Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

Nykteristen

Det är så sjukt, varför ska vi behöva gå undan för att få vara i fred, för o få lite lugn o ro i våra egna hem. Där är ju där vi ska vara och känna oss trygga. Få krypa upp i soffan på kvällen när barnen gått o lagt sig för o få egentid, med kanske en kopp te och en god macka för o njuta.

InteMera

Ja det blir många tidiga kvällar i säng för mig också. Lägger mig oftast så fort jag nattat barnen, ligger hellre och lyssnar på musik i lurarna ensam i sovrummet än sitter med honom i vardagsrummet. Spelar nästan ingen roll mer ens om han är full eller nykter, är på nåt sätt som att luften inte går att andas när vi blir ensamma med varandra. Han har också börjat med nåt psykande över precis allt jag gör, suckar och tittar snett så fort det hörs ett enda krafsande ljud från mitt soffhörn. Äta eller handarbeta är uteslutet, han stör sig på minsta ljud jag gör. Kan få en sned föraktfull blick bara av att jag måste snyta mig, stör tydligen hans tv tittande så våldsamt även om det skulle vara reklampaus just då. Så hellre går jag i säng också så gör han som han vill och jag slipper se på hans nickande på fyllan i köket. Är han nykter pratar vi ändå inte med varandra, finns liksom inget mer att säga.

Låg igår i sängen och kände mig lessen men kan inte ens gråta mer, känslorna börjar vara så inkapslade så man inte ska bryta ihop helt. Har ingen som tar hand om barnen om inte kag gör det, all släkt bor på långt avstånd och vännerna har alla fullt upp med sina egna barn så för barnens skull håller jag mig upprätt. På jobbet närmar sig nog situationen jag blir tvungen att säga som det är, när jag måste börja säga nej till arbetsuppgifter med resor som hör till mitt jobb.

Är som domnad idag, försöker samla lite kraft att tänka om efter torpet som gick i stöpet. Kanske en annan dag, men just idag är det bara överleva som gäller.

Jag skäms för att jag är ihop med min man som är så kall. Iskall! Varför valde jag honom? Han rår knappast för att han är som han är och jag borde ta ansvar för vad jag utsätter mig för. Kanske för att jag hade fått nog av min invasiva mamma som förökte dominera sina barn totalt. Jag ville ha distans, kyla. Men så här? Han är ju sjuk.

Nykteristen

God morgon mina vänner, hur mår ni idag? Första dagen på en vårmånad....känns inte det konstigt om något.
Här tog jag på kjol dagen till ära och fick frågan 700 ggr innan vi lämnade hemmet, jaha vad ska du göra för nåt speciellt idag då eftersom du är så finklädd? Ska du träffa nån eller?
Alltså, lägg ner....måste jag ha en förklaring på varför jag tar på mig vissa kläder som hänger i min garderob för användning? Är era också såna? Bara för att man en dag inte väljer sina jeans med tillhörande topp/kofta/whatever så blir man ifrågasatt....
Men vaknade iofs av dunderförkylning men ändå på ett glatt humör...tror att gårdagens bankbesök gjorde mycket till det hela faktiskt. Huset har gått upp med ca 45 % i marknadsvärde sen vi köpte det, kändes inte som att det kunde bli bättre om vi nu ska sälja det (enligt mig).

Saga689

Härligt att du är så glad :) Ja, min sambo blir orolig om jag fixar mig för mycket.....Han frågar ofta, lite skämtsamt, om jag träffat någon annan eller om jag har någon annan i reserv....Min gårdag var bra gällande alkohol, tror att han druckit resterna av vinet från gårdagen, tyckte det luktade rödvin från honom. Han var ångerfull och frågade om jag var arg. Jag orkar inte längre bråka och gråta etc. Tog upp det lite grann innan läggdags, varför han köpt vin när han lovat att aldrig föra in vin i hemmet någon mer gång. Han blir helt stel och svarar svävande bara. Jag sa att jag inte är dum i huvudet och har min gräns och att den gränsen är väldigt stretchad nu. Sen somnade vi. Till på köpet har min pappa ramlat och ligger inlagd på sjukhus.....

InteMera

Vad roligt Nykteristen ditt humör är på topp trots allt! Det med huset var extremt goda nyheter för dig, han kanske inte alls fattar varför du är strålande glad över husets värde ;) Det gör ju det hela mycket lättare rent ekonomiskt, du vet du får ut det du behöver om eller när du väljer att flytta ut! En sak mindre att bekymra sig om, underbart!

Ja detdär med kläder...våra första år tillsammans var det mycket bråk om vad han gillar eller inte att jag tar på mig. Har aldrig haft någon värst avklädd klädstil men verkar som att i hans värld är allt mer urringat än typ en polotröja för urringat och ett tecken på jag vänsterprasslar. För att slippa bråk anpassar man sin klädstil men har på sistone slutat bry mig. Han tittar nog också långt om jag tar på mig kjol och högklackat till jobbet ibland, vilker jag måste i vissa kundsammanhang där en striktare klädkod råder. Nog har dom dåligt självförtroende om dom tror deras kvinna har ett förhållande för att man nån gång för sin egen skull vill klä sig lite annorlunda. Är det helt otillåtet för en kvinna att vilja klä sig lite bättre ibland för att man själv blir glad av det, utan att dom alltid utgår från man gör det för nån annan? Löjligt kontrollbeteende och ett tecken på dåligt självförtoende skulle jag vilja påstå från deras sida...

InteMera

Tråkigt med din pappa som ramlat, hoppas det ordnar sig!

Att han inte bara kan medge han dricker när du märker det redan på lukten? Hur dumma tror dom på riktigt att vi är, att det inte skulle märkas?

Jag tror dom är så bra på att för sig själva intala att tex bara nåt glas vin inte räknas och därför utgår dom ifrån per automatik att vi ska tänka likadant. Eller kan dom på riktigt vara så naiva så dom tror att vi inte ser och känner alloholen? Åtminstone min näsa känner redan typ utanför huset om det druckits bara på lukten, ska inte många droppar i närheten förrän jag känner av dem ;)

Nykteristen

Här blir d en lugn kväll, polisen ringde honom idag...han blev inkallad på förhör på måndag. Det är nu det drar igång, d jag väntat på.....äntligen börjar dom o röja med incidenten! Han mår skit med all rätt o jag tycker inte synd om honom. Idag ska han lägga sig tidigt o va ifred för att d är så synd om honom, imorn lär d bli fylla för då har han hunnit tänka på det och blivit irriterad över allt! Imorn ska jag bort på kvällen o sonen sover borta så d är väl fritt fram antar jag!
Grov rattfylla blir det....dock kommer han neka säger han, men d spelar ju liksom ingen roll tror jag. Finns d vittnen som sett honom köra så är han körd oavsett....har jag fel?

InteMera

Att neka till en rattfylla borde nog inte vara möjligt om polisen mätt alkoholhalten i blodet. Är det klassat som grovt har mätvärdet varit rejält över det tillåtna. Sen kan straffet säkert variera något beroende på hur allmänfarlig man varit på vägen - överhastighet, annan trafik, tätort med mycket folk i rörelse man riskerat köra på, rödljus och stopmärken man ignorerar mm. Finns det vittnen finns det knappast nån nytta dessutom att neka, om andra kan berätta hur man kört som sett framfarten. Han kommer sannolikt bli dömd även mit sitt nekande, proverna som polisen tar har så liten felmarginal så i bästa fall kan han kanske få bort grov stämpeln, men då behöver han nog en advokat till hjälp skulle jag tro. Har han en sådan, kanske skulle vara bra? Nån som kan se till han dämpar sig om han blir för kaxig på förhöret och bara förvärrar sin situation annars tänker jag. Ett långt körförbud drabbar ju dig och sonen också tänker jag, även om rattfyllerister i min mening nog förtjänar sitt straff.

Min man var kaxig efter sin rattfylla och skulle minsann inte ha skjuts till jobbet, han skulle cykla de 10 km enkelväg året runt sa han så gnällkärringen dvs jag inte skulle ha nåt att klaga på. Han cyklade en dag, sen var det synd om honom och han skulle säga upp sig för att han inte kunde ta sig tilljobbet mm och det slutade med att både mina och barnens alla tider skulle anpassas efter hans tider. I ett år. Sa man nåt så var det ungefär som att jag skulle skämmas som inte ville hjälpa honom som drabbats av utomstående händelser fastän han medvetet satt sig stupfull i bilen..

InteMera

Tänker du ge honom brevet imorgon eller känns det som att situationen blir för pressad med det stundande förhöret också?

Hoppas du får en trevlig kväll imorgon och för en stund åtminstone får tänka på nåt annat!

Nykteristen

Tack, nä brevet kommer jag att ge honom....han måste få d oavsett. Visst är d säkert tufft för honom men d är inte jag som sett till att han satt sig där....

Förstår nästan det o jag håller med. Jag tycker absolut att rattfyllerister förrjänar sitt straff även stt d kommer i detta fall även drabba oss. Men det kanske väcker nåt inom honom...eller jag vet inte!

Hur är d hemma hos dig? Har SU det lugnt?

InteMera

Hos oss är det väl lugnt, skenlugnt... Jag mår dåligt av hela situationen även om mannen sen min härdsmälta i lördags försöker vara lite snäll och hjälpsam. Tror han hålls nykter denna helg men veckan efter kan det mycket väl ramla tillbaka. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra, finns ingenstans att ta vägen förrän nån bostad i rätt skoldistrikt dyker upp. Sonen med sina svårigheter har redan bytt skola en gång, och har en årskurs kvar i nuvarande skolan. Efter det kan vi kanske lättare flytta lite längre bort när skolbyte inte blir nödvändigt. Så känns lessamt och låst för ett år framåt och jag har lite tappat orken att föra krig men vet jag kommer gå sönder om spriten fortsätter och då är nog inte väntan i dryga året längre ett alternativ. Är bara så lessen och trött, över hur livet ser ut.

Hoppas du får en rolig kväll med kompisen idag och att du inte kommer hem till en stridlysten sur gubbe!

Dis

Era historier berör mig som också är sambo och har barn med en alkoholist. Men blir så peppad av att läsa om ers förhoppningar och planer för framtiden. Smider mina egna i hemlighet, eller, det är väl kanske inte så hemligt längre. Min sambo vet hur läget är men stoppar väl huvudet i sanden. Har inte gett nåt ultimatum på länge, inser att det inte hjälper när jag inte är beredd att göra verklighet av mina hot. Men en dag så!

Nykteristen

InteMera, försök o ta det lugnt nu så länge vilan med alkohol finns...hitta på nåt. Har du fortsatt med att gå o prata med nån förresten? Det kan jag känna ändå, trots mina dåliga dagar ändå fungerar bra och jag kan börja se ljusare stunder i denna långa mörka tunnel som är just nu.
Du kanske också skulle behöva lämna bort barnen till nån annan för en helg och verkligen göra nåt ordentligt för din egen del, så du har nåt lite mer extra att se fram emot. Behöver ju egentligen inte vara något stort, men mer kanske ta en massage, strosa på stan, köpa dig nåt fint...

Dis, tack för dina fina ord...känns bra att vi genom vår vardag peppar även dig till en förändring! Att börja skriva här är något som verkligen öppnat upp ögonen för min del och att få ta del av andras liv med sina alkoholister. Det igenkänningsgraden som finns här är oslagbar och något vi behöver höra och läsa för att även vi ska inse vårt medberoende som vi har. Sen att själv sätta sig ner och sätta ord på sina känslor och tankar är väldigt befriande och man får ett helt nytt perspektiv på sitt liv i både med och motgångar. Många gånger jag tvivlat över hur mitt liv är och om det verkligen är så som mina tankar säger, men går jag tillbaka i i min tråd så märker jag ju när jag skrivit i stundens hetta att det faktiskt är så, jag inbillar mig inte.

Nykteristen

Satt precis o läste lite utav trådstarten och OJ vad det har hänt mycket sedan dess, sedan 2 månader tillbaka. Jag kan läsa mig till våra faktiskt stora framsteg...större än vad vi nog kan tänka oss. Nu måste vi bara fortsätta denna väg framåt och kämpa vidare i vår kamp som fortfarande är lång....heja oss! <3

DrömmaBort

Håller med om det där, att läsa bakåt gör gott. Man får perspektiv på det hela. När allt snurrar på i huvudet blir allt bara grumligt och man ser inte skillnad på nu och då.
Som du säger Nykteristen, så förstår man ju bättre då man läser bakåt i tråden varifrån man börjat. Och hoppeligen har man lite förståelse för sej själv då man ser hur tungt det varit och förstår detinte finns möjlighet, krafter eller tillräckligt mogna tankar att ändra allt så där bara. Men framåt framåt skall det gå.

Redan det att det ljusnar mot sommaren lättar, utom om man får en massa tankar om allt man borde orka med just därför. Att känna sej trött och vila lite i höstmörkret känns inte så fel, men att inte bli glad av våren kan kännas botten...

InteMera

Ja visst har det hänt saker med oss på kort tid! Vi har kanske inte löst situationen men vårt tänkesätt och fokus har skiftat och vi förstår och ser saker annorlunda. Dethär forumet är guld värt för att öppna ögonen till verkligheten, ibland just så ful som den är. Att få bekräftat man inte inbillar sig eller håller på att bli galen, är början till att stärka din självinsikt och faktiskt försöka göra nåt åt omständigheterna. Tack till alla som läser och skriver här, att ventilera sina tankar här är nog det sundaste åtminstone jag gjort på många år!

Jag gjorde faktiskt nåt för bara mig idag! "Rymde" från jobbet ensam över lunch och gick på museum och en god lunch. Bara jag och bara för mig! Vad gott det gjorde! Jag tänker nu mer aktivt på vad jag vill och hur jag mår, att jag faktiskt här rätt att göra saker för bara mig också! Det är en sak detta forum och Nykteristens 3 saker att göra för dig själv-läxa lärt mig ?

Nykteristen

Bra gjort, låter som en riktigt härlig lunch tycker jag!

Det är det vi måste bli bättre på allihop att göra nåt för oss själva, d har även jag insett nu. "Tanten" med taktil beröring ringde mig igår o jag ska dit på första mötet nästa torsdag...kan bli spännande tror jag!

Nykteristen

Vet ni vad, idag ringde sambon o sa att han fått en tid till beroendemottagningen för han vill sluta dricka alkohol nu helt. Ikväll kommer jag hem till en jättefull man som ska dricka sig full en sista gång, ÄR HAN PÅ RIKTIGT???????
Känner mig så förbannad just nu, va ju en jvla bra avslut på en annars väldigt bra dag!

InteMera

Oj denhär pendlan mellan hopp och förtvivlan Nykteristen! Du blev säkert jätte glad och överraskad han själv bokat tid på beroendemottagningen, att han äntligen fattat. Bara för att supa till samma kväll vilket inte helt verkar seriöst om han menar allvar med att sluta dricka...

Hade han fått brevet när han ringde om att han bokat tid?

Tycker ändå du ska se det som en bra sak trots fyllan igår kväll, att han inser att det finns ett problem! Även om du ändå i slutändan skulle välja att lämna så är det ju en bra sak för er son om pappan slutar dricka. Men jag förstår du är arg!