Hej. Nu har jag läst i många trådar och det känns mitt i allt det tunga, faktiskt som en lättnad. Jag är inte knäpp eller inbillar mig inte. Det är inte mitt fel att min man dricker. Jag är inte en idiot eller värdelös. Känslan av att va skuld till allt håller på att knäcka mig. Det är alkohol 5-6 dagar i veckan. 1 flaska vin och 3 starköl på en vardag slinker lätt ner.
Nu har jag en tanke som jag vill dela med mig. Kan man bli beroende av att vara medberoende? Detta låter nog underligt, men jag är konstigt nog, hur jag ska uttrycka det, trygg i min roll som medberoende. Att skydda, fixa till vara den som kör barnen när min man är för bakfull. Man är fast i att kontrollera ett kaos.

Vet inte hur många flaskor jag letat efter och hittat. Hur jag sitter på golvet i garaget och storgråter när jag hittar dom där vodkaflaskorna och vinflaskorna och de tomma ölburkarna. Ja ölburkarna gömmer han inte ens längre, de ligger slängda i hela garaget. Där sitter han på kvällarna och helgerna och röker och dricker och spelar och surfar på sin mobil. Jag jobbar heltid och har 2 gemensamma barn och 2 sedan tidigare. Min äldsta dotter hatar min man. Ja föraktar honom och de pratar inte ens längre. Min äldste son som snart ska iväg och jobba och plugga utomlands tycker han är en jäkla skit.
Min man är välutbildad och har ett bra jobb med en välavlönad chefsposition. På jobbet är han charmig, ytterst kompetent och väldigt omtyckt. Brukar få höra att "vilken tur jag har som har en sådan man".

Jag känner mig fast rent ekonomiskt och även när det gäller barnen. Nu kan jag distrahera dom och skydda på något vis. Känner inte att jag litar på honom med barnen. Han är en bra pappa, men mest irriterad eller frånvarande de sista åren.
Att vara medberoende har blivit som ett gift för mig. Så känner jag. Utan mitt medberoende vet jag inte vem jag är och hur ska jag kunna lämna när det ändå är hans drickande som livnär detta? Vet att detta låter så konstigt, men just nu är jag så nedtryckt av alla elaka ord och slutkörd av allt som skall göras.

Jag inser att detta inte kommer att kunna fortsätta så mycket längre till. Att varje dag bli tillsagd att hålla käften och att man är en idiot för man glömt köpa toapapper eller att fisken kunde lagats till på annat sätt, ja jag orkar inte så mycket mer.
Detta blev ett långt egoinlägg.

AliceAlice

Det du och barnen utsätts för är inte ok, alla typer av misshandel är lika allvarlig men endast den fysiska kan man bevisa, om ens det...man kan ju ha fått skadorna på annat sätt...Läs på om missbruk och om passivt aggressivt beteende. Inte fören ett dryghalvår efter min separation kom rädslan upp, då förstod jag vad jag varit med om, då förstod jag den oro och rädsla jag känt då jag vissa nätter inte vågat sova, det var inte jag som överreagerade. Kanske var det ett skickligt manövrerande från min sida och en massa tur som gjorde att det inte blev värre.

Jag tror inte din man tänker alls när han dricker, åtminstone inte på hur det påverkar er, eller att han blir förändrad, han har bara ett syfte och det är att må bättre, spriten kallar på honom och den har prio ett! Vet inte hur djupt din man gått i sitt missbruk men senare brukar man kunna se att normala glädjeämnen och stimuli helt förlorar värde. Mat, sex, barn, arbete, fritidsaktiviteter...det är svårt att acceptera, även om jag vet att det är så...hur kan man tex. prioritera bort sina barn?

Jag var också besatt av att kolla hur mycket som dracks, jag skyllde på barnens säkerhet men sakta vande jag mig av med det, kollade bara var annan dag senare gick jag helt på min magkänsla, att lära sig lite på den, att utan bevis kunna stå upp för det man ser och känner, det är stort!

Mina barns pappa hade en nykter tid, då han var inlagd och någon vecka till, då hade vi många samtal och det kändes bra att få svar på de frågor jag haft. Han hade verkligen inte förstått och han tyckte verkligen jag och barnen störde hans drickande, på ett plan förstod han tex. att han inte längre fick köra bil m barnen men han tyckte ändå jag var löjlig. Han bad om ursäkt för då, i den stunden förstod han (ja åtminstone delvis) vad vi lidit. Men så började han dricka igen och nu går det knappt att nå honom, men det kändes bra med någon form av förklaring.

Helt säkert, oavsett vad du gör så kommer du inte att kunna göra honom nykter, du kan finnas som stöd om han väljer en förändring men det minsta krav du kan ställa är att han söker hjälp, själv lär han inte klara det. Sen är det, smärtsamt, upp till dig, skriv + och - listor för stanna/gå, sätt en tidsaspekt, jag ger det ? månader om det inte blivit bättre så... och för allt vad du gör, om du sätter krav synliga eller bara tyst för dig själv, skjut inte på det, gör som du tänkt, för flyttar du målsmöret så kommer du ingen vart och det finns en risk att du mår sämre!

Gör små små saker för att må bra, köp tulpaner till dig själv på tulpanens dag, börja en kurs ( kan vara svårt att lämna barnen hos honom men finns det andra alternativ?), träna... allt för din skull och det är ofta svårt att komma fram till ett beslut, normaliseringsprocessen- man vänjer sig vid eländet och tror det är normalt.

Många styrkekramar!!!

Nykteristen

Åhhh jag känner så igen mig i allt du skriver, som du skrev i min tråd....våra män måste vara klonade! Det är sjukt egentligen, riktigt sjukt och jag hoppas så innerligt att det nångång kommer till sin rätta i vardagen. För som sagt du förtjänar inte detta eller dina barn, jag har många gånger tänkt på det folk säger och ibland säger det på ett så väldigt enkelt sätt. Att du bestämmer över ditt egna liv, är det nåt som du inte är tillfreds med så ordnar du det för du lever bara en gång. I en helt perfekt värld så är det nog så enkelt och det är också så det ska vara....men i praktiken är det inte så tyvärr! Att en människa ska kunna styra på ett sånt här sätt är för mig egentligen obegripligt att man inte kunnat stå emot. När jag träffade min sambo var jag stark, jag kände mig stark för jag gjorde det jag drömde om och det gjorde jag helt själv, för det har jag alltid lärt mig genom tiderna att ensam är stark....men ändå sa föll man som en fura och hänger sig fast med alla medel, ibland känns det som så iallafall. Men vi måste nog börja vara realistiska...för vem hänger vi oss kvar? För oss själva, för barnen eller för personen som njuter av sitt liv i flaskan? Jag har inte det svaret, just nu iallafall...men det är det jag behöver ha svar på för att kunna bryta mitt livsmönster, för att kunna få kontroll på mitt liv igen! Du vet det livet man hade innan man träffade mannen med stort H (iallafall det man trodde), kommer du ihåg det? För mig är det väldigt långt borta...som en fantastiskt fin dröm!
Har du varit o pratat med nån? dvs utomstående som inte känner er och vet er bakgrund? Har du många runtomkring du kan prata med, som kan förstå men hålla ute sina egna känslor utan bara komma med goda råd och stöd? Försök att ta en sån chans, jag tror det kan vara bra för dig i den kommande processen oavsett vad målet är, för det är inte säkert att man har lösningen eller målet med det än....det måste nog växa, men däremot måste kunna ha små steg att ta.
Jag va på en föreläsning i den anhöriggruppen som finns här i min stad. Jag va så sjukt nervös att jag tvekade in i det sista med att ens öppna porten till dem, men när jag kom dit så släppte det..helt plötsligt kanske jag faktiskt har några omkring mig i samma situation, i samma tankar som jag har. Jag kanske inte behöver skämmas här eller ljuga eller gömma undan ord och känslor utan faktiskt bara vara den jag är. Den gången satt jag helt tyst, sa inte ett ord utan bara kände efter, lyssnade och tittade och det gav mig så mycket och på måndag ska jag gå på mitt första samtal! Skrämmande men samtidigt tryggt att få va helt öppen med mitt/våra/hans problem....han vill följa med och börja prata ihop säger han....men d återstår att se, jag vågar inte hoppas på nåt längre mer än mig själv! Men denna vecka avslutar jag ändå med att känna att jag vunnit lite, segrat över mig själv med att verkligen ta steget och erkänna att jag inte klarar detta själv längre utan behöver hjälp, men inte av mina nära utan av nån utomstående!

Hoppas du kan och vill ta det steget också, även att det är skrämmande! Men jag håller på dig, finns här som en tanke med dig!
kramar

Kaeljo

Mycket jag känner igen mig i i din berättelse. Jag har lämnat min drickande man nu, vet inte om du läst i min tråd. Men det hjälpte mig väldigt mycket att skriva och läsa här i min process att lämna mitt medberoende. Eller rättare sagt har jag lämnat min man, men är nog fortfarande medberoende. Jag fortsätter att kontrollera honom och hans drickande så mycket jag kan, har jag märkt.
Jag gick också i källaren och i garaget och letade flaskor och ölburkar, trots att man såg att han var full.
Min man hade inget chefsjobb, men han var alltid väldigt omtyckt pga sin humor och sociala förmåga och många sade till mig också "vilken fantastisk man du har"! Själv ville jag bara skrika, du skulle bara veta hur vi har det hemma!!!!
Lycka till och kramar från mig.

Muminmamma

Att läsa era inlägg stärker mig så. Gårdagens kväll och natt var hemsk. Min man skickade massa sms när jag var på jobbet. Jobbade natt och han var full hemma och skickade massa sms om hur illa behandlad han blir, om pengar, om hur värdelösa mina stora barn är. Vi hade ett samtal där han betedde sig så jäkla illa. Jag har inte kunnat sova ngt på dagen då jag är helt knäckt.
Får inte ihop vad jag ska skriva här.
Läser era inlägg om och om igen för att inte tro på det han säger till mig och kallar mig. Är så tacksam för det ni skriver och delar med er av. Ni är fantastiska allihop ❤
Hoppas er lördagskväll är bra. Tack för att ni finns därute. Kram

AliceAlice

Hur kan du göra för att släppa om det han gjort? Lättare sagt än gjort, jag vet!

Kan du lägga det han säger om er som en projicering, alltså, han lägger sina problem och sina svårigheter på er, det är lättare för honom! Kan du se det osannolika i det han säger?

Hur har du det med samtalsstöd? Låter som du behöver det!!!
Kram och en massa styrka!

Nykteristen

åhl jag lider med dig så otroligt mycket, hopps innerligt att du tar dig till att börja prata med nån. Har du nån i din närhet som du kan prata med om det här?

Jag vet precis hur det är med den psykiska misshandeln, man blir knäpp och dagen efter undrar man om man inte bara drömt en mardröm....för det är precis så det känns.

Vart är dina barn när han är såhär full och du jobbar? Har ni några mindre barn?

Går det kanske att sätta upp en regel om att aldrig! tag emot synpunkter eller diskutera med honom när han är påverkad? Förklara för honom, någon gång när han nyktrat till, att det är bortkastat, dessutom destruktivt att samtala under sådana omständigheter. För så är det ju bara!

Muminmamma

Har börjat prata nu med en kollega jag litar på. Vi umgås även lite privat. Det känns så skönt att få sätta ord på alla känslor nu.
De minsta är 9 och 10. De är hemma, men det är när de somnat har dricker mer. Till helgen är jag ledig och då dricker mer. Han försvann ut i garaget innan maten idag och kom in klart påverkad. Ett rus hela tiden. Jag sa att jag inte orkar ha det så här och han reagerar inte ens :-(
Hur har er helg varit. Alicealice Nykteristen och Dionysa? Tack för stöd och råd. Ni är fantastiska. En dag kommer jag nog krama er på riktigt.

Nykteristen

Vad skönt att höra att du har nån du kan lita på ordentligt. Tror det är viktigt att verkligen få ventilera och inte gömma ord längre, är vad jag tror och hoppas på ett steg i rätt riktning om än ett litet så är det taget iallafall och det är det viktigaste!

Som Dionysa skriver, tror det är viktigt att ni/du bestämmer att ni pratar inte om detta är han är påverkad, de har en förmåga att absolut inte vilja lyssna alls. Nu senast gjorde jag så, vi pratar när du är nykter sa jag sen gick jag och kom hem när jag hörde på telefon att han faktiskt inte druckit nånting. När han väl va nykter så gick det att prata med honom men för dt betyder det inte att han förstår. Min sambo behöver alltid ha ett par dgr från att man säger nåt tills att han "funderat klart", låter långsökt men det är så han fungerar och jag har lärt mig att det får vara så helt enkelt. Sen tar inte han upp det igen utan det får jag göra. Det är väl inte världens lättaste men efter 10 år så har man lärt sig och anpassat sig som med allt annat antar jag.

Helgen har varit bra, känns jättekonstigt...en hel helg när jag har fått ta det lugnt och njuta, för att han sagt att han inte ska dricka och inte gjort det heller. Men tankarna är där HELA tiden att snart snart så kommer hela alltet rasera igen och vi är på ruta ett....jag är livrädd faktiskt och ärligt jag vet inte om jag klarar det här sättet heller i längden. Om han nu mot all förmodan faktiskt insett att han inte kan leva såhär efter 20!!år hur ska jag nånsin kunna lita på att faktiskt är så? Trots att han säger det... Hur ska jag nånsin kunna slappna av ordentligt och faktiskt känna en trygghet med honom? Jag tar en dag i taget, ibland en timme i taget för jag klarar inte mer än det när vi är hemma tillsammans....jag väntar och väntar på att han ska gå ut i garaget och gör han det så är jag nervös för vad som komma skall när han kommer in. Ska han bli kvar en längre stund eller skulle han faktiskt bara ut och hämta nåt. Jag pustar ut när han kommer in och nästan börjar gråta för att han inte druckit nåt. Han sa att han inte köpt nån alkohol till denna helg för att han inte vill dricka, men jag vet inte...där tror jag t.om. att han ljuger för sig själv!

Jag var och pratade för första gången med en beroendeterapeut igår. Kändes bra, hon sa inte så mycket utan mest frågade, de rätta frågorna och det kändes så skönt. För första gången frågade nån hur JAG mår och känner mig i den här situationen utan att i den bemärkelsen indirekt fråga hur mår HAN därhemma...ska dit igen nästa måndag, känns bra att verkligen ha tagit tag i det. Men allteftersom har jag kommit på att det såklart är mycket mer än bara hans beroende som är jobbigt, det är så mycket runtomkring...som skapats undertiden med beroendet under dessa år som behövs ta tag i.
Ibland undrar man om det inte är en själv som har och är problemet i det stora hela, även att jag vet innerst inne att det inte är så.

Vi fick även en tid för att gå dit tillsammans, han ska följa med säger han...men jag vet inte, som med allting annat så litar jag inte på att han kommer ta det här seriöst och verkligen mena det. Jag är också rädd för att jag kommer få ett bakslag av honom när vi kommer hem eller nästa gång han dricker, för det är då all ilska och frustration kommer ut hos honom och då är det jag som står där....framför honom att kunna kasta all ilska på som han inte kunnat och velat när han varit nykter. För det är så det går till....all denna skit och psykiska slag i ansiktet kommer med alkoholen. Detta djävulska påhitt...denna hatiska dryck som jag helst av allt önskat inte skulle finnas!

AliceAlice

... så hade våra missbrukare använt sig av något annat, grundorsaken hade funnits där. Det finns massor av saker man kan missbruka ändå hatar vi inte dem, det är lätt att glömma det egna valet, den egna viljan och att söka hjälp!

Vad bra, Nykteristen, att din man vill gå med men allra viktigast att du får prata. Hoppas bara att han inte tar över parsamtalet, om det sker så ska du veta att det är vanligt!

Muminmamman, vad bra att du pratar med någon du har förtroende för, man behöver det! Har du funderat på att prata med någon som kan detta med missbruk alt. en psykolog som kan hjälpa dig på vägen i DITT välmående, oavsett vilka val din man gör?

Mycket styrka!!!

Muminmamma

Undrar om våra män egentligen förstår vilka fantastiska kvinnor de lever med.
Brukar läsa lite i andra trådar där de som har ett beroende skriver, detta låter nog knäppt, men just nu kan jag inte det. Blir så ledsen och förbannad av det. Vet inte varför egentligen. De kämpar ju och försöker verkligen.
Nu väntar 2 jobbnätter och jag är helt slut fysiskt och psykiskt. Bara gråter.
Jag och äldste sonen krockar också just nu. Han kämpar med jobbsök och mår dåligt och ser sig själv som värdelös. Äldsta dottern bor hos kompis och jag saknar henne så. Står mina 4 barn väldigt nära och vi delar allt. Älskar dom så mycket.
Känner mig som världens sämsta mamma. Förlåt för detta gnällig inlägg.
jag orkar inte mer. Känner mig så jäkla ensam.
Tack för ni finns. Ni är fantastiska. Stor kram

AliceAlice

...är det lagen om alltings djävlighet!

Vad är det som får dig att må sämst just nu? Vad av detta kan du påverka? Ta tag i det du kan förändra och släpp för tillfället det andra, eller försök att fokusera på här och nu, vad ser du, vad upplever du, vad känner du, vem är du med, vilka känslor finns i dig?

En sak är säker och det är att du är inte värdelös!!! Du är inte gnällig, bara trött, ledsen...

Har du gjort testerna som finns här, om inte gör det för att få lite konkret kring hur du mår, det är bra tester som man använder inom vården så inga hettepå, som annars nätet är fullt av!

Massor av styrkekramar!!!

Vänder och vrider på det du ser. Du har kommit in i en process och kommer att vara i den tills du väljer att kliva ur den igen. Kanske lägger du locket på.sätter din tilllit till hoppet eller hur du nu bär dig åt för att kunna fortsätta leva i detta. Men någonstans har du sått ett frö av sanning och kanske ditt inre maler på en lösning som kan fungera för dig. I början brukar det gå med millimetersteg och man backar rätt ofta också. Men till slut gör man ett kliv framåt just för att man är mogen för det.

Muminmamma

Gjorde testerna nyss AliceAlice. Verkar enligt resultatet som att det är rätt illa med det mesta. Jag inser att jag lägger locket på Ullabulla, men nu kokar det över.
Idag har tårarna runnit i timmar. Varför blev det så här? Vad har jag gjort fel? Har ingen koll på något känns det som. Han drack ikväll igen och var elak. Jag tänker inte svara tillbaka mer. Han får hållas.
Är på jobbet nu och försöker hålla ihop mig själv.
Kram!

AliceAlice

Man behöver inte hålla ihop. Du har gjort vad du kunnat och vad du trott varit bäst, det är först i efterhand vi får veta om det är rätt eller fel. Att det blivit så här är inte ditt fel, felet är sjukdomen alkoholism!!!

Tycker du bör söka läkare, skriv ner hur du mår, ta hjälp av frågorna i testen för att beskriva hur du mår! Satsa de krafter du har på dig och barnen, försök att låtsas att han inte finns, gör saker du mår bra av, även om det bara är små små saker!

En sak är säker, du kommer inte att må bättre av dig själv, du måste få lite hjälp på traven!

Massor av styrka och kramar från en som vet hur det känns!

Nykteristen

Åhhh älskade muminmamma, skulle så gärna vilja hjälpa dig. Men som AliceAlice skriver, det är kanske dags att ta till hjälp utifrån för din och barnens skull. Om inte din man vill med så tycker jag du ska strunta i det, han gör sina egna val men du måste se till att göra det också för att du ska klara av allt som är och kommer.
Jag vet att man klandrar sig själv och det gör man tillslut för allt. Jag har ångest över grejer som jag nog egentligen inte ska ha, jag är konstant rädd för att göra fel för gör jag fel så kanske nån ser mig som dum i huvudet och då får jag skit för det och de blir arga eller besvikna. Jag har nu insett att det är nog pga hur jag levt i alla dessa år, den manipulationen och de förtryck man lever i. Den skit och de orden man får när man gör saker, trots att man inte gör något fel utan att man bara gör det bästa utav det och kanske faktiskt helt logiskt i andras ögon men inte i hans.

Det är därför man vacklar så mycket i sitt egna tänk, för man vet int om man får tycka så eller om det också är fel. Det är ju fel om det inte gynnar hans beroende, eller? Ju mer jag tänker på det och ju mer jag läser av inläggen i trådarna här, ju mer arg och ledsen blir jag. Den konstanta närheten till tårar är väldigt påtaglig just nu och varit de sista två veckorna. Jag kan ärligt inte gå in här och läsa förrän tårarna börjar rinna, men jag låter de göra det för jag tror att det är det som behövs och vi behöver varandra.

Tänker på dig och dina barn, men ta hjälp...hör dig för i kommunen, googla och leta bästa sättet för dig för att du ska få hjälp!

Muminmamma

Åh tjejer. Tack och tack igen. Det är som ni skriver. Jag behöver hjälp utifrån. Ska på samtal på måndag kl 13. Laddar för nattjobb igen. Är galet trött.
Min man har varit och handlat saker till en rök han ska bygga och röka fisk och kött. Hade behövts nya tapeter och färg på ovanvåningen istället. Nu "fixar" han i garaget.
Har sovit 4 timmar efter nattjobb och haft kompisar till barnen här efter skolan. Lagat mat och städat.
Vet ni. Jag skulle vilja gå ut och äta med vänner. God mat och Pepsi , men jag har inga vänner. Min mans drickande isolerar mig.
Tack gode gud att ni finns här. Utan er hade jag inte orkar. Kramar i massor.

Nykteristen

Håller också på att tappa de få vänner som är kvar...har en vän men samtidigt vill jag vad som än händer inte förlora henne som jag gjort med de andra som sakta och omärkt försvunnit iväg. Men hon har lovat att hon alltid kommer finnas där, för hon har varit i samma situation...så jag hoppas hon finns när allt är klart. För d är d jag tror håller på att hända. Han kommer inte ge upp så d blir mitt kast som jag måste göra nu o fan för d :-(

Jag hade mer än gärna ätit god mat o druckit Cola zero (ingen pepsi ;-) för min del) med dig nånstans! <3

Hoppas din jobbnatt blir lugn och jag blev glad att du bokat en tid nu!

InteMera

Vad bra du fått tid för samtal! Det kan säkert lätta på trycket lite att få säga saker högt till någon som inte nedvärderar allt du säger!

Detdär med att gå ut med vänner på en pizza och en cola lät underbart, så många år sen man kunnat göra nåt sånt. Jag har heller knappt några vänner kvar, mannen har lyckats knyta min livscirkel så snäv med sitt drickande och sitt humör så jag knappt rör mig mer än mellan hem och jobb och nåt enstaka barnens aktiviteter. Bjuda hem folk är otänkbart, har provat och då sitter han och surar vid middagen.

En sån där rökugn skaffade min man också förra sommaren, helt ok tyckte jag. Tills den skulle i bruk...För fort kom det fram att en rökugn ska ha vätska i en behållare som gör maten mör och saftig medan den röks och förståss tyckte ju mannen att cider och olika typer av öl var de bästa smakgivande vätskorna och handlade hem litervis av vardera för varje rökning. Med resultat att kocken var mer vätskad än köttbiten i ugnen och han ibland slocknat innan maten var klar och jag tror han mest satt vatten i rökugnen utöver den första flaskan jag sett honom hälla i ugnen. Var alltså bara ännu en täckmantel för att få dricka.

Hoppas du orkar jobba inatt Muminmamma och att du slipper få elaka sms från mannen inatt!

Missan

Hej Muminmamman o alla andra. Jag känner också att man börjar bli så isolerad. Dom gemensamma vännerna försvinner en efter en... Grannarna pratar lite över staketet inget annat ( men dom tycks springa hos varandra) Man undrar hur mycket dom vet??? Dom anar nog om inte annat har dom nog hört min man när han skrikit på mig /barnen...Även släkten börjar dra sig undan. Han blir ju så jobbig ibland o dom har även tappat respekten för honom. Jobbigt att du mår så dåligt nu Muminmamman. Bra att du bokat samtal. Jag var på mitt första samtal nu i veckan. Det kändes skönt. Synd att jag inte kom iväg tidigare. Det känns ändå som jag har kommit till ett vägskäl nu.. Bollen ligger hos honom. Jag kräver att han ska söka hjälp o jag lovar att stötta honom. Men vill han inte det så måste vi skilja oss. Jag fick uppfattningen på samtalet att dom även stödjer mig i det om jag väljer den vägen... Kram på er!