av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

Dionysa
tis, 2017-02-07 - 09:29

Ja, det är som när dom får för sig att dom ska börja skotta snö; helst ska det vara en storskyffel och ett ego att matcha. Hur många hjärtinfarkter har inte skapats på den vita arenan!? Professor Heikku Huikuri, kardiolog, brukar ha några visdomsord till sådana typer.

– Jag säger alltid till dem: låt frun sköta skottandet, säger han.

heueh
ons, 2017-02-08 - 05:56

vetter mot väster. Jag har själv valt att ha det så, när jag flyttade in hade jag flera val men det blev rummet med kvällssol. Varför vet jag inte, jag är morgonmänniska och det hade varit naturligare att låta solen väcka mig än att den ska hålla mig vaken på kvällarna, mot min vilja. Jag tänkte helt enkelt inte i dom banorna när jag bestämde mig. Det finns många andra fördelar med just detta rum; det har en balkong så jag kan sitta ute och dricka mitt morgonkaffe, det är lagom stort och det är nära till kaffeköket. Eftersom jag bor i en gammal lärarbostad som en gång i tiden har innehållit tre lägenheter så har jag ett kök per våning plus tre kompletta toaletter. Köket på övervåningen har jag utrustat med en kaffebryggare, och enbart det, därav benämningen. Det är annars ett fint litet kök med bra utsikt över trädgården men jag är bara för lat för att springa upp på övervåningen så fort jag är sugen på något.

Mitt sovrums läge har en liten nackdel som jag upptäckte först idag. Månen väcker mig. Jag vaknade med en välbekant känsla som hänför sig ända tillbaka till min tid i scouterna, när vi var på hajk och ledarna, alldeles för tidigt på morgonen, gick runt och väckte alla genom att lysa med en ficklampa rakt i ögonen på oss, plus naturligtvis en hel del hurtiga tillrop som kändes klart malplacerade långt ute i skogen. Det hade räckt så gott med ett "vargen kommer" eller "tälten brinner" så hade vi varit uppe utan argumentation. Hursomhelst, i morse hade jag återigen den där ficklampan i ögonen men de hurtiga tillropen lyste med sin frånvaro. Klockan var strax innan tre och jag kunde ana ett hånflin i ansiktet på mångubben. Det tog inte lång stund för den att trilla ner från övre delen av fönstret till den nedre, men det räckte gott för att jag skulle vara klarvaken. Att sätta upp gardiner har inte stått högt upp på listan över saker att göra, men har nu avancerat ett antal pinnhål.

Det är dags för lite pedikyr idag, inte åt mig, det är i stället hunden som drabbas. Jag har alltid tyckt det är lite läskigt att klippa klorna på hunden, dom har ju nerver och blodkärl där inne någonstans, så det gäller att hålla tungan rätt i mun när man gör det. Denna min inställning smittar av sig på hunden som tycker att det gott kan vänta ett tag och försöker klargöra denna sin åsikt på ett tämligen högljutt sätt. Men nu har jag hittat ett bra sätt. Jag har ett rangligt bord på hjul som jag ställer hunden på, han tycker det är lite otäckt så han fokuserar helt på att stå så still som möjligt, jag känner mig lugnare och det hela brukar avlöpa utan incident. Annat var det när jag skulle ge mig själv en fotbehandling förr i tiden, det var innan jag upptäckte att det faktiskt finns fotvårdsspecialister att gå till. Jag tyckte inte om proceduren; jag brukade klippa bort valkarna med en sidavbitare och det gör ont, så jag tog mig ofta en liten pilleknarkare innan. Den blev ofta varken en eller liten så mer än en gång har jag vaknat med blödande fötter. Jag har nog tur som har alla tårna kvar egentligen.

Ha en bra dag allihop!

Dionysa
ons, 2017-02-08 - 06:15

En bra fotfil, torka ordentligt mellan tårna och en fotsalva ovanpå det efter varje "blötläggning" brukar förebygga effektivt. Med hundar går inte det.

heueh
tors, 2017-02-09 - 06:21

Det var Nick Nolte och Robert Redford som spelade ett par gamla gubbar som fick för sig att fotvandra the Appalachian Trail, vilket är en vandringsled som sträcker sig cirka 350 mil, från södra till norra USA. Jag tyckte mycket om filmen, delvis för att den skildrade två gubbar i högre ålder än min som faktiskt lyckades göra något häftigt trots stela kroppar och värkande knän. Om man sedan också har i åtanke att Nick var 74 år gammal och Robert 79 när dom spelade in filmen så blir det precis vad jag tycker om att se. Jag har alltid tyckt om att se folk som är närmre graven än mig göra coola saker, som Jack Lemmon och Walter Matthau i Grumpy old Men eller för den delen Rolling Stones. Det ger mig en liten gnutta hopp; än är inte allt förlorat, mina dagar i parken med en påse brödsmulor åt duvorna ligger fortfarande lite längre fram i tiden.

Annars har jag aldrig trott att jag skulle bli särskilt gammal. När jag var i övre tonåren hade jag siktet satt på trettio, längre än så vågade jag inte projicera min framtid. Jag kan nog säga att jag blev mest förvånad när jag fyllde sextio. Det här har haft den positiva effekten att jag har levt mitt liv utan tankar på ålderdomen, jag har inte planerat för att bli gammal utan har försökt knöla in så många upplevelser som möjligt under korta tid jag har trott mig ha kvar. Allteftersom åren har rullat på har det blivit en hel del och nu när jag har tvingats inse att vissa saker, som till exempel fallskärmshoppning och jorden-runt-segling, har fjärmat sig från min palett av realistiska livsmål känner jag ingen saknad. Jag är fullt nöjd med att sitta här under min korkek och lukta på blommorna.

Jag har ingen aning om vad jag kan tänkas få för mig i morgon, eller till sommaren, eller nästa år, allt är möjligt, men just nu känns det bra som det är. Min planering har blivit mer åt det modesta hållet; jag funderar på att plantera lite grönsaker eftersom det lär bli ont om dom i år i affärerna och jag skulle nog vilja skaffa en båt så att jag kan åka ut och fiska en gång emellanåt. Ingen stor eller snabb båt, bara en liten roddbåt med en liten motor där bak som puttrar på i lugnt och stilla mak. Rent generellt så har mitt fokus skiftat till lite stillsammare saker. Och det är nog bra så, alltför storvulna planer leder mig in på farliga vägar och jag tycker faktiskt det räcker nu. Just nu känner jag mig färdig med det där livet på racerbanan; numer räcker det gott att sitta på läktaren och titta på.

Ha en härlig dag!

heueh
sön, 2017-02-12 - 19:45

är en av de största i världen. Dels har ett av de största flygbolagen sin hemmahamn där, dels har ett av de stora fraktbolagen en omlastningsplats där. En av konsekvenserna av det är att det alltid är köer ut till startbanan. Jag har tillbringat många timmar där i väntan på att få starta, köerna har stor likhet med de som kan uppstå vid ett vägarbete i Tyskland när två filer blir en. Man sitter still och väntar, så rör man sig några meter, så sitter man där igen och trummar med fingrarna på stolsryggen framför sig. Men ett tillfälle har etsat sig fast i mitt minne; jag var på väg någonstans nära, så jag satt i ett litet propellerplan med plats för kanske tjugo passagerare. Framtiden såg inte ljus ut, de här små planen blir ofta styvmoderligt behandlade, de får snällt vänta tills flygplatsen är helt tömd på större plan. Känns det som i alla fall. Men denna gång var det helt tomt på taxibanan, en närmast klentrogen pilots röst ljöd ur högtalarna och sade att vi inte hade ett enda plan framför oss och att vi hade fått klartecken att bara köra ut till startbanan och gasa iväg.

Det kändes overkligt, lite otäckt faktiskt. Vad hade hänt? Visste de andra piloterna något som vår var omedveten om? Hade dom fått slut på passagerare på flygplatsen? Jag var orolig hela resan, inte förrän vi landade och hade lämnat planet andades jag ut. Lite samma känsla hade jag igår när jag tittade in här på forumet. Från att ha varit fullsmockat med inlägg, ett vattenfall av kommentarer, var det tyst och stilla som i en skogsglänta på natten. Jag kom tillbaka gång på gång och möttes av samma bedövande tystnad och jag blev orolig. Det kunde ju bara inte vara så att alla pålitliga skribenter hade gått ut och tagit återfall, alla på en gång? Det måste vara något fel på åtkomsten, att en massa folk var utestängda. Å andra sidan, jag hade inga som helst problem att logga in och några få andra hade ju kommenterat i några trådar. Min fantasi spelade mig många spratt i går; ju längre tiden gick i närmast total tystnad, ju vildare blev teorierna.

Kanske har vi alla någon inbyggd timer som gör att vi tar återfall samtidigt, som om vi alla är fiskar i ett stim och inte har något annat val än att följa stimmets rörelser? Kanske har alla mirakulöst tillfrisknat samtidigt och lämnat forumet för grönare ängder, och här sitter jag ensam kvar och pratar för mig själv? Teorierna var många och dystra och jag kände mig lite som den enda överlevaren efter apokalypsen. Så det var faktiskt en lättnad när jag idag upptäckte att jag inte heller kan logga in. Det måste alltså vara något fel med sidan och så snart det är fixat så återgår allt till det normala igen, jag kommer återigen att kunna läsa alla kloka inlägg och följa alla andras öden och äventyr. Nu när jag sitter här på fredag morgon, off-line, och knappar in dessa rader ser jag fram emot det ögonblicket.

heueh
sön, 2017-02-12 - 19:46

är i mångt och mycket inte verklig, men känslorna den genererar är det. Nu när jag sitter här och skriver (fortfarande offline tyvärr) denna lördag morgon känner jag mig lite ensam. Jag känner ju inte någon av er andra här på forumet, inte på riktigt i alla fall, ändå känner jag er bättre än jag känner många av mina vänner. Jag vet saker om er, och ni vet saker om mig, som jag tror få av våra vänner känner till. Det ligger en trygghet i det där, i anonymiteten; att kunna skriva om precis allt och veta att det inte kommer surt tillbaka någon gång i framtiden. Annars tar jag det mesta jag läser på nätet med en nypa salt, de flesta verkar ha en tendens att skönmåla sitt liv i varierande grad. Där var ju den där tjejen för några år sedan som photoshoppade ihop en komplett jorden-runt resa, utan att någonsin lämna sin kammare. Det var ju rätt extremt, men jag får ändå för mig att mycket av det jag läser på sociala media är en blandning av önsketänkande och självhävdelsebehov.

Här på vårt forum lyser allt det med sin frånvaro. Det finns ju inget att vinna på att vara den värsta alkisen, eller den bästa nykteristen, inget att tävla om, ingen att imponera på. Det känns skönt att kunna slappna av och läsa det som skrivs utan misstänksamhet, utan att undra över vad personen som skriver har för agenda. Jag själv skriver här för min egen skull, visst, men det är också trevligt att veta att någon läser. Jag märker det nu när jag sitter här och knappar på tangentbordet i vetskap om att det inte finns någon spara-knapp att trycka på. Jag kan inte låta bli att skriva, det har blivit en del av min morgonrutin och jag skulle inte må bra om jag hoppade över det, men precis som jag känner mig lite knäpp när jag går och pratar för mig själv så känns det underligt att sitta här och skriva för ingen alls. Jag hoppas forumet kommer tillbaka online snart.

Hunden tycker snö är gott, han äter den nästan som jag äter glass. Det har snöat i natt så i morse slickade han i sig nysnön som jag slickar på en mjukglass. Vid andra tillfällen har jag sett honom bita loss hårda snöbitar och tugga på som om det var en isglass som har smält så där lagom i sommarsolen. En del av en hunds tunga är täckt av smaklökar som är specialiserade på smaken av vatten och det märks. Han går runt rätt länge och nosar och tar ett litet smakprov här och där tills han hittar en fläck där snön smakar bra, han äter aldrig snö under ett träd, eller nära huset, eller runt buskar, det ska vara ute på öppen mark. Själv tycker jag vatten är vatten, blir jag inte sjuk av att dricka det så är det egalt var jag får det ifrån. Å andra sidan väljer jag mitt kött noga; hunden trycker gladeligen i sig allt med animaliskt ursprung. Och tur är väl det, det hade blivit dyrt att ha en hund som bara äter oxfilé.

heueh
mån, 2017-02-13 - 05:34

har blivit rumsrena. När jag nu sitter här och skriver offline en söndag morgon skänker jag dem en tanke. Förr kallades dom nördar och man såg ner på dom, den allmänna bilden var av en finnig tonåring som satt i sina föräldrars källare, omgiven av elektronikskrot, passionerat knappande på tangentbordet. Ibland blev dom bovar när någon av dem lyckades hacka sig in i någon viktig datorcentral, även om det mest var i nyfikenheten som motivet kunde skönjas. Trots att det ofta handlade om höggradigt intelligenta människor så hade man inte samma respekt för dom som man hade för exempelvis en läkare, eller en ingenjör. Jag hörde nog aldrig någon nörd kallas för underbarn trots att en del av dom förtjänade stor beundran. Jag minns min första dator; det fanns inga program att köpa till den, man fick skriva själv. Vid den tiden hade jag just träffat min blivande hustru, hon bodde på Gotland och jag på fastlandet så jag tillbringade många nätter på båten med att skriva program till datorn. Inte lätt kan jag intyga, jag ser inte mig själv som korkad direkt men fick ändå lägga åtskilligt med tid på att få den att göra som jag ville.

Idag har tonåringen flyttat upp ur källaren och köpt sig en kostym. Det har växt fram en hirearki precis som i nästan alla andra yrken, där finns innovatörer, där finns specialister och så finns det fotfolket, de där som sitter och skapar kod till en liten, liten del av det stora hela. Yrket har blivit kommersialiserat, få når framgång på egen hand, de flesta låter sig anställas av något stort företag och hoppas på en traditionell karriär. Det här innebär också att man har anställningsavtal, reglerad arbetstid, semestrar och annat som hör ett vanligt yrke till. Rimligt tycker jag, det är väl en sak att sitta dygnet runt och jobba om man arbetar mot ett eget mål; att en dag få till det där superhäftiga spelet, eller affärssystemet, eller appen som alla vill ha och som kommer att göra en rik som ett troll. Men är man anställd och sitter vid sitt skrivbord i sitt bås i kontorslandskapet och gör vad man blir tillsagd så ska man naturligtvis ha samma arbetsvillkor som alla andra.

Problemen kommer först när något går snett, som det nu har gjort på vårt forum. Vi hade extrem otur, servern gick ner på allvar en fredag, det tar ett tag innan någon upptäcker det och så plötsligt är det helg och det är svårt att hitta någon IT-gubbe som jobbar. Inte konstigt egentligen, dagens system är så tillförlitliga att det är svårt att motivera varför man ska betala en gubbe för att sitta jour helg efter helg när inget händer. Hade vi varit en bank så kanske, men nu är vi ju bara ett gäng alkisar som sitter och snackar dynga. Cyniskt, ja kanske, men sån´t är livet: yrkestrafiken har alltid företräde. Ingen som har tillbringat en halvtimme framför datorn, bredvid ett gallskrikande modem, väntande på en liten suddig bild bara för att höra modemet tystna och veta att nu är det kört, nu får jag börja om, kan påstå att det inte har blivit bättre ändå. Samtidigt som antalet användare har ökat exponentiellt, har också tillförlitligheten ökat in absurdum. Så även om det är högeligen irriterande att inte komma in på forumet så beväpnar jag mig med tålamod och väntar, väntar....

heueh
mån, 2017-02-13 - 05:38

det var igår. Vår förmiddagspromenad förde oss ut i en välskött skog, granarna stod lagom glest och växtligheten mellan stammarna var låg så man kunde se långt, långt in bland dem. Solen lyste från en klar himmel och ljuset silade ner mellan träden och skapade en stämning som förde tankarna till John Bauer och hans trollskogar. Snön låg orörd på den lilla skogsväg som förde oss djupare in på sagoväsendenas domäner, bara några enstaka spår efter hare och räv bröt det vita böljande täcket. Det knarrade betryggande under fötterna, allteftersom vi fortsatte byttes granskogen ut mot björkar, nakna och täckta av rimfrost, stolt poserande mot en bakgrund av blått, den där blåa färgen som bara en klar vinterdag kan måla himlen i. Och där var den igen, sinnesron, den där djupa, varma känslan som fyller en när inget fattas, när allt man önskar finns här och nu. Allt världsligt bleknar bort och man lyfts in i ett mjukt, varmt sköte av närvaro, av själva existensens innersta väsen. Inget annat betyder något, det förgångna är glömt och framtiden blott ett löfte, en hägring. Komma vad som komma skall, nu är nu och det enda som har något värde.

När naturen erbjuder mig en sådan här upplevelse faller masken, den sura enstöringen ersätts av en blödig amatörpoet och jag skäms nästan över mig själv. Det blir lite pinsamt, jag törs knappt läsa vad jag just har skrivit eftersom jag troligen skulle slänga alltihop när gubben kommer tillbaka från det mörka hörn han suttit och muttrat i. Samtidigt är det ju just det här jag eftersträvar, sådana här upplevelser som jag bara får när jag är nykter: En timme av den där flyktiga känslan av harmoni, av enkel genuin lycka som kan jag leva så länge på.
Det står en gammal träkista på farstubron, den ser ut att ha stått där sedan huset var nybyggt, beslagen är rostiga och det fattas en spik här och där, men den håller fortfarande att sitta på. När vi kom tillbaka hade jag ingen lust att gå in; det må vara inbillning men trots den tolvgradiga kylan så kändes det som om solen värmde en aning. Jag slog mig ner, tände en cigarrett och medans hunden letade sorkar under snön några meter bort så satt jag och funderade.

Jag tänkte på den serie av händelser som startade den gången, i början av juni förra året, då när jag först skrek på hjälp här inne, och förundrades över hur allt har fallit på plats. Det kan synas som en förenkling, och är det självklart också, men allt jag gjorde var att bestämma mig, verkligen bestämma mig, ända inifrån min själs djupaste skrymslen bestämma mig för att nu var det nog, nu hade jag druckit färdigt. Och acceptera att jag aldrig kommer att kunna dricka igen, inte om jag vill leva ett liv värt namnet. Det var inte lätt, och är stundtals fortfarande inte lätt, men jag vet åtminstone nu att jag har slagit in på rätt väg. Jag mår bra för det mesta, jag har insett hur jag vill leva och tagit de första stegen i den riktningen, jag har gjort mig av med gamla bördor och jag har hittat sidor av mig själv som jag inte trodde fanns, sidor som jag nog kommer att kunna vara stolt över i sinom tid. Så det här med att vara nykter är nog inte så tokigt i alla fall tänkte jag. Och senare, på kvällen, som för att avsluta dagen med lite perspektiv och balans så kissade hunden i min säng.

Ha en härlig dag allihop!

heueh
tis, 2017-02-14 - 06:13

hade fönster som gick ända ner till golvet. Hunden älskade dom där fönstren, framförallt de i köket, de hade utsikt över gården så han kunde ligga där och ha koll på allt som hände. Inget undgick honom, grannar, sopgubbar och brevbärare kunde inte komma i närheten utan att han lät mig veta det. Här uppe har huset vanliga fönster och jag undrade lite vad han skulle tycka om det. Jag har till och med närt planer på att bygga en plattform vid ett av fönstren så att han kan ligga där och titta ut och kanske gör jag verklighet av dom så småningom, men just nu verkar det som om han har kommit fram till ett alternativt förhållningssätt. Han står på bakbenen med framtassarna på fönsterbrädan och har precis lika bra utsikt nu som förr. Fördelen för mig är att hans nos inte får kontakt med rutan på det här sättet, och alla hundägare som någon gång har försökt tvätta bort nosmärken från ett fönster vet vilken lättnad det är.

I natt upptäckte jag att han har koll även under den tid då jag normalt sett sover. Runt midnatt kom räven fram och jagade sorkar på vår tomt, hundens sorkar, dom som han så länge har försökt bli kompis med. Hunden gjorde mig uppmärksam på detta faktum på ett inte alltför diskret sätt, och eftersom jag faktiskt vill att han ska säga till om det dyker upp oönskade gäster på vår tomt under de mörka timmarna, så var mitt enda val att släpa mig upp ur sängen och ta en titt. Jag kan ju inte begära att han ska göra skillnad på folk och fä, till det krävs det mer träning än min lata personlighet mäktar med. Det här fortgick under någon timme eller så, räven brydde sig inte men det gjorde hunden, så jag fick uppleva sensationen av att krypa ner mellan iskalla lakan mer än en gång. När så morgonen kom var han ivrig att komma ut och kolla läget, redan vid halv fyra satte han igång och tjatade. Så idag får det nog bli en liten tupplur efter frukosten.

Vintern här uppe verkar nu vara på väg in i den där härliga fasen när man börjar ana att en förändring är på väg. Klara nätter är fortfarande kalla, men när solen väl makar sig upp över horisonten så kryper temperaturen uppåt, igår nästan upp över nollstrecket. Jag plockade fram min röda fällstol och ställde mot en södervägg, satte mig ner och kände solen värma mitt ansikte. Snötäcket reflekterar solstrålarna och förstärker effekten, något jag hunnit glömma bort under mina år i snöfria södern. Ända fram tills för fem år sedan har mina flyttlass gått söderut, ända tills Östersjön satte stopp. Nu har trenden vänt och jag har varit på väg norrut igen och det är gott så, jag tycker om riktiga årstider. Här uppe är året så vist ordnat att lagom när man har tröttnat på en årstid så ligger nästa och väntar alldeles runt hörnet. Inte dumt alls, faktiskt.

Ha en fin dag!

heueh
tis, 2017-02-14 - 07:17

jag har noterat att ni har fått stå ut med en del spott och spe härinne, i efterdyningarna av helgens serverproblem. Jag skulle bara helt kort vilja dra mitt strå till stacken och säga att jag tycker ni gör ett fantastiskt jobb. Ingenting är idiotsäkert, inte ens NASA med alla sina resurser går fria från sin andel av bekymmer. Jag läser kritik mot att informationen på Facebook tog för lång tid, men jag noterar också att ingen, säger ingen, skrev på er Facebook-sida och bad om information. Jag förstår att det måste bubbla i er av en uppdämd vilja att gå i svaromål i allt det här, och ändå bibehåller ni en balanserad och lugn attityd i era kommentarer. Självklart förstår jag att ni har utvecklat hård hud i era dagliga kontakter med offermentalitet och alla de andra karaktärsdefekter vi missbrukare lider av, men det måste ändå kännas trist någonstans där inne, och jag vill med detta uttrycka min beundran för ert stoiska lugn i allt det här. Själv skulle jag nog bara skrika rakt ut.

Så ha en bra dag och ta inte åt er, se det i stället så här: ni har lyckats bygga ett forum som är så bra att vi inte kan leva utan det i fyra futtiga dagar.

Dionysa
tis, 2017-02-14 - 08:54

Men, hmmm. Förlåt en okunnig (ja, jag är rätt okunnig om det mesta), meen... skriva på FB? Går det att göra anonymt? (Jag funderade naturligtvis snabbt på att kontakta via den. Även mejla a.hjälpen, men e-posten hade också upphört fungera...). I övrigt håller jag med om att Admin. sköter sig förträffligt och bygger dagligen på ett fantastiskt instrument i den här sliriga uppförsbacken som a.bruk kan innebära! All cred till dem. De verkar snarare som om ett systemfel föreligger och att en krisplan bör läggas upp. Det går att göra – det är jag övertygad om. Bara det finns lite pengar så..? som vanligt.

admi
tis, 2017-02-14 - 10:15

Tack för era uppskattande ord! Jag tror samtidigt att det finns många saker vi kan göra bättre (vi har faktiskt en hel önskelista sparad med förbättringsmöjligheter). Jag håller med om att vi behöver göra någon slags krisplan. Även för när det uppstår fel utanför våra egna system.

Angående FB så kan man inte skriva anonymt om man inte har skaffat ett konto anonymt. Vi hade en liten diskussionsgrupp där för några år sedan där användarna hade anonyma extrakonton. Problemet är att det inte går att hantera integriteten och det går inte heller att ta bort information om någon skriver fel i hastigheten. Däremot kan man kanske tänka sig att man kan höra av sig via mailadresser som är kopplade till andra system eller kommunicera via andra social medier. Vi får undersöka detta.

/magnus
alkoholhjälpen

Rosen
tis, 2017-02-14 - 12:02

Att skriva och fråga vad som hände på Fb. Tyvärr avslöjar man då samtidigt vem man är. Kanskeinte alla alkoholister som vill göra det. Eller hur?
Jag försökte också nå alkohollinjen men den var stängd över helgen.
Det handlar inte om spott och spe, utan om beroende med allt vad det innebär. Fyra dagar kan faktiskt vara hur långa som helst om man är i helvetet.

Ikaros
tis, 2017-02-14 - 12:09

En saklig kritik bör bedömas i sak med motargument inte med att misskreditera den som kritiserar genom att misskreditera honom eller henne med
påstådda moraliska defekter. Än värre är det att nedvärdera människor därför att de råkar tillhöra en viss grupp eller ha en viss sjukdom.

Det är vad du gör Heuh när du skriver: "Självklart förstår jag att ni har utvecklat hård hud i era dagliga kontakter med offermentalitet och alla de andra karaktärsdefekter vi missbrukare lider av". Du nedvärderar kritiken som riktas mot de webbansvariga därför att den kommer från moraliskt tvivelaktiga personer.

Vi alkoholister har lika stor rätt att komma med kritik och få denna bemött med intellektuella argument som andra personer.
Att vi alkoholister skulle besitta en offermentalitet eller inneha karaktärsdefekter som går utöver genomsnittet i befolkningen finns det inga belägg för. Det är gripet ur luften men används alltför frekvent på många behandlingshem.
Och om du heuh anser dig besitta dessa defekter betyder det inte att alla andra har det också.

Vi alkoholister är slutligen tillräckligt bra på att själva odla ett självförakt än att vi behöver få det pådyvlat utifrån eller från andra alkoholister.

vänligen
Ikaros

era dagliga kontakter med offermentalitet och alla de andra karaktärsdefekter vi missbrukare lider av,

heueh
ons, 2017-02-15 - 09:01

har aldrig varit av något större intresse för mig. Ändå blir jag nyfiken när jag läser om större evenemang på natthimlen, och måste naturligtvis vara med och titta. Jag minns att jag, för ungefär tjugo år sedan, tog med ungarna och flög till Paris för att titta på en total solförmörkelse. Vi körde ut utanför staden och försökte hitta en mörk plats att stå på. Det var inte helt lätt, dessutom hade det tagit rätt lång tid att bara hitta ut ur staden, så det slutade med att vi, av tidsnöden tvingade, stod på en rastplats längs motorvägen och stirrade genom våra hemgjorda mörka glasögon på solskivan. Självklart var det mulet den dagen, men vinden var stark och mellan de förbiflygande molnet kunde vi ändå se evenemanget. Personligen vill jag nog placera det på listan över besvikelser i mitt liv, visst var det väl häftigt att se koronan och visst blev det mörkt, men det hela var över på ett par minuter och lämnade mig med ett frågetecken: Var det allt?

Nu var resan ändå inte bortslösad, vi tillbringade en dag i Paris vilket inte är fy skam, vi besökte en nöjespark med Asterix-tema, kanske inte i Disney-dimensioner men ändå tillräckligt stor för att räcka en hel dag, och så fanns det ett flyg- och rymdfartsmuseum på Le Bourget som ungarna inte kunde få nog av. Men som sagt, den astronomiska upplevelsen blev lite av en antiklimax. Man tycker jag borde ha lärt mig av erfarenheten, men när jag läste att man just idag kan se Jupiter tydligt, med en kikare till och med dess månar, så var jag naturligtvis bara tvungen att släpa mig upp ur sängvärmen för att se själv. Min son har en kikare på stativ som han använder på skjutbanan för att se hur han träffar, den lånade jag och ställde upp på balkongen. Och visst syntes den, men i artikeln jag läst lät det som om den skulle vara nästan lika stor som månen, författaren måste ha varit passionerad astronom för allt jag såg var en liten prick på himlen. Visst, den var lite större än alla de andra prickarna, men inte ens med kikaren kunde jag se mer än en lite större prick. Jag tror jag ska hålla mig till mer jordnära upplevelser i fortsättningen.

I natt vaknade jag och frös. Anledningen upptäckte jag snart nog; mitt täcke låg på golvet med en fridfullt snusande hund ovanpå. Jag undrar vad som hänt egentligen, jag brukar inte sparka av mig täcket i sömnen så misstankarna kom att gå i en bestämd riktning. Den hunden kan vara rätt smart ibland så jag undrar om han inte försiktigt har dragit ner täcket på golvet för att göra det till sitt. Så gjorde han med min sons sovsäck. Sonen hade varit ute i skogen och kom hem till mig och dumpade sina grejor. Sovsäcken hamnade på golvet framför tv'n och hunden tog den omedelbart i besittning. Det var ju gulligt och så, så han fick ha den kvar ett tag. Så tuggade ha bort dragskorna till blixtlåset; de var ju obekväma att ligga på och voilà: sovsäcken var hans. Jag tycker om det där täcket så jag tänker inte ge upp kampen men hunden kan vara så diskret när det gäller att snika åt sig saker han vill ha så vi får väl se vem som vinner.

Ha en bra dag!

heueh
tors, 2017-02-16 - 06:25

men jag använder den aldrig. Jag tillhör den sortens människor som vaknar av sig själva, när jag har en tid att passa vaknar jag ofta någon halvtimme innan så jag har aldrig haft något behov av att sätta klockan. Det där har ändrats nu, jag har ett möte på jobbet nu på morgonen och jag försov mig en hel timme i morse. Det är inte första gången heller, sedan jag flyttade hit upp har det hänt nästan varje gång, och bara när jag ska någonstans. Vanliga dagar har jag inga problem, så jag börjar tro att jag trivs så bra här uppe att mitt undermedvetna försöker hindra mig från att lämna stället. Så nu måste jag kapa tid, inte på morgonpromenaden; hunden har sina behov och stressar jag honom tar det bara längre tid. Frukost måste jag ha, duscha måste jag också och bilresan tar den tid den tar. Jag tycker om att köra fort men inte på grund av att jag har bråttom; stress och bilkörning funkar dåligt tillsammans så jag försöker tvärtom ta det lite extra lugnt vid sådana tillfällen. Så tyvärr är skrivandet här det enda som återstår, det enda jag kan spara tid på.

Ha en fin dag allihop!