Jag har länge läst här, några år tror jag.
Jag dricker själv inte alls, tidigare nog menväldigt sällan. Kunde vara länge utan utan att tänka på det. Min man mådde inte så bra, stress på många fronter lch plötsligt var han inne i dagligt alkoholbruk, trots att han inte var våldsam eller slocknade, och skötte nog jobbet. Vi tog verbalt ihop redigt några gånger, först då barnen inte lyssnade, men då inget hände tog jag varje gång upp saken trots barnen var på plats. Nu har det gått ettår sen han drack regelbundet.

Det känns jobbigt med tanke på barnen, att jag är den som oftast "tar till strid" trots det är min partner som dricker. Barnen kanske inte alltid ser hela mönstret. Jag för min del är oftast "nöjd" eftersom mina "anfall" får min partner att öppna ögonen och vara mer närvarandeför sina barn. Det får mej att tänka detändå "var värt bråket". Han har ändå alltid haft viljan och oftast varit en bra pappa. Det jobbigaste just nu är, som jag nog gissade i förväg, att han varit ett år utan och det året varit oerhört jobbig och vi fått hitta vardagen på nytt. Att ha en man som är mer närvarande pga att han inte dricker, eller lika icke-närvarande trots han inte dricker utan istället tänker bara på jobb, upplever jag tungt. Jag förstår att det inte bara är det att jag inte skulle gilla att han inte dricker, utan förändringen som tar sin tid att vänja sej vid.

Han tycker dessutom själv att det är fint han klarat det så bra. Men jag klarar inte av att berömma, för mej känns det som om allt kan börja från en öl igen. Första halvåret bråkade vi mycket om dethär, att han inte förstod att jag såg på honom som en tidsbomb, och hur tungt det var för mej att hålla andan, att tolka varje rörelse. Det fick ju mej att explodera regelbundet, och gör ännu fast inte lika illa. Men hur förklara det här för barn och andra. Barnen förstås, antar jag, är mera fundersamma över mina exploderanden än över sin pappa som inte dricker mer. Speciellt som han inte var aggressiv som full eller slocknade, bara frånvarandeoch väldigt fokuserad på när öppna nästa öl.

Just nu saknar jag mest att vi slutat se framåt, inte planerar gemensamt program. Många skulle nog säga vi är mycket tillsammans, men mer bara av vana eller pga vardagens måsten. Sällan så att vi skulle planera något i förväg och säga åt varann vi vill göra något med familjen eller jag och min man på tumis nån viss dag. Barnen är i skolåldern, och också detatt de börjar mer söka sej till egna grejer gör det lättareatt "släppa allt" fast jag ser att de allra hellst skulle vilja göra något tillsammans fast de inte är så bra på att delta i planeringen. Jag upplever ofta jag försöker planera gemensamt, men de andra inte engagerar ser, och jag vill ge upp. Min man upplever nog lika de gånger han är aktiv. Men tycker alltså att tidigare alkoholbruket och att han nu är utan ännu spökar i hela vårt förhållande. Har läst mycket här på alkoholhjälpen och många gånger känt igen mej, speciellt i det att aldrig vara på första plats, tack alla ni som delat med er. Just nu, trots alkofritt, upplever jag jag är på andra plats, första platsen fylls av "inte dricka alkohol". Är det någon som förstår?? Eller så går jobbet före eller något projekt. Känns ofta det inte kan vara familjen eller bara vi två. Eller är jag bara så skadad av de tidigare åren och kontrolleradet att jag inte hittar tillbaka till att njuta av livet?

Samtidigt tycker jag ett år är en kort tid, att jag gärna jobbar vidare. Men just idag, ikväll, inatt orkar jag inte med detta icke planerande. Att man inte kan säga "jag vill vara med dej". Att jag känner mej skyldig som krävt alkoholfritt, fast jag vet min man absolut står bakom sitt beslut. Han har testat att dricka och säger suget finns där direkt, att det fungerar rätt avskräckande.

Det blev lång text , men skönt att få tankar på papper.

Li-Lo

Tack för ett fint inlägg. Spännande tankar om att alkohol fortsatt har "förstaplats". Det externa beteendet har upphört men "associationer" dröjer sig kvar. En annan spännande infallsvinkel är dina funderingar kring värderingar, meningsfullhet kopplat till mål. Ibland möter jag människor som har kopplat alkohol till mening (på gott och oftare ont) och som blir lite vilsna när de exempelvis blir alkoholfria. Hur som är det viktiga frågor du tar upp. Hoppas din tråd får fart!

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

AliceAlice

Först av allt behöver ni prata med varandra, familjerådgivning kan vara ett exempel sen tror jag att du själv också kan behöva någon att prata med om hur du känner!

Har ni ingen dialog så kommer ni inte heller att möta framtiden tillsammans! Det är en stor sak för både din man och dig, ni måste hitta tillbaka till varandra igen. Om man tar tag i sitt missbruk och förändras som människa så är det en annan man du ska lära känna och det beteende som du kanske haft när han missbrukade, det passar inte längre. Ni måste båda lära om för att hitta tillbaka till en sund relation.

De "utbrott" du beskriver, låter som det finns mycket aggression hos dig? varför? är det så att aggression ger dig styrka? eller hänger det kvar sen han missbrukade?

Många som lever i missbruksrelationer tror att allt blir bra, bara partnern slutar, så är det sällan utan det är då en ny kam utspelas, att hitta tillbaka, förlåta, anpassa sig...

Sist... du beskriver att nu tar "inte dricka" första platsen eller arbete eller projekt... kan det vara så att han bytt "missbruk"?

Mycket styrka!!!

DrömmaBort

Tack för kommentarerna. Jag tycker jag har lättare att se på saken nu då jag skrivit om det. Och det ni svarat stämmer ju nog. Blev lite långt och osammanhängande, men ville bara ha det ur mej just som det kom ut, för att kunna gå vidare.

Du har så rätt, dialog är det som vi bara måste få att funka, annars kommer vi ingen vart med det andra.

Jag har turen att ha en man som nog är medveten om att han har fallenhet att slinka ner i drickandet. Hans pappa har varit där mer eller mindre, vilket vi talat mycket om redan då för 25 år sedan när vi träffades. Jag tror också det var hans egna erfarenheter av en drickande pappa som är orsaken till att han klarade av att sluta och inte bagatelliserade det.

Han har också aktivt tagit reda på alltmöjligt om ämnet själv, så vi har redan för länge sedan diskuteratdet här med att alkohålet är bara ett slags dimma, när den tas bort kan problemen vara ännu synligare. Och vi diskuterade också då för ett år sedan det att alla förhållande knte håller ett nyktert tillstånd. Jag håller fullständigt med, men de flesta problemen är omöjlkga att lösa om ena ellerbåda försvinner i alkoholen.

Och jo mycket finns det att diskutera. Och vi har också som familj kommit till en punk där mycket förändras oberoende om man själv vill vara med och förändra.

Vi har flera barn varav ett mer krävande, vilket förstås syns i vardagen och är något man aldrig riktigt kommer undan, trlts mycket lättat. Ett tag fanns detså mycket mna måste göra att detinte fanns nån tid att diskutera eller välja överhuvudtaget. Nu kan man välja och styra, frågan är om viljan finns. Han tycker det fknns så mycket måste läxor, hobbyn, allt som bara slukar ens tid. Jag igen påstår att man inte i oändlighet kan försöka minska på det tråkiga, man måste bara välja och diskutera vad man vill välja, vad som är ens guldkant i vardagen och se till att lckså det finns med i kalendern. Han känner mer press av allt som finns i kalendern.

Jag har varit flera år hemma och nu både börja jobba och studera smått. Mycket föf att jag konstaterade resten av familjen måste få ett grepp om vardagen och kommunkkationen med varandra. Det här är ett av problemen. Jag som kontrollerar allt och min man som inte "är närvarande" men nog "hjälper timl bara du säger" och samtidigt tyckerjag alltid skall bestämma allt. Så jo allt det här under samma året som nykterheten var nytt, så visst har vi haft mycket att stämla om oss till. Och som jag ser på det så vinner alla på detändå. Fortsätter vi tilmsammans har vi en bättre reltion. Blir det inte så har barne en nykter paööa som på riktigt känner till deras vardag, deras läxor, är van att se var och en skötersitt hemma osv.

Ju mer saker funkar, desto tydlkgare ser jag baraockså det som känns jobbigt. Kanske kan man säga vi närmar oss "kärnan" i problemet. Jag drar mej också för att alltid klaga över något. Har blivit beskylld för att aldrig vara nöjd, alltid velat förändra ännu någon sak. Jag själv tycker diskussioner är till för att kunna komma överens så alla vet hur vi gör, att alla får säga till. Inte så att alla sköter sitt och jag sköter hemmet och allas saker och det som behöver göras då nån glömt att sköta sitt.

Och du funderade om det kan vara att han gått över tilm ett annat beroende. Jag har funderat på det. Det han själv säger är att jobbet är et så mycket tryggare forum. Där kan du alltid få något synligt tillstånd. Jag själv ser det som att resultatet syns i pengar, men att om han inte är närvarande hemma så är det barnen som betalar priset.

Just nu är det jag känner mest för är att försöka, än en gång, ta fram hur viktigt det för mej är att få planera i förväg och se fram emot helt små saker tillsammans. Butiksbesök, promenader. Eller om han hållkt på på nätet, att det inta alltid skulle vara jobbrelaterat utan att han kunde utbrista, "kolla vad jag hittade på nätet, det här kunde vi ju gå på nån dag".

Vi går på familjerådgivning, men gällande barnet. Visst tas vårt förhållande upp där också, måste nog ta mer aktivt fram det där. Har endel vänner jag kan diskutera med, men med en utomstående eller nån med professionell erfarenhet om parförhållanden och medberoende och dyligt skulle jag säker bättre kunna bearbeta mina reaktioner. Du frågade om aggressioner. Kanske första året kände jag mej direkt arg. Det har lättat. Jag tror jag var besviken och att det först då gick upp för mej hur mycket energi alkoholen hade tagit.

DrömmaBort

Måste ännu tillägga hur bra det kändes att snriva allt det där. :) Tackför det här forumet! Det fick mej att riktigt förstå hur länge "vi gått snett" och hur stora förändringar vi haft nu under senaste året. Kanske kan jag ha lite mer förståelse för mej själv om allt inte känns helt bekvämt och rätt, och om jag fått stå på mej ett antal gånger för att orka. Jag tror vi är på bra väg. Men kräver nog stora i satser och att jag går till botten med mycket med mej själv också. Inte bara han och hans beroende.

DrömmaBort

Det är bara så svårt att komma in på nya spår. Jag upplever allt som vi gör tillsammans som något som hittas på i stunden t.ex. "Ska vi ta matbutiken nu?" annarskan det vara rätt skönt att gå handla på tumis efter alla år med små barn.

Samma med att kolla på tv på kvällen, kanske kunde man diskutera det i förväg, så skulle det mer kännas som en vänlig grej, något att vänta på, en kväll i soffan tillsammans. Nu tycker jag det känns mer som att" vi ser väl nån film", och fem minuter senare är den igång och efter det är klockan så mycket det är mest sova båda vill. Jag som kanske vela prata, känner mej åsidosatt efter att suttit tyst och titta på film och sedan höra snarkningar.

Nu tänker ni säkert, men säg något åt honom. Men det är inte så lätt, jag vill inte det blir bara en "vad skulle vi tala om"- diskussion, vill bara ha kontakt.

Med flera barn blir man ofta avbruten, jag bruka be barnen vänta på sin tur. Men jag skulle uppskatta min man oftare gjorde det. Det känns jobbigt om han mitt i min mening ska säga något åt barnen, som jag tycker kunde vänta, och sedan inte tar upp diskussionen med mej. Det skulle betyda mycket om han tog upp det och visade han vill höra resten.

Jag är ofta ivrig och pratsam med andra människor, men hemma blkr jag tystlåten då jag inte känner det är nån skillnad om jag säger något, jag kan lämna en mening på hälft utan att nån alls reagerar.

Ännu mer sårar det att han inte har några som hellst problem att diskutera med mina bekanta och släktingar. Medges jag ibland känner på mej han är artig, men ändå, jag skulle förstå om han var direkt tystlåten annars.

Det att jag småningom börjat ha ett annat jag i livet utanför, ett som vet jag är intressant och också bryr mej om andra, känns tudelat. Det bara understryker hur konstiga vissa brister på dialog och drömmar här hemma är. Att vecklsluten är något så oplanerat att jag inte alltid ka njuta ens av det jag gillar, för jag har inte kunnat se framemot det då ingen planerat det. Plötsligt dyker det upp nåt familjen eller e, och jag hakar glatt på undrar hur länge det håller på.

Men de andra undrar ibland vad jag då vill göra. De har hemskt svårt att förstå, att "min grej" inte alltid behöver vara just det jag önskat mej till helgen. Att det kan vara något de andra ville göra. Det jag gillar, är att man sätter sej ner eller varför inte sms:ar eller whats appar att "nu vill vi göra något roligt eller mysigt just vi tillsammans" och så kommer man överens när och vad fas t sen bara se film, göra en lite mysigare middag med mat, sallad och glass till efterrätt, men ha det att se framemot.

Känns så dumt att tjata en sån bagatell här, tycker jag redan sagt detåt familjen hundra gånger, och ordnat liknande som de nog gillat fast de varit mltsträviga emmellanåt till en början. Inte tycker jag barnen upplever familjen tvingas vara tillsammans då vi äntligen ordnat något.

Min han har ibland undrat vilken "honey moon jag riktigt väntar mej", men inte är det det, i mycket mindre skala. Helt enkelt att man bryr sej om. Och att man inte bara får minutrarna som blir över jtan är något tillsammans.

Skriver av mej igen. Försöker hitta ut ur klagan. Försöker komma på vad jag riktigt vill av samvaron, och varför det är så svårt för mej att få det sagt så han också vill förstå. Försöker få mina tankar på rätt spår.

Ikväll var inte lyckat. Han försökte väl bara vara närvarande med barnen, vi hade riktigt roligt. Men jag upplevde många gånger han direkt ignorerade mej, han ser det inte så. Jag förstår inte hur inte det kan vara möjligt med dialog och diskussion flera personer emellan. Så när barnen lagt sej så diskuterade vi knappt alls.

DrömmaBort

En jobbig dag igen. Egentligen fin pga barnen. Vi fick mycket gjort som familj. Men känner det bara tomt, vi pratade knappt alls idag. Jag och min man.

Jag märker dessutom jag har stora problem med att känner jag tidigare "blivit lurad" med att han först är väldigt vänlig och tillmötesgående, och sen med facit i hand ser jag han haft något syfte med det. Inte något allvarlkgt, men typ diskuterat om vi behöver något, trots jag handlat och kommit på barnen vill ha ingredienser för att de ville baka. Bara det att det sedan alldeles tydligt var ölen som fattades, det var orsaken till hela butiksbesöket, skulle bara kamoufleras i något annat. Jag märker dessa inverkar på mej ännu. Han kan börja en diskussion, bara for att väldigt frånvara de byta några meningar och fast somna i soffan. Jag upplever det väldigt starkt. Vissa stunder känner jag mej helt paranoid. I och med att drickandet blivit borta har det ju minskat men känslan sitter djupt. Kan han inte bara säga, jag "jag behöver det här och det här, är det något annat som fattas, något vi kan skaffa med samma, eller något du vill jag hjälper med först". Det är hemskt att då den andra säger något vänligt få tanken att han är ute efter något annat. Att inte bara kunna koppla av och tänna att han gör det för att han bryr sej om mej.

Detär verkligen något fel på mina tankebanor.

Det är mycket som borde diskuteras nu. Annat än vårt förhållande. Och jag känner mej helt uppgiven. Ända bra är att mångavardagsrutiner fungerar bra nu. Han är verkligen engagerad, kollar med barnen lm deras dag fast han skulle starta som den första av oss på morgonen. Tjatar på barnen om de inte gör sina läxor och annat.
Kanske det bara inte går att ändra på allt på ett år. Då vi stred som mest så jag, att han kan lämna mej, det står inte i min makt, men det jag ser barnen blir utan pga alko och jobb tåll jag inte, det är jag färdkg att ta strid för. Jag gillar att han är med barnen på ett annat sätt nu. Samtidigt ser jag det som smått hysteriskt, som om han springer undan vårt förhållande.

Känner stark för att bara gå och lämna dem med sitt. Mej behöver de bara då något gått på tok.

Jag vet nog jag är väldigt viktig för barnen. Mycket tankar jag behöver bearbeta just nu. Skönt att få dem på en tråd.

DrömmaBort

Han drack förresten en öl i går kväll, och en likaså i kväll. Jag var med då de köptes. Skjlle jag fått välja skulle de inte köpts. Men det kändes inte så illa. Jag tror han själv behöver testa. Han sade ju för ett år sedan han inte tänkt sluta för gott, lovade inte alls någon tid.

Ett tag på våren då jag upplevde det riktigt jobbigt sa han att han är utan åtminstone en månad ännu, jag minns det var riktigt avgörande för hur jag mådde då. Jag dricker ju inte alls själv, trots jag aldrig druckit mycket eller regelbundet eller haft några som hells problem med alkoholen.

För mej är det ok om han tar en öl nu och då. Om han klarar det. Då allt börjar snurra kring nästa öl tycker jag det blkr jobbigt. Likaså vill jag inte sitta och diskutera med nån som druckit ens 3-4 öl.

Nykteristen

Tar ni aldrig upp diskussionen om ert förhållande?

Känns lite som att när du skriver så går ni omkring i en stel bubbla som väntar på att spricka åt nåt håll o då antagligen din. Ni kanske skulle behöva ha hjälp till o börja prata. Prata om d som varit,d som är nu o även framtiden....din framtid, hans framtid men också er gemensamma framtid..

DrömmaBort

Det är nog just som du säger, det är som att gå i en stel bubbla. Vi har det rätt stökigt med barnen, så blir ofta så att man ordnar med det praktiska som man måste och resten får bara vara. Jag orkar intevara i bubblan, men orkar inte ta upp det heller. Och jag upplever att har han en stund över kollar han jobbmejlen eller något.

Mycket har gått mot det bättre den här hösten, men kanske just på andra fronter än vårt förhållande. Därför säkert känner jag just nu att vi måste göra något. Och behöver det häf forumet för att få ordning på mina tankar. Att läsa sin egen text hjälper mycket .

Idag var vi ute och äta som familj. Var bra stämning, och fick diskuterat lite sånt vi planerat som familj längre framåt. En öl blev det igen. Som sagt för mej är det okej, jag undrar förstås hur länge det funkar mdd en enstaka öl nu och då.

Läser Siri Hustvedt just nu, Leva, tänka, titta. Hon skriver: "Min elev begrep essensen av det som han saknade: någon annans engagerade närvaro, och han visste att denna frånvaro hade både format och skadat honom."

Det är väl det jag saknar i min man, "engagerad närvaro". Han har hittat närmare i det, närmare barnen, men att komma närmare mej verkar vara jobbigare. Säkert för att i sårat varann mer i det här med alkoholen.

Ärligt sagt så om det varit jobbigt med alkoholen tidigare så har deg gått att gömma sej bakom det, att man inte vill diskutera med en som druckit. Och nu känns det ovant, naket och blygt. Och jag kan inte helt säga jag litar på honom, att han är färdig att satsa på oss.

Nykteristen

Nej och det är väl just d som ni faktiskt behöver prata om för att du ska kunna gå vidare med honom....en familj är en sak att vara men i slutändan är d ju ni som är i ett förhållande där intimiteten ska finnas för att ni ska kunna bli lyckliga ihop.
Ta mod till dig att börja prata om d eller kanske att gå o prata om det...

Självklart ska du fortsätta skriva här, det hjälper så sjukt mkt och det har hjälpt mig nåt så fruktansvärt att våga, våga vara mig själv lite mer, våga stå upp för mig....detta forum är guld värt och jag är evigt tacksam, då är jag bara i skedet att jag bestämt för att lämnar han inte alkoholen en gång för alla o söker professionell hjälp så är vi körda....helt o d känns okej för mig för tanken av alkohol får mig stt skaka av rädsla och irritation.

DrömmaBort

Du harså rätt. Och så tycker också jag. Känns bra att se deti text och andra tycka lika. En familj är en sak att vara, vårt parförhållande ett annat. Han har någon gång för flera år sedan sagt han inte kan ansvara för min lycka. Där har han rätt. Men jag undrar ju om jag lyckats få mitt liv att se ut som jag på alla andra fronter, kompisar, jobb, studier, familj. Menar han jag borde nöja mej ha lyckan därifrån?

Någon sa så fint i en annan tråd. Om att jag kan KRÄVA att bli älskad på ett sätt som jag nu minns jag inte om det var behöver eller hur. Men jag skulle ännu tillägga att för mej räcker detinte jag kräver. Jag vill att den andra också VILL göra något för mej och att fast den inte kanske alltid jublar så att den gör det för att den ser att jag behöver det. Ömsesidigt förstås det också.

Jag har slutat serva automatisk här hemma. Dvs. om ingen diskjterar dagens program i förväg, står jag inte heller där och hjälper folk iväg. Eller städar efter dem. Kommer man överens vi turas om eller delar på det här, är det däremot helt okej.

Jag får nog jobba på det där. Att ha en framtid för vårt förhållande, en diskussion.

DrömmaBort

Intressant det här med normalisering av alkobruk. Tre öl har inköpts och druckits i kväll. Inte stör det mej egentligen. Har bara svårt att se var den där gränsen går då det inte köps mer eller inte dricks varje dag. Ett nu och då utan att det är varje ledig dag eller många är okej för mej.
Det har funkat bättre nu att umgås.
Framtidsdiskussioner annat än familjetidtabeller har vi inte fört. Men tycker ändå han tydligt mer visat han uppskattar mej.
Känner mej väldigt utsvulten på det. På jobb får jag nog höra jag duger och mer.

DrömmaBort

Har försökt ta upp diskussionen om det här att planera helger och vardagar i förväg och tillsammans. Lite dåligt går det. Blev igen så att jag tog upp det då jag var upprörd, vilket ju inte är så bra. Att han inte vill komma överens i förväg, och när det passar honom så passar det det andra, antar han. Det jag mest saknar är att han ens skulle sägadet är något han vill göra tilmsammans. Vi föreslår saker turvis kanske, men det är mer som den andra hänger med om det finns nån orsak, inte för att han låter förstå han vill göra något med mej.
Jag hör redan på diskussionen, vi har diskuterat det här så ofta förut. Han vill inte förstå. Undrar vad det är för fel på att gå nu till stan och sköta en grej. Blir det nåt mer så blir det, och det ser man sen, tycker han. Jag skulle tycka om att se framemot något, kanske redan under veckan. Han bara inte ser vad jag menar. Jag tycker han kunde strunta i om han fattar, och planera tillsammans bara helt enkelt för att jag berättat åt honom att jag njuterav sånt och tycker om det. Nu menar jag inte vi behöver planera alla dager, bara så det fknns något varje vecka att se framemot.

DrömmaBort

Verkar som om han själv inte heller har lust att ta upp det där öldrickande, tog ju altså nån öl under tidigare helger. Och säger sej nog gilla det som förut. Men kanske kände han av suget, vet inte, men har inte druckit nu under helgen.
Jag tycker det känns skönt.

Har svårt med kommunikationen. Och att planera. Han tycker vi har så mycket ändå. Jag tycker det är måsten och andras tidtabeller. Jag skulle vilja höra varje dag och vecka att nån vill göra något tillsammans. Fast det sen sku vara att tvätta fönster. Och alltså poängen är att jag skulle vilja veta det i förväg för att kunna vänta på det. Han igen tycker det är ok om han meddelar han just i den stunden kunde vara med på något vi talat om, och då får vi andra bara haka på om det går.
Jag tycker det är skoj ibland, men oplanerat och enligt hans nycker, som om drickandet och medberoendet fanns kvar. Förstår det inte ändrar på en natt och att jag gör fel jag också.
Men varför ska bara jag kräva barnen tas i beaktan, tidtabeller planeras, det städas, semestrar planeras, gemensamma familjegrejer, tumisgrejer. Visst borde ju han också vara kapabel att kräva att få vara på tumis med sin fru! Att vilja fråga barnen vad vi ska planera till helgen!
Jag försöker skola om min hjärna, bara släppa allt som inte är bara min sak.

DrömmaBort

Jag tycker mej nu se en viss rastlöshet i honom, som jag kanske missat förut. Som han kanske alltid medicinerat med nikotin, koffein och alkohol. Men nu då alkoholen är borta, så känns det som om han gör jobbgrejer eller projekt då han är rastlös. Att "bara vara hemma" duger inte. Utom om han vill vila upp sej, och då tycker jag inte han är närvarande. Det blir mest film, tv-serier, playstation, eller vila. Att få det att resultera i göra något med familjen kräver tydligen för mycket. Eller så är vi för långsamma eller svåra att hastigt få att göra som han vill? Och det är ju inte lika lätt att nå "synliga resultat" med sin insats hemma som på jobb.

DrömmaBort

Jag har igen läst här på forumet, och försökt luska ut vad det handlar om hos oss, egentligen. Med mej och min man. Han dricker ju inte mer. Har inte druckit regelbundet på över ett år. Jo alkofritt, i början rätt mycket, lika mängder som öl tidigare, men nu efter ett år har han tagit ner på det också. Kanske en flaska om dagen. Helt alkofri är han inte, har enstaka gånger druckit en öl under flera tillfällen (under 10) eller 3-5 alkoportioner kanske sammanlag 3 gånger. Han kollar väl lite själv. Inte ber han lov och inte ger jag, sällan kommenterar jag det. Men han har sagt att de där 3-5 nog känns betydligt onyktrare än tidigare, och att suget för mer finns. Jag tror han är mallig han kunnat sluta, men jag tror vi båda vet det inte är självklart. Vet hur lätt detär att slinka dit igen trlts han kom på det torra på egenhand.

DrömmaBort

Tillit tar tid. Och är jag ärlig tror jag tillit är något jag inte så lätt har för när det gäller andra. Så det där är en hård bit för mej. När han började nykterheten förstod han inte hur arg jag var, över all bortkastad tid med alkoholen. Hur mycket plats den tagit i mej och hos oss. Och hur lite jag litade på han inte börjar igen. Han tyckte i början han inte är utan ett år, eller fortsätter efter det utan alkoho. Men är jag ärlig så är ett år ingenting. Jag ber om ursäkt av er som kämpat dag för dag och verkligen jobbat för att vara nyktra ett år. Jag uppskattar det ni gjort. Men för mej som medberoende var ett års paus ingenting. Det var egentligen först då min resa började, först då jag började slappna av, och se att det kanske på riktigt kunde fortsätta utan.

DrömmaBort

Det här handlar om mej, beroendet, egentligen kvittar det vad som ligger bakom. Jag känner mej osidosatt, bortvald. Varför? För att inget min man gör är riktat mot mej eller med mej. Jag är det man gör under pausen eller om tid blir över, lika lätt att avbryta eller konstatera, synd vi inte hinner med mer. Att reservera tid för mej verkar inte finnas. Att jag skulle vara något han ser framemot har jag inte kännt på länge. Kanske har jag varit det, men isåfall är det nog inget som sagts högt. Mer i stil "nog kan du ju också komma om du vill". Det är nog det som är poängen.

Muminmamma

Det som gör mig så ledsen och tom förutom min mans drickande, är att han inte bryr sig hur jag mår. Det är så mkt kring honom och hur fantastisk han är på alla vis.
Den är hur konstigt den är låter, "lättare" när han dricker. Då behöver jag inte förvänta mig ngt. Det har gått så långt nu att jag inte vill han ska se mig längre.
Tilliten tar tid och jag kan inte ens se att jag ska hitta den igen. Han har gjort mig och barnen så illa.
Du förtjänar att bli sedd och älskad.
Stor kram

DrömmaBort

Muminmamman, det är precis som du säger. Hur jag än funderar och analyserar, så är det poängen. Varför bryr han sej inte, eller om han gör det, varför förstår jag inte hans sätt att visa det. Och fast jag förklarat för honom, varför kan han inte visa han bryr sej på ett sätt jag förstår. Göra sånt som är viktigt för mej.

Och klart, med alkohol med i bilden, ännu svårare. Och fast nu utan så svårt. Och jo, diskussion sku krävas, men orkar inte kräva igen...
Och den där planlösheten gör som du säger att man går omkring och hoppas, tills den andra dricker eller gör annat.

Att få känna sej sedd, önskad och väntad är väl vad alla borde få, också vi medberoende, som kanske alltför oftaförsöker se och förstå alla runtomkring oss.