Nu har jag surfat runt här på forumet i en vecka, lika länge som jag avstått från alkohol. Igenkänningsfaktorn är enorm även om det verkar finnas grader i helvetet. Utan att ha hittat forumet tror jag inte att jag klarat 7 dagars nykterhet, vilket säger något om hur illa det är. Faktiskt första gången på flera år som jag klarat så lång (?!) period, även om jag förra våren hade en längre tid av lägre konsumtion. Sedan i somras har drickandet åter eskalerat och har nu hunnit ikapp mig. Mitt dåliga förhållande till alkohol har smugit sig på under en lång tid, nog mer än tio år. Jag har alltid uppskattat berusningen, men har, åtminstone tidigare i mitt liv, aldrig varit den som blivit fullast på festen. Däremot tidigt gillat att dricka på egen hand, om än i små mängder när jag var yngre eftersom jag inte tålde så mkt alkohol. Problemen började med mer pengar, resor till Tyskland och ett dåligt äktenskap. Det var skönt, om än destruktivt, att fly in i alkoholdimman på helgen. Sedan drack jag för att kunna sova osv. Men i princip alltid i smyg. Efter skilsmässan tog det mer fart och jag drack för att döva ångesten, vilket naturligtvis var en usel idé eftersom jag samtidigt åt antidepressiva.
För att göra en lång historia kort tror jag beroendet har olika faser av förnekelse. Jag har länge, flera år faktiskt, vetat innerst inne att jag varit ute på farliga vägar men, precis som många andra här skrivit om, inte kunnat fatta beslutet att sluta helt utan bara dra ner, vilket inte fungerat hittills. Jag har heller inte velat erkänna för mig själv att jag är beroende, eller rättare sagt, alkoholdjävulen har överröstat mitt förnuft under en mycket lång tid, vilket väl är vad som händer när man är beroende.
Nu hoppas jag att jag med hjälp av min vilja och med stöd av alla underbara människor på forumet ska klara av att sluta helt. Det finns dock en massa hinder på vägen, t.ex. att jag inte erkänt för min omgivning att jag har problem med alkoholen. Och med risk för att bli utskrattad tror jag faktiskt att det inte är någon av mina vänner som ens anat något. Jag dricker ju aldrig stora mängder offentligt. Det som däremot tär på mig är att jag tror att mina barn som är i tonåren förstår att nåt är fel. Jag vet inte hur många gånger jag behövt undvika att komma nära för att de inte ska känna att jag luktar alkohol. Skammen är fruktansvärd.
Detta blev ett väldigt långt inlägg som jag hoppas nån orkar läsa. Nu ska jag ta en paus och glädjas åt sjunde nyktra dagen.