Ångesten tar mitt liv...

Särskilt för att det är måndag önskar jag att morgonen ska vara så god som möjligt mot dig! Vi har följts åt ganska exakt sex år nu. Under en sådan tidsrymd hinner en dela mycket liv, särskilt i ett sammanhang som detta där artighetsfraser och struntprat mestadels är lagt åt sidan.
Jag har en känsla av att jag förstår nånting av saknaden du beskriver.... eller som jag läser mellan raderna. Jag tror att den (det?) kan höra både till nykterheten och till livet i det åldersspann vi befinner oss. Jag kan förstås ha helt fel.
Måndagskram <3 En bra vecka önskar jag dig! / mt

Lena72

Måndag o vill bara ge dej.....
En kram

kan vara grymt nertryckande. Jag är ju äldre än dig och har jobblivet bakom mig så det sociala den vägen är ju borta. Ensamheten efter separationen är stundom lika bedövande och jag deppar svårt de dagar som är gjorda för familjer och vänner. Alla hjärtans dag ? Jotjena. Fars dag ? Jotjena. Födelsedag ? Sisådär.... "Vänner" som åker förbi på vägen utanför utan att ta sig tid att stanna...sitter som en tagg i hjärtat.

Förra året riktade jag mig in på att göra saker som är bra för min egen skull men i år måste jag ta det lite lugnare av flera olika skäl och det är inget jag ser fram emot. Jag vill ju också att det ska hända grejer...

Det enda som är säkert i mitt liv att det blir avgjort inte bättre av att jag super till.

Jo idag känns det som om jag står på hela foten och inte på tårna.
Ligger i sängen som vanligt i veckobytet mellan söndag och måndag, och funderar på hur veckan har tett sig.
I munnen smakar det fortfarande mint efter tandkrämen, kroppen känns len efter en ganska så nyligen företagen dusch.
Skäggstubben börjar riva lite när senaste rakning skedde i fredags kväll innan vi åkte på en bjudning.
Den gången jag hade en egen hylla i kylen med min nollöl, men där värdparet hade misslyckats med två av dem.
Tog första munnen på tredje flaskan och kände en viss smak, lämnade bordet för att gå ut i hallen för att hämta mina läsglasögon trots värdparets bedyrningar om att det var alkoholfria ölsorter de köpt åt mig, treochenhalva, jomantackar...
Lämnade glaset och flaskan kvar på bordet med en bister blick, ...jamen jamen de måste ha stått fel på hyllan, jag lovar...
Ta aldrig någonting för givet, alltid dubbelkolla, men är glad att jag kan lita på mina sinnen.

Annars har helgen gått i ett, har tillbringat stora delar av den med att inhandla möbler till min brorsas lägenhet, monterat dem och fixat och donat, han är helt oförmögen att göra detta själv då han har ett gravt handikapp, fysiskt.
Släpat runt på min halvt döva morsa på snart 90 pannor på Ikea har också sina prövningar på mitt tålamod.
Hon börjar lämna över ansvaret mer på mig nu att ta hand om honom, hon förväntas inte leva så länge till säger hon rätt så ofta.
Men vem har tid för att ta hand om sina anhöriga idag egentligen, jag förväntar mig att det ansvaret ligger på kommunen.
De som inte enda ville handikappanpassa lägenheten åt honom, j..la drönare!

Ja det finns mycket att kunna irritera sig över, och jag försöker verkligen att låta bli, men ibland blir det för mycket av eländet.

Den här veckan har vi haft en inneboende hos oss, den norska familjen som vi umgicks mycket med innan de flyttade tillbaka till sitt hemland har haft sin son här, dryga 20 år precis lika gammal som min dotter.
Han har varit på uppvaktningstråt efter att ha träffat en vacker finska och de träffades igen på halva vägen var, här!
Han har festat hårt i helgen och är mycket nöjd med sin vistelse, och imorgon åker han hem med bultande hjärta.
Jo jag vet hur kärleken värker i bröstet, har själv haft distansförälskelse i unga år, det gör ont...
Man vill inte vara någon annanstans än att luft inte får träda mellan våra hudar.
Men...jag kan inget göra mer än att vara en god lyssnare och förstå vad han egentligen vill säga mellan raderna.
Kärleken gör en blind, dum och mållös, precis som den ska vara..
Jag är glad att jag inte är i samma sits, även om jag delvis skulle kunna känna att jag saknar den, pirret i magen.

Jag har varit iväg på röntgen med min lever, han gav lugnande besked och jag kände mig mindre orolig, för ett par dagar.
Det kom ett nytt brev på posten....suck!

Annars så vill jag gärna dra i handbromsen, livet rullar på lite för fort, jag hänger inte med riktigt.
Vi har umgåtts mycket med barnen och deras närmaste, och det vill jag gärna understryka, det är ibland det viktigaste vi kan göra just nu i vårat liv, avstampet till vuxenlivet är en jobbig tid, för alla.

Men jag är inte lika grinig som förra veckan, har fått sova ut lite i morse och det gjorde underverk.
Sömnen är viktig, om man slipper marisarna, annars blir det ingen vila...
..och det hade jag tänkt bättra på redan nu, sömnen och förhoppningsfullt inte mardrömmarna.

Må väl!, och skippa procenten, den är inte viktig, eller direkt omvänt viktig för vårat välmående.
Ju mindre procent alkohol, desto mer procent kvar till ett verklighetsanknytet liv, hur tufft det än kan vara.

Berra

Önskar dig en uthärdlig måndag, bästa möjliga fortsättning på arbetsveckan och i övrigt goda nyheter. Håller med om att livet rullar för fort...
Ta hand om dig på alla sätt och vis! / mt

Louise1

Hej Berra!
Jag har följt dig i över 5 år jag har dock inte skrivit själv på väldigt länge. Dina berättelser är så betydelsefulla för mig att läsa. Du ger mig hopp om att det en dag ska bli förändring även i mitt hem. Jag skulle sakna dina inlägg oerhört mycket ifall du slutade och hoppas innerligt att du fortsätter.
Kram

Louise

Tack för värmande ord, det känns bra att få en kvittens på mina roman(tiserande) vardagshändelser.

Tja vad händer?, allt och ingenting på samma gång.
En helg har förflutit då frugan varit på en tjejhelg, jag och grabben själva hemma.
Kan väl säga så här, köket är helt orört, bara köpemat vid var tillfälle, livet är för dyrbart att slösa bort utan min älskade brevid mig vid matlagningen, hon saknas mig om så bara för något dygn trots att vi varit ihop i mer än trettio år..
Jag överraskade henne med att ha hela huset nystädat, kanske en ren överlevnadsinstinkt då det fanns tydliga spår av ungkarlsbeteende utspritt över hela huset.
Och sedan var jag iväg och köpte en ny tvättmaskin då den förra brukade möta oss i hallen då den centrifugerade, stötdämparna slut och det är inte lönt på en så pass gammal och billig maskin att byta ut dem.
Efter två veckors hårdpluggande på råd & röns testlista och sedan checka av marknaden så blev det till slut en tysk strumptuggare men inte av den dyra sorten.
Den var naturligtvis slut i butiken men efter idogt letande fann jag den en bit härifrån en timme innan de stängde.
På en timme var den gamla utsliten och den nya inkopplad, och herrejesus, den hördes knappt, bara plasket av vattnet.
Så nu har den gått tre maskiner och det ser bra ut, men solkiga vita strumpor förblir....solkiga, men luktar gott!

Förresten just idag fick jag syn på årets första vårtecken, snödroppar och inte varsomhelst utan på min egna baksidan minsann.
Såg dem när jag fyllde på fågelbordet, nu börjar det pirra i kroppen, längtan efter sol och värme är obestridbar.

Annars inget speciellt att förtälja om, livet rullar på, det smakar varken surt eller sött, utan bara blaha blaha.
Har gjort en del roliga saker som förhöjt livsglädjen något, gjort den mera uthärdlig, och kanske hade den varit skit om jag inte hade gjort det lite lajbans.
Vi ska iväg i veckan igen och det ser jag fram emot, mer underhållning.

Tror nog att det ligger i var och ens intresse att vårda själen och skapa lite utrymme för glädjeämnen, kanske ännu mer när man inte har alkoholen som är en enkel genväg till glädje, om man kan hantera den vill säga.
Det ställer lite mera krav på en, lite lik en vegetarian som behöver jobba lite extra för att fullfölja sin livs övertygelse.

Jag är övertygad, alkoholen är inte till för mig, funkar för andra, men inte för mig.

Ha en trevlig vecka och ta hand om er!

Berra

...var en låt som gick som ett riktigt örhänge i början på åttiotalet.
Gruppen som sjöng den hette boomtown rats och de blev inspirerade av 16 åriga Brenda som 1979 sköt ihjäl ett antal personer på sin skola i USA, när frågan kom varför, så blev hennes svar jag gillar inte måndagar...
Okey okey jag ska erkänna att jag aldrig kommer att gå så långt, men....
Låten påminner mig en gång i veckan, och den har samtidigt en lugnande påverkan, gå inte för långt den här dagen, och gör inget överilat...

Helgen som har gått har varit till full belåtenhet, jag och frugan har gjort en massa grejer, både planerade och impulsiva saker.
Och ändå har vi hunnit njutit av våran tid, kanske mest pga av den tidiga vårsolen som spritt lite glädje i våra sinnen.
Otroligt vad lite solsken kan göra med humöret egentligen.
Vi hade ingenting planerat idag, jag skulle få sovmorgon lovade frugan mig, men jag var först att vakna ändå.
Barnen kom och åt frukost med oss och morgonen blev riktigt hejdundrande bra.
Tvättmaskinen har gått i skift och snart är det bara disktrasan kvar som inte ha fått sig en omgång, allt är rent och doftar härligt av sköljmedel.

Vi var också först med att fixa till baksidan i området, fyra timmar med högtryckstvätten spolade rent alla utemöbler och trallar.
Gamla bruna intorkade löv fanns kvar som ett märke på nya tralldelen trots att jag spolat bort den helt, en vinter av förruttnelse hade missfärgat ytan på virket.
Borta är hundskiten efter dotterns jyckar, några fastfrusna i isen med med lite frenesi flög de iväg ut över gräsmattan, gödning tänkte jag trots att snön låg kvar på stora delar av den, men först var vi i alla fall.
Längtan efter att få sitta i solen är oerhört stark, det bästa med hela senvintern.
Sittdynorna får vi vänta lite med, så att de inte möglar och får svarta prickar, hammocktaket gick en vända i tvättmaskinen men den förblev allt lite solkig ändå, antingen det eller söndertvättad.
Men nu är vi förberedda på våren, det som återstår är trädgården men då måste snön få smälta bort först.
Så den får vänta några veckor till så att tjälen hinner gå ur marken, krattning, gödning, lite gräsfrön och klippa bort lite döda växtdelar, sen så får det börja spira ordentligt.
Maj Juni är mina favoritmånader, då växer det som bäst i marken, en tillväxttid som gör åtminstone mitt sinne lite gladare.
..och man kan se fram emot en hel sommar med sol och värme, dit längtar jag till!

En helg med mycken möten mellan olika personer, upprätt kontakterna med vänner, och så mellon förståss.
Inte vann rätt låt, men det blev bra ändå, vi kommer ha en stor chans i den internationella tävlingen.
Den här helgen gav mig massor av ny energi, istället för bakfylleångest, svettiga lakan och ett surt leverne.
Bara en sådan enkel sak som att jag vaknade tidigare idag än väntat, istället för att fortsätta tryna i bingen är bevis nog.
Kanske var det ljuset, kanske var det att jag trivdes med livet, kanske det också gav mig impulsiva energier till att starta upp något nytt...

Ibland är inte livet så pjåkigt och jag har heller ingen hybris inför morgondagen, det ska bli mer sol under veckan har de lovat.
Och jag kommer heller inte att behöva skjuta ihjäl någon med ursäkten av att jag hatar måndagar, inte den här veckan i alla fall, haha!

Mors!

/Berra

P.S Ikväll drack jag två ölsorter till söndagsgrytan som var helt nya för mig, det händer hela tiden nya grejer på den alkoholbefriade fronten, så det utvecklas och ser lovande ut för oss som inte behöver förlora oss själva i berusningen var vecka. D.S

Hej Berra, inte varit inne på säkert ett år men din tråd är en av de första jag scrollar. Att det du skriver har betydelse tror jag du är fullt medveten om innerst inne, inte minst för din egen skull. Man blir alltid klokare av att se vad man själv skriver. Jag har medberoende på min lott och har valt att gå på anhörigvecka och sorgbearbetning. Deltar även i Självhjälpsgrupp. Alla dessa forum visar att kontakten med andra, att inte bära sina tankar själv är läkande. Isolering och självömkan är sämst. Du är en fantastisk skribent och jag vet att många läser det du skriver. Men som sagt, se det som en handling för ditt eget välmående. Din egen ventil. Önskar dig allt gott - och massor av styrkekramar. Det är okej att vissa dagar inte är toppendagar. Det får vara så. Hoppas att du får bra besked angående din hälsa. Fokus på det du kan påverka. /Anonymt

Att läsa mellan raderna och försöka förstå vad som egentligen sägs.
Se någon prata genom att utstöta ljud och röra på läpparna det kan nog vartenda varelse både göra och höra.
Alla djur kan kommunicera på sitt sätt, människan försöker i det längsta att tyda vad de menar.
Medans de har svårt att själva värdera det som kommuniceras dem emellan.
En person som flackar med blicken talar inte alltid sanning, att lyssna på en blind person som inte kan se dig i ögonen försvårar budskapen, t.om med en som är kraftig skälögd kan vara svår att se vem han eller hon talar till.
Kroppsspråket säger en sak medans munnen glappar åt ett annat håll, jag brukar själv irritera mig på tv-reportrarna som gestikulerar på ett felaktigt sätt, de nyper med fingrarna, skapar illusionen av en boll, eller en explosion, dämpar eller höjer.
Det ska vara en ordförstärkelse men kan ibland bara bli förvirrande.

Jo jag är en sådan som lyssnar på det som egentligen aldrig sägs, utan vad som menas eller ger känslan.
Kan vara bra för att jag kan förutse saker, men lika gärna vara en förbannelse att mina sinnen aldrig kan få vila,
Utan att jag ska behöva tyda och dechiffrera koden precis hela tiden, varför inte bara lyssna på det som sägs.
Jo det är min förbannelse som inte går att bara koppla bort, jo kanske det gick med berusningen, men då funkade å andra sidan ingenting av kodavläsningen, det blev bara ett enda kaos som t.ex att man inte lyssnar på vad andra säger eller bara avbryter hela tiden eller upprepar sig och upprepar sig...

Jo jag är faktiskt väldigt glad över att slippa behöva avkoda alla flashbacks som man fick dagen eller dagarna efter en fylla.
Hua så mycket skit man hann att häva ur sig på en sådan kort tid, munnen gick som en tvåtaktare och inte hade man något förstånd att sålla bort känsligheter eller osanningar eller till vem man sade saker till.
Det är ett kav lugnt hav numera, knappt lite krusningar på ytan längre, och då mår hela kroppen bättre av att inte behöva slåss mot sina inre demoner i form av ångestattacker.
En frihet i sig självt, minsann...

Min vecka som passerat har innehållit både bra och mindre trevliga saker.
Tillbringade tre timmar på skiktröntgen i fredags, det måste ha varit spännande för dem och fortfarande har jag ingenting fått veta.
Ska jag behöva oroa mig eller inte, bara att ingenting få veta är en oro i sig självt.
Jag är nog inte så rädd inför döden längre, hann att förlika mig med den när jag var som deppigast och faktiskt hade självmordstankar, men om min tid är utstakad så vill jag veta det så jag hinner med så mycket som möjligt.
Jag vill inte dö nyfiken.

I helgen har vi renoverat upp gamla arbetsrummet, ett femtonspel som kom i gungning när dottern flyttade ut och vi fick plötsligt ett rum till övers, grabben flyttade in i hennes gamla rum som var större, renovering.
Hans gamla rum blev arbetsrum, renovering.
Gamla arbetsrummet blir numera ett gästrum så ungarna kan sova över framledes, renovering.
Har dragit på det så länge jag har orkat och frugan har inte velat tjatat men påtalat det sådär någon gång i veckan, har inte velat påbörja så långe vi inte har alla grejor hemma, grejerna finns hemma och sedan är det bara att hitta en ledig lucka.
Luckan kom nu i helgen, och jag har i huvudet planerat allt in i minsta detalj, precis som Ingvar Jönsson i Jönssonligan.
Om vi bär ut alla grejor på lördag förmiddag så ska rummet vara färdigrenoverat på söndag eftermiddag, och så blev det.
Återstår att inhandla en ny garderob och faktiskt en heltäckningsmatta, vår allra första.
Har blivit en hejare på att fixa rummen numera, slarvar som en tok där det går att slarva, tidigare spacklade jag på en massa för att dagen efter slipa bort det, en femlitershink var inget problem att slösa bort på ett enda rum, tog en evighet.
Igår en knappa deciliter, listfärgen är vattenbaserad och kan målas över efter någon timme, likadant med takfärgen.
Numera slabbar man upp tapetklistret direkt på väggen så tapetbord är bortrationaliserad, det bubblar sig överallt men försvinner när limmet har torkat, man river tapeten när det krånglar så får man oskarpa kanter, osv osv...
Man har blivit fuskigare med åren men får skylla på att det bygger på livserfarenhet, och om det inte märks så är det bara onödigt nedlagd tid och arbete.

Det är också en grej som kommer md åldern, man lägger inte ner mer energi på mer än det behövs.
Jag kommer inte behöva försvara mig för ett dåligt precisionsarbete om det ändå kommer att behöva göras om ett tiotal år senare.
Det är ingen altartavla, och jag kommer att behöva dömas efter det, det ska slitas på och användas och tidens tand kommer att skapa en patina som man kan välja att ha kvar, eller förändra, i detta fall...förändra.

Förändring är bra, och ha en patina på sin lever...är mindre bra.

Berra

Här rullar allting på....
Fick svaret idag, det var inget allvarligt med min lever, bara vätskefyllda och ofarliga blåsor, fallet avslutat.
Blåsor i levern, fickor i tarmen, vad är nästa, en påse på magen?
Jaja, förfallet är oundvikligt, bara att hänga med, vinka och le, vinka och le....

Helgen har varit helt galen, men ändå bra, ja mycket bra till och med.
Dop på lördagen med tid över för förberedelse till matlagning och båda barnen med sina gemål till middagsbordet.
Älskar att vara nära mina kära, det skapar gemytlighet och värme, ser hur mina barn sakta växer in i sina vuxenroller och hur "vuxet" samtalsämnena bildas vid matbordet, hur slår skatten man betalat in för mycket med sin lön ut?
Då går samtalsämnena in på deklarationen och skatteåterbäring eller kvarskatt.
Så det spelar ingen roll att grabbens polare bara betalar ca 20% på sin lön, det kommer straffa sig senare, typ nästa år...
Inte lätt att veta, men viktigt att få diskutera fritt och utan att man dumförklara dem.

Söndagen ja, ja herregisses..
Ni kanske kommer ihåg att jag berättade om femtonspelet med att flytta runt i rummen här hemma.
Garderoben som blev bautastor svalde tre ordinarie garderober, men inte att flytta in skiten ifrån den gamla utan att sortera bort skräpet.
Hon (min fru) hade varit lite optimistisk i sin planering och tänkt att den även skulle svälja en del av förrådet under trappen, Hujedamig.
Det gjorde den ju inte, jo om man sållar riktigt hårt, och det gjorde vi, även en snutt av det som rymdes under köksoffan som ska avyttras, alltså vårat vardagsrum såg ut som om det aldrig skulle bli ett vardagsrum igen, grejer precis överallt.
Dotter och svärson var här så det vimlade av folk och hundar, alla slet och plockade, det fanns mycket för jyckarna att gnaga på.
Hon behövde nya konsoler till hyllplanen i förrådet, jag struttade ut i garaget, men Jesus som där såg ut...
Efter två renoveringar och ett externt kök under vintern så låg det grejer huller om buller, jag kom inte åt hyllorna längst bak.
En plågsam plöjning där vinterförvaringen av utegrejer åkte ut på baksidan det var ju ändå snart dags för dem.
Sågar, koben, hyvel, fogsvans, skruvdragare allt i en enda röra, jag fick plocka i ordning igen och fick till slut en två kvadratmeter frilagd golvyta så nu kunde man t.o.m öppna frysen., jo jag dammsög upp de sista skruvarna och brickorna.
Men några konsoler fanns det inga, det var några Ikeavarianter som inte passade med den vanliga väggskenan.
Vill minnas att det åkte på sopen i förra vinterns stora rensning, men det var värt ett försök i alla fall.
I garaget stod det några toalettmöbler som dottern och hennes kille hade rensat ut i höstas ur sin lägenhet men som var för fina att kasta och en av våra handfat var ju sprucket, Hmmm sa frugan.
Hur svårt kan det vara utmanar min svärson mig, och han vet hur set triggar mig.
Fram med tumstocken och mäta, det funkar precis med 1 cm tillgodo på precis alla tre ställena.
En kommod med 1 cm mellan toastolen och badkaret.
Ett högskåp med 1 cm kvar till vinkeltaket, ett spegelskåp med 1 cm kvar mellan högskåpet och dörrkarmen, jo det funkar.
En sväng förbi byggvaruhuset för de sadister till rörmokare som aldrig kan komma överens om samma dimensioner.
Vattenavstångning och såga av rör, bara det brukar vara en utmaning som alltid slutar med enstaka droppar i en evighet.
Men det funkade, allting, dessutom fixade jag till söndagsmiddagen mitt i alltihopa.
Blodspillan?, jorå en tumme med ett schysst jack i som satte Berras bokmärken på allt han rörde vid, och vet ni det löjliga?
Inte på något manligt som en kniv, en såg eller något annat vasst, utan på en glasskartong när jag fyllde släpet med sopor.
En kartong!, så jädrans nedrigt...
Så söndagen bjöd alltså på ett röj som involverade, ett gästrum, en garderob, förrådet under trappen, en köksoffa, en hall, ett vardagsrum, ett kök, ett badrum, uteplats och ett garage, fyra man och tolv timmar.
Inte undra på att man somnade ovaggad på kvällen, och inte heller undra på varför det inte blev en söndagskrönika.

Jag var helt enkelt slutkörd, med fyllda blåsor, fickor och blodbrist.
Nu återstår krokar i taket, koppla eluttagen med skarvsladdar och grenuttag, hänga tavlor på väggarna, små j..la värmeljuslyktor mattor och dukar, gardiner och annat smått och gott.

...och en vacker dag ska jag bara lägga mig på sängen i gästrummet och njuta av.....att inte göra någonting...
In your dreams Berra, in your fu...ng dreams...
Om några veckor öppnar vi stugan, och vi har ett jätteprojekt att påbörja som kommer att ta en hel del av sommaren...

..in your dreams Berra

att det inte var något allvarligt fel på levern.
Förta dig inte nu med alla projekt. Njut lite av våren och tillvaron också.

En helg som ingen ingen annan, jag har fått en påminnelse om att livet kan vara väldigt flyktig, tid och plats är väldigt viktig.
Vadå, tänker ni?

Jo jag var där, det alla talar om, terrorattentatet.
För att göra en historia väldigt lång, så ska ni få höra hela...

Frugan och jag gillar att gå på teatrar och föreställningar, just denna helg så skulle vi gå på två dagarna efter varandra.
För att göra det lite enklare valde vi att prova ett av de nyare hotellen i city så slapp vi åka fram och tillbaka.
Vi tog tåget in för att slippa problemen med parkering och promenerade Drottinggatan fram till Hötorget.
På vägen dit såg vi massor av butiker som vi båda ville besöka, men jag ville bli av med väskan jag släpade på så jag sade...
Vi checkar in först på hotellet och sedan tar vi och gluttar lite i butikerna och tar oss sedan en bit mat.
Sagt och gjort, väl uppe på rummet så var det varmt så vi öppnade alla fönster som gick att öppna varav två låg åt Drottninggatan.
Jag sparkade av mig finskorna som klämde ovant på mina tår som vanligtvis går i sneakers, Gud så skönt att få vädra dem.
Frugans mobil ringer och det är dottern som undrar om vi har kommit fram välbehållna, jorå...
Plötsligt hör vi ett oerhört oväsen utifrån Drottninggatan, det låter som om det vore en byggnadsställning som håller på att rasa, men mera ihålligt, ungefär en halvminut, och direkt efter en massa skrik från gatan.
Frugan avslutar samtalet efter att jag insisterar om att vi måste gå ut och kolla vad som har hänt.
Vi skyndar oss ner och rundar gatuhörnet, och den synen som möter oss är förskräcklig.
Ingenting i världen kan på något sätt återberätta sanningsenligt exakt vad och hur vi såg det, det var bara så hemskt.
Döda kroppar i högar, flera personer som försökte sig på återupplivningsförsök, blod i kvadrameterstora pölar.
Ett oljespår nästan en meter brett som gick att följa hela gatan fram, och en märklig tystnad som om allting stod helt stilla.
Jag fortsätter gatan fram för att se om det är någon annan som behöver hjälp, lite längre fram står en kvinnlig polis som försöker dölja kroppen av en överkörd hund med en svart sopsäck, men blåsten får den att flyktigt flytta på sig och jag ser maginnehållet på den ligga på gatan, både hon och jag blir illa berörda av vad vi ser, och hon tittar med en krampaktigt blick fram och tillbaka som om hon ville att någon annan skulle komma och ta bort henne ifrån dena plats.
En vit mobil ligger i oljespillet med sprucken display, reflektorer i svart plast ifrån lyktorna ligger utspridda överallt.
Det var helt lamslaget och ingen verkade knappt förstå vad som hade hänt, någon tar fram mobilen och vill fota eller filma de döda kropparna vilket skapar raseri bland andra och närapå handgemäng.
Frugan vinkar åt mig att komma till henne hon vill bort härifrån, någon halvt hysterisk vakt försöker få oss att gå därifrån och varnar för att det kan komma fler attentat, skringra er stå inte i grupper, spring härifrån gormar han sig i falsett och med ett högrött ansikte.
Några grupper av människor rusar iväg upp mot Hötorget för att bara minuten senare komma springandes och tjutande med absolut helt livrädda ansiktsuttryck tillbaka till Drottninggatan, ingen vet vart de ska ta vägen.
Vi går in på hotellet i lobbyn dit rusar folk i förhoppning om att få skydd, även en romsk tiggare söker sig in.
En kvinna på hotellet får ett hysteriskt utbrott och det går inte att höra vad hon säger mellan gråtattackerna.
Hotellpersonalen säger åt att oss att hålla oss borta ifrån fönstrena med tanke på vad en explosion kan förorsaka.
Mobilerna fungerar inte att ringa med, radiomasterna är överbelastade och har man tur får man iväg ett sms.
Nationella insatsgruppen kommer i fullständig skyddsmundering, hjälm, skyddsväst och kpistar och vaktar gatuhörnet.
Det tjuter av sirener från alla håll och det blinkar blåljus precis överallt.
Massor av civilpoliser finns på plats, vissa utklädda till byggarbetare och till och med tiggare.
Vi blir hindrade att lämna hotellet eftersom det ligger inom avspärrningarna och hela foajén har blivit någon sorts sambandscentral.
Ett par äldre kvinnor som kommit långväga ifrån försöker få ett par glas vin från hotellbaren men killen säger att detta är inte ett läge för att dricka alkohol just nu, hur kan man ens komma att tänka på att festa vid ett sådant här läge?
Kockarna som gått av sitt skift har lyckats ta sig därifrån men de nya har inte tillåtits komma in, så hotellpersonalen fixar till vad de kan göra, mackor och diverse rester, de bjuder förståss och kön ringlar sig av hungriga, hotellgäster, polis och de som blivit instängda på hotellet.
Snubben framför mig var en ur insatsgruppen och jag tittade ner i mynningen på en k-pist hela vägen fram till buffén.
Hela city var avstängd så när vi fick gå därifrån så gick det ändå inte att komma någon vart, alla tåg tunnelbana och bussar var inställda, likaså vår teater.
Vi fick vackert tillbringa kvällen och natten på rummet stirrandes på nyheterna, lite läskigt då vi sov bara ett tiotal meter ifrån där människor precist mist livet bara för några timmar sedan, vi sov inte speciellt bra den natten.

Minnesbilderna ligger kvar på våra näthinnor och vi kommer aldig att glömma det ljudet vi hörde av en cementsugga som släpades utefter gatan under motorn på en lastbil i full fart med att meja ner helt ovetandes promenerade på en gågatan mitt i city.

Vi kommer aldrig att glömma den här helgen, hade vi tagit ett tåg senare, hade jag inte velat vilat fötterna, eller hade vi gått i butikerna allra först, så hade vi kunnat vara en av dem.

Det är bara ödet som vet, vi vet ingenting förrän efteråt vad som kunde ha hänt.

Det är nu man ska känna tacksamhet, och på samma gång flytta sina tankar på de som aldig fick hem sina anhöriga.
Vi lever i en märklig värld, och jag känner bara en sådan stor sorg att de finns människor som vill andra ont att de till och med kan döda för en tanke som inte har med oss att göra.

Men just idag lever jag, och det måste finnas en tanke med det, kanske jag har en uppgift att fylla ändå.

Berra

Jag förstår. Jag var också där. Ett par meter, några sekunder att hamna under lastbilen.
Den skräcken går inte att få ner i ord. Jag är tom på känslor. Jag är likgiltig.
Inte arg, inte rädd, inte ledsen, jag är ingenting. Bara helt jävla dränerad på känslor.

Gunda

Livet är skört, vi vet aldrig vad vi kan hamna i och vi vet inte när det är slut på vår saga.
Trauman efter detta kommer att ta tid att bearbeta, syner av människor överkörda, fruktansvärda
scener kommer för alltid att finnas på näthinnan.
Mina tankar går till länder där detta är vardag, att gå hel från det är nog nästintill är omöjligt.
Jag var inte där, jag var 20 mil bort, men jag har varit/är mycket berörd av detta.
Även vi som inte var där, gråter och är förtvivlade.
Ta hand om dig. Kram!