av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
mån, 2017-02-27 - 02:55

är jag allt. Resan blev lite strulig, det var svårt att hitta platser på flyg så vi fick flyga till Chicago på lördagen, dit vi kom tämligen sent, natta över där för att sedan släpa oss upp klockan fyra på morgonen för att hinna med morgonplanet till vår destination. Vi landade på förmiddagen och åkte direkt till jobbet och ägnade hela söndag eftermiddag åt att jobba i stället för slappa, vilket hade känts betydligt trevligare. Jag skriver vi för jag har en lärling med mig, det är en ung gosse som har visat intresse för att börja resa lite. Rätt kul faktiskt, själva resandet blir mindre tråkigt när man har någon att prata med, dessutom känner han mig inte så jag kan dra alla mina rövarhistorier om vilda äventyr ute i världen och han bara lyssnar storögt utan alla de misstänksamma invändningar som mina vänner består mig med.

Vi har just kommit tillbaka från en intressant restaurang och jag är proppmätt. Den hade Brasilianskt tema, ett fast pris och sedan fick man äta så mycket man orkade. En stor buffé dominerade rummet med en förskräcklig massa olika mat på men det festligaste var deras Gauchos, eller ja, det var naturligtvis amerikaner utklädda i vida byxor och färggranna västar. Hursomhelst gick dom omkring bland borden bärande på stora grillspett med olika sorters kött på, man vinkade till sig en så kom han och hyvlade av en köttskiva rakt ner på tallriken. Var och en hade sin egen sorts kött; en hade lamm, en kyckling, en annan nötkött osv. När man vinkade på dom kom en hel bunke springande och tävlade med varandra om att få en att välja just deras kött, dom pratade sig varma för varför just det dom hade på sitt spett var det allra bästa huset kunde förmå. Kul idé tycker jag.

Lite nervöst var det också, lärlingen tog ju gärna en öl och jag såg ingen anledning att hindra honom, men kände självklart en viss oro för egen del. Obefogad sådan tack och lov, jag kände ingenting, inga sug, ingen avsmak, noll, inget, bara likgiltighet. Det kändes för första gången tydligt att det där är inte en del av mitt liv längre, det är en värld som för mig är ointressant. När jag insåg det kunde jag slappna av och fokusera på att bara njuta av måltiden. Jag tror nog att mitt arbete med mig själv börjar betala sig nu, det är precis så här jag vill kunna förhålla mig till alkohol i framtiden; ingen längtan, ingen avsmak, bara ointresse. Ungefär som jag förhåller mig till fotboll.

Ha en fin dag allihop!

heueh
tis, 2017-02-28 - 04:17

på jobbet tycker jag det får räcka för idag. Lite larvigt att gnälla kan man tycka, här jobbar man tolvtimmars skift varje dag, sex dagar i veckan. Det är svårt att sätta sig in i hur dessa familjer får vardagen att fungera. De flesta har åtminstone en halvtimmas bilresa till jobbet, många har en timme. Säg att man då är hemifrån fjorton timmar per dag plus att man behöver sova minst sju så lämnar det tre timmar per dag att äta frukost och middag samt att umgås med familjen. Veckans alla dagar utom en. Hur gör dom, och viktigare; hur mår dom? Jag minns att min far, ungefär i samma sammanhang som han berättade att han promenerade i meterdjup snö åtta kilometer till skolan när han var ung, också drog historien om hur han minsann jobbade sex timmar varje lördag någon gång för länge sedan. Och man sade oh och ah och förundrades storligen över hur hemska arbetsvillkoren var dåförtiden.

Här, i världens bästa land enligt dom själva, har man snudd på medeltida arbetsvillkor. Och det märks; vi i Sverige producerar mer med högre kvalitet under vår fyrtiotimmars arbetsvecka än dom gör på sin sjuttiotvåtimmars. Mer är inte alltid bättre, och definitivt inte säkrare. De flesta fabriker här har stora skyltar som talar om hur länge dom har varit igång utan att det har inträffat en olycka, de siffrorna når sällan över veckan. Man ser titt som tätt någon som linkar omkring med någon vital del av kroppen i bandage. Men jobbar gör dom, är man borta får man ingen lön, och lönen här är inte helt lätt att leva på, åtminstone inte om man befinner sig på den nedre halvan av karriärstegen. En jobbare här tjänar lite drygt hundra kronor i timmen, betalar 35% i skatt och får själv betala för sjukvård och sina barns utbildning.

Det här, vill jag påstå, beror på att fackföreningarna här är små och svaga, på de flesta platser i princip obefintliga. Regeringarna har, oavsett partifärg, genomgående varit negativa till dem, så lagstiftningsvägen har man fått väldigt lite stöd. Och hur ska man bete sig för att starta en fackförening om alla som går med i den får sparken? Nu har jag själv aldrig varit medlem i något fack; jag har alltid stått på andra sidan barrikaden så att säga, men jag anser ändå att utan dem hade Sverige inte varit lika internationellt framgångsrikt som det är idag. Fast vad vet väl jag, det här är ju i alla fall världens bästa land och tre timmar räcker ju gott för att dra i sig ett sexpack åtminstone. Kanske är det därför all ölreklam här alltid nämner att det är lätt att dricka.

Ha en bra dag!

heueh
ons, 2017-03-01 - 05:02

För hos er är det ju det, här är det sent och det har varit en lång dag. Meningen var att vi skulle flyga via Chicago till vår nästa destination, men det flyget var så försenat att vi inte skulle ha kommit fram idag. Så vi valde att köra i stället, en lång, tröttsam bilresa på spikraka händelselösa Amerikanska motorvägar. Nu är vi sent omsider på plats, vi har mycket att göra på kort tid så vi måste komma igång okristligt tidigt i morgon. Följaktligen får jag beklaga, det blir inte mer än så här; nu ska jag lägga mig och sova fort, jag ska försöka få in åtta timmars sömn på sex timmar. Bråttom, bråttom, min favorit.

Ha en fin dag allihop!

Dionysa
ons, 2017-03-01 - 07:54

Apropå din pappa och hans umbäranden.., så minns jag hur min pappa en tid gick upp vid 3-4 på morgonen för att ta sig till sitt påhugg någonstans uppemot Mouduslompolo... satte sig på sin moped i den ofta stränga vinterkylan. Med en sån där tratt... över ansiktet för att inte förfrysa sig. Så jänkarna har det något lättare; vi också. Själv kom jag också... betydligt senare att ibland gå upp 3-4-tiden... och sätta mig på spännhojen... för att ta mig till jobbet. Det gick ingen kommunal trafik den tiden på dygnet och bil hade jag inte (av ideologiska skäl...!)
Ha det bra i USA och kom hem i ett stycke!!

heueh
tors, 2017-03-02 - 01:27

till ljudet av sirener, tidigt, alldeles för tidigt. Det var en tornado som drog förbi precis över hotellet. Ovan som jag är visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, jag tittade ut på grenar, löv och annat skräp som virvlade runt i vinden och bestämde mig för att gå till receptionen och kolla vad alla andra gjorde. Märkligt nog var det ingen som sprang runt i panik; alla tog det lugnt, höll sig borta från fönstren, drack kaffe och stod och småpratade med varandra. Några minuter senare var det lugnt igen och rumsdörrarna stängdes, en efter en. Uppenbarligen är folket här vana vid det, för egen del var det kört; inte en chans att somna om. Så när morgonen kom var jag inte i bästa form för en dags arbete. Jag tog mig igenom den dock, men nu när jag sitter här och skriver känner jag sängen dra i mig som en oemotståndligt stark magnet, en sån där som lyfter bilar på en skrotgård.

Lite till ska jag nog försöka hänga i, man får ju inte vara blödig för att citera Lars Ekborg. Gossen jag har med mig är rätt ung, under trettio, men han börjar se rätt sliten ut. Trots att vi var färdiga vid sex idag och hade lite tid för fritidsaktiviteter, och trots att det var hans första besök i USA ville han helst tillbaka till hotellet och ta det lugnt. Det är en skaplig boost för mitt ego det där: att det tempo jag normalt håller räcker för att trötta ut en unge. Jag är nog inte så gammal och skröplig i alla fall.

Hemma verkar allt rulla på, hunden och sonen kommer bra överens så jag slipper oroa mig. Dom såg en varg i förrgår morse, den stod bara tjugo meter bort och dom tittade på varandra i ett par minuter innan vargen bestämde sig för att de båda var för magra för att vara värda besväret och vände åter in i skogen. Eller så kände han att han var i ett litet underläge; min son är lika lång som jag och med hunden stickande fram nosen mellan hans ben, i trygghet bakom honom, såg de nog ut som en ganska underlig varelse. Kan tro att vargen kommer hem och berättar för frugan att han har mött ett skogstroll med två huvuden. Det retar mig lite för jag har sett spåren åtskilliga gånger men aldrig själv fått chansen att göra dess bekantskap personligen. Nåväl, jag har ju i alla fall sett en tornado för första gången.

Ha en härlig dag allihop!

heueh
tors, 2017-03-02 - 11:37

Vi åker hem idag, det hade jag helt missat, så nu måste jag packa. Dagarna har rullat på lite för snabbt, jag har inte riktigt hängt med. Igår var det femton grader varmt, idag ligger det snö på marken, det ändrar sig fort så här års. Det verkar som om det dåliga vädret med kraftiga vindar har gett med sig, så det finns hopp om att flygen går i tid igen. I så fall är jag hemma i morgon kväll, så jag återkommer här på lördag. Tills dess:

Ha det bra!

heueh
lör, 2017-03-04 - 01:03

och jag är i full gång med mina morgonrutiner. Jag kom hem vid femtiden i går eftermiddag och slocknade vid sex. Jag var inte det minsta trött på hemresan men så fort jag klev innanför dörren så rasade jag som ett korthus. En sak har jag lärt mig under mitt liv på resande fot; det är att det finns inget standardrecept, inget sätt att handskas med tidsomställningen som fungerar varje gång, åtminstone inte för mig. Ibland är det som om jag inte har varit borta alls, ibland tar det en vecka innan jag börjar komma in i normala gängor igen. Jag låter min kropp bestämma, den verkar veta bäst: är jag trött så sover jag, är jag pigg så är jag uppe, tids nog bestämmer den sig för hur den ska ha det. Det underlättar naturligtvis att jag jobbar hemifrån och kan välja mina egna arbetstider.

Hunden tycker att jag är lite knäpp, men hänger på i alla fall. Nu när vi var ute var han lite tveksam först, han kunde inte riktigt klura ut vilken sorts promenad den skulle bli; morgonsvängen eller bara strosa runt tomten som vi brukar göra innan vi går och lägger oss. Efter en del velande hit och dit så fick jag i alla fall med honom på en lite längre vandring. När vi kom ut en bit i skogen hov en fågel upp sin röst, det var ett högt, gällt skrik som skickade kalla kårar nerför min rygg, ett skrik som jag hittills inte hört. Det återkom ett par, tre gånger med successivt lägre ljudstyrka för att sedan dö ut helt och hållet. Eftersom jag nyligen ägnat en del tid åt Maria Lang och hennes böcker så vandrade tankarna i olycksbådande riktning; jag tänkte på mördare och deras offer, en skrämmande skräckens dans i nattmörkret. Tack och lov tyckte hunden att en lite kortare runda var på sin plats så här dags, så nu sitter jag här i tryggheten bakom skärmen och längtar inte tillbaka ut i skuggorna.

Inget kan skrämma en som ens egen fantasi och jag läser med förtjusning författare som förstår att utnyttja det där. Agatha Christie, Maria Lang, Stieg Trenter, Dorothy Sayers; listan kan göras lång. Jag skulle gladeligen utforska även yngre författare, men det har blivit så svårt nuförtiden; bokhandlarna är få och små. Borta är tiden när man kunde tillbringa timmar i en bokhandel med att bläddra i böcker och småprata med innehavaren för att sedan komma hem med ett par volymer som man visste att man skulle uppskatta. Nu ska man sitta framför datorn och klicka på små bilder för att sedan ladda ner boken till sin läsplatta och jag beklagar; det är inte samma sak. På ett av ställena jag var under den här resan upptäckte jag till min glädje att en sådan bokhandel har överlevt; han har massor med böcker, ett litet fik i ett hörn och en massiv kunskap om litteratur. Det var som om tiden stått stilla där inne och jag kände att fast mycket har blivit bättre med tiden så finns det vissa saker som borde ha lämnats i fred.

Ha en skön lördag allihop!

Dionysa
lör, 2017-03-04 - 12:16

Bokhandlarna är i själva verket både stora, små och många, men de flesta ligger och ruvar på nätet med sina skatter, både ny och gammal litteratur och allt däremellan. En och annan har dock, om man tittar efter, även små "showrooms" dit man kan åka och både bo och bebo. T.o.m. b & b! Funderar själv på att göra en semestersväng och inventera beståndet. Så om jag får syn på en lång, eftertänksam man med hund, som lystet letar på deckaravd. så vet jag.

Adde
lör, 2017-03-04 - 08:26

alltid uppskattat dina skriverier men nu när du skriver om alla dessa klassiska deckarförfattare och gamla bokhandlare blir jag nog allt lite kär i dig heueh :-))

Att få bryta upp en ny bok, känna lukten av den, kanske sprätta upp några sidor, det angenäma ljudet av nya fina blad som vänds, känslan i fingrarna av papperet................va'fan är en läsplatta mot den överjordiska upplevelsen ???

Dionysa
lör, 2017-03-04 - 12:22

som så ofta, Adde! Men begagnade böcker har mer charm för mig; doften av händer, miljöer, tårar, mänskliga utsöndringar; både behagliga och obehagliga. De olika varianterna av mer eller mindre strålande bokbinderihantverk. Skinnband, hel- och halvfranska, linneklot, 70-talspocket med skör rygglimning... Det är inte bara det som finns mellan pärmarna som kan vara njutbart. Som med människor?

heueh
sön, 2017-03-05 - 06:56

en vecka kan göra, om den ligger rätt i tiden. Jag kom upp som vanligt idag och noterade att det faktiskt var ljust ute, trots att månen inte var uppe och trots att det var lite molnigt. När jag åkte för futtiga sju dagar sedan var det mörkt så här dags. Det är både för- och nackdelar med att resa titt som tätt, man missar ju ibland viktiga saker, såsom barnens första steg till exempel eller, om man bor i Skåne; hela våren. Samtidigt slipper man vakna upp på barnens trettonårsdagar och inse att dom har växt upp utan att man märkt något, är man borta från dom ett par veckor då och då så ser man skillnaden och inser att det gäller att ta vara på den korta tid man har dem hos sig. Där räknar jag mig till den lyckliga skara som har fått chansen att fullt ut uppleva mina barns uppväxt.

När jag stod på balkongen i morse med mitt kaffe och min cigarrett hörde jag ett ljud jag först inte kunde placera. Så småningom kom jag på att det var grannens flicka som haft besök av en ung man. Han var nu på väg hem i sin bil som är utrustad med en ljudanläggning som the Beatles hade varit stolta över att ha på sina konserter på sextiotalet. Det förde tankarna till en granne jag hade en gång som tävlade i bil-ljud. Det handlade inte om att spela musik, de spelade bara en enda ton, tävlingsmomentet bestod i att spela den där enda tonen så högt som möjligt. Han var framgångsrik, hade vunnit SM flera gånger och även deltagit i världsmästerskapen. Det är en intressant egenskap vi besitter, vi människor; den där tendensen att förvandla även en oskyldig hobby till en tävling.

Jag har tidigare, med ett visst löje får jag medge, skrivit om vår lilla yxkastarförening här på orten. Nu visar det sig att dom faktiskt är duktiga, de har flera gånger gjort bra ifrån sig även i internationella sammanhang om jag har förstått det rätt. Så min smått nedlåtande attityd gentemot den udda sporten kom surt tillbaka. En annan udda sport är casting, där har Sverige lyckats kapa åt sig 119 guldmedaljer i VM sedan sporten startade 1958. Casting går ut på att kasta en liten gummiklump, långt och med precision, med hjälp av ett fiskespö. Inget man läser om i media direkt. Så har vi ju skogshuggarspelen; dom går ut på att såga skivor av trädstammar, att klättra upp i träd och hugga av toppen med en yxa och diverse annat trädrelaterat. Och så finns förstås beer pong som går ut på att dricka öl med hjälp av pingpong-bollar, det vore ju konstigt om det inte fanns en sport med konsumtion av alkohol som huvudsyfte.

Ha en skön söndag allihop!

heueh
tis, 2017-03-07 - 05:07

för att göra bort sig. Jag hade nog hoppats att den delen av min personlighet skulle ha försvunnit nu när jag är nykter men jag blev pinsamt medveten om motsatsen i fredags när jag körde hem från flygplatsen. Till mitt försvar får väl sägas att jag var trött och lätt desorienterad efter resan. Jag hade kommit ungefär halvvägs när jag började känna mig lite sugen på något att äta, så jag stannade vid en mack. Macken i fråga sålde korv och hade en bardisk med ett par stolar där man kunde sitta och äta. Så en korv fick det bli, därtill en Pucko för att släcka törsten. Jag tror inte jag är dement än, men ibland går signalerna lite i kors och tvärs i min hjärna, så ock denna gång. Jag gjorde alla momenten som krävs för denna dryck, bara i fel ordning. Jag började med att skruva av locket, först därefter skakade jag flaskan. Innehållet hamnade bland chipspåsarna som stod i ett ställ bredvid mig och mackpersonalen tittade förundrat på mig och undrade nog om dom skulle ringa polisen eller vårdpersonal. Så nu har jag chips hemma så det räcker ett halvår framöver.

Det här drar upp en del minnen från förr. När jag var yngre hade jag en snabb båt som jag var mäkta stolt över. Den hade varit ännu snabbare om jag inte hade slarvat bort den kromade superpropeller jag köpt för dyra pengar. Jag var så ivrig att prova den att jag glömde sätta dit den sprint som håller den på plats. Så länge jag gasade satt propellern kvar men i det ögonblick jag drog av på gasen så gled den av sin axel och försvann i djupet. Hursomhelst, det var midsommar och jag hade lyckats övertala en Väldigt Vacker Kvinna att följa med mig till en ö på fest. Jag var synnerligen ivrig att visa upp mig och min båt från vår allra bästa sida, så jag gasade så mycket jag kunde. Åkturen var härlig och kvinnan vid min sida var idel leenden så jag kände att det här skulle kunna sluta riktigt bra. När vi närmade oss bryggan såg jag att den var full med folk så jag bestämde mig för att göra en praktfull entré, jag gjorde en vid sväng i hög fart för att i sista stund slå av på gasen och glida in till angöringsplatsen. Det blev inte riktigt som jag tänkt, när jag slog av på gasen gjorde båten ett hopp i sidled för att sedan tvärstanna. Stanna gjorde däremot inte kvinnan vid min sida; hon fortsatte över relingen, vilt flaxande med armar och ben, och landade i vattnet strax utanför bryggan. Efter en sådan entré är en snabb sorti det enda alternativet, jag fiskade upp den nu genomblöta varelsen ur vattnet och gasade hemåt, allt medan folket på bryggan låg och vred sig som metmaskar på en krok. Det behöver väl inte sägas att jag fick stryka henne från min lista över potentiella flickvänner.

Ha en bra start på veckan!

Levande
mån, 2017-03-06 - 09:22

Underbara Heueh, måtte du skriva en bok som sen blir film ?

heueh
tis, 2017-03-07 - 05:50

Det är något som ligger i generna antar jag, mina föräldrar slängde aldrig något som eventuellt skulle kunna komma till användning i framtiden. Nu när jag har gott om plats verkar det som om just den speciella egenskapen är på väg att utvecklas. Man har bytt kontorsmöbler på jobbet och när frågan kom om någon ville ha de gamla stod jag där i främsta ledet med små jämfotahopp och viftade ivrigt med handen. Inte för att jag har den blekaste aning om vad jag ska ha dem till, men det är ju synd att bara slänga fullt fungerande möbler bara för att de har lite repor på sig. Eller för att ett ben sitter löst. Eller för att en bordsskiva saknas. Ok, det kanske mest är en hög ved, men man vet ju aldrig... När jag just hade flyttat upp hit ville jag montera en hylla för att ställa routern på men kunde inte hitta någon lämplig sådan på nätet. Däremot hittade jag en gammal pizzaspade i trä på vinden, den blev alldeles utmärkt för uppgiften. Så det kan ju aldrig skada att ha en hög skrot ligga i ett hörn.

Min svärfar, som har passerat åttio med bred marginal, har sågat av sig ett par fingrar. Han sågade av sitt första när han var drygt sextio och man kan tycka att han borde ha lärt sig något av det, men jag antar att dryga tjugo år är tillräckligt med tid för att glömma bort det faktum att man bara har nio fingrar och hur det kom sig att det är så. Tyvärr tillhör han den sortens män som vägrar inse att åldern tar ut sin rätt, han tror fortfarande att han kan hålla samma tempo som han kunde för femtio år sedan. Det är väl ok om man sitter på kontor; det värsta som kan hända är väl att man skär sig på ett vasst pappersark, men om man har skog blir det något annat. Jag minns en gång för cirka tjugofem år sedan då han fick ett träd över sig och blev liggande ute i skogen i fyra timmar innan någon hittade honom, då tvingade svärmor honom att skaffa en mobiltelefon. Fem år senare såg den telefonen fortfarande ut som om den var ny, den hade tillbringat nästan hela sitt liv i bilen hans, avslagen. Äsch, sade han, händer det nåt får jag väl gå och hämta den.

Idag ska jag hyra en släpkärra och åka ner och hämta de där gamla möblerna. Jag får passa på, för sonen vill låna min bil och när han kommer upp för att hämta den ska han minsann få göra skäl för lånet genom att hjälpa mig släpa in dom. När jag ändå åker ska jag passa på att uträtta en del andra ärenden, jag börjar lära mig nu att om man bor ute på landet kan man inte bara få för sig att svänga in till affären, det gäller att planera lite. Det man inte har i huvudet får man ha i bensintanken, eller hur det där gamla talesättet nu går. Jag ska bland annat investera i en ångtvätt för golv, mina gamla trägolv är fulla med springor och jag drar mig för att gå över dom med mopp eftersom vattnet rinner ner i springorna och kanske kan ge upphov till mögel och annat obehagligt. Jag får för mig att ånga är bättre. Kanske. Om den nu inte ställer till med sprickor och skeva brädor. F.n vet, jag har ett rum där jag ändå måste lägga om golvet, så jag får väl prova där först.

Ha en bra dag allihop!

Dionysa
tis, 2017-03-07 - 08:31

Är det springor enbart mellan plankorna så kan du väl försöka rengöra mellan dem med t.ex. en grov mejsel och sedan kanske knacka ihop dem? Skura sedan med med sand och såpa. Knäskura. Trasmattorna på, och sedan är det fint!

heueh
tis, 2017-03-07 - 09:14

skura? Det är ju jobbigt ju! Nä, går det inte att göra med en maskin så får det allt vara. Jag är helt ok med att bara ha ganska rent här hemma. Mattor har jag inte kunnat ha sedan jag skaffade hunden, han får regelbundet spel och far runt i huset som en seriefigur på steroider och då hamnar alla mattorna i en skrynklig hög vid väggen.

Levande
tis, 2017-03-07 - 11:54

Gör som Pippi, sätt skurborstar på fötter och tassar så kan ni åka omkring i huset och sjunga städa, städa varje fredag och så varje jul tycker jag är kul ?
Den bilden tar jag med mig till jobbet ?

heueh
ons, 2017-03-08 - 07:20

av den mer omfattande sorten. Inte förrän klockan sex kom vi upp, och inte var det tack vare hunden heller. Han låg och snusade fridfullt i ett hörn när jag vaknade av att det började ljusna ute. Skönt var det, det medger jag gärna, gårdagen var lite jobbig. Väglaget var inte det bästa igår, så resan till och från jobbet blev lång, långsam och ansträngande. Min reaktionstid har ökat med stigande ålder, vilket tvingar mig att dels ta det lite lugnare på vägarna, dels fokusera mer när förhållandena inte är optimala. När vi sent omsider var hemma igen var kvällen långt framskriden men jag kunde ändå inte förmå mig att gå och lägga mig tidigt, jag var ju tvungen att packa upp mina inköp, alla de där prylarna jag inte hade tänkt köpa plus den enda sak jag kom hem med som faktiskt stod på listan.

Jag måste lära mig att säga nej. Inte bara till säljare utan i första hand till mig själv. Igår traskade jag in på ett av de stora byggvaruhusen som ligger i närheten av jobbet, i akt och mening att köpa en ångtvätt. Jag hittade inte den modell jag var ute efter, så jag frågade en säljare. Stort misstag. Jag vet inte vad det är, men jag verkar utstråla något som gör att duktiga säljare omedelbart klassificerar mig som ett lätt offer. Och hur rätt har dom inte, han började med att fråga lite om mitt hus, så kom vi in på att det snart var dags att beskära träd och det perfekta verktyget han hade för just den uppgiften. Det var en liten batteridriven motorsåg i änden på en lång stång, och faktiskt något jag behöver, men det var inte därför jag köpte den. Jag köpte den för att den var så gullig, den såg ut som en leksak, så liten var den. Och inte så väldigt dyr heller.

Batterier ingick inte; den här tillverkaren har alla upptänkliga maskiner på sitt program och samma batteri passar alla, så man får köpa det separat. Batteri och laddare kostade en bra slant men hör och häpna, han råkade ha en sats med maskiner i en snygg väska som också innehöll just batterier och laddare för bara knappt en tusenlapp mer. Så den hamnade i vagnen den också, tillsammans med ett par extra batterier som jag fick för halva priset eftersom jag köpt satsen. När jag kom till kassan låg summan av mina inköp fem gånger högre än jag hade avsett. Så nu har jag en ångtvätt, en stångsåg, en tigersåg, en cirkelsåg, en skruvdragare och en ficklampa. Att jag aldrig lär mig. Och detta hände mig igår, som nykter. Jag minns mina exkursioner på Fisherman's Wharf i San Fransisco, då jag vandrade mellan butiker och barer och kassarna blev fler och dyrare allteftersom promillehalten steg. Jag vill inte tänka på hur mycket dyrt skräp jag har släpat hem genom åren, gårdagen var ingenting i jämförelse.

Ha en fin dag!

Sisyfos
tors, 2017-03-09 - 05:19

Heueh, läs på lite innan du använder ånga till dina trägolv. Står som nr 4 i Expressens lista över 7 sätt att förstöra sina golv. Blir säkert snyggt resultat, men ångan pressas in i träet, säkert mer effektivt än när man våttorkar.
Ledsen att behöva vara en sån glädjedödare nu när du har en alldeles ny maskin som brummar och ska monteras, men du kan kanske använda den till dina kontorsmöbler, tvätta bilen eller nåt annat.
Är förövrigt djupt avundsjuk på din lilla motorsåg på skaft. Genial uppfinning!
Och du, min pappa var exakt likadan. Kom ofta hem med en otrolig mängd verktyg och prylar när han konsulterat en säljare. Jag är minst lika lättimponerad och intresserad av maskiner, men får verkligen inte samma "service"...