Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

Nykteristen

Okej, tack för svaret! Har misstänkt att d kan va därför, men dvs OM han nu fullföljer sitt önskande om helnyktert så borde d rätta till sig?
Bågarna ju inte säga nåt sånt att hans lukt har börjat lukta riktigt unket o äckligt när han kommer hem....mer att nä nu ska du nog duscha, även att d liksom sitter kvar i allt...sängkläder, kläder rubbet! Där kan vi snacka om att ta bort attraktionen....

Det kommer att rätta till sig när..om... han blir frisk. Har han varit på läkarundersökning nyligen förresten? Han kan ha fått problem med vissa inre organ, a slår ju brett. T.ex levern.

Nykteristen

Hahaha eller hur, ska ta upp d med honom så får vi se vad han säger om kontakten!

Nä, men kanske att dom kollar sånt på onsdag? Iofs är d "bara" ett sjuksköterskebesök, vet inte om dom kollar sånt då också.....borde de ju göra så de vet statusen på honom. Kan tänka mig att hans lever har tagit hårt d sista halvåret/året då han ökat på med ren sprit tillsammans med ölen. För ett par år sen fick han gå o ta leverprover o då va dom testerna inte så bra, d lär ju inte blivit bättre med åren!

Han ska absolut kolla upp den fysiska hälsan! Mens sana in corpore sana, som det heter.

InteMera

Klart du ska fråga! En förändrad kroppslukt tyder nog på att något i kroppen inte är bra, något värde som är för högt eller lågt eller som ni redan konstaterat kan det vara tecken på att tex lever eller njurar inte renar blodet som de borde. Alkohol är lömsk och de fysiska effekterna kryper på sakta, men jag tycker du inte ska låta honom ignorera sånt här och en sjuksköterska borde också redan på beskrivningen kunna avgöra om hon tror det är relevant, ifall han behöver träffa en läkare som närmare kan bestämma vilka prover som ska tas. Han kanske upplever det pinsamt om du tar upp det men samtidigt gör ju du det för att du är orolig för hans hälsa så jag tycker absolut du ska nämna det.

Nykteristen

Då får d bli mitt mission på onsdag då!

Hur är er söndag?
Här är d lugnt, vi grejar ute i trädgården.....eller jag gör! Mannen håller på i garaget, städar dock inga tillbehör till städningen så idag verkar d bli ordagrant städning.
Men humöret är inte på topp, funkar d inte som han tänkt sig så tjurar han ihop likt en värsting till tonåring.
Själv har jag satt mig i solen med en kopp kaffe nu när sonen sover middag. Njuter av värmen, så himla skönt o man blir lite piggare o gladare bara av den!

DrömmaBort

Skönt att höra du har det bra Nykteristen. Och förstår att njuta och koppla av!

InteMera

Här har vi faktiskt en förvånansvärt glad och avslappnad söndag för en gångs skull. Alla på gott humör i solskenet, mannen har beskurit tråd på gården och jag storstädat. Såna här dagar man tycker att man överdriver när man funderar på att flytta men jag vet ju att stämningen är övergående. Såhär avslappnat har vi det kanske en dag per halvår så inget att bygga förhållande och framtid på. Skulle det alltid eller merparten av tiden kännas såhär skulle problemet inte finnas. Så man försöker vara glad för det lilla, att en dag kan kännas bra men på nåt sätt blir sorgen inom mig såna här dagar ännu större - varför kan vi inte alltid ha det såhär? Man får en glimt av hur det borde vara och innan man hunnit vänja sig mulnar hans humör till och han kommer med nån elak pik och så hänger istapparna omkring en igen.

Var med dottern hem till en av hennes kompis familjer en stund igår och svärtan i vårt liv blir så tydlig när man ser kontrasten av hur andra har det. Det var en så lycklig familj med flera barn, nybyggt hus och pappan busar glad med barnen och mamman myser omkring. Drabbas alltid av ett sting av avundsjuka med dessa lyckliga kärnfamiljer där inget ont tycks finnas, samtidigt som jag är glad att ens några mänskor fått leva ovetande om allt hemskt som kan drabba en. Men kanske alla bär på dolda sorger, vad vet jag. För mig är livet vad det blivit efter alkoholister, våld, trakasserier, vårdnastvister, ekonomiska bekymmer och diagnoser medan andras största bekymmer är vart dom ska åka på semester. Känns orättvist men samtidigt vet jag ju att alla möter svårigheter på vägen, men jag kan tycka jag för egen del drabbats av onödigt många påförda bördar. Det är ju inte jag själv som druckit, varit våldsam och slösaktig eller som med vilje gett mitt barn funktionsnedsättningar. Än värre är att mycket av det jag varit igenom bevisat inte finns någon egentlig hjälp att få för heller. Har varit igenom hela myndighetscirkusen i så många omgångar i olika ärenden så jag insett det är bara jag själv som kan hjälpa och skydda mig och mina barn. Till och med min advokat så i nåt skede om mitt hotfulla ex som fick besöksförbud att ja bästa skyddet han kan råda mig till är att ha ett basebollträ innanför dörren. Vet inte varför jag tänker på allt dethär nu men jag tror jag försöker sätta det som händer nu i proportion till annat som hänt, försöker se klarare på situationen genom att jämföra med andras liv. Inte av avundsjuka utan för att få en referns om vad som är normalt. Missbruksfamiljer har ett helt annat tänk märker jag om vad som är normalt, och man ser det kanske inte så tydligt om man inte ser hur andras "normal" ser ut. Så ja inte ens en bra dag är riktigt bra, då den bryter normen av det som är normalt dvs det dysfunktionella som är vardagen och det normala i en familj där det finns en alkoholist. För att hela familjen ska bli frisk skulle nog dessa funktionella dagar behöva vara det som är det normala och övervägande antal dagar, annars kommer ett helnande aldrig att ske ser jag nu och med det finns ingen framtid som familj.

Hoppas jag inte nu förstörde era andras goda söndagshumör, kände bara jag behövde ventilera lite insikter idag. Ha en fortsatt bra solig söndag allihop!

Bedrövadsambo

"Inte ens en bra dag är en bra dag, då den bryter normen mot det dysfunktionella."

Lider verkligen med dig och dina barn. Min uppväxt i ett alkoholisthem har präglat mig för livet. Alltid vara misstänksam, inte släppa någon jättenära inpå livet, bara lita på sig själv och ingen annan, inte visa sig svag, aldrig be om hjälp.

Men jag har brutit det mönstret delvis genom att prata om det jobbiga. Med några få vänner, och i olika sociala forum. Jag har också pratat öppet om min egen psykiska ohälsa (sjukskriven 2007 pga utmattningsdepression), som är under kontroll men ständigt vilande i min hjärna.

Jag har också lärt mig att inte hålla tyst. Jag är nog obehagligt ärlig i de flesta sammanhang. Och jag har lärt mig att det absolut inte är mitt fel att någon annan beter sig illa. Var och en har ansvar för sitt eget liv.

Men den där polerade ytan som vissa familjer visar upp tror jag inte på. Att putsa fasaden har jag slutat med för länge sedan, och jag imponeras inte av andras putsade fasader heller. Jag är nöjd med mitt liv, med alla med och motgångar, för det har gjort mig till den jag är.

DrömmaBort

Följer med er intressanta diskussion här. Och jo så sant, polerade fasader tror jag inte heller på. Har under den senaste månaden via olika sammanhang fått veta vad några familjer gått igenom och hur föräldern/föräldrarna oroar sej överhur barnen orkar och klarar sej.

På ytan helt fullkomligt normala människor, om nån av dem satt brevid mej i bussen kunde jag få fast mej för att tänka "vad vet hen om livet egentligen", men hur fel jag skulle haft, hur lite vet jag inte om andras vardag. Och som en av föräldrarna sade, detär ju sånt man inte bruka berätta om, men kanske man borde, kanske man egentligen faktiskt borde, var vad han sa och jag tyckte det med.

Nykteristen

Nä, den där polerade ytan håller jag med om, tror inte ett dugg på den. Den där perfekta Fb och Instagram världen som de flesta vill tillhöra ingår i någon fantasi som alla verkar vilja bejaka. Sen har vi alla olika stora problem såklart, för jag unnar t.ex ingen i min närhet att leva med alkoholism....

Men det pratas väldigt mycket om att vara öppen och ärlig om allt i ens liv, det är inget jag är och inget jag nånsin kommer att bli för det är inte jag och har aldrig varit sån...nånsin. Jag är öppen och ärlig mot dom som jag tycker att jag kan lita på, resten har inget med mitt liv att göra oavsett vad det än må handla om och oavsett vad jag gått igenom....stort som litet. Sen klandrar jag inte människor som vill prata om sina liv och det de gått igenom, varsågod!

InteMera

Inte går jag heller på glansbilden många målar upp, speciellt på fb och dylika sidor. Tänkte mera på skillnaden i vad som är normalt i olika familjer. I alkoholistfamiljen är ju det som anses normalt i andra familjer ofta bara dagar eller korta perioder, för att bytas i kaos, katastrofer, skilsmässoplaner, myndighetsunblandning, behandlingshem, AA, oroliga barn och allmän vånda. Det är ju enligt ingen standard normalt eller hälsosamt eller hållbart i längden. Detta pendlande i känslor och lägen som inte alla vanliga familjer behöver leva med, även om de säkert kan ha andra bekymmer. Alkoholismen får liksom så stora följder, även dom perioder när det kanske egentligen är bättre, att man ändå inte upplever ens de perioder som bra eller normala.

Som om man konstant hade en eldsprutande drake i garderoben, ibland sprutar den eld för fullt i vardagsrummet och ibland frustar den bara i garderoben men likväl är den där och gör sig påmind varje dag oavsett var den är. Och en sån drake bor ju inte i vanliga familjers garderober...Om ni fattar hur jag menar ?

Ha en bra måndag go'vänner!

Nykteristen

Ooo ja absolut, kan relatera väldigt mycket på den bilden ;-) man går o väntar o är ändå inte speciellt avslappnad och njuter aldrig riktigt till fullo för rätt va det är så kan det där ölburken komma upp eftersom det är en sån mysig stämning hemma som gör att det nog behövs firas med en öl i allt detta mys....
Nä, normala problem (i mina ögon) är där man inte få hjälp med disken och måste lägga barnen 3 dagar i rad men har inge lust för att man själv vill ha ensamtid genom att gå på gymmet eller ut o äta med sina vänninor. I ens egen vardag eller liv överhuvudtaget finns inte dom tankarna, eller jo kanske som önskedrömmar om de problem. Saken är ju den också att om vi nu vill göra oss fria från personen med problem så kan vi flytta men vi blir inte av med själva problemet för det, det kommer alltid finnas i våra liv....både som medberoende men också med personen som är alkoholist, man har ju barn med personen i fråga.

InteMera

Han behöver inte ens sprit mera för att bli riktigt elak. Vi hann bara hem från jobbet och jag ställde en oskyldig fråga om hans son som bor hos oss och får en sån utskällning för det! Jag ska alltid laga problem och gnälla om nåt, jag fattar ingenting och han har minsann berättat men hur skulle jag kunna nånsin komma ihåg nåt som bara klagar. Så nu sitter jag i sovrummet resten av kvällen, orkar inte ens se honom och middag får dom äta utan mig. Är både arg och lessen, trött på alltsammans.

lizzbet

Vad jag lider med dig InteMera. Så glad att vi inte bor ihop. Har inte träffat honom på flera veckor nu, träffat som att sova ihop menar jag då. Vet att han vill, frågar ofta och jag kommer med ursäkter, undanglidande svar... så sjukt att man är rädd att säga precis vad man vill/känner/tycker, även över telefon! Vet att det kan starta kaos igen. Men idag sa jag det i alla fall, jag sa: jag törs inte komma, rädd att det spårar ur och vill inte det nu när vi är sams. Gissa vad jag får för svar...? Att det är JAG som spårar ur... Snacka om total förnekelse. Och kanske även omedvetenhet om mycket han har sagt/gjort. Har ju förstått det av att läsa en del på andra forum, att ibland minns de inget... Så nu sitter jag här och är GLAD att vara ensam men också lite rädd för att han sitter där för sig själv och bygger upp ett raseri, kanske kommer det elaka samtal/meddelanden snart... :/

DrömmaBort

Och att du gjort det nu då det är lugnt. Han skulle knappast ha varit mer mottaglig om han redan druckit eller det redan blivit strul. Man får ju hoppas han tänker på saken.

Nykteristen

Åhh men då, vilken tråkig start på veckan! Så himla dumt o irriterande att de måste va sura över nånting nästintill konstant, att de kan hata världen så mkt har jag sp lite förståelse för....

Nykteristen

Ja nähä jag kan säga såhär om man inte oroat sig förut så sitter jag på helspänn just nu. Sambon skulle över till en kompis som bir i city nu ikväll.....sitter som på en massa jvla nålar. När och om han kommer hem, hur kommer han va, kommer börja skrika? Hur kommer han komma hem? Hinner han med sista bussen? Fixade han att fylla på sitt busskort ordentligt, är han otrevlig mot eventuell bussförare eller taxiförare? Kommer han va aspackad?
För ärligt dricka räknar jag med att han gör...sista dagarna innan det nyktra livet knackar på dörren då kan man få njuta av en öl extra. Det fick jag nämligen höra igårkväll....
En vanlig jvla människa skulle gå o lägga sig o sova gott tills imorn o låta mannen vara. En annan som en själv, sitter väl uppe tills han är hemma så jag vet att han inte gör nåt! Bläääää för mig ikväll o detta jvla kontrollbehov man har!