Jag har nyligen fattat, öppnat ögonen för att jag har problem. Har nog jämt haft det, fast det har blivit värre. Har försökt skratta bort det och skylla på en massa olika omständigheter. Men. Det är nog så att jag måste sluta. Kommer nog skriva mer om mig själv när jag orkar. Nu undrar jag en sak, nåt av det värsta är att jag då och då gör bort mig på fyllan, att det blir för mycket när folk är med, att man beter sig dåligt. Jag får sån ångest av det att jag vill lägga mig under en filt och aldrig kliva upp. Eller under ett tåg. Känner ni andra igen det? Och en annan grej, bland er som är här, strävar ni efter att dricka måttligt eller att sluta helt? Kram

Jag tror att många försöker minska på a-intaget i början, ibland lyckas man bättre,ibland sämre. För de flestas del går det mer och mer utför. Dom jobbiga situationerna och konsekvenserna av supandet ökar. Förhoppningsvis så lyckas man vända på missbruket till slut innan man supit sig fördärvad och förstört hela sitt och andras liv. Mitt drickande har ökat med tiden. Från att ha druckit måttligt ända upp i 40-års ålder men sedan ökat sakta men säkert. Det finns fysiskt beroende(tillvänjning) och psykiskt där man blir beroende fort. Även blandning av dessa. En del dämpar ångest med alkohol, men alkohol ger ångest om man inte får det regelbundet som a-beroende. I mitt fall är kunskapen om a och beroendet jätteviktigt för att förstå varför det blev som det blev. Vi är alla olika individer men har a-beroendet eller problemet på liknande sätt. Hoppas du fortsätter skriva på Forumet det har hjälpt mig otroligt mycket. Kram

Famiglia

Dra täcket över huvudet, ångest i kvadrat, ställa sig frågan vafan håller jag på med, sårat, mått dåligt över min konsumtion, gjort bort mig, supit bort saker, fått minnesluckor och mycket mer därtill. Visst har jag varit där!

När jag bestämde mig för att bli vit tänkte jag, vit ett tag för att sedan återgå till att ta ett gott glas vin eller en kall öl. Men ju längre tiden går desto mer inser jag fördelarna med att vara vit så de tankarna blir längre och längre bort. Visst är jag sugen på att ta ett glas, så sent som ikväll tänkte jag att gud vad gott det skulle vara med ett glas vin eller en wirre. Men varför? jag mår ju inte bättre av det? jag inser att jag alltid kommer ångra det första glasen so alltid blir fler, dock kommer jag aldrig ångra en nykter kväll. Tror vi tänker olika här men ta en dag i taget. Försök tänkta på annat och sysselsätt dig med roliga saker. Lycka till!

Bara att höra 'välkommen' och 'kram' känns fint, tack för det! känns så uselt just nu. jag ska nog försöka skaffa kunskaper om a, som du, det var ett bra tips, vet du var det finns bra info så skriv gärna. tidigare har jag vaknat upp efter bläckorna, haft enorm ångest, minnesluckor osv, och tänkt Aldrig mer. Men sen går det en period, man upptäcker att man inte förstört sina relationer, ångesten försvinner. Och då har jag tänkt att det var nog inte såfarligt, klart jag kan dricka lite nästa gång, hålla det på en bra nivå...men så händer det igen. Inte superofta men för ofta. Efter att ha läst på forumet tänker jag att dedär tankarna som säger att det inte är så farligt kanske är vad man ska akta sig för, bättre sluta helt kanske...

Till Famiglia, jag är egentligen så fruktansvärt mesigt rädd för vad folk ska tycka om mig, och ändå händer det med jämna mellanrum. Senast förra veckan, liten grej med kollegor, alla smuttar lite men jag försvinner ner i något, får minnesluckor och trillar, bråkar med nån, stöter på nån, bara är så jäkla äcklig. det är inte jag egentligen, jag har varit helt sänkt av ångest sen dess. Har pratat ut med personerna efter det, och det gick ganska bra, men ångesten finns kvar starkt ändå. Läste på nån tråd om nån som kände att man liksom vill till landet ingenstans, bara försvinna, när a tar tag i en och det känner jag igen. Inte varje dag men när det kommer så känns det så...

Björkek

Välkommen Lilla Mårran! Absolut känner jag igen mig i det du skriver! När man vaknar upp dagen efter och knappt vågar titta på mobilen eller laptopen , för rädsla vad man har skrivit/ringt eller gjort. Ångest de luxe! För mig blev det så att det senaste dryga året har jag druckit i princip nästan varje dag, men nu har jag 9 dagar alkoholfri, och satsar stenhårt på att sluta för gott. Jag försöker ta en dag i taget, för lätt är det inte, och det finns fortfarande ångest kvar , och mycket skam och skuld för saker jag gjort och sagt när jag varit på fyllan tidigare. Jag går på AA möten, skriver här på forumet, och försöker äta bra och regelbundet (matintaget senaste halvåret för min del har varit katastrofdåligt - läs - lagt det mesta av mina pengar på A. Det är inget liv att leva, mer existens, och massa ångest. Kram!

Björkek, så skönt att höra att du känner igen dig! Tack! Exakt så är det.
Och vad bra att du lagt av! Har det varit svårt, med abstinens och så? Jag har inget dagligt sug som vissa här beskriver men fortsätter man så hamnar man kanske där. Undrar också hur man hanterar all skam och skuld för allt man gjort, hur går man vidare. Kan man bli vän med sig själv igen?

linus

Jag kan bara hålla med de övriga som skrivit: du är inte ensam. Så mycket konstigt och så mycket skit som man åstadkommit på fyllan är... eh. Mindnumbing. Det är väldigt bra att du tog itu med konsekvenserna av vad som hände senast på en gång. Och det är bra att du kommit hit. Det är många som både har mycket erfarenhet och kan ge stöd, men också många berättelser som man känner igen sig och lär sig se sitt eget beteende genom.

Ang din andra fråga: jag har förut försökt dricka måttligt. Eller, det är inte rätt sätt att beskriva det, för jag vill inte smådricka, en bärs eller 1-2 glas vin gör mig inte gladare, jag vill bli full när jag väl dricker. Jag har absolut varit en sån som tenderar att bli fullast på festen, ragga på personer jag absolut inte borde ragga på, minnesluckor etc etc... Aja, jag bestämde mig för att lösningen måste vara att jag får supa rejält när det bär av, men det ska vara långt mellan fyllorna, och i situationer där jag inte gör bort mig: alltså, oftast ensam. Det har funkade ju så till vida att under några år har det inte påverkat mitt vardagsliv så mycket. Men jag har istället skrivit till personer på fyllan och gjort bort mig (det är som att det är något i en som vill skada en själv). Jag har inte så mycket fritid som småbarnsförälder utan de här tillfällena har varit när sonen och sambon varit bortresta eller jag själv varit bortrest. Men det har också inneburit att egentid nästan är synonymt med kalasfylla för mig. Dessutom har jag ju alltid matat beroendehjärnan och upprätthållit ett destruktivt bruk av alkohol, även om det inte alls har varit på dalig, eller ens veckobasis. Men, säg den lycka (eh) som varar... det har ju blitt mer, under hösten har det krupit sig på, i takt med att jag även mått sämre över annat i mitt liv och sista tiden på ifjol började det skena rejält. Så jag bestämde mig för att jag måste sluta helt nu. Jag vet inte hur det känns om sex månader eller så, men nu behöver jag helnykterhet. Det har inte varit helt bra än så länge. Framförallt den obra vanan jag skaffat mig att ensamtid = fylla... den gjorde att jag föll dit i fredags igen... men jag jobbar på det och jag har sagt till mig själv att jag ska vara helt ärlig mot mig själv, här på forumet och mot nära vänner om hur det är. Och det är ett fint stöd man får, mycket värdefullt! Fortsätt skriv och läs här, det kommer säkert vara bra för dig med! Kram

Björkek

Känner inte att jag har någon abstinens längre rent fysiskt, men psykiskt (skam och skuld och ångest över allt som varit) slår ångesten till lite då och då. Det kommer nog ta ett tag att tycka om mig själv igen. Läste i någon tråd att vi alkoholister ofta är känsliga intellligenta själar, och det tycker jag verkar stämma mycket. Jag har börjat gå på AA. Det är fint att höra andra människor dela med sig av sina liv, och att det helt uppenbart verkar gå att sluta dricka och få ett bra liv (även om det för mig känns rätt ogreppbart hur det ska funka just för mig - känns liksom ouppnåeligt just nu såhär i början av nykterheten). Jag var på ett möte häromdagen där en kvinna firade att hon hade 7 års nykterhet. För mig låter det ungefär lika lätt som att bestiga Mount Everest i Foppatofflor. Men jag försöker ta en dag i taget, (jättesvårt). Känner även igen mig i det där med självdestruktiviteten som Linus skriver här ovan. Ja, hur gör man för att börja älska sig själv? Jag vet inte. Men en sak som är säker är att för mig kommer det aldrig att ske om jag börjar dricka igen. Vi får peppa varandra! :)

för elände man åstadkommer på fyllan är som du läser något du delar med de flesta här på forumet. Jag tycker det jag gjort känns plumpt och äckligt och ibland rent sorgligt. En gång som jag tycker är sorglig är när jag hade en vän, som bor på annan ort, på besök. Jag planerade ett par dagar vad jag skulle laga, ägnade timmar åt att tillreda. Såklart drack jag vin till matlagningen, fortsatte under middagen. Vad som hände efter halva middagen kom jag inte ens ihåg senare. Än mindre ifall maten var god! Det är sorgligt...plumpt och äckligt tar jag i egen tråd så småningom.
Du får bra information om alkohol här på alkoholhjälpen. Tror även iq har en sida. Var rädd om dig! Och du...döm dig själv inte för hårt...vad tror du att du skulle säga till en vän i samma läge som du är i nu?

Solrosfrö

Jag blev nyss medlem, det du skriver låter som något jag skulle skrivit. Jag eftersträvar att kunna dricka måttligt, men jag ska försöka hålla mig vit. Vecka för vecka, månad för månad.

Det tär mycket på en att man gjort saker som man skäms över och som andra kanske pratar om bakom ens rygg. Framförallt tär det på ens eget självförtroende.

Jag håller tummarna för dig :)

Mags

"Bestiga Mount Everest i Foppatofflor", TACK! Jag skrattade så jag skrek ha ha ha!!!!

Ångest, skuld ock skam. Jag är många gånger stiftat bekantatskap med denn triad. Värst är nog skammen den biter sig fast och gör sig påmind i olika tillfällen. Jag försöker ge mig själv förlåtelse, kanske borde jag be en präst, men di har jag unnu inte kommit. Men det hjälper något, inte mot allt men mot mycket.

Min erfarenhet är att vi alkoholister är mycket känsliga männisor. Ångesten biter bäst på sådana,

Jag önskar dig all lycka i din nykter. Trevligt att du tyckte jag var kul. Det kommer fler berättelser.
vänligen
Ikaros

Intressant att du säger att alkisar är särskilt känsliga, det har jag aldrig tänkt på! Men ångest och skam har varit en ständig följeslagare till mitt drickande ända sen jag var ung. Och ändå slutar man inte! Jag minns att jag tänkte på det då, att jag verkade få mest ångest av alla även när jag inte 'gjort' nåt. Kanske var det för att a hade fångat en redan då fast man inte förstod det. Jag vet inte, det är så mycket med detta som jag inte förstår eller har tänkt på eftersom jag inte ens har förstått att jag har problem förrän rättså nyss. Jag fattar inte heller vad det är som gör att man ibland på fyllan bara vill ner till apstadiet nästan. Och att man nästan vill att allt ska bli helt knas och upp och ner och så gör man saker ens nyktra jag ångrar. Jag har läst några andra som också upplevt det, så det kanske hör till, för vissa i alla fall... Nu får man väl försöka sova. Det är svårt att veta vad man ska göra en lördag kväll nykter :) Hoppas du haft en bra kväll, och ser fram mot att höra fler historier!

Så många kloka ord och fina kommentarer i den här tråden!
Javisst känner jag igen mej. Jag är ingen varje-dagdrickare, inte ens varje helg men har ibland väldigt svårt att sluta när jag väl börjat. Jag kan behålla motivationen att dricka måttligt i nån månad max. Sedan brukar jag gå över gränsen igen, med diverse jobbiga och ångestskapande konsekvenser, minnesluckor, skam och hela grejen. Så går det några månader då jag dricker ganska kontrollerat osv och så där rullar det på. Om jag ser tillbaka så har jag nog haft det så här i stort sett hela mitt vuxna liv. Har skrivit mer i min tråd. Jag ska nu läsa lite självhjälpsböcker som handlar om dels måttlighetsdrickande, dels om hur man finner motivation till långsiktiga förändringar i sitt liv, oavsett vad man vill förändra.
Jättebra att du tagit dig hit, det betyder ju att du är på rätt spår! Jag tycker forumet är jättebra. Det finns mycket kunskap här. Ha det fint!

väldigt känsliga människor, det är jag övertygad om också. Det kanske är en orsak till att vi utvecklar ett beroende. I början på "karriären" upplever vi ruset så oerhört positivt och starkt, tack vare vår känslighet.
Nej lilla mårran, jag tror inte vi strävar efter något apstadie, vi jagar nog efter ett ännu häftigare och bättre tillstånd m.h.a. alkoholen, och då blir följden att vi når fel stadie. Men ju längre man kommer i sin "karriär" som alkoholist, desto svårare är det att uppnå positiva effekter med alkohol. Då ökar ångest, skam och skuld. Och dessa upplever vi också starkt p.g.a. vår känslighet.
Vi kan heller aldrig få förståelse för dessa ting från "vanliga" människor. Åtminstone inte full förståelse. De har ju inte denna starka drift efter alkohol, och slipper uppleva dessa starka negativa känslor orsakade av alkohol.

Men vi här inne på forumet som är alkoholister, är beroende eller har alkoholism (välj benämning/begrepp), vi kan förstå och stötta varandra. Och vi är förmodligen väldigt känsliga människor.

"... supa sig ned till apstadiet", bestickande tanke! Det här samhället är inte direkt människovänligt – vi vantrivs i kulturen (Freud) och behöver en del vaselin på linsen, smootha till verkligheten. Få kontakt med apan inom oss. Speciellt vi känsliga.

Tack till alla er snälla människor som svarar och peppar och delar era tankar om känslighet mm! Jag undrar om någon har något tips om hur man hanterar sin ångest över att ha gjort bort sig på fyllan för någon. Även om man pratat ut (typ) så finns skammen kvar. Och även när det bara gäller nån på jobbet eller en bekant så är det hemskt. Man kan ju inte säga 'jag är alkoholist, det var därför' när man pratar ut, eller det kan man kanske men så modig är jag inte...Imorgon vet jag att jag kommer träffa på en sån person och har massa ångest för det. Ska man skämmas och ursäkta ännu mer? Man kan liksom inte skämmas mer än jag redan gör...

Hej Lilla mårran, hur går det? Jag tycker att ångesten och skammen ändå lägger sej efter ett tag, men det är plågsamt när den härjar som värst. Har du provat att skriva (för dig själv) om hur du känner? Ibland kan det hjälpa att ge distans.

Miss self-dest…

Vet inte vad jag strävar efter än. Skulle helst vilja kunna dricka måttligt men jag vet inte om det är möjligt med tanke på att det är det som är problemet..