Det är nu tredje gången jag startar en tråd här inne, haft två olika alias men återgår till det första för det beskriver bäst hur jag känner mig; Skamsen. Det var för flera år sedan jag gick med här då under det namnet. Har ju reflekterat länge över mitt förhållande till alkohol.
Jag har tappat kontrollen över mitt drickande - igen. Kan ha nyktra perioder men så faller jag. Jag dricker i smyg. Jag kan ö h t inte ha alkohol hemma och ändå så är det jag som köper hem för mitt smygsupande. Min familj vet om mitt problem men jag fortsätter dricka bakom deras rygg. Skäms något så oerhört när jag nu skriver detta till er och till mig själv men behöver vara ärlig nånstans för att stå ut med mig själv..
Känner sånt förakt för mig själv, att jag gör detta, jaa...varför gör jag det? Har ingenting att skylla på, har alla förutsättningar att ha ett bra liv, finns ingen beroendeproblamatik i släkten, inget våld, inga missförhållanden. Vi har det vanligt och bra och ändå...jag smygsuper!!
Eftersom jag av olika skäl inte vill gå till vårdgivare är detta forum det enda ställe jag hittat som stöd. Men nu har jag även undvikit formumet eftersom jag släppt allt i mitt senaste återfall. Har druckit oerhörda mängder de senaste 3 månaderna. Och jag måste sätta stopp nu för kroppen tar stryk av alkoholen.
Att sätta mål och delmål är jätteviktigt men jag är rädd för att sätta upp för höga mål, känner mig själv rätt bra numera och höga mål tenderar att bli just för stora. En dag i taget är ett bra delmål, en nykter dag i taget. Jag började så förra gången och det funkade så länge som jag faktiskt förde dagbok här inne och fick se svart på vitt vilken kamp nykterheten är för mig.
Mitt första delmål är att rapportera här inne varje dag hur det går från och med idag och en vecka fram. Jag tänker skriva ärligt och vill någon av er hänga på och stötta mig skulle jag bli oerhört tacksam. Är nu bara så rädd och ledsen, känner mig oerhört ensam då jag druckit i smyg vilket ju innebär att jag ljugit för min familj och målat in mig i ett hörn av lögner, alkohol och ensamhet. Vill komma ut därifrån, vill kunna se min familj i ögonen utan skam och utan rädsla. Märker de att jag har druckit?? Jag vill kunna stå för det jag gör. Alkoholen leder till att jag blir en person jag inte vill vara, en som ljuger och bedrar.
Ja, jag kan hålla på hur länge som helst med att lista alkoholens negativa sidor. Skäms något så fruktansvärt när jag tänker på vad jag gör/gjort och vad det leder/lett till. Jag vill understryka att jag INTE tycker synd om mig själv, jag skäms!
Idag har jag tagit en klunk alkohol då jag drack för mycket igår igen, en s k liten återställare. Har sällan gjort så och den rann nerför strupen som brännande skam. Vad håller jag på med!?!? Men nu är det stopp för idag. Läser massor om alkoholens skadeverkan på kroppen. Alkohol skulle aldrig legaliseras som drog om nån hittade på den idag. Alkoholism är dock en demokratisk sjukdom, den kan drabba oss alla oavsett kön, ras, klasstillhörighet, ekonomisk situation...nu har den "drabbat" mig. Jag erkänner och inser ju det. Jag skjuter undan alla tankar som far i huvudet nu på "ska jag aldrig kunna ta ett glas vin mer", "måste jag vara helt nykter", osv osv. Jag klarar endast en dag i taget. En dag utan alkohol. Börjar nu och skriver en not senare framåt kvällen.
Har läst så många av er andras trådar, läste om någon som firade 7 månader utan alkohol. Gläds med er, vill också kunna skriva så en dag...ni inspirerar mig, ni som lyckats komma så långt fram!

Jajamän, klart jag känner igen begäret efter det salta. Inte det söta. Och ökat begär efter mat och snacks. Hopplöst! Såg på morgon-tv om yoga i helgen. Såg skönt ut. Kanske dags att börja med nåt sånt. Själen behöver vila och alkohol funkar inte alls till det.
Ta hand om dig! Och jobba inte för två nu. Det går att säga stopp, men ack så svårt!

Sundare

Stena mig till döds.
Häng mig!
Familjen kom på mig idag när återfallet var ett faktum. Autopiloten tog över förståndet. Gick till bolaget och...blev påkommen.
Skam är en underdrift. Vill bara dö o funderar t o m på vägar dit. Barnen har ringt släktingar o berättat hur det är med mig. Vet inte hur jag ska klara möta morgondagen

Vi vill inte stena dig till döds. Det finns heller ingen här inne som kan kasta den första stenen!

Men vad hände där, undrar jag?
Nån som såg dig när du knatade in på SB?
Vad tog din hjärna för avstickare, var det bara ett ryck?
Sådana får jag med och det är dom jag måste passa
mig för hela tiden.

Att barnen ringer förstår jag att det känns oerhört tungt.
Men det är deras frustration att dom inte vet
hur dom ska hantera situationen. Men det är kärlek och
oro i grunden.

Du skrev att du kommer få mer jobb nu när din kollega
slutar, fundera på om det är en bra ide?
Känns mer som att en "time-out" från allt skulle
hjälpa dig mer.

Kram Sundare. Fina människa.

Hej Sundare
Du är på väg emot ett bättre liv.
Men kanske du bör fundera på att göra något riktigt skarpt mot spriten. Eventuellt ta en behandling. Jag skriver detta trots att jag är skeptisk mot många behandlingshem men man får vila där. Och tid att bearbeta sina problem.
Men oavsett detta, fortsätt att kämpa. Du är på rätt väg och dina återfall har inte varit alltför kraftiga.
Sköt om dig så gott det går. Jag känner dig som en själsfrände och en vän som det är gott att tänka på.
Vänligen
Ikaros

Lider med dig, men jorden går inte under. Du försöker, gör ditt bästa och det är svårt att hålka evig nykterhet. Men du kan både lova och hålla att göra fler sunda val än osunda. Det klarar du och då slipper du dö av skam när det inte funkar. Kom ihåg alla nyktra dagar du har samlat ihop. Inte så att de ska acceptera att du är full, men mer att de ska förstå att det inte alltid funkar och att din ambition är att få det att funka. Trägen vinner tror jag verkligen. Men jag är i din sits, jag med. Tycker du att jag ska stenas, skjutas, eller tycker du att man kan ha lite förståelse för att det inte alltid går så bra? Du är Sundare nu, glöm inte det! Kramar!

Sundare

Ringde min alkoholterapeut och berättade om gårdagen. Att jag efter tre vita veckor gått raka vägen till SB och köpt en flaska sprit och att maken avslöjade mig och även berättade detta för barnen. Hon ser sig nu tvungen att göra en orosanmälan för min yngsta dotter som är 16 år. Jag har stått emot detta då jag typ känner allt och alla inom socialtjänst och vård i regionen genom mitt arbete. Men hon kan inte göra annat då lagstiftningen finns och viktigare än mig är nu dottern.
Sedan ska jag fundera över Antabus tyckte behandlaren. Fasar då alla kontakter jag tar är att blotta min svaghet för folk som vet vem jag är. Tänk om jag bara jobbar med något annat, då hade jag nog tagit hjälp utifrån tidigare faktiskt.
Allt känns så overkligt, är detta verkligen jag, verkligen mitt liv som gått så här illa, så helt fel? Hur blev det så här? Självmedicinering, men sen då?
Familjen är så besviken, mitt agerande förstör ju för alla, jag raserar och förstör, typ ödelägger allt. Skammen ger mig tankar på att få slippa leva. I söndags kvittrade min dotter och uttalade högt hur stolt hon var över vår familj som "inte är som andra". Nu har jag förstört allting.
Är på jobbet men som ni förstår klarar jag inte jobbet - med döende och svårt sjuka patienter - särskilt bra. Min egen ångest håller på att kväva mig.

Sundare börjar med en kram och säger igen att jag förstår.

Men din sjukdom börjar få stora konsekvenser.

Läs detta utan pekpinnar, det är från kvinna till kvinna och en mamma till en annan mamma.

Jag känner att du borde (Jag vill skriva MÅSTE men gillar inte ordet) ta en läkarkontakt.
Därifrån reda ut vad som är bäst för just dig.
Jag vill inte skrämma dig men för din egen och familjens skull ta hjälp! Ta all hjälp
du kan få. Du måste ta tag i detta nu. Sjukdomen, är progressiv, det vet du.
Stoppa NU Sundare innan du brakar igenom totalt. Jag hatar att skriva att
jag ser det komma. Du reder inte ut detta själv. Sjukdomen är för långt framskriden.

Jobbet? Ja. Det är ett jobb. Få arbetsplatser vänder ryggen till när man har dessa problem.
Familjen. Ja det är din älskade familj. Dom är viktigast. Jag vet att du är en bra varm mamma som har
dina barn i första rummet. Jag läser det när du skriver.

Det är inte dig felet ligger hos det är sjukdomen. Unga människor har svårt att förstå hur komplicerat det är.
I deras värld: bland annat min egen dotter - för dom är det så enkelt. Min dotter säger: Det är väl bara att strunta i
att dricka? Hur förklarar man för en ung människa? Tilliten kommer igen, men det tar tid. Men det går att bygga upp.

Du har ju även rätt att söka hjälp utanför din kommun, du kan ha låsta journaler.
Gör vad som helst bara du kommer under läkarvård.
Du måste för din egen skull och din familj.

Och glöm aldrig - Du är ändå du och du är barnens mamma.

Sundare

Jag kommer ringa Beroendemottagningen imorgon och boka tid till läkare. Inser att jag måste ha mer hjälp. Jag bor i en liten håla ett par mil utanför en större sjukhusstad så jag kommer vända mig till den centrala beroendemottagningen, inte den geografiskt mest nära mig.
Har berättat för min bror, som grät och var chockad men ville finnas där oftare för mig nu. Jag gråter när jag skriver detta.
Han fann stöd i att tänka att det är en sjukdom. Jag måste för att överleva med mig själv nu tänka ATT det ÄR en sjukdom, inte ett beteendeproblem. Går under av skam isf...
Nu måste jag rusa till ett akutärende. Hjärtat känns som en handgranat.

Du har inget att skämmas för. Absolut inget.

Här inne är vi alla i samma situation.
Vi är alla alkoholberoende. Vi är alla drabbade av denna skit.
Vi har alla gjort bort oss, supit nere oss och vi har svikit våra närmaste.
Vi har oroat dom, förnekat, ljugit.
Och man ljuger och smyger med det för att man inte vill såra dom man älskar allra mest.
Man vill skydda.

Om du ser på oss, tycker du att vi ska skämmas?
Om svaret är nej, varför ska då du själv göra det?

Jag tror snarare på att du kommer gå under av A och inte av skam om du inte bryter nu.
Jag ser isberget komma mot dig. Jag är oroad men jag vet och tror att om du bara får mer hjälp
lär dig att vara öppen om ditt beroende så klarar du det.

Och det blir lättare med hjälp, det är fortfarande inte lätt, jobbet måste man göra själv, men
lite mindre ansträngning är det.

Jag vill att du skall veta att jag håller med om allt som MM skriver.
Din skam önskar jag lyfta av dig men vet att det inte går. Din brors reaktion är något att ta fasta på. Där finns tydligen flera som älskar dig och är beredda att hjälpa.
Som MM skriver har de flesta här inne upplevt det som du nu upplever och än värre saker också. Vi finns här för dig!
vänligen
Ikaros

Sundare

Jag har haft en helvetesdag och det ska nog göra exakt så här ont för att jag ska vakna upp innan isberget krossar mig.
Jag har en fantastisk familj inklusive nu också bror som träder fram när han vet hur det är fatt.
Haft ett par samtal med beroendeterapeuten idag och vi går igenom vad jag behöver göra. Ringer beroende imorgon och samlar in lite fakta för att kunna ta nästa steg.
Mina två senaste återfall - igår inkluderat då jag inte drack men tänkte dricka och köpte en flaska sprit även om jag sedan bara hällde ut den så räknas det som ett återfall. Nå, dessa två fall har varit från mycket hög höjd eller snarare ner till ett väldigt mörkt djup. Så oerhört mörkt, sån bottenlös botten. Att inte min man slänger ut mig är ett under. Känner mig tacksam men fullkomligt värdelös. Skammen är som fastväxt i mitt hjärta.
Jag är sjuk, beroendesjuk, sjuk i alkoholberoendet. Min bror tänkte på sjukdom för att få ihop detta överhuvudtaget. Jag? Syrran? Alkoholist? Hurdå?
MM, du skriver att det är en progressiv sjukdom och jag vet hur rätt du har i det...Fruktansvärt väldigt mycket är det.
Ikaros, du skriver att jag inte är ensam i mina upplevelser, inte bland oss här inne. Jag vet och finner lite stöd i det trots allt. Att här finns ni som vet för ni har varit med om liknande saker. Liknande skam och tillkortakommanden. Värre än så här vill jag aldrig nå, aldrig värre än detta. Min maxgräns är nådd. Och definitivt min familjs!

Det är kanonbra grund inför imorgon, när du ska ringa. Du ringer inte med A-ångest, du ringer inte bakfull. Du ringer nykter och vaken med 3 vita veckor.
Tänk vad helt åt helvete detta hade kunnat gå om du hade fått i dig spriten i flaskan. Du hann inte dricka upp den. Väldigt bra!
Hade du hunnit dricka ur flaskan hade konsekvenserna blivit ännu större, det är jag övertygad om.

Ibland finns det kanske något som stoppar oss?
Som räddar oss innan isberget krossar oss....

AlkoDHyperD

Du hade sprit och valde att hälla ut den. Det är att hälla i sig sprit som är återfall, inte att hälla ut den. Hälla ut sprit är en stor jävla SEGER!
Tror aldrig jag skulle klarat det.
Håller tummarna för att du blir väl mött på beroendecentrum.

Sundare

Beroendemottagningen har bara en tim telefontid idag och jag kom inte fram. Får försöka på nytt imorgon då de har telefonen öppen 2,5 tim.
Livet gav mig en natts djup, tung sömn. Sömn är läkande för mig, lite för mycket till och med. Vintertid går jag i ide och utöver jobbet så är det inte mycket mer jag orkar. Jobba, sova, äta. Man kan hålla sig för skratt för mindre, en depressiv tillvaro som jag kommer ur när vårsolen är ett faktum och det går att sitta på farstutrappen med en kopp kaffe, klappa katten och se hur rosenbusken invid husväggen knoppas och växer dag för dag.
Kom till jobbet som en dränkt katt, blötsnö i storlek av en gammal femkrona som vräkte över mig.
Försöker hålla tag i nuet och tillvaron, se medvetet det som finns att se och känna det som finns att känna. Utan värdering men fullt medveten. Andningen sitter envist i halsgropen men ångesten börjar lätta.
Vi har återupptagit dialogen mellan varandra i familjen och jag har en fantastisk make som vill tänka framåt med en tillfrisknande hustru vid sin sida. Barnens tillit får jag förtjäna genom att visa att jag menar allvar nu. Känslan av overklighet hänger i, läser mina egna ord här i tråden och undrar hur detta kan vara mitt liv...

Levande

Så stark du är i din strävan, tycker det var så starkt att hälla ut flaskan.
Klokt val och en stor seger för dig, kram och styrka till dig

Tredje gången gillt! Du grejar det nu tror jsg. Kanske inte spikrakt, men sakta men säkert.
Och vad skönt med en make som fortsätter framåt. Och vad skönt med dig som fortsätter framåt.

Sundare!

Har aldrig skrivit till dig men följt din kamp i tråden.

Ta all hjälp du kan få, jag, precis som du har barn, sambo och ett yrke där jag arbetar med människor och förväntas vara den som alltid tar ansvar. Jag känner verkligen med dig. Skammen, självföraktet, tankar på att inte orka finnas mer. Samtal till släktingar, vad ska jobbet och alla människor där säga?

För 10 månader sen befann jag mig där du är nu, jag tog inte hjälp och hamnade till slut på psykakuten med inläggning under en vecka.

MEN jag finns här i dag! Allt är inte fantastiskt givetvis, vissa dagar är en kamp, men jag är så tacksam att vara över på andra sidan.

Du verkar vara en så underbar person, inkännande och med ett stort hjärta.

Du klarar det här!

Du har människor nära dig som stöttar dig. Vi är många här inne som stöttar dig. Men det viktigaste är att du själv vill och önskar komma bort från a-helvetet, och du har kommit långt i den processen , och du kommer att lyckas. Du kommer att vinna kampen.

Styrkekramar!