De dryga två åren som vi känt varann har varit så mycket fram och tillbaka, så många gånger. Jag var en förälskad idiot som blev gravid nästan med en gång när vi möttes, och i mitt förälskelserus såg jag inte det som borde varit så tydligt - han är alkoholist. Nu har vi en undebar liten dotter som är helt fantastisk på alla sätt och vis, men jag är så olycklig.

Min sambo dricker sig inte full mer än en gång i veckan, som regel på fredag eller lördag, men det är få dagar som han inte dricker något alls. En vanlig vardagskväll blir det i vart fall ett par öl och på helgen vin och öl. Han ljuger om hur mycket han druckit, han har gömt tomflaskor för mig, han har kissat i sängen när han varit full. Han går inte att lita på; en sväng för att möta ett par kompisar för en öl innan middagen resulterar i att han kom hem dyngrak, etc etc. Han har gjort många saker som är mycket värre också.

Men alltid dagen efter är han ångerfull, ska ta tag i sina problem, vet att han är alkoholist, vet att han borde sluta dricka helt. Men det händer aldrig något. Nu har det gått så långt att min tolerans för honom har blivit närmast icke-existerande. Jag är sur och ofta på dåligt humör, och då är det ju såklart jag som får skulden när det blir dålig stämning hemma. Känner mig deprimerad och orkar inte hålla kontakten med vänner. Ingen i min familj eller mina vänner vet hur vi har det hemma. Men det som oroar mig mest är självklart vår dotter. Jag är själv uppvuxen med en pappa som var (är) alkoholist, och kunde aldrig i min vildaste fantasi ana att jag skulle få barn med en sådan man. Men det har jag ju, och innerst inne önskar jag inget annat än att vi ska kunna leva tillsammans som en lycklig familj. Men ju längre tiden går desto mer börjar jag inse att det nog inte kommer att bli så. Den enda gången jag och min sambo kan ha en konstruktiv dialog runt hans problem är typiskt dagen efter att han varit full. Men när vardagen kommer och han borde ta tag i det och gå till AA/läkaren/kontakta behandlingshem, sluter han sig som en mussla, vill inte prata och anklagar mig för att skapa dålig stämning och bråk när jag försöker ta upp problemet.

Jag inser innerst inne att jag måste gå. Men klarar inte av tanken på att jag ska leva ensam med min dotter och att hon ska växa upp i ett skilsmässohem. Mår dåligt också när jag tänker på att hon ska behöva vara ensam med honom varannan vecka/helg eller vad det nu blir. När jag är hos henne hela tiden så vet jag ju att hon är trygg och att jag är där för henne, oavsett om han är full eller ej. Det ekonomiska är också en del i det hela, tragiskt nog. Har en bra utbildning och tjänar hyfsat, men bor i en huvudstad där bostadspriserna är alltför höga. Dessutom har jag ingen familj i närheten, så ingen som kan avlasta eller hjälpa till i vardagen.

Just nu känns allt så hopplöst. Hur ska jag tänka och vad ska jag göra för att förbättra min situation?

Dis

I torsdags kväll pratade vi lite och jag försökte komma underfund med hur stor hans motivation för att sluta egentligen är. Då visar det sig att hans plan just nu är att inte dricka fram till påsk när vi två har en weekendresa inbokad. "Visa sig duktig" så han han "ska få lov" att dricka när vi är bortresta. Jag blev faktiskt bedrövad. Det visar sig alltså att han faktiskt inte har fattat allvaret. Han vill fortsätta att dricka på "speciella" tillfällen. Men du vet väl att jag inte tycker om att umgås med dig när du dricker? Sa jag. Han fattar alltså inte. Inte den här gången heller. Är det bara för mig att ge upp och packa väskan nu då eller?

Dis

Ja, jag tror verkligen att det är dags att jag slutar att kontrollera. Han är sin egen person, en vuxen människa som aldrig ska behöva inhämta min tillåtelse för att få dricka. Han sköter sig själv, tar sina egna val i livet.

DrömmaBort

på den resan om han tänker dricka?
Jag har hemskt svårt för "vänligheter" ibland, om jag anar det är fråga om byteshandel och det antas jag får stå ut med något annat istället. Som just det där. Nu då jag varit snäll och nykter så kan du ju inte förbjuda mej att dricka på resan. Eller då "Vill du ha glass?", i mina öron låter som "...så tar jag en öl.", du som äter glass ska inte komma och förbjuda med mina alkoholnöjen.

Jag tänker ibland på våra "medberoende"beteenden. Varför håller jag på? Vad är det hos mig...hos mig... som jag behöver kontrollera och som jag ev externaliserar, projicerar på honom? Nåt skumt är det.

Dis

Ja, DrömmaBort, jag fattar precis vad du menar! Han ger något först, men bara med en baktanke. Så att man ska framstå som en sur och missunnsam bitch om man inte välsignar hans alkoholintag när han ju varit så bjussig. Men för att svara på din fråga så har jag inte alls lust att åka om han ska dricka.

DrömmaBort

du orkar ta det till tals nu då det ännu är nästa fyra veckor kvar till påsk?

Jag är inte själv den rätta att ge råd åt andra. Har haft en väldigt tyst helg. Inte orkat ta något till tals, trots han inte dricker nu. Jag orkar inte påminna att jag vill ha diskussioner och planera, jag tycker faktiskt om sånt, men här beter sej folk som om det vore ett straff. Så har varit så gott som osynlig. Svarar inte på halva kommentarer, har bara sagt jag inte förstår vad de menar då de säger något osammanhängande i hopp om att jag frågar mer.
Ingen talade om hur helgen skulle se ut eller kommande veckan. Tröttsamt. Jag tycker jag bara tynar bort. Orkar inte ens bli arg. Kommer själv att ha mycket program igen, ovanligt nog. Drar väl bara iväg på det igen, eftersom ingen diskuterar eller föreslår annat. Jag trodde småbarnsåren var de tuffaste, men det här är ju bara tomt.

Dis

DrömmaBort, jag känner till viss del igen min egens sambos beteende. Men har också kommit underfund med att det oftast funkar bättre att prata bara lite varje dag om hur situationen ser ut för oss. Igår pratade vi lite om vår kommande påskresa och jag upprepade mitt budskap om att jag inte önskar att han dricker eftersom han inte kan hantera det. Han kan fortfarande inte se en framtid helt utan alkohol och hans största önskan är ju såklart att kunna sällskapsdricka normalt. Jag förstår ju det! Vi är båda livsnjutare som älskar god mat och nåt gott i glaset (även om det för hans del handlar mest om det i glaset) och det är klart att det kommer kännas konstigt att gå på fin restaurang och inte dricka gott vin till maten.

För övrigt hävdar han att han inte druckit något alls i helgen och det måste jag ju tro på. Så nu har han varit nykter sen förra söndagen - 9 dagar! Det är rekord så länge vi har känt varandra. Hans humör var mycket bättre igår än vad det vanligtvis är på vardagar och jag vill tro att det är ett samband.

Dis

Det som var så lugnt och skönt så länge! Han har varit nykter i nästan 3 veckor nu och speciellt sista veckan har gått jättebra (vad det verkar som i alla fall). Ingen irritation hos honom, stabilt och relativt gott humör, nästan inga bråk eller gnabb om småsaker. Så idag när vi kom hem undrar han om vi inte ska dela en flaska rödvin till middagen. Alla mina förhoppningar försvann som i ett trollslag. Ja, jag vet ju att han sagt att han inte kan tänka sig att sluta helt med alkohol men det gick ju så bra! Fattar inte hur det kan vara värt att riskera allt det fina vi har för att få dricka lite vin eller öl. Och om det ändå vore så väl, med bara lite vin. Det blir kanske inte mer än så ikväll, men plötsligt är vi där igen - öl varje dag, simmiga ögon, förändrad personlighet...

Jag sa att jag inte ville ha nåt vin. Tvivlar på att han köper en flaska (vi har aldrig alkohol hemma) men han kommer garanterat att dricka på sin jobbresa som han åker på till veckan. Och visst, jag slipper se det, det som blir spännande är ju att se vad som händer när han kommer hem igen.

Nykteristen

Hoppas han inte köpte nån flaska så du kan få en lugn o skön kväll!

Som sagt d som händer nästa vecka är inget du kan göra åt isånafall eller se när han är bortrest men förstår din oro över hemkomsten då....
Hoppas du får en bra kväll iallafall, ta en dag i taget <3

Dis

Ingen alkohol i huset ikväll, men vi bråkade. Märkte att han var irriterad (troligen eftersom han börjat tänka på hur gott det hade varit att dricka ikväll). Han hävde ur sig att allt var så tråkigt med mig, att jag bara ställer krav på att han ska ändra sig men inte gör nåt själv för att vi ska ha det fint. Jag bara skakade på huvudet och gick in på sovrummet för att se på en serie på Netflix. Ska sova nu, känner mig otroligt sliten då så otroligt mycket energi går åt till att lägga dottern på kvällarna, och inte minst till att tänka på och analysera min situation med en alkoholmissbrukare.

Dis

Vi (eller, han) bråkade också på lördag kväll. Han sa flera sårande saker, som hur tråkig jag är, tilltagslös och osocial som aldrig bjuder hem väninnor. Speciellt i jämförelse med hans ex! Då blev jag ledsen. Orkade inte ens säga att det är ju pga hans missbrukande som jag dragit mig undan omgivningen mer och mer.

Nästa morgon var han så gullig igen! Reste tidigt men sa innan dess hur mycket han älskar mig. Jag känner bara mer och mer hur känslorna dör ut...

Dis

Min sambo har varit på jobbresa i ett par dagar. Ringde mig när han var på väg till flygplatsen och jag märkte att han hade druckit, något som han också erkände. Så ringer han igen ungefär samtidigt som hans flyg skulle lyfta. Säger först att han inte fick åka med för det var överbokat. Hör att han låter ännu slirigare än vid vårt förra samtal. Därpå följer ett antal uppringningar där han ömsom skäller ut mig, ömsom ber mig om hjälp (vad fan nu jag ska göra?!). Helt sjukt. Jag orkar inte ta skit och bråka i telefonen, så svarar inte varje gång han ringer och säger inte mycket tillbaka. Klarar inte heller att förstå vad det egentligen är som är bakgrunden till varför han inte kom med planet. Nu säger han att han missade flyget. Själv är jag övertygad om att samma sak som hände när han var på resa i vintras hänt på nytt. Då kom han inte med sitt anslutande flyg pga att han druckit för mycket! Samma sak då, han ringde mig och skällde och var arg - som om jag skulle kunna göra nåt när han befinner sig på en flygplats i Mellanöstern! Nu är han åtminstone i Europa...

Och imorgon kommer mina föräldrar för att vara barnvakter när vi ska på vår romantiska weekendresa, hahahaha. Det är så att man inte vet om man ska skratta eller gråta!

Bedrövadsambo

Den resan ska du inte åka på! Jösses, jag hade varit skogstokig. Skällt tillbaka som en bandhund, ringt låssmed och bytt ut låsen. Usch, jag blir skitarg bara av att läsa ditt inlägg. Samtidigt vet jag från min förra relation att psykisk påfrestning i en relation gör att känslorna dämpas, det känns som de täcks av en våt filt. Till slut känner och tycker man ingenting, för husfridens skull. Och då begår man våld på sig själv.

Dis

Egentligen. Känner mig mest tom. Tom på tårar, likgiltig. Mina förväntningar på honom är så låga att jag nästan inte ens blir besviken. Jag bara konstaterar att han gjort det igen. Vad finns kvar nu? Egentligen? Är detta kärlek? Hur kan det vara kärlek?

Men måste erkänna att trots detta och trots att jag inte ens fick en ärligt menad ursäkt när jag pratade med honom nu på morgonen så överväger jag att åka på resan med honom. Vill bara att allt magisk, som genom ett trollslag, ska bli bra!!! Är jag helt galen eller har jag tappat alla referensramar? Detta är ju inte ett normalt förhållande, jag vet ju det. Men det är allt jag har, och vad är jag utan det? Mest troligt en fattig ensamstående mamma som tvingas lägga 50% av inkomsten på boende. Herregud, vad har jag gjort? Hur ska jag ta mig ur denna mardröm?

Bedrövadsambo

Att du är helt tom och likgiltig förstår jag, och det är inte ett sundhetstecken! Jag tror inte att resan mirakulöst blir som du har tänkt dig. Men den blir kanske droppen. Ni måste kanske braka rätt in i väggen båda två för att det ska få ett slut. Antingen att han slutar dricka, eller att du får nog. Det är ditt beslut, och som min psykolog sa "du måste bara bestämma dig". Men det är fan inte "bara". Styrkekram ❤️

3barnsmamma86

Hej! Jag har läst er konversation och känner sååå mycket igen mig i det ni skriver!!!! Lite kort bakgrundsinfo om mig. En nybliven 3-barnsmamma som varit tsms med min man i 10 år. Hans föräldrar är alkoholister, mamman nyss opererad med ny lever efter flera år av slitandes mellan liv och död pga skrumplever och blodförgiftning. Mannen dricker mycket och just nu är måttet rågat. Dricks 5 dagar/vecka. Helgerna mer o starköl. För 6 veckor sen kom han hem från en tävling o hade druckit 18 st 50 cl öl!!! På 3 h! Då fick jag nog och ställde ultimatum, alkoholen eller familjen. Han inser inte att han har problem..men Gick bra i sådär 6 veckor, förutom för 1 bakslag. O idag är det som vi återigen är på ruta 1. Dricker som vanligt igen. Har pratat med min familj lite om detta men orkar inte ta det med dem längre. De tycker det är jobbigt och vill både mig o barnen det bästa. Förstår inte varför man inte tar det där steget och lämnar. Men det är så mycket lättare sagt än gjort! Jag är rädd för att hamna utan nån större inkomst och ensam med 3 småbarn (6, 4 och 9 månader.) känner jag behöver komma i kontakt med likasinnade. Mannen är också sån som gömmer flaskor, ljuger, får allt att verka som det är jag som är problemet, för han har ju inga. Kanske låter fel men är glad vi är några stycken i samma situation. Även om det är oerhört tragiskt! Svårt med barn inblandade. Lycka till tjejer! Vi får peppa varandra! /3barnsmamma

Bedrövadsambo

Hade jag ägt hus/bostadsrätt och haft småbarn med min sambo hade jag också tvekat massor! Jag sitter i en helt annan sits, med vuxna barn, och nybliven sambo som flyttat in hos mig. Han kan flytta imorgon utan att det får speciellt stora ekonomiska konsekvenser för mig, men givetvis får det enorma känslomässiga konsekvenser. Därför hoppas jag att någon i liknande sits som ni skriver här också!

InteMera

Hur gick det med resan Dis? Har ni kunnat prata eller är du ännu för utmattad för att ta itu med det?

Hoppas du får en bra helg nu i alla fall!

Dis

Startade en annan tråd för specifika råd vid separation från alkis med små barn. De sista månaderna har jag haft ett starkare hopp än någonsin om att min sambos problem ska lösa sig, men samtidigt har jag varit nere i de djupaste av dalar. Han har sedan några månader slutat helt att dricka på vardagarna (hemma). Det har varit underbart att slippa se alla dess ölburkar, går nästan inte att beskriva den lättnaden av att slippa höra en burk som sprätter upp (jo, men nu är det i så fall av en Cola eller en alkoholfri öl). Samtidigt har hans onyktra aggressivitet nått nya höjder.

Jag kom hem sent fredags efter sommarfest med jobbet. Upptäcker en tom vinflaska och 3 ölburkar i soporna. Blir förbannad men tänker först inte göra nåt. Upptäcker snart att vår dotter ligger på golvet i vårt sovrum (har rullat ur sängen men inte vaknat) och ser inte hennes napp nånstans. Lägger henne inne på hennes eget rum och försöker sen väcka sambon eftersom jag tror att han kanske ligger på nappen. Efter att jag skakat honom en stund vaknar han och är förbannad för att jag väcker honom. Hittar till slut nappen (utan hjälp av honom) och går och lägger mig inne på dottern rum. Då kommer han efter mig och vill prata. Märker att han är aggressiv och går ut i vardagsrummet för att inte väcka dottern. Han skäller ut mig och när han börjar knuffa runt mig så känner jag att det är fara på färde och går och lägger mig igen. Hör honom gorma från vardagsrummet att han ska slå sönder min jobbdator, något som han också gör. Ignorerar honom men han kommer in igen och häller ett glas vatten över mig i sängen och tar min mobil och säger att han ska förstöra den också. Då blir jag rädd att han ska förstöra alla mina möjligheter till att kommunicera med omvärlden, så jag följer efter honom och försöker ta den. Det slutar med att han slår till mig med telefonen i ansiktet. Idag har jag en gigantisk blåtira runt ena ögat som bara blir värre.

Igår var första gången som han sa att han ska sluta dricka helt.

Jag kan inte leva såhär. Nu har vi en gång för alla passerat alla gränser för vad som kan tolereras. Ska jag vänta till nästa gång för att se om jag hamnar på sjukhus?

Bedrövadsambo

Nej, du ska flytta därifrån. Helst igår. Har du någonstans att flytta lite akut? Föräldrar, syskon, god vän? Du ska inte behöva bli slagpåse för hans frustration över sitt alkoholintag, som han vet är destruktivt. Det är jättebra att han vill bli nykter, men vägen dit är svår och den ska du och dottern inte behöva uppleva. Ta ingen mer skit!