Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh

Det bidde lite sent igår så allt jag orkade var att sjunka ner i fåtöljen och slötitta på någon meninglös tv-serie. Jag gör det ibland; tittar på något som jag kan både ha och mista, jag tycker det är skönt att veta att om jag blir trött så kan jag bara stänga av mitt i och gå och lägga mig utan att sakna den, utan att nödvändigtvis få veta hur den slutar. Jobbet gick bra dock, det var en sådan där uppgift som bara måste avslutas, som man inte ens kan ta en paus ifrån. Det var en massa folk inblandade och jag hade att leda och fördela arbetet. Synnerligen behagligt att bara stå där och se andra svettas. Dessutom var det väldigt bra för mitt eget välbefinnande att märka att dom lyssnade på mig och gjorde som jag bad dem utan att tveka eller argumentera. Det här är människor som känner till mina problem med alkohol men dom verkar ändå ha förtroende för mig, trots att jag under de år vi jobbat ihop har tagit åtskilliga återfall. Dom verkar förstå att skilja på mitt missbruks-jag och mitt nyktra jag.

Annat var det på ett jobb jag hade för kanske tjugo år sedan. Jag hade klarat mig igenom en av mina många halvårslånga nyktra perioder och avslutat med ett hejdundrande återfall. Jag hade lyckats dölja det väl, men efter ett par veckor i öppen behandling bestämde jag mig ändå för att berätta hur det låg till. Jag samlade ihop alla och med fuktiga ögon och darrande underläpp berättade jag att jag var alkoholist, att jag inte druckit på ett par veckor och att jag gick på behandling ett par gånger i veckan. Reaktionen blev uppmuntrande, många ryggdunkar och stöttande ord och så, men efter ett tag märkte jag att min relation med mina arbetskamrater hade förändrats. Plötsligt hade jag blivit familjens svarta får, den där ungen som alltid verkar råka i trassel, som alltid får höra: -Nej gör inte så där! -Låt bli den där! -Vart ska du? -Vad tänker du göra nu? Allt jag gjorde kontrollerades, diskret visserligen men ändå uppenbart, om jag råkade tappa tråden någon gång fick jag forskande blickar på mig och gud förbjude att jag skulle råka snubbla någon gång. Det där blev snabbt ohållbart, så jag slutade och ända sedan den tiden har jag varit ytterst försiktig med vilka jag berättar min historia för.

Den dns-server som jag skickas till är nere igen så jag skriver offline just nu. Man kan ju lätt få för sig att den helt enkelt inte tycker om fredagar. Jag såg på Facebook att dom jobbar med det så det är bara att vänta och hoppas att vem det än är som ansvarar för dns-servern inte tillhör vår skara och ligger packad hemma på soffan. Vore inte det ironiskt; om en av oss har tagit ett återfall och i fyllan och villan släckt ner vår server för att sedan själv slockna. Personligen tror jag dock att det är upphandlingsreglerna som ibland ställer till det lite grand i onödan. På mitt förra ställe hade vi stadsnät och när det var dags för ny upphandling bytte man leverantör, vilket fick till följd att internet låg nere i drygt en vecka. Dom kom förbi en dag och på sidan av den smutsiga och illa medfarna lilla skåpbilen kunde man läsa: "Xxx AB: kabel-TV och schaktningsarbeten". Omskolade grävmaskinister i all ära, men jag måste nog ändå uttrycka en viss tvekan till varför man inte bara kan behålla en leverantör som har fungerat bra i flera år innan.

heueh

Jag undrar hur det skulle vara om man kunde mäta känslor, rent empiriskt? När jag senast flög hem från USA så hade jag läst ut den bok jag hade tagit med mig så jag läste min egen Forum-tråd från början till slut i stället. Efter en stunds läsning dök en graf upp i mitt huvud; en kurva som gick upp och ned beroende på hur jag hade mått när jag skrev inläggen. Så där i efterhand var det ganska tydligt, för mig själv åtminstone, hur nära eller långt ifrån ett återfall jag hade varit vid olika tidpunkter. Tanken dök då upp att om man kunde sätta värden på olika aspekter av sitt mående kunde man kanske få fram en mående-trend. Säg att man graderar sug på en skala, liksom hur man mår, vad ens sociala situation är för tillfället, hur tillgängligheten är och så vidare. Så skapar man en algoritm som väger ihop alla de där värdena; om man till exempel sitter på en kobbe ute i havet, utan båt, så spelar det ingen roll hur starka sugen är: risken för återfall är ändå noll. Om jag mår väldigt bra eller väldigt dåligt så är risken för återfall större och sug-värdet får ett större inflytande på totalen. Så får man fram en kurva som visar hur nära ett återfall man är, man kanske till och med skulle kunna se trender och få lite förvarning. Skulle inte förvåna mig om det redan finns en app för det där.

På tal om kobbar så har jag tillbringat en natt på en. Eller kobbe är väl fel ord; det var en ö, en riktigt fin ö i Gryts skärgård. Jag var arton år gammal och vi var ett gäng som skulle festa en lördag, en god vän hade en liten båt och sade sig känna till en jättefin ö som låg avskilt och som vi skulle få ha för oss själva. Vi var för många för båten så han fick köra två vändor, det tog väl någon timme på morgonen, men vädret var fint och vi såg mycket riktigt inga andra människor på hela dagen. Vi hade lite proviant med oss och gott om drycker så det blev en klart behaglig dag, enligt den måttstock vi använde då. När kvällen kom och det var dags att återvända tog han halva gänget och försvann. Dryckerna hade han lämnat kvar, så det tog ett tag innan vi började undra när han tänkte komma tillbaka och hämta oss. Först när mörkret föll började vi inse vilken situation vi var i, om han hade kapsejsat med båten kunde det ta ett bra tag innan någon hittade oss. Nu var det inte så allvarligt, båtmotorn hade havererat och eftersom han inte ville köra bil med den mängd alkohol han hade i sig så gick han helt sonika och lade sig. Vi som var kvar ute på ön tänkte han inte så mycket på. Att vakna bakfull på en granrisbädd ute på en ö är inte någon eftersträvansvärd upplevelse kan jag intyga.

Jag har fått sällskap av årets första fluga. Den håller till i mitt sovrum, självklart i det enda rum i hela detta stora hus där jag skulle föredra ett visst mått av tystnad. Jag förstår inte hur dom bär sig åt, flugorna, både jag och hunden tillbringar ju större delen av dagen i andra rum, faktiskt inte ens på den våningen. Köket är fullt av kaksmulor och utspillt socker (jaja, jag ska städa lite oftare) men ändå är det just sovrummet den väljer som arbetsplats. Den verkar sova hela dagarna, sedan, när jag har gått och lagt mig så sätter den igång; den surrar runt i rummet ett tag, så dammar den med en högljudd smäll rakt in i ett fönster och så surrar den vidare. Så fort jag ställer mig upp med flugsmällan i näven blir den knäpp tyst och sitter och hukar någonstans utom synhåll. Diaboliska varelser på min ära. När sommaren kommer har jag nog tänkt mig att försöka ha öppet lite här och där så det är väl lika gott att jag vänjer mig antar jag.

heueh

den var trevlig på ett sätt men också väldigt obehaglig. Det var en av de där bilderna som demonen förser mig med ibland. I det andra huset har jag hittat ett par fåtöljer, gammalengelskt stuk i läder med knappar, den där svulstiga sorten som ser så inbjudande ut. Dom har jag tänkt släpa över hit och skapa ett litet bibliotekshörn i vardagsrummet. Två fåtöljer, ett litet soffbord i något mörkt träslag med svängda ben och så ett par bokhyllor. Kanske en golvlampa med färgat glas som skärm och en gammal orientalisk matta på golvet. Visionen jag fick var av mig själv, sittande i en av fåtöljerna med en cigarr i näven och ett glas konjak på bordet, djupt försjunken i en bra bok. Det här är en bild som jag säkerligen har hämtat från filmer eller tv-program. Om jag inte minns fel sändes det en serie program på tv som var baserade på rysarnoveller av Roald Dahl, som presenterades av någon distingerad äldre herre som satt i precis ett sådant rum som jag har beskrivit.

Problemet med en sådan vision, förutom det uppenbara, är att om jag satt i den där fåtöljen så skulle jag ju bara se den del av vardagsrummet som inte är ett mysigt bibliotek. Det är lite samma problem som jag har när jag sitter i min sportbil, iförd hatt och solglasögon. Jag kan ju inte se mig själv utifrån, hur cool jag ser ut. I och för sig kanske det är bäst så, i mitt eget sinne är jag James Bond men såg jag mig med andras ögon kanske tankarna mer skulle gå åt Roger Rabbit-hållet. Alla dom där fantasierna jag har håller sällan för en närmare granskning, samma sak gällde den jag hade igår. Jag har verkligen rannsakat mitt minne men jag kan bara komma på ett enda tillfälle i mitt liv då jag har levt upp till det där. Det var på Nürburgring, jag bodde på ett flott hotell som hade ett rökrum i engelsk stil, komplett med ett massivt urval av cigarrer och konjak. Jag satt där en timme, rökte en cigarr och drack en konjak och det blev inte mer än så. Alla andra gånger, och dom är åtskilliga, har mina försök att dricka måttligt lett till betydligt större mängder än planerat. Så vem försöker han lura, demonen? Måste vara dum i huvvet, den.

"Jag har ett hål i mitt liv där drickandet brukade vara". Fritt översatt från en film jag såg nyligen är det där ett citat som passar rätt bra in på mig själv. Jag har ett gott liv, ibland känns det oförtjänt gott, men fortfarande efter all den här tiden känns det ibland som om något fattas, något viktigt. Och drickandet var ju viktigt för mig, så hålet är stort och djupt. Jag gör mitt bästa för att fylla igen det men fortfarande känns det ibland som om jag bara har lyckats täcka botten med ett tunt lager. Och det är väl naturligt antar jag, i stora delar av mitt liv har jag grävt med stor frenesi, vem är jag att tro att jag kan fylla igen det på bara ett drygt halvår? Så jag får nog räkna med att fortsätta skyffla under lång tid framöver; tyvärr måste man ju stå rätt nära kanten när man gör det så jag får akta mig noga för att trilla i.

Ha en bra dag allihop!

AlkoDHyperD

Jag som är hyperaktiv, tränar två pass om dagen, jobbar, har en massa barn och andra fritidsaktiviteter, har inga problem att fylla mina timmar. Ändå kan det uppstå ett hål, eller tomrum, mitt i alltihop. Är det en tankevurpa? Hålet kanske inte finns utan är en känsla. Hur fyller man en känsla? Nej, att stanna upp och hitta den där känslan som kan upplevas som ett hål. Närma sig istället för att fylla igen. Betrakta hålet. Fylla ett hål kan ju vara att undvika det, inte vilja ha det. Och det är när behovet att fylla hålet uppstår som suget sätter in.
Tänk dig själv. På vilket sätt fyller du det när du dricker alkohol? Den enda skillnaden för mig är att jag gör allt som jag brukar, eller till och med mindre, men med en annan känsla, frånvaro av känsla kan man säga. Hålet finns alltså inte på riktigt utan är en upplevelse.
Hur ser ditt hål ut Heueh?

heueh

och det ville nog inte jag heller. Temperaturen har varit på plus-sidan ett tag nu, så vägarna är täckta av is med lite vatten ovanpå. Till och med med dubbar under skorna får man gå försiktigt. Hunden tycker inte om att bli blöt om tassarna så för hans del kunde det ju lika gärna vara, men ut måste vi ju, så vi halkade iväg i sakta mak. Hela tiden ville hunden vända och gå hem igen, var tionde meter tjatade han så jag hade svårt att samla tankarna; det blev inte det vanliga filosoferandet som jag brukar ägna mig åt. Det är inget bra sätt att börja min dag på, det vet jag sedan tidigare, för det första kom vi aldrig så långt att han gjorde ifrån sig, så nu kommer jag troligen bli tvungen att gå en sväng till när det börjar trycka på, för det andra har jag ingen idé vad jag ska skriva om och för det tredje så kommer jag att känna att något fattas under dagen. Ungefär som en löpare som får en dålig start; han må fullfölja loppet men chanserna att fira vid målgången är diminutiva.

Även i andra avseenden ser det ut att bli en jobbig dag. Man har anbefallt min närvaro i USA, och det med omedelbar verkan så om jag inte kan slingra mig ur det, eller om problemen på något mirakulöst sätt löser sig av sig själva, så lär jag sitta på ett plan i morgon. På grund av tidsskillnaden får jag inte definitivt besked förrän i eftermiddag så nu brottas jag med ett planeringsdilemma: ska jag boka av mina möten den här veckan eller ska jag inte? Jag har sett det förut, de här amerikanska kunderna har så bråttom, så bråttom, ända tills de får veta vad det kommer att kosta. Då plötsligt kan dom tänka sig att försöka själva först. Så än vet jag ingenting. Och här sitter jag och skriver medans tankarna spretar åt alla håll så det lär inte bli annat än svammel och så kan vi ju inte ha det, så jag slutar här och återkommer i morgon.

Ha en fin dag!

även denna dag med fruset is-slask och struliga kunder. Hos mig ligger ett tunt snötäcke över grågrön barmark och brunsvarta höstlöv. Hala sådana. I vår familj hålls vi med katt, ett självständigt djur som går in och ut enbart med hjälp att öppna och stänga dörren som bistånd av oss tvåbeningar. Men han kräver god service. Högljutt!
För övrigt så kan vi ha det lite hur-som-helst här.... mitt i svamlet kan det glänsa till. Om inte för dig så för nån annan.
Ha en fin dag! / mt

Levande

Antingen blir det en skitvecka i USA eller så blir det en härlig vecka hemma, lite lotteri med goda vinstchanser.
Alltid lika bra att läsa dina ord, ha en fin dag i halkan

Hoppas du är i USA och att du inte halkat omkull och skadat dig. Gillar ditt filosoferande härinne. Och nu vet jag att det inlägget kommer att få många att sucka av lättnad eftersom det kommer ung så dags som du brukar skriva. Hoppas du hittar tillbaka till tangentbordet snabbt. Vi saknar dig.
Inser nu att jag tog fel på dag och att du ju skrev igår... jaja, så kan det gå. Hoppas hitta nåt att läsa snart.

heueh

Det har kommit ett par centimeter under natten och det snöar fortfarande. Snön är så där lagom blöt för att fästa på isen under så halkan är borta och knarrandet under fötterna är tillbaka. Skönt tycker jag. Annars blev dagen igår inte av det angenäma slaget; jag tillbringade morgonen på muggen och fick inte i mig mer än ett par knäckemackor under dagen. Dagen innan åt jag ett par ägg som har stått i kylen sedan före jul, jag antar att det var dom som ställde till det. Måhända skulle jag ha kollat bäst-före-datumet, eller åtminstone luktat på dom innan jag åt dom, men min uppfostran är tydligen ganska djupt rotad. Min far kunde äta mat som hunden blev sjuk av, så han hade filosofin att man provar i alla fall, blir man inte sjuk så är det ok. Lätt för honom att säga. Dessutom hade vi inte så gott om pengar när jag växte upp, så inget fick gå till spillo. Än idag sörjer jag varje matrest jag slänger.

Jag kände också en slags sorg över att inte ha tillgång till min vanliga universalmedicin i går, den som jag alltid har tagit till vid sådana här tillfällen. Jag är nog lite av en hypokondriker ändå, igår fick jag för mig att jag var på väg att få en hjärtattack. Jag tycker inte om att vara sjuk och nykter samtidigt, en sjukdom är så oförutsägbar; man vet inte hur lång tid det kommer att ta, eller om man kommer att bli värre innan man blir bättre, eller om man överhuvud taget kommer att överleva. En bakfylla är oftast värre än själva sjukdomen, men den vet jag i alla fall exakt hur den kommer att förlöpa och hur länge den kommer att sitta i. Plus att den maskerar sjukdomen under ett täcke av välbekant misär. Men igår sökte jag i stället på nätet efter andra kurer, men de inbegrep alla ingredienser som jag inte hade hemma. Och att åka till affären var uteslutet.

Inte för att jag inte kunde utan för att det skulle kunna bli alltför pinsamt. Att grön i ansiktet och lätt framåtböjd stappla omkring bland hyllorna drar till sig uppmärksamhet och det hatar jag. Jag tillhör de där sortens människor som skulle kunna ligga på gatan med ett stort hål i magen och ändå hävda att jag är ok, bara gå iväg, jag klarar mig, allt är lugnt. Jag minns den gången då jag bröt fotleden mitt ute i ingenstans. Jag var ute och vandrade och klev ner i ett hål i marken, med olyckligt resultat. Jag satt och funderade en kvart innan jag ringde 112 och frågade hur dom låg till; hade dom inget annat för sig så kanske dom kunde komma ut och ta en titt? Men så ändrade jag mig, jag ville nog fundera på saken ett tag till. Efter ytterligare en halvtimme av fruktlösa försök att ta mig tillbaka till bilen på egen hand så ringde jag igen. Hela resan in till sjukhuset oroade jag mig i första hand för om det verkligen var ett benbrott. Tänk om det bara var en stukning? Tänk om jag hade dragit igång hela denna apparat för ingenting? Jag kände mig faktiskt lättad när läkaren konstaterade att fotleden faktiskt var bruten, på tre ställen. Så igår nöjde jag mig med att tiga och lida och si! idag mår jag mycket bättre.

Dagen slutade förresten med att USA-resan blev uppskjuten, halleluja, de backade mycket riktigt när dom insåg vad det skulle kosta. Jag ska fortfarande dit, men jag åker nog först på lördag; biljetterna är billigare då. Och jag ställde in mina möten, så precis som du sade Levande får jag en lugn och skön vecka hemma. Inte illa.

Ha en härlig dag allihop!

Levande

Njut av dina dagar, men låt bli att äta dålig mat.
Ha en fin dag

heueh

har blivit slarviga på senare år tycker jag. Nu är jag visserligen en sur gammal gubbe, men jag dristar mig ändå tycka att stavning, grammatik och satsbyggnad är viktiga grundstenar i allt skrivande. Jag vet att de flesta tidningar brottas med ekonomiska problem och att personalen har en betydligt större arbetsbörda än tidigare, men jag kan ändå tycka att yrkeshedern borde leda till lite bättre resultat än det jag ser i många av de tidningar jag läser. Samma sak med faktakollandet; Wikipedia är jättebra men inte en hundraprocentig källa till vederhäftiga fakta. Igår läste jag en notis i en respekterad tidskrift där man säger att " en färsk svensk uppföljningsstudie redovisar resultatet för 201 alkoholberoende patienter som påbörjade behandling för två och ett halvt år sedan". Vidare skriver man att av de som valde total avhållsamhet som mål lyckades 90% medans bara 50% av de som valde måttfullhet som mål lyckades. Ingen källhänvisning eller redovisning av hur studien har gått till. Jag är ingen Google-matador så jag har inte lyckats hitta den här studien, kanske någon av våra internet-rävar kan det?

Det här är ju sensationella resultat som borde pryda varenda löpsedel överallt i hela landet. Vad är det för fantastisk behandling som lyckas få 90% av de alkoholister som går den att bli nyktra och, minst lika fantastiskt, förvandla 50% av patienterna till måttfulla drinkare? I förlängningen skulle det ju innebära att de som misslyckats med att bli måttfulla går behandlingen igen med nytt fokus och även dom blir helt rena. Tänka sig, på bara några år skulle vi ju praktiskt taget kunna utrota alkoholismen i Sverige! Men allt det blev var en liten notis i en tidskrift och jag tillåter mig tvivla på vederhäftigheten i rapporteringen. Så, i modern medias anda ska jag göra ett totalt ogrundat uttalande, helt utan referens till några fakta, och påstå att maximalt hälften av de alkoholister som har gått behandling fortfarande har en obruten nykterhet efter tre år. Men visst, jag kan ha fel, kanske bryr sig samhället så lite om oss alkisar att inte ens en behandling med en nittioprocentig framgångsfaktor får några resurser.

Nåväl, som sagt är jag vad jänkarna kallar "grammar-nazi" vilken är en av anledningarna till att jag aldrig skulle kunna bli låtskrivare, där måste man ju kunna tillåta sig att vara lite kreativ med språket. En annan konsekvens är att mina sms blir tämligen långa, jag vägrar använda de ofta svårtydda förkortningar som är så vanliga nuförtiden. Lol till exempel; jag undrar hur många som de facto sitter och gapskrattar när dom skriver det? Nej, personligen anser jag att det språkbruk som snart verkar kunna bli förhärskande i media och i personlig kommunikation är byggt på lathet och leder till förkortningar även i tankeverksamheten hos de som utövar det. Hoppas jag inte har upprört någon, i så fall: SAT, NBD, LY, .02

Ha en fin dag!

istället, med en behandlingsform där de som bara vill ha måttligt med cancer lyckats till 50% och de som vill tillfriskna helt lyckats till 90%, ja då hade det varit stora rubriker. Hade det dessutom varit nya mediciner inblandade i behandlingsprocessen, hade kanske t.o.m. nobelpris kommit i åtanke.

heueh

landar snart i Sydafrika. Det är början på hans livs första stora äventyr, han ska under sex månader resa jorden runt. Han är i min ålder och har bara varit utanför Sverige ett par gånger i sitt liv och då har det handlat om charterresor med reseledare, helpension, guidade utflykter och hela konkarongen. Dessutom har han ett fysiskt handikapp som gör hans vardag lite besvärlig ibland. Han har då och då sagt att han tycker att hans liv hittills har varit förutsägbart och lite enahanda, han tycker att han inte har åstadkommit något. Så det hade väl varit lätt hänt att han, nu när ålderskrämporna börjar sätta in, hade satt sig ner och tyckt synd om sig själv. I stället han han sagt upp sin lägenhet, sålt de flesta av sina tillhörigheter, magasinerat resten och gett sig ut i världen.

För att hålla kostnaderna nere kommer han att jobba som volontär då och då. På det sättet får han lära känna folk och kultur mycket närmre, han kommer ju att bo i lokala familjer och jobba med lokalbefolkningen, med sådant som är viktigt just där och då. Jag har alltid föreställt mig volontärarbete som ett gäng svettiga människor som står ute i djungeln någonstans och bygger hyddor och hackar i jorden med primitiva redskap, men uppenbarligen är det mycket mer än så. På hans första stopp i Sydafrika ska han vara assisterande tränare åt ett surfingteam sammansatt av ungdomar som har varierande typer av sociala och personliga problem. Jag måste säga att beundrar honom, jag är osäker på om jag själv skulle våga ge mig på att ta ett så stort steg för att förändra mitt liv. Det är väl en sak att flytta norröver och köpa en snöplog men att sälja nästan allt man äger och ge sig ut i världen, nja, jag vet inte...

Jag går ofta ut på balkongen och röker, för det mesta har jag hunden vid min sida men ibland har han bara inte lust. Det kan vara för att det regnar eller att han tycker han har annat för sig, men han verkar se det som sin plikt att hålla mig sällskap. Det är ganska uppenbart, för när jag är där ute ensam kan jag se honom stå och kika runt ett hörn på mig. Jag ser bara halva ansiktet; ena ögat och ena örat, han smyger lite och hoppas nog att jag inte ska upptäcka honom. Om han blir medveten om att jag har sett honom så suckar han och kommer fram till dörren och sätter sig pliktskyldigast bredvid mig. Och då får jag naturligtvis dåligt samvete och suger i mig cigarretten som om det handlade om en tävling. Jag ser fram emot våren då jag kan sitta i trädgården, ha dörren öppen och låta hunden göra vad han vill.

Ha en bra dag allihop!

heueh

om ärlighet som fick igång tankeverksamheten hos mig. Ärlighet är för mig grundbulten i min nykterhet, men jag kunde ändå inte skriva att jag säkert skulle vara helt ärlig här inne om jag planerade ett återfall. Om jag var mitt inne i ett återfall skulle jag ju bara dra mig bort, läsa kanske men absolut inte skriva, det här handlar om de där dagarna innan. För mig finns det två olika sorter, dels är det de där återfallen som kommer som ett pärlband med kort tids nykterhet emellan, de som man kanske inte ens ska kalla återfall; mer som att vara på ett stormande hav, ibland är man på en vågtopp med skummet yrande runt öronen och vinden som sliter i håret, ibland är man i en vågdal där det är lite lugnare, men det är ändå bara tillfälligt; man är snart uppe i stormens raseri igen. Sedan finns det den andra sorten, de återfall jag har tagit efter en lång tids nykterhet: tre månader eller mer.

I de fallen vill jag nog påstå att det handlar om planering. De börjar inte så, det är ofta bara en vag känsla långt bak i mitt sinne, en känsla av att något fattas, att jag vill ha något mer, en slags rastlöshet som jag inte får utlopp för. Så börjar det, ungefär som om man sitter i en av de bakre berg-och-dal banevagnarna när tåget åker över det där första krönet. Man märker att farten ökar men man är inte riktigt i den första branta backen än. Så, någonstans längs vägen, ofta ett par dagar innan återfallet är ett faktum, förvandlas jag till Mr Hyde, då finns ingen återvändo, alla ingredienserna till den giftiga soppan finns där och allt jag behöver tillsätta är alkohol. I det läget vill jag helt enkelt inte bli stoppad, precis som Linus skriver i NT's tråd. Även om det är ett par dagar kvar tills jag börjar dricka är jag ändå mitt i återfallet, jag behöver inte ens ljuga, allt jag gör är att dölja sanningen för mig själv och min omgivning.

Det är en av anledningarna, kanske den viktigaste, till att jag skriver här varje dag. Jag försöker sätta mina tankar och känslor på pränt i förhoppning att jag ska upptäcka vart jag är på väg medans jag fortfarande har en gnutta förnuft kvar. Ofta blir det ju mest bara svammel om ditten och datten, men det har ändå en funktion, jag får en bäring på vart jag är på väg. Innan jag rullar över det där krönet på väg ner mot avgrunden är jag helt ärlig i det jag skriver och det är just nu mitt enda försvar. Jag stortrivs med mitt liv som nykter och jag är säker på att det bästa sättet för mig att få behålla det är att skriva, oavsett om jag har något att skriva om eller inte.

Ha en härlig fredag allihop!

Levande

Jag befinner mig lite där i tanken, så läst igenom min tråd och följt er här några dagar.
Vi är ett konstigt släkte när det är som bäst, hämtar spöket styrka och man är beredd att slänga bort allt igen
I dag berör dina ord mer än vanligt, tack för dem och ha en riktigt fin dag

heueh

kan förstöra ett helt företag. Jag åker till USA idag och ska bland annat besöka just ett sådant företag. Jag har haft affärer med det här bolaget i över tjugo år och det har alltid varit en gåta för mig hur dom lyckats tjäna tillräckligt med pengar för att hålla sig flytande. Företaget genomsyras av en "varför bry sig"-attityd och är väldigt frustrerande att besöka. Ingen är intresserad av att lära sig något nytt, det verkar som om de flesta bara sitter av tiden för att kunna hämta ut sin lön i slutet av veckan och gå hem. Så fort dom får minsta problem så ringer dom oss och vill att vi ska komma dit och fixa, och det handlar undantagslöst om enkla saker, ungefär som om man lät bogsera bilen till verkstaden för att bensinen började ta slut. Tack och lov betalar dom våra skyhöga räkningar i alla fall, det är annars en vanlig inställning bland jänkare att vad dom än ställer till med så ska någon annan både fixa det och betala. Se bara på Trump och hans mur, det må verka löjeväckande för oss men för en hel massa amerikaner är det fullständigt logiskt.

Det kan vara en skröna, men jag har läst någonstans att i Kina och Japan är det cheferna som får gå först om ett företag går dåligt. Nu ska jag väl inte kasta sten i glashus, men jag tycker det är en bra princip; personligen tror jag att jag skulle må så mycket bättre av att ta ett steg tillbaka i karriären och hamna på en position jag behärskar än att hålla fast vid ett jobb jag vet att jag inte riktigt klarar av. Dessutom är det ju logiskt; de anställda kan ju inte göra mer än sitt bästa på de arbetsuppgifter de har fått order att utföra. Ändå är det ju alltför ofta deras jobb som ryker. Se bara på Facit: chefer som höll fast vid att tillverka mekaniska räknemaskiner i en värld som snabbt var på väg att bli elektronisk lyckades radera ut 8000 jobb. Jag hade säkert inte kunnat göra det bättre men jag är i alla fall expert på att vara efterklok.

Jag har själv målat in mig i det hörnet mer än en gång. Jag hade helt anammat principen att man kan göra precis vad som helst om man bara är beredd att jobba hårt och mycket och fick för mig att jag skulle bli designer. Jag skulle minsann åstadkomma fantastiska saker, vackra möbler, glassiga armbandsur, kanske till och med en häftig bil. Jag tog på mig att designa en serie kosmetika-fodral och misslyckades kapitalt. Det visade sig att jag hade bara inte det sinne för form, färg och proportioner som krävdes. Det ledde till att jag mådde uselt och tog ett hejdundrande återfall efter lång tids nykterhet. En annan gång fick jag för mig att bli videofilmare, även det ledde till en bottennotering för självförtroendet och, självklart, ett återfall. Skomakare, bliv vid din läst sägs det ju, och det äger nog sin riktighet.

Ha en bra dag!

Ha det bra även i USA! Berätta vad du ser, känner, tänker... under din resa och efteråt! Jag vill veta, jag som sitter här instängd i småstaden Stockholm!

När du Hueuh pratar om företaget i USA.... kommer jag osökt att tänka på hur vården i vårt land fungerar. – Vården i vårt land är bra! Den bästa i världar vi lever i ju! Men... det finns ett men. Jag lade in mig för x antal år sedan på Capio Maria efter att ha blivit gravt felbehandlad av en av deras nytillkomna läkare (han jobbar inte där längre....) Resten är historia, men ändå inte. Tydligen. Jag träffade chefsläkaren där vid ett par tillfällen. Han var uppenbart orolig över vad jag skulle kunna tänkas meddela om min vistelse där. Ja, den kunde lämna mycket till övrigt. Missbrukarvården är....speciell. Finns en del jag kunde berätta. Återkommer.