av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
tis, 2017-01-03 - 05:52

jag ligger på en strand, solen skiner, en lätt bris får palmernas blad att rassla rogivande. Jag sitter i en solstol och tittar ut över havet där delfinerna leker med varandra, de hoppar och tumlar runt som treåringar i en lekpark. De senaste dagarna har jag provat på parasailing, jag har hyrt en vattenjet och jag har varit runt och besökt öns olika sevärdheter. Nu sitter jag där i lugn och ro och njuter av värmen, vilken semester det har varit! Avkoppling och roliga aktiviteter på en gång, perfekt väder, hotellets säng var himmelskt skön och de franska fönstren öppnar sig direkt ut mot stranden.

Plötsligt sitter jag i avgångshallen på flygplatsen och allt som återstår är att åka hem till jobbet och ett kallt och ruggigt land. Jag vill så förtvivlat gärna bli kvar här, bli kvar i njutning och frid, kvar på den plats jag på så kort tid kommit att älska.

Precis så känner jag det just nu när jag sitter här på hotellet och mycket snart ska gå till incheckningen. Det är ovanligt, jag har nog aldrig känt så här stor motvilja mot att resa iväg någonstans. Jag antar att det är ett gott mått på hur mycket jag trivs där ute i skogen, i mitt hus. Plötsligt vill jag inget hellre än att ta en lugn morgonpromenad med hunden, gå och pyssla i lugn och ro, lyssna på naturen, bara njuta. Nåväl, den tiden kommer den också, nu ska jag bara stå ut i tio dagar.

Ha en bra dag allihop!

Frihet
tis, 2017-01-03 - 09:59

och hoppas du kan skriva och dela med dig även när du reser. Har inte varit inne på ett tag och en fördel med det var att då hade du hunnit skriva många underbara inlägg. Du har sån värme och humor! Jag känner mig gladare efter alla skratt du delat med dig av.
Tack!!!

heueh
ons, 2017-01-04 - 12:05

men ger underlag för en del historier när man får lite distans till det. Igår kom jag, någon timme försenad, till Newark och det var en enda röra. Tydligen så hade det blåst tidigare och flyg är sårbara för sådant. Om ett eller par flyg blir försenade så får det en dominoeffekt som gör att väldigt många andra flyg också blir försenade. Mitt flyg vidare var tämligen sent, så jag landade två timmar efter planerad ankomst. Värre har jag varit med om. När jag hämtade hyrbilen hade den inte gps, så jag fick traska tillbaka in och få en sådan där separat en, som man sätter fast på vindrutan med en sugkopp. Den visade sig vara på kinesiska, vilket jag inte är särskilt bevandrad i, så det blev ännu en promenad, klockan tre på natten, svensk tid.

Staden jag är i verkar vara ganska fin, jag fick en ofrivillig rundtur i stadkärnan innan jag hittade hotellet. Lite amerikanskt femtiotal så där, uppblandat med storslagen ny arkitektur, här verkar man fokuserad på möbler i naturmaterial, redan på flygpplatsen stod montrarna på rad och visade upp det finaste de lokala hantverkarna kan åstadkomma. När jag sedan kom in i centrum låg möbelaffärerna i ett pärlband längs huvudgatan. Hotellrummet är större än min sons lägenhet, flott som attan, men när jag hade lagt mig hörde jag ett svagt ljud som om en syrsa satt och spelade under en möbel någonstans. Jag försökte ignorera det men det växte i mitt huvud tills jag for upp och började leta. Det visade sig vara kylskåpet som lät, lätt fixat men det tog en stund.

Allt det här tillsammans med tröttheten gav mig en del rejäla duster med demonen. Den klurige rackaren vet ju precis när jag är som mest mottaglig för hans argument. Det redde ut sig dock, just tröttheten visade sig vara en tillgång; jag orkade helt enkelt inte och när jag tänkte framåt, på hur dagen skulle bli om jag drack efter en sådan resa så fick han stryka på foten.

Jag fick just ett sms från sonen: min gamla lägenhet är besiktad och godkänd, nycklarna är lämnade och jag bor numer officiellt på landet, och enbart där. Det känns skönt, oändligt skönt faktiskt. Min son bor där nu, han tar hand om min hund, och är lyrisk. Jag talade med honom igår och han älskar det precis lika mycket som jag gör. Det bådar gott för framtida behov av hundvakt.

Ha en härlig dag allihop!

heleneo
tors, 2017-01-05 - 05:12

Jag hittade denna site för tre dagar och har sträckläst
dina inlägg fantastiskt språk och slagfärdighet.
Har varit alkoholfri en vecka och dina och andras
inlägg stärker mig i min föresats.

Här är tio grader kallt så bara njut

heueh
tors, 2017-01-05 - 10:51

tillverkar kartonger. Det är förpackningar till det mesta, rakapparater, leksaker, kattsand och en hel del dryckesförpackningar. Öl till exempel är en av de största förbrukarna av kartong i USA. Här finns också kartonger för viner och olika spritsorter. En del av de där finner jag tankeväckande, whisky med vaniljsmak är en av dem. Varför smaksätta whisky? Är det fortfarande whisky om det smakar något annat? Jag tycker det där pekar ut ett av de grundläggande problemen med alkohol. Ren alkohol smakar vedervärdigt, alla de olika smakämnen vi tillsätter handlar om att dölja smaken av sprit, så att vi kan säga att vi dricker det för att det är gott. Fast egentligen är vi nog alla, och då menar jag även de som dricker måttligt, ute efter effekten. Om man går tillbaka några tusen år, till de allra första försöken att framställa vin, så kan de inte ha haft något särskilt lyckat resultat. Ändå fortsatte man, och det tror jag enbart kan tillskrivas berusningen man uppnådde.

Har vi människor då förändrats så enormt mycket sedan dess? Det tror jag inte. Jag träffade en gång en passionerad vinentusiast, vi var på ett litet hotell i norra Italien och han provade sig igenom ett antal av de lokala vinerna, under mångordigt orerande om hur det ena vinet smekte gommen medans det andra förde honom till en blommande äng i Provence. Visst spottade han ut en del, men han måste ha svalt några klunkar också, för i slutet på kvällen hade han påtagliga svårigheter att ta sig uppför trappan. Även muslimer ger sig ut i öknen för att dricka, trots att straffen är grymma. Jag tror att om mänskligheten inte hade haft den här inbyggda dragningen till berusningen, och om vi hade lagt ner lika mycket krut på att utveckla välsmakande, alkoholfria drycker så hade nog världen sett annorlunda ut.

Jag fick ett kort sms igår med beskedet att den senare delen av min resa troligen blir inställd. Det skulle i så fall innebära att jag kliver på flyget hem redan på lördag, om det nu finns något med platser kvar. Jag törs inte ta ut något i förskott men nog vore det trevligt att komma hem. Mitt liv som nykter går i mångt och mycket ut på att kapa toppar och fylla ut dalar, att vara kvar i den känslomässiga berg- och dalbana som jag är van vid vore riskabelt. Det kan synas lite tråkigt, men faktum är att jag mår så mycket bättre när jag inte låter mina förhoppningar förvandlas till förväntningar. Då blir inte heller besvikelsen så förödande om det inte går som jag vill. Det är nästan alltid det som har dragit igång ett återfall i det förflutna; stora känslor åt ena eller andra hållet. Så jag strävar efter ett liv med mjuka vågor snarare än ett stormande hav. Mellow är ett bra ord tycker jag.

Ha en fin dag!

heleneo
fre, 2017-01-06 - 01:58

Var hittar du modet att resa med alla frestelser som det innebär?
Jag åkte på tjänsteresa till Kina för två år sedan.
Jag var livrädd. Det gick faktiskt bra mycket tack vare att jag reste med tre kollegor som
jag inte ville skämma ut mig inför. Det lyckades dock en av dem bra med.

Idag har jag inte heller druckit mina standard tio folköl.
Försöker läsa mycket och dricka vatten.

Ha en fortsatt trevlig resa

heueh
fre, 2017-01-06 - 11:57

på hotellet är större än min sons lägenhet. Det är ett sådant där sköt-dig-själv-hotell, jag har ett sovrum, ett kontor/vardagsrum med skrivbord och soffa, och ett litet pentry. Det finns också en tvättstuga i närheten av receptionen. Det finns en hel del sådana här hotell i USA och dom är inte dyrare än ett vanligt hotell, konstigt nog. Jag upptäckte det här konceptet den allra första gången jag besökte detta land, jag skulle hit och jobba i tio veckor så jag tog med mig mina barn och min far som barnvakt. Självklart stod ett besök på Disneyworld i Florida på programmet och där nere bodde vi i en tvårummare som var förvånansvärt billig. Drömläget när man har barn, man kan spara en hel del pengar genom att göra sin egen mat. Sedan dess har jag ofta bott på den här typen av hotell, mest för att det finns en kyl för drickat och man sköter sig själv, dom städar inte rummet oftare än en gång i veckan, så man riskerar inte att bli avslöjad av en städerska när man ligger bakfull på soffan en lördag förmiddag.

Jag hör att det är kallt i gamla Svedala, min son rapporterar tvåsiffriga temperaturer på fel sida om nollan. Det är rätt svalt här också, men inte i den häraden. Jag är i ett område som ofta drabbas av "the Lake Effect", dvs det snöar en hel del här. Jag minns en lördag för länge sedan då jag vaknade sent, som så ofta, och det var alldeles mörkt i rummet. Jag kollade klockan och trodde nog jag hade tagit fel på am och pm, jänkarna använder ju inte 24-timmars tidräkning, så det blir lite förvirrande ibland. Men nej, det var definitivt dagtid. Jag bodde på bottenvåningen och det visade sig att det hade snöat så mycket att snön täckte fönstret helt och hållet. Den helgen satt jag insnöad på hotellet till långt in på måndagen.

Jag upptäckte något nytt igår, nytt för mig i alla fall. Jag var sen till hotellet, så jag stannade vid en mack och köpte lite snacks till kvällen, jag orkade bara inte leta reda på en livsmedelsaffär. Eftersom det är svårt att hitta kolsyrat vatten här så köpte jag en Pepsi. Eller två, faktiskt. Dom hade en flaska med den gamla loggan som det stod "made with real sugar" på. Coke hade en liknande variant, dom har mixtrat ihop något som ska smaka som det gjorde på femtiotalet. Det är den nya trenden här, man ska dricka "naturlig" läsk som små butiker gör själva i små volymer. Ungefär som microbryggerierna hemma, men alkoholfritt. Nostalgi helt enkelt, sinnesintryck har ju en tendens att trigga minnet. I Danmark finns ett hus som är uppbyggd helt och hållet som på femtiotalet, dit tar man Alzheimer-patienter som lär ska vara hjälpta av det, många minnen väcks till liv där. Media och företag har väl upptäckt att vi gamlingar är en stor och köpstark grupp konsumenter helt enkelt.

Ha en bra dag allihop!

heueh
lör, 2017-01-07 - 13:56

är olika världen över, här har globaliseringen inte gjort ett dugg nytta. Nära ekvatorn förekommer det ökända hålet i golvet, i sin mest sofistikerade variant en keramikplatta med ett par skoformade plattor på var sida om hålet och spolning, i den ursprungliga varianten bara just ett hål i golvet och en kran på väggen för spolningen. En utmaning för en gammal man som har svårt att ta sig upp från hukande ställning, framförallt om det inte finns någon ledstång på väggen. Dessutom finner jag det besvärligt att hålla reda på de klädesplagg man har lindade runt benen och hindra dem från att beröra det inte alltid så rena golvet. Här i USA påminner toaletterna om våra, bortsett från att skålen är till hälften fylld med vatten. Vattennivån regleras inte alltid så noga och kan ibland vara så hög att man riskerar att blöta ner vitala delar av sin anatomi. Dessutom kan det vara en utmaning att torka sig när man har en vattenyta med tveksamt innehåll bara någon centimeter under rumpan.

Jag hoppas kunna flyga hem idag. Det har aviserats en snöstorm på östkusten, även om flygplatsen jag ska flyga ifrån inte kommer att drabbas finns det ändå en risk att mitt flyg blir försenat. Kommer jag bara till Chicago så blir det nog bra, internationella flyg brukar inte påverkas på samma sätt. Så var det förstås den här skjutningen i Florida igår, jag får se till att vara på flygplatsen i god tid eftersom säkerhetskontrollerna lär vara rigorösa in absurdum. Varje gång något sådant här händer får folk panik, alla skriker på ökad säkerhet men ingen tänker tanken att vissa människor kanske inte ska tillåtas bära vapen i offentliga sammanhang. Eller överhuvud taget. Men man har i alla fall förbjudit rökning, där har vi en kraftfull åtgärd för ökad säkerhet.

Mindre än sex timmar kvar till avresa och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Det här är den värsta delen av resandet; inte tillräckligt med tid för att göra något konstruktivt, för rastlös för att bara sitta och vänta. Även när jag drack var det här jobbigt, jag kunde ju åka till flygplatsen och sätta mig i en bar, men jag var tvungen att ransonera såpass att jag kunde ta mig ombord för egen maskin. Är man för full för att gå får man inte åka med en av de där små elbilarna dom kör runt folk i på flygplatser. Man får snällt vänta på nästa flyg. Hursomhelst, om allt går som det ska så landar jag i morgon och min son har lastat in hunden i bilen och möter mig. Si det ser jag fram emot.

Ha en härlig lördag!

heueh
sön, 2017-01-08 - 06:33

inte riktigt i rätt tid men det blåser tydligen småspik här uppe, och vi har vinden i ryggen så troligen landar vi helt och hållet enligt tidtabell. Om jag förstår kartan rätt som visas på skärmen framför mig så är vi på väg att lämna Kanada med sikte på Island. Det ser så konstigt ut när man ser vår rutt presenterad på en skärm, vi ser ut att flyga i en stor båge i stället för rakaste vägen. Skulle man i stället titta på en jordglob så blev det hela mer logiskt, att flyga så som vi gör är faktiskt närmsta vägen. Jag har yttersta platsen i mittersta raden av säten, den bästa tycker jag. Sitter jag ytterst behöver jag inte besvära någon när jag behöver lämna sätet. Jag får visserligen själv resa på mig när min granne vill iväg på en spatsertur, men det stör mig inte lika mycket. Många är de gånger då jag har suttit med benen i kors för att inte vara till besvär, bittert ångrande de där sista ölen jag tog innan jag bordade.

Jag vet inte riktigt varför, men jag blir så köpsugen på flygplatser. Det är vansinnigt, jag vet, allt är mycket dyrare på en flygplats. Utom cigarretter förstås, jag köpte en limpa för halva priset. Hursomhelst går jag där bland butikerna och slickar mig om munnen som en svulten räv utanför ett hönshus. Där finns naturligtvis ingenting, absolut ingenting som jag behöver, men jag kan ändå inte motstå att strosa in i butiker som säljer klockor, dyrare än min nya bil, parfymer som jag inte har någon mottagare till, rysk kaviar som kostar femhundra kronor per tugga. Det är något i atmosfären, i själva sysslolösheten kanske, som gör att dessa butiker överhuvudtaget existerar. Egentligen borde man inte ens dricka kaffe, för närmare femtio kronor koppen borde det allt smaka betydligt bättre än det gör.

Jag såg en rysk flicka, tolv år eller så, som hade övertalat sina föräldrar att låta sig gå loss på allvar. Knappast på flygplatsen dock; hon hade klätt på sig sina fynd. Det första jag lade märke till var skorna. Som skor betraktade var dom inte mycket att skriva hem om, men så var det förstås lamporna i sulorna, dom drog uppmärksamheten till sig. Runt hela sulan satt lysdioder som lyste i neonfärg; dom bytte färg allt som oftast. Starkt lyste dom, man såg henne lika tydligt som en ambulans under utryckning en söndagmorgon. Resten av utstyrseln var typiskt amerikansk; säckiga mjukisbrallor och en sweatshirt med någon sportutövande sammanslutnings logga på bröstet. Pricken över i var i stället hörlurarna: öronsnäckorna lyste lika starkt som skorna och växlade färg synkront med dessa. Dessutom var de försedda med kromade kattöron upptill, som fick flickstackaren att se ut att komma från en misslyckad uppsättning av Cats någonstans i Arkansas. Man kan tycka att föräldrarna.... men det är klart, när ungarna är i den där åldern så kan man ju bara drömma om att dom ska lyssna på en.

Ha en fin söndag allihop!

heueh
mån, 2017-01-09 - 07:09

någon paus, oavsett vad vi människor hoppas och planerar. När jag kom hem igår hade jag nog tänkt att ta ett par dagar och bara njuta av tillvaron, men så blev det naturligtvis inte. Jag tvingades jobba ett par timmar redan i går kväll och idag blir det en helt vanlig arbetsdag. Jag ska ju inte klaga egentligen, de flesta människor gör ju precis just så; livet ställer krav vi måste, eller känner att vi måste, uppfylla. Dionysa ställde tidigare frågan om vad som händer om jag väljer att avstå. Det är en fråga som man kanske skulle ställa lite oftare, för det mesta låter man bara livet rulla på utan eftertanke, utan att ifrågasätta. Visst, det finns saker som man bara måste göra, men nog skulle åtminstone jag ha nytta av att reflektera lite mer över mina val, på så vis kanske jag kunde sortera bort sådant som bara tynger utan att bidra med något positivt.

Kvällen blev i senaste laget; planet landade visserligen i tid, men lastluckorna hade frusit fast så vi fick vänta en timme på vårt bagage. Man bänder ju inte upp luckor på ett hundramiljonersplan med en kofot precis. Sedan hade yngsta sonen några ärenden att uträtta i staden, så jag passade på att hälsa på äldsta sonen. När vi så småningom kom hem var det ganska sent, men jag var sugen på att återgå till det ljuva livet snarast möjligt så jag försökte klämma in en normal kväll på halva tiden. Det bidrar ju inte direkt till att man går i säng med ro i sinne. Sedan, när jag stod ute och rökte tillsammans med hunden, bestämde sig taket för att dumpa en massa snö precis just där, där vi stod, på oss. Inte heller det något som bäddar för ett avkopplat sänggående. Snödumpandet fortsatte under kvällen, med följd att hunden var uppe och skällde till och från. Tror jag ska ta en liten tupplur efter frukost.

Tidigare har jag utnyttjat den här första veckan till att dricka. Jag har övertygat alla, inklusive mig själv, om att jag har extremt svårt med tidsomställningen, att jag måste ta den gradvis och därför vara kvar på Amerikansk tid och successivt ställa om. Så har jag supit några dagar till och sedan tvingats ta både tidsomställning och bakfylla på bara någon dag. Nu när jag är nykter upptäcker jag att det är inte så farligt i alla fall. Visst är jag trött och så, men nog fasiken är jag kapabel att vara vid medvetande i alla fall. Fast det är ju lite synd att slösa bort en redan etablerad ursäkt för att slöa en vecka så jag ska nog spela lite utmattad i några dagar i alla fall.

Ha en bra dag!

heueh
tis, 2017-01-10 - 06:31

idag. Här finns ingen torktumlare och jag har inte råd att köpa en just nu, så det får bli en torkställning i stället. Min mor tyckte aldrig om torktumlare, hon använde pliktskyldigast den vi gav henne till födelsedagspresent, men efter en passande tidsrymd så återgick hon till att hänga sin tvätt. Damen som jag köpte huset av hade samma åsikt; tvätt blir bättre om man hänger den. Fan tro't, jag lär väl upptäcka vad jag tycker om den saken så småningom. Jag hoppas mer på en annan effekt, låt oss kalla den nervarvningsfaktorn. Jag har alltid levt efter principen att allt ska gå fort och effektivt, det är väl ett resultat av det jobb jag har antar jag. Nu, när jag jobbar på att hålla mig nykter, har lugn och ro blivit en viktig del av de ansträngningarna, så jag försöker hitta det där jag kan. Jobbet är ju som det är, men kanske kan det här med att hänga tvätt bli en stund av reflektion.

Jag tog det lugnt igår, trött var jag väl inte men lusten att jobba ville inte riktigt infinna sig. Idag däremot har jag inte mycket val, jag måste åka dit och röja en stund. Jag tror inte mina kollegor uppskattar mina besök så mycket; när jag är där vill jag bara hem igen så jag far runt som en furie och jagar på alla, allt ska göras omedelbart, fika kan man göra sedan, häpp, häpp, häpp. Jag tror fortfarande stenhårt på AA's devis att geografisk flykt inte tjänar något till, men som med alla regler finns det undantag. I mitt fall handlar det inte om flykt, dels hade jag ett halvår som nykter innan jag genomförde flytten, dels var syftet att ge mig själv bättre förutsättningar för att kunna leva ett gott liv. Som det nu är representerar det här huset just det: det goda livet. Jag tror att med tiden kan det här bli min oas, min trygga tillflyktsort där jag kan slappna av på riktigt, utan hjälp av kemikalier.

Hunden och jag gick en annorlunda väg i morse, en som förde oss förbi ett hus med en hundgård i anslutning till garaget. Vi har gått där förut men aldrig sett några hundar i den. När vi nu gick förbi den första gången var där inga hundar men när vi hade vänt och var på väg tillbaka stod det två hundar där och iakttog oss. Min hund ville inget hellre än att gå fram och hälsa men jag ville inte låta honom göra det utan att ha pratat med deras ägare först, och han stod inte att finna någonstans, så vi fick snällt gå vidare. Så nu är hunden gruvligt sur på mig.

Ha en fin dag allihop!

Dionysa
lör, 2017-01-14 - 06:25

Kommer osökt att tänka på hundgårdarna däruppe i mitt sommarhus. Många av grannarna har hundgård, fler än förr, och de innehåller inte de vanliga stormskällarna, de evigt jäxande älghundarna, utan ras-dito. Fina rashundar har man släpat dit, kastat in i rastgården och satt hänglås på. Faan – om man kunde få ta några på en promenad! tänkte jag. Tänkt och sagt, men något promenerande blev det inte den här sommaren. På ett ställe, undanskymt i skogen, höll ett gäng sådana här på att skrämma skiten ur mig när dom poppade ut ur sina kojor, storm...skällande. Inramade, som tur var. Dom var inte vana vid att någon passerade där till fots. Det var deras uppgift att skrämma bort den som till äventyrs hade något fuffens i faggorna, antar jag. Jag talade lugnande med dom och skällandet förbyttes till svansviftningar och ett gladare vovvande! när jag gick där på returen. Husmor kom ut och tittade på stockholmsåbäket (=jag) och visste nog inte vad hon skulle tro. – Jamen, jag pratar med alla hundar om jag kan! säger att dom är fina och så. Det begriper dom tydligen.

heueh
ons, 2017-01-11 - 07:34

men precis som allt i livet så har det baksidor. Jag finner till exempel att alla dessa möten är vare sig kul eller givande, för det mesta handlar det om att alla ska få chans att uttala sig om saker dom inte har någon kunskap om. Samtidigt är det ju nödvändigt, om inte alla medarbetare känner sig delaktiga i ett projekt så är det dömt att misslyckas. Så jag sitter och lyssnar tålmodigt, förklarar och förklarar igen. Men jag kan ju inte påstå att jag njuter av det. Idag, däremot, drar jag igång något som jag har sett fram emot länge. Det är alldeles mitt eget, jag kommer att jobba ensam, det erbjuder en stor utmaning men är samtidigt något jag vet att jag är bra på, så jag är övertygad om att jag kommer att ro det i hamn med flaggan i topp. För att citera en gammal vän: det ska bli så nedrans kul!

Hunden väckte mig i natt. Det började med att han stod och tittade ut genom fönstret, så började han gruffa lite; jag antar att han inte kunde se exakt vad det var där ute, men så insåg han att det var något som krävde åtgärd, så han påbörjade operation väcka husse. Han vet sedan länge att det bästa sättet att åstadkomma önskat resultat är att stormskälla, gärna alldeles bredvid husses säng. En av anledningarna till att man skaffar hund är ju att han ska påtala eventuella inkräktare, ändå försöker man ofta tysta ner hunden när dessa inkräktare dyker upp vid en obekväm tidspunkt. Jag försöker att inte göra så; även om hunden anser att en hare är en ovälkommen gäst på vår tomt så försöker jag ta honom på allvar. Så jag var uppe och kollade ut genom alla fönster utan att se något. Hunden kände att han gjort sin plikt, jag hann börja frysa om fötterna och så lägrade sig åter lugnet i vårt lilla bo.

Vi körde till jobbet igår, det var mitt under gryningstimmen och jag, som inte direkt är känd för min lugna körstil, tog det faktiskt med måtta. Skogen står tät och väldigt nära vägkanten där vi kör, så en viss vaksamhet är nödvändig. Jag hade precis fått möte, när jag slog på helljuset igen var ett rådjur på väg upp på vägbanan. Jag hade gott om tid på mig att reagera, så jag saktade in och styrde runt det. När jag var nära nog för att kunna avgöra könet på det dök ett till upp från ett djupt dike. Jag var helt övertygad om att jag skulle ge detta stackars djur århundradets huvudvärk, men det tvärnitade och vände precis innan det skulle ha polerat sidan på min bil. Själv hade jag en andhämtning som en vasaloppsåkare strax efter målgång. Jag ser det så här: hade jag kört fortare hade jag varit förbi den där platsen när dom kom ut på vägen. Fortkörarlogik.

Ha en bra dag!

heueh
tors, 2017-01-12 - 05:51

Jag har upptäckt en irriterande defekt i mitt hus. Jag har två balkonger på övervåningen, ingen av dem har tak. När snön rasar från hustaket hamnar den på balkongerna och igår hände det där tämligen ofta. Det snöade hela dagen och när snön nådde ett visst djup på taket så rasade den ner. På balkongerna. Taket är stort så den del av snön som samlas ovanför balkongerna blir till en skapligt djup driva när den väl hamnar där nere. Eftersom jag tycker de inte ser ut att vara byggda för att tåla meterdjup snö så kände jag mig tvingad att skotta. Tre gånger. Jag har ju en snöplog men den är besvärlig att få upp på andra våningen, så det blev manuellt arbete med en liten plastspade jag köpt på macken. Svettigt. Och sluta hånle, ni som har bott länge på landet.

Jag har fått höra att barnens morföräldrar tycker att jag har hållit barnen ifrån dem under deras uppväxt. Och det kan väl stämma, på sätt och vis. Faktum är att barnen ville inte, och av ett skäl som jag inte tyckte jag kunde argumentera emot. Barnen valde tidigt bort kolsyrade drycker, dom smakade och tyckte inte om det, så de bestämde sig för att hålla sig till mjölk och juice. Inget fel i det, tyckte jag, det var ganska ovanligt på den tiden att barn självmant valde bort sockervatten med kemikalier. Men varje gång vi besökte morföräldrarna blev de retade för det, av alla vuxna där. De fick höra att de behövde bli vuxna och dricka läsk, att mjölk är för bebisar och så vidare i all oändlighet. Och inte bara vid något enstaka tillfälle, vid varje besök, vid varje måltid. Jag försökte förklara det olämpliga i att kritisera en femåring för ett hälsosamt beslut, men dom ville inte lyssna. Så när barnen sade att dom inte ville åka dit något mer hade jag inga rimliga motargument, vi drog ner på besöken till ett minimum. Om jag nu får bära hundhuvudet för det så må det vara hänt.

Jag har tidigare nämnt mina listor, det som inte står på listan blir inte inhandlat. Så ock i förrgår, jag köpte ingen mat till hunden, och den var på en kritiskt låg nivå. Igår tillbringade jag morgonen med att ringa runt till de lokala djuraffärerna, i allt vidare cirklar, ingen hade den sort han tycker om. Hundar är lite känsliga för det där, man kan inte bara byta mat hur som helst. Så det blev en tripp till mina gamla hemtrakter och inköp av den största säck mat jag kunde hitta. Och en kväll med vakuumförpackaren, när man väl öppnat en säck verkar maten i den successivt förlora lite av sin smak så jag packar om i mindre portioner. Vissa hundar är gourmeter minsann.

Ha en härlig dag allihop!

Dionysa
tors, 2017-01-12 - 09:13

Nu förstår jag varför vi inte har några balkonger på husen i min sommarby... om dom inte blir fyllda av nedrasande blötsnö så är dom hursomhelst inte till någon glädje när sommarkvällarna kommer, fyllda med – mygg!

heueh
fre, 2017-01-13 - 05:03

jag vill inte förstöra stämningen med skenet från en datorskärm, men dagen måste ju börja någon gång och nu verkar vara en bra tid. Jag gick upp klockan tre i morse efter att ha vridit och vänt mig i sängen ett tag. Jag var täppt i näsan och tröttnade till slut på att andas genom munnen, jag vet ju att det blir bättre när jag ställer mig upp. Månen var full och lyste klart genom en glipa i det tunna molntäcket, hela det snötäckta landskapet lystes upp med ett starkt sken som gav en illusion av dagsljus. Det var svårt att urskilja detaljer, det är precis som om månljus filtrerar bort en del, kanske för att allt ska bli mjukt och lent och vackert.

Jag kunde inte förmå mig att tända ljuset; jag ville inte förstöra mitt mörkerseende, så jag gick runt i ett mörklagt hus och tittade ut genom fönstren på mitt lilla hörn av världen. Det är så vackert, tänkte jag, det här vill jag komma närmre. Så jag kopplade min alltid lika villiga hund och gav mig ut på en osedvanligt tidig morgonpromenad. Det var tillräckligt kallt för att inte vara halt och hunden var lite trött så vi gick i ett tempo som passade stämningen. En förfallen och till hälften inrasad ladugård ligger längs vår väg; en gammal bildörr står lutad mot den del av fasaden som fortfarande står upp. De dörrar som ännu inte rasat står till hälften öppna och inbjuder tillsammans med fullmånen till fantasier om varulvar som hukar i skuggorna.

Min nyckelknippa i jackfickan ger ifrån sig ett litet klickande för varje steg jag tar, men när jag stannar blir det helt tyst. Det är som om vi är de enda levande varelserna i den här delen av skogen. Hunden verkar närmast besviken; han hittar inga färska spår, kanske är vi för tidigt ute. Granarna är inte lika yviga som dom brukar, snön tynger grenarna så att dom pekar neråt, som i ett försök att skaka av sig snön. Lövträden har ersatt bladverket med snö så att jag inte ser lika långt in i skogen som annars. Den lilla bäcken som rinner längs vägen och sedan viker av inåt min tomt hyser tillräckligt med vatten i rörelse för att inte ha frusit än. Nedfallna grenar, täckta av snö, korsar den som broar över en flod. Naturen erbjuder mig en sinnesro som jag inte har upplevt på länge.

Just nu, i denna stund, är detta allt jag önskar av livet: det jag redan har.

heueh
lör, 2017-01-14 - 05:59

har jag drabbats av en förkylning inom en vecka efter att jag kommit hem från en resa. Det är naturligtvis mitt immunsystem som lider brist på träning, jag reser ju inte så ofta numer. Men ändå- jag började resa på allvar på åttiotalet och det var samma problem då, bara inte lika uttalat. Jag tycker nog att under de närmare trettio år jag har rest runt om i världen har det blivit värre, förkylningarna är mer svårartade och tar längre tid, och är också mer frekventa. Jag skyller på flygen, olika lokala virus följer med oss passagerare och får en chans att träffa andra virus och utbyta erfarenheter om hur man bäst kringgår immunförsvaret. Det här verkar gälla lokalt också, när jag växte upp blev man förkyld en, max två gånger om året, numer tycker jag folk är sjuka året runt, till och från.

Barndomen ja, på den tiden var en förkylning inte helt och hållet negativ; man fick stanna hemma från skolan, ens föräldrar tyckte synd om en och hade man tur kunde man till och med lura till sig en ny leksak med hjälp av fuktiga valpögon. Numer finns här ingen som tycker synd om mig förutom jag själv, hunden verkar inte vara särskilt empatisk, inte en enda gång har han gjort varm choklad åt mig trots att jag jämrar mig och står i. Så jag får snällt ta hand om mig själv. Idag har jag saker som jag borde göra och saker som jag vill göra, jag tror jag prioriterar de senare, i kraft av min hemska sjukdom; jag står ju nästan med ena foten i graven.

Jag läste just att licensjakten på varg är avslutad häromkring, man har skjutit fyra vargar inom tre mils radie från mitt hus. Nog för att jag visste att det fanns varg i de här trakterna, jag var bara inte medveten om att de var så många. Om man har fått tillstånd att skjuta fyra så borde det ju i rimlighetens namn finnas en hel drös av dom. Bibehålla en frisk vargstam och allt det där. Grannarna säger att de inte är till något större besvär, det är först när de får valpar till våren som man får se upp lite. Jag är lite osäker på vad det innebär, ska man gå runt och föra oväsen, som man gör med ormar, eller ska man bara hålla sig hemma? Jag får väl läsa på lite men så länge det finns god tillgång på vilt tror jag ändå inte de utgör någon större fara. Jag tror inte man ska mata dom i alla fall, nog för att de påminner om hundar men gosiga är dom inte.

Ha en härlig lördag allihop!