Förstår efter gårdagen att min sambo aldrig kommer att acceptera att han har alkoholproblem. Jag slutade tidigare för att gå hem och sova några timmar efter att ha legat vaken natten innan pga oro för min sjuka pappa. När jag vaknade upp var min sambo plötsligt berusad (Han är ju sjukskriven efter op fortfarande) Jag sa inget alls. Han ropar att han nu vet att jag kommer att bli arg så han vill vara ifred och inte ens se mig ikväll.... Jag bryter ihop, trots att jag bestämt att jag inte ska låta mig provoceras av hans drickande utan se tiden an och kolla hur han beter sig om jag inte tjatar. Det är ju fj'ärde gången han dricker sig berusad efter operationen.
Jag ringde min styvmamma som kom förbi mig, inte för att ställa honom mot väggen eller så utan för min skull. Min sambo blir väldigt nervös när hon kommer och går i försvar på olika sätt men hon pratar bara lugnt med honom. Min sambo försvarar sig med att han inte alls dricker omåttligt mycket utan det är jag som överdriver. Dessutom retar han sig på mig, blir provocerad bara han ser mig samt att jag pratar för mycket om min barn, mitt jobb, vänner, mina intressen. Sa att jag måste lära mig att prata kortfattat om saker som intresserar honom om han ska lyssna på mig. Min styvmamma tycker nog att han har lite autistiska drag också....? Jag kände att han, även om han inte sa det rakt ut, inte tycker om mig tillräckligt för att ens överväga att söka hjälp.
Det hela slutade med att jag sa att han får dricka hur mycket han vill bara han låter mig vara ifred och inte är aggressiv emot mig.
Jag är nu på jakt efter lägenhet att hyra, det kan ta lång tid och jag undrar nu hur jag ska stå ut och klara tiden fram tills dess?