Förstår efter gårdagen att min sambo aldrig kommer att acceptera att han har alkoholproblem. Jag slutade tidigare för att gå hem och sova några timmar efter att ha legat vaken natten innan pga oro för min sjuka pappa. När jag vaknade upp var min sambo plötsligt berusad (Han är ju sjukskriven efter op fortfarande) Jag sa inget alls. Han ropar att han nu vet att jag kommer att bli arg så han vill vara ifred och inte ens se mig ikväll.... Jag bryter ihop, trots att jag bestämt att jag inte ska låta mig provoceras av hans drickande utan se tiden an och kolla hur han beter sig om jag inte tjatar. Det är ju fj'ärde gången han dricker sig berusad efter operationen.
Jag ringde min styvmamma som kom förbi mig, inte för att ställa honom mot väggen eller så utan för min skull. Min sambo blir väldigt nervös när hon kommer och går i försvar på olika sätt men hon pratar bara lugnt med honom. Min sambo försvarar sig med att han inte alls dricker omåttligt mycket utan det är jag som överdriver. Dessutom retar han sig på mig, blir provocerad bara han ser mig samt att jag pratar för mycket om min barn, mitt jobb, vänner, mina intressen. Sa att jag måste lära mig att prata kortfattat om saker som intresserar honom om han ska lyssna på mig. Min styvmamma tycker nog att han har lite autistiska drag också....? Jag kände att han, även om han inte sa det rakt ut, inte tycker om mig tillräckligt för att ens överväga att söka hjälp.
Det hela slutade med att jag sa att han får dricka hur mycket han vill bara han låter mig vara ifred och inte är aggressiv emot mig.
Jag är nu på jakt efter lägenhet att hyra, det kan ta lång tid och jag undrar nu hur jag ska stå ut och klara tiden fram tills dess?

InteMera

Det är en tråkig sits. Du verkar bestämt dig för att flytta men är tvungen att gilla läget så som det nu är tills en bostad dyker upp. Kanske du kan försöka under tiden fokusera på dig själv, gör sånt du gillar och var ute med vänner så du slipper sitta och se på när han dricker. Verkar inte vara nån större ide du pratar med honom om drickandet, men jag tycker inte du ska se det som att han inte tycker om dig tillräckligt för att sluta. Sluta kan dom glra bara för sin egen skull och först när dom alls förstår det är ett problem. Du kan inte rädda honom med att tjata och kräva, vägrar han inse vad som pågår är det inte mycket mer du kan göra. Fortsätt skriva av dig och hoppas du även har nån att prata med, för att lätta på trycket för dig själv?

Hoppas du får en lugn helg i alla fall!

lizzbet

Kan du inte bo hos din styvmamma då, tillfälligt? Hon verkar ju väl insatt i problemet.

Saga689

Nej, jag kan inte bo där. Hon har så mycket annat runt omkring, utbränd, handikappat barn etc. Jag tycker redan nu jag utnyttjar henne för mycket.

I förra veckan när min sambo druckit igen så bröt jag ihop totalt och min styvmamma kom dit, inte för att ställa honom emot väggen utan för att prata och vara med mig. Efter det bestämde vi att min sambo får dricka hur mycket som helst och förstöra sitt liv så länge han låter mig vara ifred och ej är aggressiv emot mig.
Helgen efter det har varit helt underbar. Han är då den man som jag älskar. Visserligen drack han några öl både fredag och lördag men ingen berusning och inget bråk, ingen personlighetsförändring. Det var skönt men samtidigt gör ju detta att jag får hopp. Dessa tvära kast i mitt liv där jag ena sekunden är helt säker på att lämna till att få hopp om ett bra liv tillsammans....Såå jobbigt.

Igår när jag kom hem från jobbet var jag skitnervös över att jag skulle mötas av en berusad sambo. Jag tror att han druckit, jag tyckte mig känna igen beteendet men jag såg inga öl och letade inte efter något heller. Försökte vara som vanligt men hjärtklappning hela kvällen. Jag la mig redan kl 20.

Jag har tagit kontakt med en diakon som jag mailat lite fram och tillbaka med, bokat tid på tisdag. Jag behöver någon att bolla med och min styvmamma är ju redan pressad som det är.
Min sambo är ju fortfarande sjukskriven och smsade precis om att han handlat mat och jag är väldigt nervös för att han också gått via det stora systembolaget med fantastiskt utbud av finöl......

lizzbet

Usch, vad jobbigt du har det, lider verkligen med dig... Jag mår också uselt idag, känner mig så uppjagad o stressad fastän jag numer bor själv och vi inte träffats fysiskt på länge. Men han ringer flera ggr/dag, sms:ar osv. Oftast tycker jag det är kul och bra, vill ju ha den kontakten (tror jag), men ändå jobbigt när han hela tiden pratar om andra kvinnor och (som jag tror) försöker göra mig svartsjuk... Just det blir jag inte, men det är jobbigt att förhålla sig till allting hela tiden ändå. Ibland vill jag bara bryta helt och inte svara, men ändå gör jag det inte och frågar mig själv varför... Så trött på att så mkt energi/tankar kretsar kring honom fortfarande, trots att vi inte lever tillsammans :( Känner att jag blir helt asocial och inte har kraft till något annat än jobba, äta, sova, träna.

Saga689

Det är ju just det, att de tar ALL energi! Jag är också mer eller mindre social, tur att jag har jobbet.
Jag försöker tänka på mig själv, göra saker som jag gillar, tänker på att träffa människor för min egen skull etc men energin räcker inte. Vissa dagar är ju som sagt bra med sambon men det vet jag ju aldrig innan. Ibland tänker jag också att jag blir så överdrivet glad när han inte är sur, arg, berusad att jag överdriver hur bra det är, fast det egentligen är normalt? Jag vågar inte heller ha några förväntningar inför något eftersom besvikelsen blir så mycket större när det inte blir så.....
Skönt att han inte lyckas få dig svartsjuk i alla fall!

lizzbet

Man vågar inte tillåta sig några känslor, åt något håll... Känner mig så tom, som att jag förlorat förmågan att känna något, särskilt varma känslor. Och varje tanke analyseras tills man blir alldeles yr och ännu mer förvirrad. Till exempel: Vill jag träffa honom, ha kontakt? Varför? För att JAG vill det och saknar honom. Eller för att HAN behöver det, jag borde, för hans skull. När jag känner mig rädd och hotad (av honom) så tvivlar jag ibland på "rättigheten" till den känslan. Kanske jag bara överdriver, som han säger... Men innerst inne vet jag att jag har rätt, men det är inte lätt, när känslorna finns där :(

Saga689

Som jag trodde har han druckit öl... Han ligger nu inne i sovrummet och lyssnar på punk. Jag nämner inget om ölen, låtsas som ingenting och nu är han ju i alla fall på bra humör. Jag är så orolig över ekonomin också. Han lever som om han vore miljardär. Lunch ute varje dag. Hämtar mat från restauranger trots att jag köpt hem mat och lagar varje dag. Och dessa dyra finöl som han köper varje dag nu under sjukskrivningen.

lizzbet

...vad jag hade gjort utan detta forum... Var så nära att jag åkte dit, till honom nu ikväll. Han har frågat hela eftermiddagen, ringt flera gånger o sagt att han saknar mig, att han vill att jag ska komma. En stor del av mig vill såklart det, längtar efter närhet, skratt, gos o mys. Men jag vet ju att det lika gärna kan sluta med drama, kaos, panik. Han ringer nu, när jag skriver, tredje gången på en timme... Känner mig feg som inte svarar, men jag orkar inte. Vet inte vad jag ska säga. Säger jag exakt som det är så blir det skrik och bråk, jag får höra massor med elaka saker och det orkar jag inte. Vill ALDRIG mer höra alla fula, hemska ord. Känns att jag på riktigt fattat beslutet idag, det är SLUT. Så sorgsen och trött, vill krypa in i en trygg o varm famn, höra orden "det ordnar sig".

Saga689

Håller med dig, detta forumet är så viktigt för mig också! Jag tycker du gjort ett bra val som inte svarat. Jag vill aldrig heller höra hemska ord om mig! Jag har satt mig på biblioteket nu för att få tiden att gå så att jag kan få sova. Tänker att livet pågår ju nu. Hur mkt tid ska jag slösa bort på något som ändå aldrig blir bra?
Jag vet att det kommer att ordna sig för dig! Du måste bara komma till den punkten då det inte finns någon återvändo. Kram

lizzbet

Känner mig också lite dum som "gnäller" när många av er har det mycket värre. Jag har ju min egen lgh att komma hem till, något många härinne bara drömmer om... Men man kan ju inte riktigt mäta och jämföra känslor heller, är man ledsen så är man :(
Det var just den insikten som drabbade mig idag: livet är för kort att trampa vidare i denna sörjan. Vet ju att det inte blir vad jag en gång kanske hoppades på. Ju längre tiden går, desto djupare i sin sjukdom sjunker han, alltså, en omöjlighet. Kramar till dig också Saga, du är så stark och så värd ett bättre liv!

Saga689

Full igen, igår också. I morse hittade jag en nästan full 75:a vodka bakom soffan. Nu kan han ju inte skylla på att öl är så gott....När jag kom hem var han halvfull på rödvin. Sen gick han iväg och köpte öl. Han är just nu riktigt asfull. Jag håller mig undan och säger ingenting så var och varannan kvart kommer han in och pussas.
Jag söker lägenhet för fullt. Jag tror inte att han förstår att jag är på väg att lämna. Så sorgligt.

lizzbet

Hoppas han inte blir aggressiv mot dig :/
"Min" problemman har just nu besök av sin pappa, vet inte hur länge men några dagar blir det, så skönt! Telefonen tyst hela em och kvällen.
Kram

Saga689

Jag försöker ju vara på ett speciellt sätt så att han inte blir aggressiv. Han försöker provocera mig men jag håller mig lugn och går inte in i försvar eller i diskussioner. Jag såg i morse att det fanns öl kvar så han håller sig nog inte nykter idag heller och i morgon är det fredag.....Jag försöker jobba så gott det går mellan samtalen ang min sjuka pappa och tankarna och ångesten kring min sambo. Jag förstår ju att jag inte kan vara kvar i detta så länge till. Jag sover bara om jag tar sömntabl. Hoppas du får några lugna dagar lizzbet! Kram

Saga689

Jag fick ett plötsligt infall att ringa min sambo nu på morgonen. Jag pratade lugnt och metodiskt och sa att han måste söka hjälp och att jag hjälper honom. Han försvarar sig med att han gillar öl och vad är det för konstigt med det. Jag frågade om han gillar starksprit också, rödvin, whisky? Ja, en god grogg gillar väl alla en vanlig tisdag förmiddag.....Han försvarar sitt supande med att han är uttråkad nu under sjukskrivningen. Jag sa att han ju är en vuxen människa och det ingår i livet att ha det tråkigt ibland. Han bad mig räkna upp vad för roliga saker han kan göra istället. Jag frågade honom om han tror att jag har det roligt inne i sovrummet alla kvällar/dagar han vill vara ifred med alkoholen? Jag sa också att jag hade behövt ha stöd nu under tiden när min pappa är sjuk. Han tycker såklart att jag överdriver att han skulle vara beroende etc. Jag bad honom att från och med idag vara vit en månad, med eller utan läkarhjälp. Han sa från och med söndag eftersom han tänkt börja jobba på måndag. Det tycker jag säger en hel del..? Han ojade sig också över vilket tråkigt liv vi får utan alkohol, vara på stranden utan att dricka öl vad är det för liv liksom? Det hela slutade med att han sa att ikväll kommer han i alla fall vilja ha öl.

Nykteristen

Alla dessa undanflykter de kommer med. Man kan nästa i förväg säga vad de egentligen kommer säga innan de öppnar munnen....det är som att de intalat sig själva att de inte kan leva ett normalt, roligt liv utan att ha alkohol i sig.
Men nu vet du iallafall vad han tänkt göra under dagen och kvällen, tråkigt nog!

Saga689

Ja, han normaliserar ju detta något enormt. Jag försöker ju på alla sätt och vis vända och vrida, formulera på olika sätt, såsom: skulle han vilja att hans dotter hade en sambo som drack så mkt och på det sättet som han gör etc? Han säger också att han vill leva ett roligt liv men när jag frågar om han har roligt ensam, asberusad framför tv:n så tycker han ju inte att han har så särskilt roligt.....

lizzbet

Vad modig du är som hade det samtalet med honom! Oavsett resultatet så måste varit skönt att få säga det!
Och han verkar ju kunna ta in och lyssna utan att bli aggressiv, BRA.
Detta med att anpassa sig, vara på ett visst sätt känner jag så väl igen... Men ibland hjälper inte ens det i mitt fall. En gång när han var "galen" satt jag bara helt lugn och tyst, svarade inte alls, detta var tydligen oerhört provocerande också, för då flög han på mig (fysiskt).
Jag kommer på mig själv att ha tankar/hopp kring att hans pappa nu ska se och kanske försöka påverka i rätt riktning... Och inser hur fast jag ännu är i medberoendet. Vet ju att även han och mamman sitter i samma båt som mig och alltså inte heller kan göra något. :/
Lyssnar just nu på Radiopsykologen och Alice, som har problem med A och bulimi. Tänker att hon kanske är en av oss härinne :)
Önskar dig detsamma Saga. Kram på dig och alla som vill ha en.

Saga689

Det är lättare att ta sådana samtal per telefon och när han är någorlunda nykter. Tyvärr är det så att jag får hopp när han är normal, sen blir besvikelsen så stor när det är samma visa igen med fylla. Jag känner igen det här med att provocera bara genom att finnas. Tack för tipset, ska lyssna på radiopsykologen ikväll.
Jag tänker att missbrukare på något sätt stannar i utvecklingen när de aldrig tar tag i sin situation. Vem har det alltid roligt? Varför verkar uttråkning vara det allra värsta som kan hända, så att man måste berusa sig för att stå ut? Eller så är det kanske bara ytterligare ett svepskäl till att få supa?

lizzbet

Tänker exakt som du, och även att de kanske får bestående personlighetsförändringar :( Och det sista är nog helt sant. Under hans sista nyktra period sa han flera gånger: "Jag vill aldrig mer", "vin är bara ångest" osv... Han säger att han vill leva "Svensson-liv" (=tråkigt). Sedan att de måste ta till svepskäl, det har ju med hela beroendegrejen att göra, de vill ju egentligen inte vara i missbruket. ÅÅÅÅhhhh, så komplicerat det är, eller hur.
Jag lånade en bok skriven av en alkoholläkare/forskare som handlar om beroende och hjärnan, hade stora förväntningar på denna bok, att jag skulle hitta alla svaren, haha så naivt. Efter att ha läst den blev jag faktiskt mer införstådd med att alkoholism (långt gången) oftast är obotlig. Förlåt om jag trampar någon på tårna men det är mina känslor efter att ha läst den, och denna man har jobbat LÄNGE både kliniskt och som forskare. Men ändå värdefullt kanske, i min väg tillbaka till normalitet.

Bedrövadsambo

Ge dig inte! Du kan inte få honom att sluta om han inte vill själv, men han ska veta vad du tycker. Ställa ultimatum är enda sättet.