men han var oerhört lynnig, bipolär skulle jag tro. Spelberoende var han dessutom. När han var låg/arg blev jag och barnen utsatta för regelrätt psykisk misshandel, ibland verbalt ibland via så kallad "silent treatment". I drygt 20 år försökte jag alltid ligga steget före honom, bana väg, underlätta, möjliggöra för att han skulle må bra. Varför?? Varför gick jag inte bara? Ja, det är mycket man behöver lära sig om sig själv. Jag går och pratar med en psykolog och börjar så smått se orsakssambanden. Nyttigt!

Filippa
ons, 2017-01-04 - 14:55

Hej,
Vad bra att du väljer att skriva här, det ger en lite stöd i allt det jobbiga. Din situation låter väldigt jobbig. Jag har förstått efter att ha läst mycket här, att det som kan fungera är att ställa ett ultimatum. Familjen eller drickat! Och vara beredd på att gå.. Känner du att det är något du börjar bli redo för?

Min man beter sig inte riktigt så illa som din verkar göra.. Dock kan han bli dryg och otrevlig när han druckit eller är bakis.. Nu säger han att det ska vara lugnt ett tag.. Får se hur det går.

Kram till dig ?

Muminmamma
ons, 2017-01-04 - 19:52

Att ni ser mig och svarar känns helt otroligt! Jag tror att jag lever i en låtsasvärld, en värld där jag hittar på och inbillar mig saker och där även jag är roten till allt ont på ngt sätt. Helt galet! Det är som ni skriver att man anpassar sig och ändrar sig efter dagsformen hos den som dricker. Jag vet överhuvudtaget inte vem jag är längre. Har tappat all respekt för mig själv och på ngt sätt blir jag den som alla behandlar sämst här hemma. Man ligger ner och blottar strupen och ja, man kan inte vara mer underlägsen. Ändå lyckas min man hitta saker som jag gör fel och kan ändra på. Ngt jag missat. T ex hundhår som kunde dammsugas upp, maten kunde varit lite mer kryddad, det är inte helt rent på toa etc etc.
När vi sitter vi matbordet och han har kommit in från garaget och "bara druckit en öl", men visar en annan berusning och han berättar hur fantastisk han är och hur bra han är på jobbet och omtyckt, ja då vill jag helst av allt ställa mig upp och skrika "håll käften", men jag stirrar bara ner i tallriken och känner hur tårarna nästan tränger fram. Jag hatar det och det förminskar mig så otroligt. Att kunna skriva här och läsa det ni skriver är det bästa som hänt mig när det gäller hjälp angående min mans drickande. Kram till er alla!

Maran
ons, 2017-01-04 - 21:04

Hur länge har ni varit tillsammans? Har ni barn? Hur skulle situationen se ut för dig om du lämnar honom? Finns det förutsättningar för det? (Jag tänker ekonomi, jobb, boende osv.) Försök vara stark, men sondera samtidigt förutsättningarna så kanske tanken mognar!

Kram!

Slumpmässigt A…
tors, 2017-01-05 - 00:11

Nu läste jag dig här. Och jag tror också att du sätter fingret på... spot on! Att vara medberoende blir ju en del av ens identitet. Att alltid vara duktig och att prestera vad som än sen händer. Åtminstone var det så i mitt fall. Jag kan bli lite trött när jag tänker på att jag inte bara jobbade ofantligt mycket, råddade våra barn som inte bara behöver en trygghet och grundläggande behov täckta, utan också skjuts till träningar och kompisar i de djupaste skogar.. På toppen av det engagera sig i föreningsliv och politiskt. Nu blev det mycket jag här, men jag känner att det här med att rådda allt kan gå ihop med duktigheten över lag, som vi är många som delar, och det här med prestation. De där beteendena hjälper i varje fall inte den som inte vill bli medberoende. Det låter förfärligt kallt -- har aldrig sett på min familj som något jag skulle prestera, men dina ord fick på något vis igång tankarna åt det hållet.

En annan sak jag känner igen mig i är det här med ekonomin. Det är inte ofta det kommer upp i de här diskussionerna, men jag har förståelse för att det kan vara en hindrande faktor. Det var det nämligen för mig, vid sidan av att jag trodde att det skulle vara bättre för barnen att ha en hel familj.. Och utan ekonomi, är det svårt att fortsätta livet som vanligt. Fast utan pappan.. Jag drömmer fortfarande om ett ekonomiskt oberoende, eftersom vi inte har löst det och varje månad har varit en kamp. Men nu är det åtminstone min egen kamp, kan jag intala mig. Jag vet att det är noll på kontot. Det är inte som innan då jag inte visste vad som fanns på det andra kontot, samtidigt som jag betalade allt som hörde ihop med markservice. Så kanske kan det där med ekonomin ändå bli något bra, även om jag inte alls kan skönmåla eller romantisera det här med dålig ekonomi. För det är skit. Det är skit att utöver att kämpa med det tidigare medberoendet, nytt boende, nya rutiner för barnen, också behöva oroa sig över när barnbidraget ska komma redan före den tionde i månaden. Men på något vis... är det ändå som en snart fri person som jag gör det. Och den gnuttan hopp vill jag gärna dela med mig (och tänka på lite själv innan jag trillar ner i ekonomideppen).

Så nej, förlåt att jag exemplifierade så mycket utifrån mig själv, jag tror inte att du ska behöva ta mer skit för att du inte köpt toapapper. Någon kan göra det själv, tänker jag. Och vill dela med mig av lite beslutsamhet och styrka. För jag tror nämligen att det skulle kunna vara positivt för dig och dina barn:)

Muminmamma
tors, 2017-01-05 - 12:56

Maran: vi har varit tillsammans i drygt 12 år och gifta i 10 år i år. Eg kände jag nog inte min man såväl innan vi fick barn. Han har en väldigt mörk sida och hela hans personlighet genomsyras av en väldigt bestämd och dominerande personlighet. Alkoholen gör det ju inte bättre. Har även 2 barn sedan tidigare och vet hur uppslitande och tunga separationer är, men att leva så här som vi gör nu är uppslitande i sig. Har inte ekonomi att behålla huset, men borde kunna bli skuldfri och klara mig hyfsat. Har inget jättestort umgäng, men vet att kollegor och de vänner jag har, även om de är på distans skulle stötta mig. Ändå är rädslan så stor att gå :-( Kram.
Slumpmässigt: Visst är det så med ekonomin! Åh så jag känner igen det du skriver. Just att är det ont om pengar så är det. Jag orkar inte bli ifrågasätt att allt kostar och var pengarna tar vägen. Inser att min man "kostar mycket" Med maten han vill ha, prylar han köper och detta drickand och rökande och snusande. Dessutom är han rent hälsomässigt en tickande bomb. Kraftig viktökning med usel kondition och detta missbruk. Det du beskriver med att prestera är ju så rätt! Känner att man överpresterar för att täcka alla glapp som blir i ett äktenskap där Fru Alkohol har tagit över min roll. Du är så stark som har gjort detta valet! Kram

Slumpmässigt A…
tis, 2017-01-10 - 22:49

Hej Muminmamma, hur går det för er?

Jo, separationer kan så klart vara uppslitande... men.. ibland kanske befriande... och eftersom jag känner igen beskrivningen av middagsbordet: vill du fortsätta med att ha den där osynliga elefanten i rummet som ingen pratar om? Jag hade ett samtal med ett av mina barn idag (tonåring), som verkligen bekräftade det negativa med att inte kunna prata. Det trycker fortfarande över hen. Även om hen och jag har pratat, har det här andra, stora, ändå legat och tyngt och ingen av oss har ju i sammanhang där hela familjen varit samlad, varit helt öppenhjärtiga. Trots att det är helt emot mina egna principer och min egen uppfostran. Alltså var det inget jag längre ville låta mina barn uthärda och lära sig. Och det tror jag inte att någon vill. Och inte är du värd att behöva utstå humörsvängningar beroende av dagsformen. Du är värd mer, eller!?!!

Det känns också ändå som om det ändå finns en ekonomisk ljusning -- för du verkar ha koll på att din man kostar en del ekonomiskt, utöver hälsomässigt och känslomässigt. Det fattade inte jag. Kanske bara på slutet. (Hur dum får man vara, frågar jag mig själv.) Så där har du redan en bra utgångspunkt. Samt att du tror att du kanske kan bli skuldfri om ni gör något med huset. Det är också en bra förutsättning. Ekonomisk frihet kanske ändå hägrar. Nu löser det inte det övriga, men kan hjälpa er att få lite lugn och ro.

Skrev jag att det kan vara käckt med stödgrupper? Det är i varje fall min lilla erfarenhet. Stödgrupp för barnen och kanske någon anhöriggrupp för dig. Det är ett stort steg. Men jag är så glad att mina barn tyckte att det var en bra sak, som de ville göra efter att ha testat på en gång. Att dela, att sätta ord på... att få redskap. Det är inte helt fel.

(Känner mig inte stark alls just nu. Det dippar verkligen vissa dagar. Tror det har att göra med det här med att ha koll på alla processer. Och att ha haft alla barnen runt omkring mig sedan i början av december. Plötsligt är det tomt -- de är hos pappa -- och då kommer det ikapp en. Men tack för peppen!)

Vill ge dig styrka!

Muminmamma
ons, 2017-01-11 - 00:47

Tack söta ❤ Det är ett vakum här hemma just nu. Min man dricker varje kväll sedan den 2:e.
Idag när jag lagade kvällsmat satt han ute i garageöppningen. När jag tittade ut tittade han rakt på mig och höjde ölburken och skålade mot mig i luften och hånlog.
Tårarna bara rann och jag ger upp. Jag har tappat all kraft. Jag klarar inte detta själv.
Jag är just full av ilska varvat med förtvivlan. Mina barn är det jag kämpar för just nu.
Ibland vill jag gå i stödgrupp och ibland inte då jag känner att den förbannade alkoholen äger allt jag tänker, säger och gör.
Håll i kära du. Tack för att du frågade hur det var. Kram

AliceAlice
ons, 2017-01-11 - 10:01

... i en svår sits men du besitter också klokheten och vetskapen hur du ska agera för att må bättre, sen läser jag mellan raderna att orken inte alltid finns. Det är allvarligt, du har tagit skada av det liv du levt och så ska du inte behöva ha det! Sök hjälp för egen del, vårdcentralen brukar kunna vara en neutral plats in och där kan du få remiss till psykolog för bla KBT. Ofta får man välja ställe själv och välj då gärna någon som är duktig på stress, för det är just det vi utsätts för, medberoende eller ej, STRESS! Det finns en bok som hjälpt mig, den heter släpp kontrollen, vinn friheten av Carina Bång, just att släppa kontrollen är ofta det första steget.

Jag är ingen fantast av ordet medberoende, även om det förklarar en hel del. Samma reaktioner och mönster ser man hos andra som lever under omänsklig press och stress, jag ser medberoendet mer som en psykologisk försvarsmekanism och som säkert, liksom mycket annat har en grund i vår personlighet, ofta överempatisk, vill alla väl. Att börja göra saker man själv mår bra av, att inte acceptera hårda ord mm kan vara en bra start på något nytt.

Du beskriver hur alkoholen äger allt och jag förstår att du reagerar starkt, helt naturligt, men om han haft en annan sjukdom tex. demens och blivit personlighetsförändrad, tror du att du hade haft ett annat förhållningssätt då? Det är lätt att skylla missbruk enbart på dålig karaktär men det är så mycket mer komplicerat än så, därmed inte sagt att man bara ska stryka medhårs, fortfarande är ditt månde det primära för dig och att du tar hand om dina barn.

Att leva med en missbrukare är som att leva i ett stort svart hål, utan fasta kanter att hålla sig i.

Mycket styrka! Kram Alice

Lyra
ons, 2017-01-11 - 11:11

jag vill också tipsa om boken av Carina Bång! Släpp Kontrollen - Vinn friheten!

När man har stigit ur den akuta fasen. Att försöka fixa allt så klarnar det.
Man blir nog aldrig helt fri.
Men efter när 10 år med min man i denna djävulsdans med min man kan jag åtminstone säga att det är hans jobb att kämpa mot alkoholen. Inte min!

När det är den medberoende som försöker lösa, släta över, trixa och fixa. Det är fel person som kämpar! Det är inte du som har ett alkoholberoendet. Det är inte du som ska försöka lösa. Det är ju alkoholisten.

Det enda som du kan göra är att säga hur du vill ha ditt liv. Hur du vill leva. Hur vill DU leva?

För mig släppte det när jag berättade.
Jag vägrar lägga munkavle på mina bara. De är 4, 7 och 9 år gamla.
Jag berättade på skolan för ganska precis ett år sedan. De fick gå till skolkuratorn. Hon i sin tur gjorde en orosanmälan utifrån vad de berättade. Jag var jättearg och sååå rädd och orolig. Tänk om de tog barnen ifrån mig??!! Men det vände.
Det är det BÄSTA jag gjort.

Att öppna upp.

Mannen blev ARG! men inte så arg som jag trodde. Jag var saklig. Det vad ju hans alkoholbruk som orsakat det hela. Vi berättade ju inget annat än verkligheten. Han låg i sängen och söp i flera dagar i sträck. Misskötte sitt jobb.

Ändå. Med socialens ögon på oss, har han under året som gått fått 5 stora återfall där han varit okontaktbar i 3 dagar eller fler.
han har börjat gå i terapi. jag med.

Vi har pratat mer detta år än vi gjort på 10 år dessförinnan och jag har sakta börjat inse att våra värderingar på det grundläggande planet skiljer sig helt åt. Han VILL inte sluta dricka. Men han vill inte att det ska påverka mig och barnen och hans relationer och jobb.

Vi har beslutat oss för att sälja huset. Att ta det lugnt men det lutar starkt åt att vi delar på oss. Jag kan inte gå hela mitt liv med en oro att det ska komma tillbaka. För det kommer det göra. Min förhoppning är att han kan sköta sig när han har sina barn för då är han ensam. Kan han inte det så finns ju ändå allt det senaste året med eller mindre dokumenterat hos socialen och det "krut" jag behöver för att skydda barnen rent juridiskt.

Det bästa råd jag kan komma med utifrån 10 år av valsande och helvete fram och tillbaka är: BERÄTTA! Ta allt stöd du kan få! Kräv stöd! Vi är såååååå många som lever i detta. När jag berättade på jobbet så visade det sig att v de 10 som är mina nämaste arbetskollegor är det 4 stycken som hade liknade relation som jag. En med sin mamma, en med sin pappa, en med sin bror och en med sin man.

Att vara medberoende är en folksjukdom! och du är INTE ensam!

kram till dig! Hoppas idag är en bättre dag. Gör något för dig själv idag! Något som du vill göra!

Muminmamma
ons, 2017-01-11 - 21:40

Nu har jag beställt boken som Carina Bång har skrivit och jag ska börja prata om detta nu. För 1 år sedan pratade jag med hans mamma och fick rådet att "förstå att han är pressad på jobbet och att jag ska laga god mat och ta hand om honom" Eh.....jo det var ju ett gott råd. Min mans pappa har druckit i stort sett hela livet och gått in och ut i depressioner så han har ju arvet från sin pappa. Har hittat samtalsstöd här i kommunen.
Men det svåraste är att ta steget och gå när det inte går längre. Tänk om man går och bara ställer till med mer och tänk om det är mitt fel att han dricker för det säger han.
Jag vet ju att det inte är så, men hela situationen här hemma med psykisk terror och att jag hela tiden ska försvara det jag säger och gör, det gör att jag inte vet vad som är rätt och fel längre, men när jag läser det alla ni här inne skriver, ja då förstår jag att det inte är mitt fel.
Kram på er.

Trötter67
tors, 2017-01-12 - 02:35

Hej. Ny här men skulle vilja tipsa dig att gå till en anhörigkunsult.där har jag fått mycket hjälp. Anonym om man vill och man kan spy ut gala och grina och svära
och få goda råd på vägen någon som stöttar.

AliceAlice
tors, 2017-01-12 - 09:27

Du har testat allt och säkert mycket mer än så! Läser att du är slut! Skulle du fatta beslutet och lämna så gör du det för din och barnens skull. Väljer han att dricka så gör han det för att han vill det! Hans val är inte ditt ansvar.

Jag lämnade för 5 år sedan och jag tror inte att jag levt idag om jag stannat! Inte fören jag lämnat och börjat hämta mig så insåg jag hur illa det var! Barnens pappa fortsatte att dricka och är idag svårt leversjuk pga sitt missbruk. Men han kunde lika gärna gjort ett annat val och slutat dricka. Jag har inga skuldkänslor för jag vet att jag gjort allt som stått i min makt, nu är prioriteten att få barnen att må så bra som möjligt.

Att ha någon utomstående att prata med är otroligt viktigt!

ett litet tips, om du inte redan provat när det gäller psykisk terror är att våga stå upp för dig själv, att snällt säga emot tex. "du är dum i huvudet" det är du som gör så jag dricker", det är ditt fel" be honom förklara varför han säger så, titta på honom och säg att ni båda vet att det inte är så... Detta under förutsättning att han inte blir fysiskt våldsam. Misshandel är inte bara slag utan även psykisk misshandel är lika allvarlig och leder ofta till fysisk misshandel så småningom. Det finns även sexuell, passiv fysisk och psykisk misshandel samt ekonomisk och materiell misshandel... skulle kunna skriva massor om detta. Förringa det inte. Först i efterhand förstod jag vad jag varit med om men jag började att säga emot om jag blev kallad dum i huvudet och det gjorde att jag växte och kanske en del av det som gjorde att jag vågade ta steget och sen stå fast vid det, det var svårare!

Kram och en massa styrka! Alice

Muminmamma
tors, 2017-01-12 - 22:38

Tack för stöd och råd <3
Inser att jag är utsätt för grov psykisk misshandel, terror vad det gäller allt jag gör och inte gör. Kritik mot mina stora barn, samt ekonomisk och materiell misshandel. Han tycker inte jag bidrar med ngt ekonomiskt - står för all mat varje månad och alla kläder till barnen - samt att han behandlas kränkande och som enligt honom själv "ett mänskligt bankomatkort".

Skulle så gärna vilja höra hur man tänker när man dricker som min man gör. Skulle vilja prata med en nykter alkoholist. Få veta om jag kan göra mer eller om jag ska ge upp och försök hitta något eget. På kvällarna när de små sover och min man har somnat tidigt pga ölen och vinet....ja då lever jag upp. De små godingarna är absolut ingen belastning, utan jag slipper min man! Det är ingen som kritiserar och fäller bitska kommentarer eller skickar sms om hur illa han blir behandlad.
Idag har han suttit i garaget medans jag lagade mat och dukade. Kommer in och äter och sen lägger han sig i soffan.
Har nyss varit ute i garaget och kollat hans flaskor. Jag är nog helt knäpp som fortsätter med detta. Nya "lik" har tillkommit sen gårdagen. 1 flaska vitt vin har slunkit ner och en skvätt vodka.

Hur har ni andra det? Tänker så mycket på er och läser era inlägg om igen. Konstaterade nyss att det förekommer väldigt mkt reklam gällande alkohol och mycket reklam för att sluta röka. Varför är det så?! Det provas vin på morgonprogrammen och det dricks snaps på de nybyggda verandorna i inredningsprogrammen. Inte f-n provar de olika cigaretter på morgonprogrammen. Jäkla alkohol. Hatar den!

Stor kram till er alla! <3