av Tornadon

Vet inte varför jag aldrig lyckas å vad jag ska göra för att lyckas. Det har varit såhär i flera år nu. Klarar ett tag å sen faller jag tillbaka. Vissa gånger går det bra att dricka å jag kan sitta hemma och bara dricka två öl å sen känna att det är nog men går jag ut å festar så spårar det ut rejält. Kommer hem 7 på morgonen och har minnesluckor och bara några små glimtar av vad som hänt som kommer tillbaka. Detta ger mig fruktansvärd ångest i flera dagar. Och jag skäms och känner mig som en värdelös människa. Jag flyttade till min nuvarande ort för ett år sedan och tänkte nu ska allt bli bättre men så hamnar jag i samma skit igen och liknande människor och nu vill jag flytta igen. Bara fly och byta liv. Det känns som jag bara förstör allt. Min sambo är så perfekt och jag är inte värdig honom för jag är så jobbig att leva med. Min självkänsla är i botten och ångesten tar knäcken på mig snart. Å ändå fast jag känner så här så börjar jag när ångesten lagt sig att hitta ursäkter och tillfällen att dricka och planerar när jag ska dricka. Känslan efter en öl är oslagbar. Då är jag helt avslappnad och jag lever verkligen i nuet. Ingenting annat får mig att känna så och ändå mår jag så jävla dåligt. Tänker att jag ska söka hjälp men så tänker jag nej det är ju inte så farligt för jag dricker ju bara kanske 3-4 ggr i månaden. Och en del anhöriga ( tex mamma) skrattar åt mig och säger att jag överdriver och inte alls har alkoholproblem. Och att för mig är det ju bara att sluta självmant eftersom jag inte har missbruksproblem och jag får skylla mig själv som fortsätter för då "vill" jag ha det så här. Och då gör jag det med flit osv.... detta får mig att känna att jag nog är en ond människa

Tornadon
sön, 2017-03-12 - 10:10

Hon kan även säga att söker jag hjälp och ställer till med en vårdkarusell så kan jag förlora min dotter, då tar dom henne , börjar ta prover på mig och tvinga i mig antabus. så det här ska jag vara tyst om och det är bara att lägga av annars får du ha det så här. Så jag är rädd att söka hjälp. Och min sambo förstår inte heller. Det är ju bara å sluta eller inte sluta

AlkoDHyperD
sön, 2017-03-12 - 12:18

Vilken tråkig situation du är i med så mycket skuldbeläggande från närstående. Det är svårt nog att våga visa sig sårbar och så ledsamt att du, när du berättar om din oro, inte blir tagen på allvar.
Du förtjänar respekt för ditt mod att ifrågasätta ditt drickande och stöd och förståels från omgivningen. Är din egen vilja, om du inte blivit avrådd, att söka hjälp tycker jag du ska göra det. Med tanke på att det inte verkar finnas det stödet i din närmaste familj behöver kanske hjälpen komma utifrån. Skuldbeläggandet kanske inte bara finns i just den här frågan?
Var inte rädd för att bli "straffad" av vården. Ta ifrån dig barnen eller tvinga dig till provtagning är inte det första man gör. Visst kan en orosanmälan till socialtjänsten göras om det framkommer att du dricker så barnen påverkas, men ett samtal hos soc innebär bara att man vill säkerställa att barnen inte far illa. Vet du med dig att så inte är fallet har du inget att oroa dig för.
Din mamma verkar anamma en "skamkultur" där problem ska klaras upp genom att ta sig i kragen och tystas ner för omvärlden.
Hade alla som mår dåligt eller har beteenden som skapar bekymmer kunnat "rycka upp" sig skulle jag som jobbar som samtalsterapeut varit arbetslös, liksom alla som jobbar inom beroendevården. Ingen skulle vara överviktig, alla skulle äta hälsosamt och motionera lagom mycket. Ingen skulle ha ångest, eller vara deprimerad...vilken värld! ?
Tro på dig själv och dina känslor. Är du bekymrad över ditt drickande så är det ett problem - iallafall för dig, och det är vad som räknas. Skriv här, vi förstår dig och ingen kommer säga att bara "ta dig i kragen så löser det sig".
Kram

Sisyfos
sön, 2017-03-12 - 18:07

Tycker att du får dåliga råd från din mamma. Hon tar dig inte på allvar, skrattar åt dig när du är allvarlig och skrämmer dig samtidigt från att göra något mycket ansvarsfullt. Vem är det förresten som talar om för dig att du inte förtjänar din sambo för att du är besvärlig att leva med? Om det är de här tillfällena du syftar på så kan du ju faktiskt göra det du vill och ta kontakt med någon som kan beriendeproblematik. Eftersom du dricker sällan och jag utgår ifrån att dottern har nån annan som ser till henne vid de tillfällena då kanske det inte ens görs någon orosanmälan. De kommer inte att ta henne i alla fall. Här på forumet finns för övrigt länkar som du kanske kan ha nytta av när du söker svar på dina frågor.
Jag tror verkligen inte att du behöver vara orolig för att söka hjälp och vi är flera här som vet att det inte bara är att sluta.
Du skulle kanske bli ännu mera hjälpt att en terapeutisk kontakt som kan förmedla att du är bra.