Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh

inte bara för att vi försov oss igen, om man nu kan tala om att försova sig när man inte har någon tid att passa. Vi hann lagom ut på vår promenad så ringde dom från jobbet och ville ha en massa dokument, Pronto! Så det första jag fick göra när vi kom in igen var att sätta mig vid datorn, ja, självklart efter att jag hade satt på kaffe förstås. Nu är jag äntligen klar, på sätt och vis, och det är ljust ute. Känns lite udda, men inget jag inte tål numer. Annat var det för ett knappt år sedan, en sådan här grej hade sänt mig direkt till bolaget. Det är snudd på löjeväckande hur liten ursäkt jag behövde, det var ibland som om jag sökte konflikter så att jag kunde "straffa" den person som störde mig genom att dricka. Jag har en högre tröskel numer, tack och lov.

Den gamla damen jag köpte huset av har gått bort, hon hann inte bo i sin nya lägenhet mer än ett par månader. Hon hade problem med hjärtat, det visste jag, men jag förstod nog aldrig hur allvarligt det var. Jag hälsade på henne ibland, men den här senaste månaden har hon inte svarat när jag har ringt, inte har hon ringt tillbaka heller, så jag anade att allt inte stod rätt till. Först igår fick jag tag på hennes son och fick besked, då var hon redan i jorden sedan veckor tillbaka. Hon trivdes aldrig i lägenheten, jag fick intrycket av att hon ångrade försäljningen, kanske var hon lite deprimerad. Jag bjöd hit henne flera gånger men hon ville inte komma, hon tyckte det var för mycket snö och för halt sade hon, men jag tror att hon inte ville bli påmind om sitt gamla liv. Jag förstår henne, jag älskar det här stället. Så nu brottas jag med en vag känsla av dåligt samvete, att jag hade kunnat göra något mer för att göra henne glad igen. Jag känner mig lite som en bov som har kört bort henne från hennes hem. Korkat, jag vet, hon valde ju själv att sälja, men tyvärr så har mitt förnuft väldigt lite att säga till om när det gäller mina känslor.

Räven var och hälsade på igår igen. Han kom traskande ner från skogen och följde tomtgränsen i riktning mot grannarnas hundgård. Jag stod ute på balkongen och rökte när hunden fick syn på den och högljutt började vädra sitt missnöje. Grannarnas hundar förstod budskapet och instämde i resonemanget, minst lika högljutt. När räven blev medveten om att vi stod där på balkongen vek han av i nittio grader, placerade sig under den och gick fram och tillbaka i flera minuter tills min hund började bli hes. Då återgick han till sin runda och gick ner och satte sig alldeles utanför staketet till grannens rastgård. Där satt han och tittade på de hysteriska hundarna ett bra tag innan han gick vidare. Jag har tidigare skämtsamt skrivit om den här rävens mentalitet, men nu börjar jag ärligt och uppriktigt tro att han faktiskt finner nöje i att retas.

Ha en bra dag allihop!

Levande

Tror din tant var nöjd med att sälja sitt hus till någon som älskar det och hittat ro där, det skulle jag vara.
Ha en fin dag

heueh

att vädrets makter menar allvar den här gången. Igår förmiddag snöade det, men vid lunch slog det om och blev flera plusgrader. Snön på taket smälte och fyllde upp stuprännorna så smältvattnet rann över kanten, det var som att bo bakom ett vattenfall. Rätt häftigt faktiskt, jag har besökt Niagarafallen och gått i tunnlarna bakom dom, det här var inte ens i närheten men det var inte min fantasi medveten om. Jag stod där och kände mig som en äventyrare som var på skattjakt i djungeln. Den vidbrättade hatten har jag, inköpt under ett besök på Disneyworld med två små pojkar som just sett den första Indiana Jones- filmen, piskan har jag också av någon anledning, jag har ingen aning var den kommer ifrån. Hade jag bara hittat dom så hade jag nog haft svårt att motstå frestelsen...

Det har varit på plus-sidan hela natten så det var glashalt ute, till och med mina dubbade skor hade svårt att få fäste. Nu lovar ju meteorologerna att värmen ska hålla i sig, så med lite tur slipper jag snart gå som en tonårstjej i sina första högklackade skor. Hunden var uppe och skällde sent i går kväll men jag var för trött för att orka släpa mig ur sängen och kolla vad han skällde på. I morse visade det sig att grannen har kört hem sin skotare och det väckte minnen till liv. När jag träffade min hustru bodde hon på Gotland och hade många vänner som ägnade sig åt terrängkörning. Dom hade alla jeepar med stora hjul, så stora att det krävdes stege för att komma upp i bilarna. Det hela går ut på att ge sig ut i naturen och göra sitt bästa för att köra fast och sedan bli mäkta överraskad när man faktiskt gör just det. En av gossarna hade ingen jeep så han brukade dyka upp med sin skotare och det ekipaget gick inte att stoppa. Han blev den där som alla kallade på när dom satt ohjälpligt fast i något lerigt hål. Kul var det, framförallt för oss som bara tittade på och kunde åka hem på kvällen i stället för att ägna natten åt att gräva fram fordon ur marken.

Gotlänningar är ett trevligt släkte, åtminstone om man ska döma av de jag lärde känna under den där tiden. Och så har dom ju Gotlandsdricka vilket hjälper till med trevligheten. På den tiden drack jag inte särskilt mycket, så den speciella drycken tackade jag alltid nej till. Den smakar vedervärdigt och har en påtaglig alkoholhalt som gör den vådlig att konsumera i större mängder. Gotlänningarna själva, framförallt kanske den tidens äldre generation, ansåg inte att denna dryck sorterade in under den avdelning drycker som bolaget hade monopol på. Dom såg den mer som en måltidsdryck i paritet med mineralvatten eller saft. Följaktligen hände det mer än en gång att jag ifrågasatte lämpligheten i att en av mina Gute-vänner satte sig i bilen för att köra hem efter en sen kväll och fick svaret: "Men jag har ju bara tagit lite drikke; det är ingen fara".

Ha en härlig fredag!

heueh

Jag hade varit ute och trimmat träd tidigare och lämnat sågen kvar på förstubron. När jag senare skulle hämta den passade hunden på, han slingrade sig ut som en orm i en labyrint; genom två dörrar som stod på glänt och sedan mellan mina ben, ut i friheten. Inte en chans hade jag, när jag väl hade böjt på min gamla rygg och sträckt ut handen för att fånga honom var han redan runt hörnet på huset. Snopen stod jag där och kände skräcken välla upp inom mig: måtte han inte ge sig iväg för att hälsa på sina kompisar på andra sidan stora vägen och bli påkörd. (Jag skriver "stora" vägen för det är så den kallas här, jag tror det beror på att den är asfalterad och bred nog för att sakna mötesplatser). Jag kunde ju inte gärna ge mig ut i snödrivorna i tofflor, så medans jag snörde skorna avlöste det ena skräckscenariot det andra. När jag sent omsider pulsade ut på gården, koppel i hand, satt han snällt nere vid grannens rastgård och väntade med en min av "var har du varit, jag har väntat här hur länge som helst".

Han har smitit två gånger förut, första gången var när min äldsta son var ute och gick med honom. Kopplet gick av och hunden var iväg som ett jehu. Fasan som min son säkert kände, det var första gången han var ute ensam med hunden, blev kortlivad, hunden hade jagat upp en katt i ett träd och satt nedanför och förde förhandlingar om en eventuell kapitulation. Andra gången var sent en natt då jag som vanligt hade vaknat efter att ha druckit en hel del under kvällen. Jag gav mig ut med hunden och fick för mig att släppa honom lös. Han försvann direkt och jag gick runt i säkert en timme, tårarna strömmande nedför kinderna, och ropade på honom. Till slut gav jag upp och öppnade porten för att gå in och då kom han från ingenstans, glatt viftande på svansen. Troligen har han hållit sig i närheten av mig hela tiden, i mitt påverkade tillstånd såg jag honom bara inte.

Igår eftermiddag sken solen och jag släpade ut en stol på balkongen och satt i bara skjortärmarna och njöt av värmen. Den var ett härligt löfte om den tid som komma skall. Nu gäller det att insupa så mycket som möjligt av det lilla som är kvar av vintern så jag har fina minnen att plocka fram när höstrusket är som värst. Inatt var himlen klar och månen lyste upp gården, jag vaknade strax efter midnatt och ville inte somna om, så jag bryggde en kopp kaffe och gick ut på balkongen. Med hunden fridfullt snusande bredvid mig stod jag där i den sjugradiga kylan och tittade ut över min domän. Så mycket jag har att vara tacksam för tänkte jag; jag är nykter, jag har två fantastiska söner och en hund jag älskar och jag bor på en plats som bara fanns i mina drömmar för ett år sedan. Det behöver inte bli bättre än så här tänkte jag, det finns inget jag skulle kunna lägga till för att må bättre än jag gör nu. Så tänker jag ofta, när hunden kommer upp i soffan på kvällarna och lägger huvudet i mitt knä när jag sitter och läser i lampans sken brukar jag säga till honom: "vi har det allt bra, du och jag". Jag har levt i alkoholens täta dimma i många år men nu är jag ute i solen och för varje dag jag får vara kvar där blir mitt beslut starkare: jag vill aldrig tillbaka.

Ha en fantastisk helg allihop!

heueh

kan inte leva med dom; kan inte leva utan dom. Redan på fjortonhundratalet myntade Desiderius Erasmus detta uttryck för det komplicerade samspelet mellan könen. Gårdagens skriverier fick mig att fundera över giltigheten i den andra halvan av den meningen, för mig personligen alltså. Jag har inte haft särskilt många seriösa förhållanden, de har alla varit korta, aldrig mer än sju år, och de har alla mynnat ut i katastrof. Ingen bra grund att bygga vidare på egentligen. När mina barns mor dog ville jag inte föra in en ny "mamma" i deras liv, så de få förhållanden jag försökte mig på efter ett par år såg jag till att inte engagera mig för djupt i, plus att jag aldrig jagade kvinnor här i Sverige; alltid utomlands. Nu har jag levt ensam i tjugofem år och jag undrar hur mycket skada jag har tagit, egentligen.

Jag har alltid haft bilden av det strävsamma äldre paret i bakhuvudet, de som har tillbringat ett liv tillsammans och nu delar åldrandets vedermödor. Det var vad jag hade hoppats på men det var inte vad ödet hade stakat ut för mig. Att nu, i min ålder, börja träffa kvinnor igen med allt vad det innebär i form av känslostormar och prestationsångest, glättiga fasader och krystad konversation, känns inte värt besväret. Att min sexualdrift minskat från en brusande flod till en liten rännil gör det ju också lättare att se rationellt på tingens ordning. Jag är, hur konstigt det än kan låta, väldigt nöjd med mitt liv som det ser ut nu och jag tror faktiskt inte jag är beredd att kompromissa bort någon del av det. Dessutom är jag ingen lätt person att leva med, jag är tystlåten, förstår inte vinkar eller antydningar och är envis som en gammal giktbruten åsna. Jag har funderat en hel del på det här och slutsatsen blir, oavsett från vilket håll jag närmar mig den, densamma; det är bra som det är, varför ändra? Jag har ju dessutom hunden, han är en bra lyssnare och precis som pastor Jansson har han ingen åsikt om någonting.

Jag vaknade i natt av ett spöklikt ljud. Först trodde jag det var hunden som var täppt i näsan, det var ett svårdefinierat ihåligt visslande som återkom med ett andetags regelbundenhet. Sent omsider lämnade jag sängvärmen för att undersöka närmre; allteftersom jag vandrade runt i huset verkade ljudet följa mig, jag kunde inte riktigt höra var det kom ifrån, det hade liksom inget ursprung, det bara fanns där och fyllde upp varenda liten vrå i huset. Till slut insåg jag att det kom från ventilationen, ur varje ventil ekade en spöklik sång som gav mig kalla kårar. Vid det här laget hade hunden vaknat och applicerade sin alldeles egen metod: han skällde som en galning och ljudet tystnade. Vi gick ut på balkongen och hörde det igen, den här gången som fågelsång från ett träd ute i skogen. Troligen hade väl fågeln i fråga suttit där ventilationen mynnar ut på taket; sedan hade rören gjort resten för att skapa en stämning av krypande skräck. Så nu är dilemmat huruvida jag är intresserad nog för att sitta igenom timmar av videos på nätet för att klura ut vad det var för sorts fågel.

Ha en vilsam söndag allihop!

Jamen, du & jag är ju det där gamla paret! Och fritt från prestationsångest och allt det där andra du så fint beskriver. "Rännil"... jag vet vad du menar. I mitt fall har den ändrat kvalite´; blivit mer intensiv röd-svart istället för pastell. Tolka det som du vill.
Hälsa hunden förresten! (Det är honom jag är ute efter...)

heueh

och sprider omkring mig i huset. Det kan vara saker jag kommer på att jag behöver, det kan vara saker jag vill skriva om här på forumet, det kan vara folk jag behöver ringa eller jobb jag måste få gjort. Som jag har nämnt tidigare är jag milt sagt dåligt organiserad i mitt sätt att tänka, min hjärna har en förmåga att hoppa från ämne till ämne utan förvarning så om jag inte skriver ner en tanke så är den borta tills nästa gång jag kommer förbi. Lite grand som en av de där batteridrivna leksaksbilarna jag hade som barn; de som körde tills dom stötte på ett hinder, då vände dom och körde i en annan riktning tills nästa hinder dök upp, de som har bildat förlaga till dagens robotdammsugare och dito gräsklippare. De här lapparna är ofta väldigt kryptiska men nu har jag hittat ett par som bara har ett par noteringar kvar, resten är överstruket och avklarat. Så för att kunna slänga dom ska jag här skriva ner deras innehåll; båda är minnen från min ungdom:

Strax innan jag nådde tonåren var jag med i Röda Korset. En gång i veckan samlades vi och lärde oss förbinda sår och spjäla brutna ben, vi lärde oss framstupa sidoläge och hur man får liv i en docka med hjälp av mun-mot-mun metoden. Det här höll på i ett par timmar med en rast insprängd någonstans mitt i, en ganska generöst tilltagen sådan. Jag misstänker att ledarna var i större behov av en paus än vi var, vi fick nämligen aldrig vara kvar i lokalen då, oavsett väder kördes vi ut i trädgården. Där fanns en kiosk i närheten och alla hade vi fått med oss en slant för att kunna köpa lite godis. Dom skulle bara vetat... På den tiden såldes cigarretter styckvis och ingen hade några invändningar mot att sälja till barn, åtminstone inte innehavaren av denna kiosk. Vi köpte varsin Look, de var långa och innehöll mest tobak för pengarna, och stod och puffade och kände oss väldigt vuxna. Jag tror ändå inte att det var just det där som orsakade att jag röker idag, snarare var det väl aningslösheten och den image som byggts upp att coola människor rökte. Reklamens makt...

Snabbspola framåt: jag var i trettonårsåldern och hade börjat intressera mig för det motsatta könet, problemet var att de som tillhörde detta var totalt ointresserade av mig. Kanske är det orsaken till att jag än idag uppskattar en välformad kvinnlig rumpa; det var allt jag såg som ung, baksidor. Så jag började undersöka vilka fritidssysslor som kunde erbjuda en bättre kontaktyta och fastnade för ridning. Efter ett besök vid det lokala stallet insåg jag vilken guldgruva jag stött på, jag skulle vara den enda snoppförsedda individen i ett hav av östrogen. Själva ridandet handlade mest om att sitta på en häst och åka med runt i ett ridhus, men resten var perfekt. Jag behövde bara ställa en fråga om ryktning eller om jag hade spänt sadelgjorden för hårt så svämmades jag över av kvinnlig fägring. Något år höll jag på i detta himmelrike för en testosteronstinn yngling tills jag skulle börja lära mig hoppa. Sadlar har en upphöjning där fram, kallad sadelknapp, och efter att ha kommit i otakt med hästens rörelser under ett hopp upptäckte jag vilken del av en mans anatomi som landar först på denna hårda upphöjning. Hela ridhuset briserade av skratt när jag gled ur sadeln och låg och vred mig i sågspånet. Det var en hårdhänt påminnelse om hur sårbara vi män är, fysiskt och emotionellt. Hela vägen hem cyklade jag stående och återvände aldrig.

Ha en bra dag!

heueh

eller inte elda, det är frågan. Jag har jobbat i trädgården de senaste dagarna och samlat ihop en försvarlig hög med ris. Sopstationen har en speciell avdelning för trädgårdsavfall och jag är väl medveten om att det är det bästa alternativet. Jag är inte helt säker på vad dom gör med det i sin tur, kanske eldar dom det också, men dom har i alla fall skorstenar och rökgasrening och så blir det energi av det hela. Om jag sätter en tändsticka till min rishög så kommer röken oundvikligen att hölja mitt hus i en kvävande filt av sot och dålig lukt. Det där är en naturlag tror jag, om jag, som rökare, sätter mig vid ett bord med flera andra människor, kommer min rök oundvikligen att dras till de i sällskapet som inte röker. Å andra sidan, tanken på att hyra en kärra och lasta in alltihop för att köra till tippen och lasta ur det igen är inte särskilt lockande den heller.

Jag har ägnat nästan all min tid åt ett gammalt äppelträd som står bredvid huset. Det har inte fått någon omvårdnad på många, många år och är en nästan ogenomtränglig härva av mossbelupna grenar. Den gamla damen sade att det var lika gott att såga ner det, få är de ätbara äpplen det har producerat på sistone. Så jag ser det som det perfekta övningsobjektet för en kontorsslav med liljevita händer och en fast tro på böckers ofelbarhet. Jag bodde på Österlen för länge sedan och var ofta i Kivik och såg hur proffsen beskar sina träd, dessutom har jag ju min bok. Och vad är det värsta som kan hända? Trädet är i princip dödsdömt i alla fall så det värsta jag kan ställa till med är att dra ut på processen en aning. Jag hoppas bara att experterna har rätt när dom påstår att växter inte har känslor, jag skulle avsky att höra trädets stilla gråt över sina förlorade lemmar på nätterna.

Efter att ha släpat grenar och ris runt på tomten i ett par dagar börjar jag inse varför det inte räknas som en workout att byta papper i skrivaren. Min far gick aldrig till något gym, han var i utmärkt form ändå, sin tillvaro som kontorsslav till trots. Han hade ju sin skog och sin trädgård, där han tillbringade varje ledig minut med att hugga ved och bryta stubbar. Nu börjar jag förstå hur det där gick till, trots att jag inte har sprungit runt i träningskläder har jag ändå fått en hel del motion de här dagarna. Där finns nackdelar, som tysken i Hemsöborna kan jag säga att jag fiser så mycket, men jag menar precis vad jag säger. Det är som en ångmaskin i mitt inre, trycket stiger snabbt och jag är osäker på om säkerhetsventilen fungerar men så fort jag börjar röra på mig så puttrar det där bak som ur avgasröret på en gengasdriven traktor. Jag har förstått att det här är en sidoeffekt av att man plötsligt byter kontorsstolen mot en mer rörlig tillvaro, som tur är har jag inte folk runt omkring mig här ute. Ägde jag ett gym så skulle jag i alla fall veta precis var jag skulle placera ventilationens utsug.

Ha en fin dag allihop!

Rosen

om dina vedermödor! Piggar verkligen upp på morgonkvisten.
Rekommenderar att du läser Peter Wollebens bok " trädens hemliga liv" nu när du blivit trädägare. Mycket känslor i skogen! Tror nog att ditt äppleträd gillar att få lite ljus o luft bland grenverket.

heueh

ibland nästan omärkligt, framförallt när det gäller en själv. Det kan vara svårt att inse att man faktiskt har förändrats; det hela går långsamt som timvisaren på en klocka, man kan inte se den röra sig hur mycket man än stirrar på den, ändå gör den det. Plötsligt bara man inser att den inte står i samma position som den gjorde när man började. Jag hade ett sådant ögonblick i går. Jag stod på balkongen, hunden låg vid mina fötter, vinden ven och blåste små regndroppar mot mitt ansikte, temperaturen låg nära nollan och det var ruggigt ute; definitivt en sådan där dag då man mår som allra bäst inomhus. Ändå kom jag på mig själv med att ta små danssteg till en låt i mitt huvud, jag var glad helt enkelt. Det hade inte hänt något speciellt varken i positiv eller negativ bemärkelse, livet rullar på och jag hade ingen särskild anledning till denna min upprymdhet.

Det är inte första gången heller, nu när jag börjar inse att något har hänt med mig kan jag minnas åtskilliga tillfällen de senaste månaderna då jag har fått uppleva den där glädjen som kommer inifrån, den som bara väller upp som en sufflé i en för liten form. Jag skyller på min nykterhet, innan jag hittade hit och fick den hjälp jag så desperat behövde var mitt liv dystert. Visst, det svängde upp och ner som det alltid gör, riktigt dramatiskt ibland, men medelvärdet låg alltid på minussidan. Den enda glädje jag kände var när jag satt och tittade på mina flaskor och visste att jag hade tillräckligt för några dagar framöver, men den känslan var ihålig. Jag visste ju ändå vad som väntade bortom buteljerna. Livet var en korridor full av stängda dörrar, en vandring i en deprimerande värld utan framtid, utan egenvald riktning.

Visst, jag bor på en plats jag älskar, men jag tror faktiskt att jag hade mått lika bra om jag hade stannat kvar, eller flyttat till Spanien, eller Nordpolen för den delen. Det hade nämligen varit ett val jag gjorde för att ge mig själv en chans att må bra, på riktigt. Jag har gjort många förändringar i mitt liv tidigare också, men de har alltid varit av ett av tre skäl: antingen för att jag hoppats bli nykter, att jag hoppats kunna dricka normalt eller bara för att få vara ifred och supa ihjäl mig. Nuförtiden är jag definitivt på mycket bättre humör rent generellt och det har inte med yttre omständigheter att göra. Förra året insåg jag att om jag vill få till en förändring så måste jag hitta den inom mig själv och jag tror faktiskt jag har lyckats hålla mig till den filosofin. Min lilla dansuppvisning på balkongen igår lät mig se mig själv som i en spegel, sådan jag är nu, och jag gillade vad jag såg.

Ha en härlig dag allihop!

lizzbet

Underbart!
Och jag hade liknande känsla igår, att jag kände mig så annorlunda mot bara några veckor tidigare. Funderade över tiden 1,5 år tillbaka och insåg hur mycket som hänt, hur mycket jag utvecklats under tiden (positivt). Att orden som kom över mina läppar äntligen var "på riktigt" :)
Det är väl som en process; man börjar tänka, formulera sätt att förändra. Man hjärntvättar sig själv... Så en dag har förändringen skett, man är klar och redo att gå vidare o möta nya utmaningar :)

heueh

Det var det enda ord jag sade. Jag var ett och ett halvt år gammal, det var jul och jag hade just öppnat ett paket och funnit en teddybjörn inuti. Det var en fin björn, lurvig och brun och han brummade när man vippade på honom. Han var lika stor som jag och jag kramade honom hårt och vägrade släppa, vägrade öppna fler julklappar. Han var allt jag behövde, min kompis och bästa vän, min förtrogne vapendragare. Nalle följde mig överallt, skulle mina föräldrar någon gång glömma att ta med honom, om det så bara gällde en tripp till affären, så fick dom snällt vända tillbaka. Även när jag blev för gammal för att leka med mjukisdjur hade Nalle sin givna plats i mitt rum. Det föll mig aldrig in att förvisa honom till en garderob, till och med som tonåring såg jag ingen anledning till att gömma undan denna min barndoms ständiga följeslagare.

Jag har honom kvar än, just nu sitter han på en flyttlåda i vardagsrummet men så fort jag har bestämt mig för hur jag ska möblera så kommer han att få en bättre utsiktsplats där han kan hålla koll på saker och ting. Han har blivit lite skamfilad med åren, ryggen har kroknat, huvudet sitter lite lösare nu, västen som min mor sydde åt honom för många år sedan har fått ett par hål här och där och han brummar inte längre men än håller han ihop. Han har tillbringat stora delar av sin medelålder i flyttlådor men de senaste femton åren har han funnits nära till hands. Även nu, när jag har nått en mogen, nästan övermogen ålder, har han haft sin funktion. När ångesten har varit för stor är det till Nalle jag har vänt mig, på något sätt för han mig tillbaka till en tid av sorglöshet och glädje. Han är den enda länk jag har kvar till den där tiden för länge sedan och jag vårdar honom ömt.

Jag lever ett gott liv och har egentligen alltid gjort, trots mina alkoholproblem, men ändå behöver jag ibland någonstans att gå när det blir svårt, ett "happy place" som engelsmännen säger. Det vuxna livet är fyllt med utmaningar och krav, i tonåren är det relationer till det motsatta könet, sedan är det karriär och familj och nu handlar det mest om diverse krämpor och att försöka hålla sig vid liv ett litet tag till. Barndomen var för mig den där tiden då jag inte hade ett enda litet bekymmer, mest kanske för att jag var totalt omedveten om att det fanns en värld utanför min trygga horisont, den som inte sträckte sig längre än jag kunde se. Så det är dit jag går, med benäget bistånd av Nalle, jag leker med mina modellbilar, jag bygger fåror och fördämningar i vårens leriga backar, jag klättrar i träd och plötsligt mår jag bra igen. Tack Nalle.

Ha en bra dag!

heueh

ett litet dilemma. Idag är det fredag och det är den veckodag jag brukar köra in till jobbet för att vara i vägen och irritera folk så att dom verkligen ser fram emot helgen. Men just idag har jag ingen lust, väderprognosen lovar solsken och plusgrader så jag skulle mycket hellre vara ute i trädgården. Dessutom har jag inte så mycket att göra där inne så det känns ganska meningslöst att tillbringa tre timmar i bilen för att jobba en. Visst, jag skulle kunna passa på att handla lite men jag kommer inte på något som jag verkligen behöver just nu. Jag vet av erfarenhet att om jag inte har en lista att hålla mig till finns det en mycket stor risk att jag kommer hem med en massa saker som kanske kan vara bra att ha någon gång, men som inte fyller något omedelbart behov. Eller ens det; jag har sneglat på en ny telefon på sistone och jag är rädd för att jag kommer att köpa den. Butiken som säljer den ligger längs vägen och utövar samma dragningskraft på mig nu som bolaget gjorde för ett år sedan.

Å andra sidan har jag ju mina kollegor. Dom känner ju väl till mina problem och om jag ringer och säger att jag inte kommer in idag så börjar dom oroa sig. Det är ju trots allt fredag och dom känner mig inte tillräckligt väl för att kunna lita på att jag inte har tagit ett återfall. Så oavsett vad jag säger kommer dom att vilja hålla lite extra koll. Sent i kväll kommer jag att få ett telefonsamtal: "Du, jag fick just ett mail från USA som jag har lite frågor kring, kan du ta en titt?" eller "Du, jag har hittat en ny serie på Netflix, den är riktigt bra, den skulle du titta på". Och så försöker dom hålla konversationen igång tillräckligt länge för att kunna klura ut om jag har druckit eller inte. Det värmer att ha vänner som bryr sig, men samtidigt är jag ju väl medveten om att deras egen fredagkväll är förstörd. Så om tre timmar i bilen kan ge dom en lugn helg så får det bli så: jag åker.

Jag läste en ny undersökning igår som handlade om hur vi människor bildar oss en uppfattning om varandra bara utifrån utseende och uppträdande, det så kallade första intrycket. En del av den handlade om intelligens, vad är det för faktorer som får oss att tro att en människa är intelligent medans vi tycker att en annan inte är det, helt utan att prata med dom. En av de saker som påverkar är vad de håller i handen, en människa som står med ett glas vin eller öl i näven uppfattar vi som mindre intelligent än en som står med ett glas juice. Konstigt det där, reklam för framförallt vin har ju länge visat bilden av välklädda, framgångsrika människor i exklusiva miljöer. Det verkar inte ha fått avsedd effekt; vi ser fortfarande bruk av alkohol som ett tecken på bristande mentala förmågor. Så jag tänker på alla de som står med ett glas vin i näven på AW; om dom bara visste att chefen skulle bli mer imponerad om det var ett glas juice dom höll i.

Ha en härlig fredag allihop!

heueh

på länge utan dubbar under fötterna. Isen ligger fortfarande tjock, men i mittsträngen har den smält bort på de flesta ställen. Där den inte har smält bort helt än finns det i alla fall fläckar utan is, så jag kunde hoppa mellan dom som jag gjorde i min ungdom, mellan isflaken på den lilla dammen. Resultatet av ett misslyckat hopp skulle bli lika plågsamt nu som då, bara av en annan karaktär. På den tiden blev jag blöt och i värsta fall förkyld, idag skulle jag få blåmärken i rumpan och i värsta fall bryta något ben jag kan ha användning för. Nog för att jag är en riktig man med hår i häcken, men jag är inte så ullig att det skulle begränsa skadorna. Så en viss försiktighet var av nöden, men det är så skönt att slippa dubbarna att jag var villig att ta risken. Dom är jättebra när det är halt, men det är också lite klurigt att gå på dom, det känns högt och lite vingligt. Några dagar till med plusgrader och jag kommer att kunna traska på som en högvakt vid slottet. Minus den kromade hjälmen förstås.

Mitt flygbolag skickade mig ett guldkort häromdagen. Jag har ju korsat Atlanten några gånger på sistone och tydligen har det genererat tillräckligt med poäng för att föra upp mig en nivå bland bonuskorten. Det här ger mig tillgång till de lite finare loungerna och förtur i köer plus att jag får ta med lite fler väskor, typ en golfbag eller ett skidfodral vilket verkar vara obligatoriskt bland oss i eliten. Förr, när jag reste för jämnan, hade jag den allra högsta nivån, den som ofta har ett målande namn; senator, diamant, platina, pandion, executive etc. På många flygplatser var loungerna väldigt exklusiva, med bekväma fåtöljer, små kontor och en bemannad bar. Jag hatade den där baren, den innebar ju att det fanns en bartender som jag fick för mig höll koll på hur mycket jag drack. Så jag brukade gå till loungen och grunda lite, sedan lämnade jag den och gick jag ut på en barrunda för att avsluta på loungen igen. När det var dags att gå ombord brukade jag få en del misstänksamma blickar på mig, än värre när personalen kom dragande med saker jag glömt kvar på loungen.

Jag behöver en stege. Här finns stegar, men de är långa som attan och i stål så det krävs en lyftkran för att ställa upp dom. Jag har hittat en trästege i garaget men den ser hemmasnickrad ut och jag vet inte riktigt om jag törs lita på den. Helst skulle jag nog ha en sådan där utdragbar aluminiumstege, men det innebär en lång inköpsresa som jag inte har lust med. Den lokala bygghandeln säljer aluminiumstegar men dom är av det långa slaget och jag har ingen aning om hur jag ska få hem den. Jag kan naturligtvis hyra en kärra men det känns lite fel att hyra en kärra för mer pengar än vad stegen kostar. Jag såg en bil på stan en gång som fraktade hem ett par långa brädor han köpt, han hade hängt dom under bilen i snören; ett fäst i främre stötfångaren, ett i den bakre. Smart på sätt och vis, frågan är bara vad som händer om man bromsar och snörena går av.

Ha en bra dag!