Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

och rannsakar. Och vänder och vrider på allt ett varv och ett varv till...
Är så trött på att det aldrig tar slut.
Denna smärta,denna vanmakt att inte ha kontroll på sina egna känslor och reaktioner.
Tidigare när jag levde med min alkoholist hade jag konstigt nog någon sorts stenkoll.
På livet,på min vardag, på honom.

Men nu rämnar allt uppifrån och ned,krackelerar kanske är ett bättre ord.
Jag är helt hudlös och känslorna vrider sig i krumelurer och jag känner inte alls igen mig själv.

Kanske jag äntligen släppt den omtalade kontrollen om mig själv och faller fritt för första gången i mitt liv.
Det gör så fruktansvärt ont och jag hittar ingen stoppknapp.

Jag vet inte vad smärtan består i
Kanske en massa oförlösta saker som jag stoppat i ryggsäcken på ett effektivt sätt.
Kanske den sista separationen från en man som jag inte ens säkert kan säga var rätt för mig.

Kanske mina 20 år med min alkoholist som jag nu äntligen släppt taget om,inte bara i tanken utan även i känslan.
Kanske min alkoholiserade mammas död.

Det har helt enkelt blivit för mycket för Ullabulla.
Jag vet att det brukar vända.
Jag upplevde såna här turbulenser även inne i relationen och trodde i min enfald att det berodde på relationen.
Men det berodde på mig.
Mina obearbetade tankar och känslor och mitt medberoende som jag sakta försökt släppa greppet om.

Kanske att det känns bättre i morgon,men just nu önskar jag ingen denna vånda.

InteMera

Din själsliga oro strålar ur det du skriver och jag har väl egentligen inga goda råd till någon som redan är så klok som du men kom ihåg att känslor är som vinden, de kommer och går och styrkan och riktningen svänger jämt så det är bara att sitta still och observera och invänta nästa skifte. Styrkekramar till dig!

DrömmaBort

Håller med InteMera. Försök orka. Försök stå ut och tro på att det vänder och blir bra till slut.

Jag skrev nåt senaste helg (tror jag det var) och tänkte på dig, särskilt med anledning av att du nämnt din alkoholiserade mamma. Det handlade om djup skam, den skam jag börjar närma mig på ett nytt plan. Tolvstegsarbete för mig dit, smärtsamt men på ett helande och gott sätt. Kram medsyster / mt

Och på Söndag börjar jag i en steggrupp. Jag läste introt om de frågor som man ska ställa sig under stegarbetet.
Inte ens det första steget har jag tagit mig förbi trots att jag inbillar mig att jag kommit en bit på väg. Alla frågorna gjorde att jag ville ta fram skämskudden.
Jag ska läsa ditt inlägg Mulletant.

Kanske har du rätt,det känns som existensisella frågor rörs upp i mig.
Min rätt att få leva och må bra och ha kvalitet på mitt liv ifrågasätter jag starkt.
Endast i egenskap av hjälpare har jag något berättigande och substans.

Och samtidigt,är det inte typiskt svenskt att hålla på och höja upp ensamlivet och brist på mänskliga kontakter som något att sträva efter.
Människan är ju en social varelse och funkar bäst i samklang med andra.
Är det något att sträva bort från?

Jag förstår ju skillnaden i att lägga sig på överväxel eller överläge i samvaro med andra människor eller att faktiskt ingå en riktig gemenskap som bygger på 100% respekt och förståelse för den andra.

Men någonstans skyr jag det tänket,att man först ska vara stark själv innan man på allvar kan må bra och ge något till andra eller sig själv.

Ursula

Hej Ullabulla,
jag läser det du skriver "Endast i egenskap av hjälpare har jag berättigande och substans" och det känns som att "hjälparen" skymmer vägen för dig. Du ska bortom den. Och du kommer att gå bortom den.

Sen det du skriver om att man i Sverige hyllar ensamlivet och så... du har så rätt! Jag bor utomlands på en plats där man inte alls skulle förstå ett sånt resonemang. Folk här kan erkänna utan skamkänslor att de är beroende av andra människor. Häftigt va? Vem törs det i Sverige? Utan att skämmas lite.
/kram Ursula

Rosa Pantern

Hej!

Håller med att det känns knepigt att man ska behöva vara "stark", liksom "färdig med sig själv", eller "framme" innan man kan gå in i en relation! Det är väl så att vi läks, och kommer till rätta med oss själva, med hjälp av kärlek och relationer?!

"Vi är inte gjorda för att leva själva" var förresten något av det första min man sade när vi träffades, vilket dock både skrämde och lockade mig.

För ändå, jag är en sådan som ständigt vill bli fri och hatar "insyltningar" och beroende, även om jag faktiskt behöver hjälp och medmänniskan osv.

Kanske vill jag inte se mig själv, vilket man får lov till i relationen. Och det handlar nog också om rädsla och oförmåga att acceptera och hantera konflikter, och att inte kunna försvara mina egna behov/mitt eget utrymme.

Ja, det där med att inte känna existensberättigande som man är, kan ta sig olika uttryck.

Kanske mera relation får mig att lära och komma vidare, medan du möjligen kommer att finna din inre trygghet genom att vara på egen hand?

Allt gott, och tack för dina öppenhjärtiga inlägg Ullabulla!

Visst är du något på spåren där.
Jag som medberoende relations och känsloyunkie får ju ingen näring till alla mina frispel om jag lever själv. Allt är lugnt och fint och jag måste jobba med mig själv i alldeles för hög grad.
Och sånt är tungt.
Konflikter,samspel, engagemang samtal är ju min näring och något jag tycker mig vara bra på.
Utan det är det ju väldigt näringsfattigt och jag tvingas då gå inåt.

Tack för den insikten.

Och sen söker jag mig till männen som har samma ansiktsuttryck vare sig de är ledsen arg,besviken glad :-)
Är där och pillar och petar och inbillar mig att jag förlöser dom och deras känslor.
De kanske vill vara ifred?
De kanske vid 50 års ålder vet ungefär hur de vill vara och uppträda utan en Ullabulla som tror sig veta mer om vad de innerst inne känner?

Jag tror att det är där som kruxet ligger för mig. När jag är med mig själv så går jag i egna cirklar runt runt.Men i samvaro med andra som med era inlägg så plingar det till i hjärnkontoret.
Jaaa... så är det ju också.
Man får en till pusselbit i det stora pusslet livet som man försöker lära sig leva.
Om man orkar och vågar lyssna visserligen.
Ibland är man ju som Ursula skriver förblindad i sin hjälparroll och ser inte andra alternativ.

Men jag jobbar på andra vinklingar och jag märker när jag lyckas hur mycket bättre samtal och samvaro blir.
När man lägger sig platt utan att för den skull förringa sig själv i samtal med andra.
Man faktiskt lyssnar med hela sitt jag.

För en middag på stan.
Det är en fantastiskt fin man jag har drullat bort genom min obetänksamhet,mitt kontrollbehov och min själsliga obalans.
Visst har han bidragit,men i sann medberoendeanda så ser jag ju bara var jag själv brustit.

Nåväl,sista spiken kanske inte är satt,vi får se.

Jag har i alla fall bestämt mig för att känna mer och reflektera mindre.
Jag har kommit något på spåren tror jag när jag vågar erkänna för mig själv att alla mina tankar och funderingar.
, visserligen leder mig framåt och tvingar fram insikter.Men samtidigt är en sorts kontroll som jag ägnar mig åt.

Dvs om jag försöker hacka upp allt som händer med mig och i mig till ord och tankar så låter jag inte mig själv på djupet uppleva det som faktiskt känns.

Säkert säger eller tänker någon som håller på med mindfulness,ja vad är nytt i det?

Men för mig är det nytt.
Jag har tidigare inte ens tänkt ordentligt utan bara öst på.

Så nu har ullabulla analyserat och tänkt klart :)
Jag ska nu istället försöka ägna mig åt att känna och uppleva vad än som ramlar in i mitt medvetande.
Inte försöka grotta så hemskt utan mer låta de känslor som kommer till mig få finnas och sakta få lägga sig.

Jag tror att all denna tankekontroll som jag ägnar mig åt ytterligare försvårar min läkningsprocess.
Att tro att om jag kontrollerar med tanken det som händer, på något sätt också har kontroll på känslorna.
Men så är det inte, De springer iväg och gömmer sig bakom en sten någonstans och vill inte alls låta sig kontrolleras.

Jag kan och orkar trots mitt 50-åriga liv inte ens ha kontroll på mitt eget känsloliv och det är faktiskt en skön insikt.

Så nu har jag släppt kontrollen (kanske) och är väl då kanske på steg 2 eller nått av 12. Lååååång väg kvar innan jag är i mål.

AlkoDHyperD

Hej
Har läst mycket i din tråd, men kanske inte kommenterat. Det du skrev nu likanar så mycket hur jag beter mig att jag måste skriva.
Det man tränar upp blir man bra på. Jag har överlevt genom att kontrollera och förutse tillvaron eftersom mina upplevelser blivit förvrängda eller inte erkänts av anknytningspersonerna under uppväxten. I min vuxna relation är det brist på kontakt och känslomässigt gensvar. Vi som är tränade i överdrivet analyserande och kontroll gör det automatiskt. Till och med när jag försöker få kontakt med känslan i mig leder det automatiskt till analyserande av den. Det är skitsvårt att släppa!
Du är sannerligen något på spåren, Ullabulla

Drabbades hårt och oväntat av barndomskänslor alldeles nyligen och är just nu i beråd att 'möta' - försöka.... och ta mig modet att möta- en del fragmentariska minnesupplevelser. Märker hur starkt kroppen reagerar. Varma tankar / mt

Nykteristen

Känner igen mig också med barndomskänslor o andra minnen som börjat komma upp till ytan....skrämmande med dessa starka känslor som är blandat med det kontrollbehov man faktiskt upptäckte att man har. Det är en konstig mix som är nyttigt att bearbeta....kanske har medberoende känslorna funnits ändå sen barnsben?!

Vad kul eller hur jag nu ska uttrycka det att vi är många fåntrattar :)
Tänk om man bara kunde låta det kännas utan att sätta ord på det.
Eller tvinga sig att säga det på danska eller något annat dumt så man slutar släppa känslan som kommer och istället precis som alko skriver gå över på den tanke som väcks av känslan.

Hej xx (mitt ex)
Jag vill ge dig ett brev till som sammanfattar mitt nuläge.
Som jag sa när vi träffades.
Jag är så oerhört tacksam att du öppnat upp mig på det sätt du gjort.
Bara genom att se och acceptera mig som jag varit och inte försökt förändra mig till någon annan.

Sett bortom den jag försökt vara för att vara till lags.
Sett bortom den Ullabulla som är stor och stark och alltid har försökt räcka till.
I panik för att annars inte räknas eller duga.

Det är en överlevnadsinstinkt i mig som är så stark eftersom min existens inte alls varit självklar för mig.
Jag har blivit borträknad och bortvald så många gånger så enda sättet för mig att känna mig säker är att ha kontrollen.
På mig själv,mitt känsloliv,och mina relationer.

Du lät mig inte ha kontrollen.
Varken på mig själv eller på dig.
Du tog ifrån mig mina redskap och lämnade mig blottad och ibland försvarslös.
Jag blev rädd och sprang och gömde mig istället för att orka eller våga stå kvar i mig själv.
Jag trodde inte att jag skulle hålla

Och det gjorde jag inte heller.Jag har under den här tiden sakta gått sönder utifrån och in.
Det var nödvändigt,och det var dags.

Jag känner för första gången på många år mina innersta känslor istället för att försöka förhandla eller tänka bort dom.
Och det gör ont,något alldeles hemskt men jag vågar stå kvar nu.
I detta,de misstag jag gjort. De fel jag begått eller som begåtts mot mig.

Jag går här nu och grejjar med målning av garderober,omflytt av möbler och försöker skapa ny ordning i mitt eget liv.
Som baserar sig på mig och det jag behöver.
Det är för mig enda sättet för att kunna ta emot en annan människa i mitt liv.
Klarar jag inte den resan så kan jag inte leva i en fullvärdig relation som jag innerst inne vill ha.

Du visade mig glimtar av det livet.

Tycker väldigt mycket om dig och hoppas du har det fint därborta.

åkte jag då dit.
Med mina raka frågor om en fortsättning och om han fortfarande känner kärlek.
Jag fick mina svar om att nej,någon fortsättning ville han inte ha.
Han trivdes bäst ensam och ville i dagsläget inte ha någon relation.

Jag tror nog att det finns en del känslor kvar,men med hänsyn till mig och sig själv så valde han nog att hålla dom för sig själv.
Han sa bland annat " Du finns med mig i allt jag gör"
För mig är det en kärleksreplik,men det kanske handlar mer om en insikt som han ändå tillåter men väljer sin väg.

Ullabulla har nu fruktansvärt ont i hjärtat,men måste inse att denna saga är över.
Jag bad honom att inte besvara mina kontaktförsök då jag i dagsläget inte har kontroll på mig själv.
Jag skulle kunna göra nästan vad som helst i tanken för att det skulle bli vi igen.
Och det är "inge bra"

Jag vill såklart inte tillbaka i en relation där jag inte är vald.
Där jag inte är självklar och älskad.
Men ändå så vill så stora delar av mig göra just det.
Kämpa och kila mig in i något som inte längre är.

Jag tror att det i mitt fall handlar om någon sorts överlevnadsinstinkt.
En symbios jag aldrig fick fullborda med min psykiskt sjuka mamma och som jag hela tiden sökt i mina relationer.
När jag är utanför relation så är jag i livsfara och söker kontakt och trygghet till nästan vilket pris som helst.
Även om jag på ytan är välfungerand,självständig och driftig.

Visst är det märkligt hur vi människor innerst inne bara är sårade barn.
I alla fall jag.

Denna insikt ska jag bära med mig till min medberoendeterapeut och jag hoppas kunna förlösa den smärta som jag bär på.
Där jag på allvar tror att jag kommer att dö om jag inte är inne i en relation och blir bekräftad,eller matad med närhet och kärlek.

DrömmaBort

Modiga du!
Du har nog bestämt dej för att vända alla stenar och verkligen se till att det att du mår bra hänger på dej själv. Du är nog på rätt väg, fast det inte är en lätt väg.
Låt det ta den tid det tar, och vad bra du har en bra beroendeterapet och stötta dej!
Krafter!

LenaNyman

... och det har funnits med mig hela dagen. Väl härinne läste jag också ditt brev till exet.

Det finns en sån tröst i att du skriver här, Ullabulla. Dels vittnar dina ord om en vid insikt om hur det kan vara att vara medberoende. Och i vidare mening hur det kan vara att vara människa. Det du skriver känns naket och sant och det berör.

Den av mina vänner som känt mig längst sa för ett tag sen nåt som fastnade i mig. "En del människor behöver vara dockade till nåt, till nån annan." Hon menade att jag verkar vara funtad på det viset. Och visst är det så. Jag har varit vinddriven i hela mitt liv. Som det nu är så ger min sambo mig stadga i livet. Han förankrar. Det bästa vore om jag stod tungt och tryggt på egen hand, jag hoppas att jag når fram till den känslan en dag att jag kan betrakta mig som en som är mig själv nog.

Vi är så många vuxna barn. Ibland tänker jag att det är just den gruppen av alla tolvstegsgrupper som är mest given att börja gå till. All dysfunktionalitet som lämnat alla dessa sår och hålrum i en genom livet och hur vi försökt och försöker överleva, dom till trots.

Jag tror att din väg kommer att bära dig. Jag har förhoppningen om detsamma för egen del.

Visst är det så.
Visst är vi alla människor flockdjur och önskar tillhörighet bekräftelse närhet osv.
Men det är en sund önskan,ett sunt behov.
I mitt fall så är det nästan så att när jag får det av en människa som faktiskt fungerar. Som levererar till mig på ett bra sätt så är inte heller det bra.

Då får jag inte mitt sjuka behov tillfredsställt som fortsätter vara trasigt.

Det som går igång och får en överdos av den ojämna relationen som växlar mellan kyla och eld.
Mellan toppar och dalar.
I det kan jag fungera och känna att jag lever.
Och tas den vägen bort från mig så är min väg slut.
Inte ett steg till kan jag gå med bara mig själv som sällskap.
Tvärnit,klippblock i vägen.

I alla fall så har mina tårar kommit.
De rinner lite här och lite där och däremellan känner jag stor tillförsikt inför framtiden.
Självklart grejjar ullabulla detta.
Självklart kommer jag att hitta kärlek igen.
Under tiden får jag "nöja" mig med de två män som tidigare funnits i mitt liv och som lämnada mig när jag blev för klängande nu står där igen.
Beredd på en ny resa,men Ullabulla hon har vett att avstå.

Det säger ju kanske mer om dom än om mig.
Jag ville och jag kunde,men då passade det inte.
Men nu,då jag avstår kontakt och avstår viljan till fortsatt relation då står de här igen och försöker locka.
Människan är ett märkligt djur.