Hej. Nu har jag läst i många trådar och det känns mitt i allt det tunga, faktiskt som en lättnad. Jag är inte knäpp eller inbillar mig inte. Det är inte mitt fel att min man dricker. Jag är inte en idiot eller värdelös. Känslan av att va skuld till allt håller på att knäcka mig. Det är alkohol 5-6 dagar i veckan. 1 flaska vin och 3 starköl på en vardag slinker lätt ner.
Nu har jag en tanke som jag vill dela med mig. Kan man bli beroende av att vara medberoende? Detta låter nog underligt, men jag är konstigt nog, hur jag ska uttrycka det, trygg i min roll som medberoende. Att skydda, fixa till vara den som kör barnen när min man är för bakfull. Man är fast i att kontrollera ett kaos.

Vet inte hur många flaskor jag letat efter och hittat. Hur jag sitter på golvet i garaget och storgråter när jag hittar dom där vodkaflaskorna och vinflaskorna och de tomma ölburkarna. Ja ölburkarna gömmer han inte ens längre, de ligger slängda i hela garaget. Där sitter han på kvällarna och helgerna och röker och dricker och spelar och surfar på sin mobil. Jag jobbar heltid och har 2 gemensamma barn och 2 sedan tidigare. Min äldsta dotter hatar min man. Ja föraktar honom och de pratar inte ens längre. Min äldste son som snart ska iväg och jobba och plugga utomlands tycker han är en jäkla skit.
Min man är välutbildad och har ett bra jobb med en välavlönad chefsposition. På jobbet är han charmig, ytterst kompetent och väldigt omtyckt. Brukar få höra att "vilken tur jag har som har en sådan man".

Jag känner mig fast rent ekonomiskt och även när det gäller barnen. Nu kan jag distrahera dom och skydda på något vis. Känner inte att jag litar på honom med barnen. Han är en bra pappa, men mest irriterad eller frånvarande de sista åren.
Att vara medberoende har blivit som ett gift för mig. Så känner jag. Utan mitt medberoende vet jag inte vem jag är och hur ska jag kunna lämna när det ändå är hans drickande som livnär detta? Vet att detta låter så konstigt, men just nu är jag så nedtryckt av alla elaka ord och slutkörd av allt som skall göras.

Jag inser att detta inte kommer att kunna fortsätta så mycket längre till. Att varje dag bli tillsagd att hålla käften och att man är en idiot för man glömt köpa toapapper eller att fisken kunde lagats till på annat sätt, ja jag orkar inte så mycket mer.
Detta blev ett långt egoinlägg.

Nykteristen

Skönt o hörs Missan, jag står i samma situation efter gårdagens händelser...nu är d hjälp eller gå isär, men han vägrar o prata med mig om d just nu, d går verkligen inte o att prata med nån som inte vill lyssna vad är det för nytta?

Vi ska gå o prata på torsdag med en beroendeterapeut, då får vi ta upp allt som vi/jag vill prata om! Så jag får väl om inte annat hålla mig tills dess då kanske han även smält o tänkt över d som hänt...jag vet inte, känner mig bara sjukt trött o helt Tom på känslor nu

Slumpmässigt A…

Åh! Jag frågade hur du mår och har inte reagerat på det sen dess. Ibland är det bara så svårt att komma in i detta, att öppna datorn för egen skull och inte för jobb eller allas trevnad. Känner så med dig. Skönt att slutligen prata om detta med någon. Jag har själv tagit initiativ till att prata med någon professionellt, dvs. till att prata med någon enskilt och inte bara i grupp. Bara att få mailet: du kan boka tid med mig, fick mig att må bättre. Men sedan att lyfta luren och boka tiden på riktigt. Ibland är saker som gäller en själv så himla svåra att göra. Så mycket lättare att ta hand om andra och försöka kontrollera. Men den som måste få må bra nu är du!

Muminmamma

....fina ❤
Helgen är över och den har varit sådär. Känns som varje dag är sådär.
Igår var min man riktigt elak och knuffade mig flera ggr. Han har även lyckats dricka idag och har vad jag tror, hämtat mer att dricka hos sina föräldrar som är bortresta.
När fyllan går ur kroppen blir han dryg på ett annat sätt. Konstant dåligt humör och ett språkbruk som är helt vidrigt.
Ibland önskar jag att han försvann och aldrig mer kommer hem.
Känner mig hemsk när jag tänker så.
Hur har ni haft det i helgen?
Har tänkt på er. Kram

Saga689

Min helg har varit sådär. Min sambo lånade pengar av sin mamma, köpte vin i fredags och öl i lördags. Drack även en öl som han glömt i frysen i söndags, efter upptining + folköl. Min sambo blir väldigt provocerad av mitt hälsosamma liv märker jag. I lördags efter att jag städat hemmet var jag ute och sprang, min sambo satt framför tv:n med öl under den tiden. När jag kommer tillbaka från löpningen vill han att vi genast ska se film eftersom han tänkt dricka mer öl och kommer då inte kunna hänga med i filmen om vi väntar för länge. Jag blev irriterad, sa ifrån att jag inte tyckte om att hans öldrickande ska bestämma när vi ska se film, jag behövde duscha och laga mat innan ju. Det tog hus i helvete och han skrek: Fuck you. Stängde sedan in sig i sovrummet. Därefter lugnade han ner sig och vi fick trots allt en ganska bra helg. Kram!

Emjuli

Oj vad jag känner igen mig. Jag trodde att jag varit världsmästare i medberoende, men sedan hittade jag detta forum och förstår att vi är många. Vi är många förtvivlade och sorgsna.

Jag separerade för sex år sedan, och skilde mig för fyra år sedan. Men jag kunde ändå inte släppa. Ibland tror jag banne mig att jag nästan var sjukare än alkoholisten, trots att jag haft alkohol i kroppen.

Nu i julhelgen hände hemska saker. Vi, jag och mina numera ganska vuxna barn, fick ta emot de värsta kränkningar vi någonsin fått ta emot. Och då har vi genom åren fått ta emot en hel del. På något sätt kom jag till insikt att jag måste förändra mitt beteende. Våra döttrar hjälpte naturligtvis till. De sa rakt ut till mig, att fortsätter du som du gjort hittills så kommer vi vända dig ryggen också. Jag tog självklart åt mig och gick sönder. När de sedan fortsatte att säga att de genom alla år känt det som om han, deras pappa, alkoholisten som alltid svikit gått före dem, ja då hade jag egentligen inget val.

Mina barn betyder allt för mig. De har framtiden framför sig, med utmaningar och möjligheter, och jag vill verkligen vara en del av det. De är oerhört viktiga, och för första gången på massor av år insåg jag att jag levt ett liv helt styrt av en alkoholist som ändå inte vill sluta dricka. Jo, han har varit nykter i omgångar, någon gång i ett par år. Varit på behandlingshem tre gånger. Men det har alltid varit för någon annans skull, främst jobbet. Så visst har han glimtat till, och då har jag alltid trott på honom. Han har ju varit knivskarp och duktig i sitt jobb också.

Tyvärr har han fortsatt att dricka, ljugit om att han dricker och manipulerat.

Men sedan strax innan jul har jag bestämt mig för att bli av med mitt svåra medberoende. Jag går i terapi hos en medberoende expert. Har hittat en bra självhjälpsgrupp.

För min egen skull och för mina döttrar vill jag äntligen känna att jag är en bra förebild.

Och för att klara av detta, för det är så svårt, så tänker jag att jag gör det för min exmans skulle också. Av kärlek till honom. Jag kan inte göra något mer nu. Och dessa dagar och veckor har varit jobbiga, jag har nog aldrig gråtit så mycket, brutit ihop så ofta. Men å andra sidan har jag tidigare tagit den enkla vägen, den som gjort minst ont för mig.

Vi är många som kämpar, på olika sätt med denna skoningslösa sjukdom, och när jag tänker på det blir jag både arg och ledsen.

Hoppas att du kan hitta ett sätt som gör att du mår bra. Jag önskar dig verkligen det.

Styrkekram!

Muminmamma

Hej alla fina!
Var på samtal igår. Känns bra. Hon blev dock orolig när jag berättade om söndagens knuff som gjorde att jag föll. Slog i min ena arm i en vägg och har nu ett snyggt blåmärke. Jag fick nog också svarade tillbaka. Min äldste son lånar min bil som jag fått av min man. Han tankar den och kör korta sträckor. Min man tycker han ska betala skatt och försäkring då han kör den. Min son jobbar extra och kämpar på med att spara till studier utomlands. Min man hackar på mina 2 stora hela tiden. De små som vi har gemensamt är enligt honom manipulerade av mig att hata honom. Alla gör fel och behandlar honom illa.
Varje dag är så tung. Jag känner mig helt tom.
Igår runt midnatt var jag ute i garaget och letade flaskor.....Var nya tomma och öl tills idag. Jag klarar inte mer.
Visst, samtal är bra, men jag har inga pengar sparade, tvärtom har skulder. Ingenstans att ta vägen med 2 stora barn o de små o katter och hundar.
jag är en stark och intelligent person, men detta har gjort mig helt tom. Finns inget kvar längre.
Ska på Al-anon (stavas det så?)möte nästa vecka här i stan.
Kunde inte jobba igår natt, men i natt ska jag jobba. Stressen att lämna barnen är oerhörd.
Stor kram Saga689 och Emilia ❤

InteMera

Så hemskt att måsta leva med denna stress! Har du kollat om det finns några bidrag du kunde få, tänker ifall du flyttar med alla barnen och är orolig för ekonomin? Kolla upp vilka möjligheter och alternativ som kan finnas, även om jag försrår det är tungt och orken sinar. Enstaka stödsummor kan man också ansöka om hos diakoner på kyrkan, Rädda barnen och säkert fler andra. Om du visste lite bättre vilken hjälp som finns att få kanske det skulle kännas lite lättare att andas och fundera på dina alternativ. Finns det någon oberoende ekonomisk rådgivning i din stad kanske hos någon förening eller liknande? Dom brukar ha bra koll på hur man ska tänka med sina lån och möjligheter till olika bidrag som man kanske inte själv ens tänkt på.

Dessa elakheter om barnen blir man så lessen över, hjälp till karl istället för att gnälla om det! Stor styrkekram till dig!

Muminmamma

Jag ska kika runt lite inatt om det är hyfsat lugnt på jobbet.
Paniken trycker hela tiden över bröstet och jag vill gå ur kroppen och ställa mig bredvid och andas.
Ta hand om dig och tack. Kram

AliceAlice

Det är en fara för ditt och barnens liv om du stannar. Din man förefaller vara mycket instabil och aggressiv, det kan vända snabbt, till något mycket värre! Har du funderat på att göra en polisanmälan mot honom, jag vet att det är svårt! Om du inte orkar/vågar så se till att få skadorna dokumenterade av vårdcentralen, det väger tyngre än om du dokumenterar dem själv! OM det är en klok läkare gör hen en orosanmälan vad gäller dina barn när din man tar hand om barnen då du arbetar!

Hur det än ser ut med ekonomin så är jag övertygad att du får det bättre om du lämnar honom, lätt att säga... Kommunen har budgetrådgivning som är gratis. Juridiken är krånglig, är ni gifta? Vems är skulderna, dina, hans, gemensamma, för boende??? Även om ekonomin är viktig så löser det sig alltid på något vis. Du är helt nedbruten och det kan försvåra det hela, har du någon som kan hjälpa dig? Och du måste bestämma dig och sen stå fast vid det!!!

Även om du borde lämna idag med tanke på hans våld så måste det ändå, ibland ske i steg, se bara till att du är säker och dokumentera, skriv dagbok, har du kontaktat någon kvinnojour eller liknande? och ibland bör det ske omgående, just nu!

Bamsekramar!!!

Slumpmässigt A…

Kära du. På något sätt känns det som om det håller på att eskalera på något sätt!?! Det känns som om det är jättebra att du träffar Al-Anon och där kan prata och inspireras av/känna igen dig i andras berättelser utifrån dagens tema. Men jag tänker nu spontant att du måste kunna få konkret hjälp från andra aktörer? Att det kanske är dags? Det berör inte bara dig. Det berör er alla. (Det är lätta att skriva, svårare att skrida till verket, jag vet.) Alkoholmottagningar med anhörigstöd, till exempel. Jag önskar verkligen ibland att man kunde vara lite närmare och hjälpa till lite mer praktiskt, inte bara i orden. Kramar från mig så länge.

LÄMNA DIN MAN!
Hur tydligare måste det bli?
Lämna honom, spring för glatta livet. Ta tag i ditt liv. Jag ser att du har det svårt, och nej det är inte så enkelt att bara lämna någon, Men för i hela fridens skull, lämna honom nu. Han är inte bra för dig, och du är inte bra för dig i den relationen.

Du kommer inte kunna rädda honom, han måste göra den resa själv. Du är inte andledningen till att han dricker. Han är anledningen till att han dricker, aldrig du.

Hitta något temporärt boende, prata öppet med folk. Skämms inta, ta kontrollen över ditt liv. Det finns hjälp att få, sök upp den.
Det kommer bli tufft, men du klarar det. Se vilket helvete du lever i nu.
Du har alla möjligheter att få det bättre. Våga må bra, lämna honom nu, redan denna veckan.

Du förtjänar lycka.

Så skulle du redan gått muminmamma. Det vet vi alla som levt i destruktiva relationer.
Men finns det någon mittemellanväg?
Någonstans du kan landa i ingemansland och slippa ta beslut på studs.
Kvinnojour. Kompis som bor en bit bort osv. Säkert kan du ta barnen med dig någon vecka så att ditt huvud får lite frisk luft och du får andrum.

Muminmamma

Det känns så in i hjärtat när ni skriver och tänker på mig.
Jo jag borde gå. Borde egentligen ha gått för längesedan. Det är som ni skriver det enda att göra, men ändå så svårt.
Helgen var hemsk. Jobbade natt och min man skickar som vanligt massa sms där han på olika sätt talar om hur fel jag fostrar barnen, kostar pengar och hur lite jag bidrar med.
Bröt ihop i söndags em och kunde ej jobba söndagsnatten.
Sa att jag inte orkade mer. Att jag hade fått nog. Då skickade han en länk till mig på sms om Familjerådgivning.
Föreslog detta för 4 år sedan och då vägrade han.
Just nu känner jag mig mest tom. Spelar han ett spel eller vad händer?
Känner mig som en spelpjäs i ett surrealistiskt spel där jag flyttas runt och helt saknar egen vilja.
Var på Al-anon möte idag. Ja, i 15 min. Dom började med att tjafsa om att flera av dom skulle lämna sina poster. Var säkert inte så illa, men jag fick panik, tog mina saker och gick.
Min man skickade ett sms tidigare ikväll, han kommunicerar enbart på det viset, att nu ska han ta bort kröken, cigg och börja träna o gå ner 30 kg. Jag orkade inte ens kommentera det.
Lite vitt vin och några öl sög han i sig för att sätta kvitto på det löftet.
Jag brukar när jag är som mest proppad m godis på lördagskvällen säga att jag aldrig mer ska äta godis....men nog fan äter man nästa lördag.
Tack för att ni läser och skriver. Jag vet inte längre vad som är "rätt eller fel".
Jag ser på mig själv i spegeln och känner mig äcklad, jag duger inget till. Biter ihop och tar en dag till, en dag i taget för barnen.
Stor kram ❤

DrömmaBort

Du verkar ha det riktigt tufft just nu! Det är hemskt att läsa utan att kunna hjälpa så där konkret. Vilken miss att Al-Anon inte blev det stöd de kunde varit, att det brakar på flera fronter.
Din man får dej att tro du inte gör något rätt. Har svårt att tro det stämmer. Låt inte hans prat vilseleda dej, han har fullt upp med att planera sitt drickande. Du är värdefull som du är, och du har vilja och förmåga att tänka på andra än dej själv. Finns det något på jobbet som kan få dej att se du är bra på något, att det finns saker du kan, sånt som kan hjälpa dej se framåt och bygga en framtid där du är den som vet och kan och är pålitlig. Inte bara en som tänker på när öppna nästa flaska.

Du skrev tidigare du varit på samtal. Är det något du kommer att gå på på nytt? Kanske kunde du kolla om du kan gå dit så fort som möjligt. Förklara för dem hur du känner. Kanske har de akuttider? Låter som om du behöver mycket stöd nu, eventuellt bli sjukskriven ett tag. Eller kanske är jobbet ändå ett ställe där du får lite distans till honom? Vad tror du själv?

Ursula

Muminmamma
Jag var aktiv här på forumet för ett tag sen och har inte skrivit på länge.

Visst är forumet helt fantastiskt: man får en slags styrka i att förstå på djupet att man inte är dum, man är inte oduglig, värdelös, ful. Vad nu den missbrukande personen som man lever med brukar säga till en. Man börjar förstå på djupet och någonting inom en förändras.
Du har det tungt. Verkligen.
Du skriver att din man ler hånfullt mot dig. Nästa gång så sker, eller naturligtvis, om han har förakt i sitt ansikte mot dig, ta fram din kliniska blick. Titta på honom.
TITTA på honom. Observera hur han ser ut. Och se hur sjuk han är. Det är du som helt enkelt råkar vara den människa som befinner sig inom hans radar. Och det är alltså du som råkar ut för hans terror. Du kan ju filma honom med mobilen. Titta på efteråt. Visa för honom?
Kanske det är dags att prata med dina stora barn? Inkludera dem? De har redan tagit avstånd ifrån honom.
Han är farlig. Har du fotat dina blåmärken o annat? Fått dina skador dokumenterade?
Nästa gång han skryter om hur duktig och uppskattad han är på sitt jobb kan du skrika Håll käften, som du VILL göra, du kan också säga att du vill komma till hans jobb och berätta hur otroligt duktig han är på att supa. T ex.
Du kan läsa en annan tråd härinne: "Jag vill ha ett nytt liv" på sidan 5, skriven av 'Livrädd'. Kanske kan du få ut något brukbart ur hennes erfarenheter?

Håll taget om dig och alla dina barn, stora och små. Du har börjat att ta tag i ditt liv: att skriva här, kontakter av olika slag.
Ge inte upp Al-anon. Du ska köra ditt eget race och de är bra att ha. Du kan gå ditt och bara sätta dig utan att behöva förklara något, alla vet vad du menar.
Jag fortsätter att läsa om dig och dina, och andras, mödor.
En stor kram/Ursula

InteMera

Jag lever själv med samma elände men lider ändå så med dig! Har kanske inte så många råd att ge, kanske du inte behöver några heller men en sak vill jag säga: du är värd så mycket bättre! Du är bra som du är och låt ingen intala dig nåt annat! Sänder dig en stor varm kram, flr den tror jag du behöver bättre än alla goda råd just nu!

Nykteristen

Lider så med dig Muminmamman, lever likadant som dig men ändå måste jag säga att shit du är så mycket mer värd än såhär.
Trots alla dessa goda råd som man ändå får härinne så skulle jag nog ändå säga att känns Al-Anon inte bra, hoppa över det och koncentrera dig på det som känns bäst för just dig....det är du som ska känna dig trygg, du och dina barn. Den gruppen finns kvar och går ju att tag i när man känner sig redo för just den sortens forum.
Jag kan bara gå till mig själv och för min del blev jag erbjuden att gå i anhörig grupp (typ Al-Anon) eller enskilda samtal. Jag känner inte att jag är stark nog att faktiskt gå ut publikt bland folk och "erkänna" mitt medberoende. I detta forum absolut, men här är vi anonyma....här är det ingen som dömer en eller iallafall så skyddas man av sin anonymitet på ett sätt härinne som är så otroligt tryggt, här kan vi skrika av oss och förbanna oss över allt i ord utan att nån känner igen oss för den vi är personligen. Därför valde jag aktivt att gå på enskilda samtal för att få möjlighet till att i min ensamhet tillsammans med en beroendeterapeut få gråta ut, få berätta helt öppet om det som händer och har hänt. Jag har långt kvar tills jag gått igenom allt som hänt under dessa 10 år och än så länge är jag inte beredd att berätta allt heller, då jag är rädd, rädd för att säga vissa ord som hänt högt för de blir så verkliga då. Men genom att ha tagit mig kraften till att gå dit en gång i veckan och låta henne styra frågorna och jag bara svarar så har jag kommit mycket längre än vad jag nånsin trott att jag skulle komma. Har ni nån sån möjlighet där du bor? Kanske det kan vara ett alternativ iallafall....

lizzbet

Åh, vill bara bädda ner dig i en mjuk säng med nytvättade lakan och låta dig SOVA/VILA, så länge du vill och måste... långt från honom och med en trygg och varm, nykter människa vakandes över dig. När du vaknar skulle du få nybakat bröd och kaffe, sedan massor med tid att göra det du vill, utan alla omänskliga krav.
Grät när jag läste ditt näst sista inlägg.
Kramar i massor <3

Så bra att du hittade hit! Jag har följt dig och läst sporadiskt. I dina första inlägg beskriver du ett klockrent medberoende. Trist med tjafset på Alanonmötet, kanske du kan pröva på en annan grupp? Men du behöver mer än Alanon. Du lever under trycket av psykiskt, fysiskt, ekonomiskt - kanske också sexuellt våld och du behöver hjälp att ta dig ur det. Du beskriver så väl hur du vittrar sönder. Jag har inte koll på vilka råd och förslag om hjälp du fått tidigare och jag ger inte gärna råd MEN du behöver hjälp NU. Om du inte redan gjort det så uppmanar (ja!) jag dig att ringa Kvinnofridslinjen http://www.kvinnofridslinjen.se/ (020-50 50 50) där får du professionellt stöd.
Så bra att du håller taget och fortsätter skriva här! Fortsätt med det också! Kram och styrka / mt