av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
tors, 2017-04-06 - 06:54

sin egen personlighet? Ska man ens? Jag tror nog de flesta har sidor av sin personlighet som dom inte är helt nöjda med, så ock jag. Alldeles bortsett från mina missbruksproblem så finns det saker hos mig själv som stör mig. Jag har till exempel en tendens att göra en sak i taget och det väl inte helt fel, för det mesta, men ibland drar jag det in absurdum. Just nu har jag två stora rishögar liggande på gräsmattan som skulle behöva komma iväg till tippen, annars lär jag få två stora döda fläckar på gräsmattan när den så småningom inser att det är vår och börjar växa. Jag har bestämt mig för att så småningom köpa en släpkärra, det känns som ett måste här ute på landet, bara inte just nu. Så rishögarna ligger där de ligger, i väntan på en släpkärra som kanske inte blir inhandlad förrän till hösten. Till saken hör att det ligger en mack bara någon mil bort som hyr ut släpkärror för en spottstyver, men jag ska ju köpa en, gubevars, så varför slösa pengar på att hyra nu? Dum i huvvet, javisst, men det bär verkligen emot. Eller så är det ren lathet.

Latheten ja, där har vi en annan sak som jag brottas med. Ibland kan det vara till fördel, jag har en tendens att hitta det enklaste sättet att göra saker på, men där finns också stora nackdelar. Ofta misstar jag enkelt för snabbt, och när man försöker göra saker snabbt har man en tendens att slarva och det går ibland ut över till exempel fingrarna, vilka brukar vara täckta med plåster efter ett antal snabba men ogenomtänkta beslut. Så är det förstås också det där med att få rumpan ur vagnen, nu när jag sitter här inne i värmen och tittar ut på min frostnupna trädgård dyker det upp en hel del "ska bara" som hindrar mig från att ge mig i kast med dagens värv. Det är väl ok om de där "ska bara" innefattar att ta itu med årets deklaration eller så, men när det mest handlar om att slösurfa på nätet eller att spela något löjligt litet spel så blir jag arg på mig själv. Vilket sällan får något bra resultat, jag går bara undan och ställer mig i ett hörn och är sur tillbaka.

Ta så mycket plats du vill, MM, jag tycker det är kul att veta att någon läser mina alster. Jag vet ju redan att det finns några stycken som gör det, och jag har ju flera gånger deklarerat att jag skriver för min egen skull, men ändå... Jag är lite av en enstöring och det är jag helt ok med, jag har svårt att uttrycka mig i tal så jag känner mig ofta utanför i sociala sammanhang, jag är livrädd för att göra bort mig och när jag någon gång säger något och får undrande blickar till svar kan jag älta det i timmar efteråt. Så jag har valt att undvika större sällskap, om jag måste så sitter jag inte sällan tyst i ett hörn alternativt hittar någon som är lika udda som jag som jag kan umgås på tu man hand med. Icke desto mindre har jag ett bekräftelsebehov, kanske är det till och med lite större än det är hos mer socialt aktiva människor. Så även om jag sällan svarar på kommentarer så betyder dom en hel del för mig.

Ha en bra dag allihop!

Levande
tors, 2017-04-06 - 07:16

När man inte har varit inne på ett tag, är dina betraktelser som en chokladask, man vet inte om man skall spara det bästa till sist.
Här rullar livet på och våren är på väg vilket är skönt.
Önskar dig och hunden en fin dag

heueh
fre, 2017-04-07 - 06:22

att säga att jag har en tid att passa idag, ändå är det på sätt och vis så. Jag hyrde en släpkärra igår, idag ska jag köra ris till tippen och den stänger vid lunch. Jag lastade släpet fullt igår redan, så jag kan vara där när dom öppnar idag och då, först då, insåg jag hur mycket ris det är och hur lite som ryms i en kärra. Det kommer att bli minst fem resor under förmiddagen så tidsramen är snäv och självklart valde jag att just denna vackra morgon sova lite extra länge. Jag har gjort så flera gånger på sistone, jag vet inte om det beror på att jag trivs så bra här att jag drar mig för att lämna stället eller om det bara är en slump. Hursomhelst har jag bestämt mig för att skylla på hunden, morgonväckningen är hans jobb.

Det där var ett ok när jag drack. Självklart drack jag ända till sista ögonblicket om jag skulle iväg någonstans; jag har ett program på datorn som räknar på det där, jag matar in kön och vikt och andra data och ut kommer resultatet i form av hur många timmar som måste förlöpa innan jag kan köra igen. Så kvällen innan körde jag mina beräkningar, sedan ställde jag upp maximal mängd alkohol på soffbordet, satte klockan på stopptiden och så bar det iväg in i dimman. Livet som alkoholist var bra komplicerat, det är inte undra på att man har problem med rastlöshet och leda; helt plötsligt har jag ju en förskräcklig massa tid över, tid som jag lade på att dricka och framförallt på procedurerna kring drickandet. Jag har fortfarande efter all denna tid lite problem med det där: jag får dåligt samvete av att bara sitta ner och njuta.

Hunden har förstått konceptet med turochretur-promenader nu och inte nog med det; han har lärt sig utnyttja det till att maximera upplevelsen. Vi har hittills inte hittat någon väg att vandra som tillåter oss att gå i en slinga som för oss tillbaka till huset, så det blir att gå fram och tillbaka på samma väg. Nu har hunden klurat ut att vändpunkten bestäms mer av tid än sträcka, så på utvägen paddlar han på, raskt och målmedvetet, utan att titta varken till vänster eller höger. När jag sedan sätter stopp och det bär av hemåt igen så ska han undersöka varenda tuva, varenda grässtrå, varenda spår han kan hitta. Dum är han inte, det lilla livet.

Ha en fin fredag allihop!

Dionysa
fre, 2017-04-07 - 07:55

Nu får jag fått en ny synonym för ordet "gå": "paddla". Hi-hi-hi! I mina barndomstrakter färdades man mycket till fots, det var innan bilen kom och vägarna var långa. Man "striindade", lufsade, "valkade", "pilkade"... ja, det är dialektalt det mesta, men ändå. Nu har jag alltså fått ett nytt ord till samlingen. "Paddlade." Tack, Heueh!
Förresten, apropå riset, jag brukar lägga det bakom uthusen där det får får murkna och återgå till moder natur i lugn och ro, Kretsloppet, du vet. Samtidigt som det utgör ett utmärkt skydd för en del djur – som igelkottar – och erbjuder material till skatorna att bygga bon av.

AlkoDHyperD
fre, 2017-04-07 - 18:07

..igenkänningsfaktor. Kanske lite av en sport också, förutom ruset. Kontrollerad kontrollförlust. Gjorde själv nåt liknande. Räknade ut "lagom" mängd och en tidpunkt för stopp (vilket ofta innebar inom någon timme) så det mesta var ute innan läggdags. Lyckades rätt bra de första dagarna, men tenderade att tänjas rejält mot slutet. Ingen baksmälla och ingen (upplevd) kontrollförlust - alltså inget problem...
Ris ligger där det ligger. Hann du inte köra alltihop kan du ju göra det nästa vår ?

heueh
lör, 2017-04-08 - 06:51

Eller perplex. Jag har gått och rannsakat mitt sinne efter ord som bäst beskriver den känsla som hunden lyfte till ytan hos mig igår. Jag har tidigare skrivit om hans gummifår, det har på sistone blivit hans ständiga följeslagare. Det har tillbringat vintern i en snödriva alldeles utanför huset men nu har det fått komma in, och till yttermera visso befordrats till kompis. När jag var på resa sist och sonen hade hunden med på jobbet så följde fåret med, ibland tar han det med på promenader och nätterna tillbringar det bredvid hans säng, alltid stående på sina fyra knubbiga ben, det är han noga med. Jag har också nämnt att jag har för vana att stå ute på balkongen och röka i tid och otid, vid de tillfällena är hunden alltid med; ibland ligger han i ett hörn och slöar, ibland står han bredvid mig med framtassarna på räcket och spanar ut över nejden, men han är alltid, säger alltid, med.

Igår blev det en jäktig förmiddag men vi hann få iväg allt ris till priset av genomsvettiga kläder och värkande muskler. Hunden var med hela tiden och hjälpte till efter bästa förmåga även om han inte riktigt förstod vitsen med att lägga pinnarna i släpkärran när det fanns så många andra bra ställen runt om i trädgården. Efter lunch var vi båda tämligen trötta så jag satte mig och läste medans hunden snusade i sin säng. När jag så gick ut för att röka dröjde hunden, men efter ett tag kom han med fåret i munnen, ställde försiktigt ner det på balkonggolvet och gick in till sin säng igen. Hela eftermiddagen var det sedan bara jag och fåret på balkongen, hunden kom inte ut en enda gång. Senare, framåt kvällen, kom han ut och hämtade fåret, bar in det och ställde det bredvid sin säng och därefter var han med mig på balkongen igen, varje gång. Jag kan bara tolka det som omtanke, han hade inte lust själv men ville inte att jag skulle vara ensam där ute.

Det här är en egenskap som vi människor brukar tillskriva oss själva som något som skiljer oss från andra djurarter men uppenbarligen är det fel. Frågan är om det kanske inte är så att vi är sämre på det där området än andra djurarter. Kanske skulle vi välja andra egenskaper som definierar oss gentemot de där andra som vi så gärna betraktar som lägre stående; illvilja, bakslughet, avund, elakhet, missunnsamhet, det finns många att välja bland. Ibland undrar jag om inte vi människor är ett av naturens största misstag, i filmen Matrix jämför en av karaktärerna oss med ett virus; vi breder ut oss ohämmat och konsumerar alla tillgängliga resurser tills vi dödar vår värdorganism och därmed också oss själva. Kanske är dessa våra mindre tilltalande egenskaper ett naturens försvar, ett sätt att friskna till från en farlig sjukdom. Ska man vara cynisk så kan man nog konstatera att världen vore en bättre plats om evolutionen hade satt stopp vid aporna.

Ha en härlig vårdag allihop!

Dionysa
lör, 2017-04-08 - 07:53

nej,... men snälla – då hade vi inte kunnat läsa och du inte kunnat skriva, leva, som du nu gör! Din hund förresten, – märkligt! han verkar ju med sitt gummifår kunna symbolisera som bara mycket intelligenta varelser kan. Får=hund? Sådan herre sådan hund.

Dionysa
lör, 2017-04-08 - 08:24

...du som säkert är tekniskt ...och annars... smart: fattar du hur lastbilsföraren både kunde ramma Åhléns i hög fart och undkomma rel oskadd själv?
Och... - rör det sig verkligen om ett terrorbrott i gängse mening?! (Snillen spekulerar nu...) Luktar Palmemordet som också blev suspekt.

heueh
lör, 2017-04-08 - 08:47

men jag tror bara tiden kan svara på alla frågor. En samhällsdebattör som normalt brukar vara snabb att dra slutsatser har manat till lugn och att avvakta, jag håller med. Det finns så mycket det kan vara; en sinnessjuk person, någon som var hög på PCP, eller en terrorist. Hur tragiskt det än är så är det inte första gången och säkerligen inte heller den sista som vårt samhälles ofullkomlighet leder till katastrof. Jag har lärt känna människor runt om i världen, av olika kulturer och livsåskådningar, och det som verkar förena oss alla är en önskan att få leva våra liv i lugn och ro, vi vill stilla simma runt i den ankdamm som så länge varit Sverige. Nu har omvärldens svallvågor korsat den barriär vi byggt och vare sig vi tycker om det eller inte får vi nog vänja oss vid en eller annan storm även här. Det är djupt beklagligt men en oundviklig konsekvens av den asynkrona utvecklingen i världen.

heueh
lör, 2017-04-08 - 09:19

men det lär dröja innan jag får den stillad. Rent tekniskt kan man i alla fall säga att lastbilar är tämligen stabilt byggda medans t.ex. en butiksentré sällan är byggd för att klara en krock men något som är tyngre än en människokropp, så gärningsmannen var nog tämligen säker i sin hytt.

Dionysa
lör, 2017-04-08 - 10:37

men varför krossades inte hens mellangärde av krocken åtm? Hur kunde hen hoppa ur rel oskadd?

heueh
lör, 2017-04-08 - 10:40

lastbilar har säkerhetsbälten och ibland till och med krockkuddar. Plus att med en tung lastbil och en relativt vek entré blir inbromsningen inte särskilt brutal, relativt sett.

Ensamwarg
sön, 2017-04-09 - 03:33

Att jag hittade den här sajten. Och tack heueh för dina inlägg. Du skriver både poetiskt och sakligt och har hjälpt mig i att våga träda fram här. Är som namnet en ensamvarg och har sökt hjälp länge från vården utan resultat. Det är först här som jag känner att jag skulle våga visa mitt rätta jag...

heueh
sön, 2017-04-09 - 07:02

har magiska egenskaper. De trotsar alla naturlagar genom att de verkar bli både tyngre och klumpigare allt eftersom man tömmer dom. På dagens morgonpromenad räknade jag till fem tomburkar och ett antal godispapper längs den lilla skogsväg vi gick. Det här är mitt ute på landet för guds skull! Vad får en människa att släpa med sig diverse proviant ut i skogen för att sedan bara dumpa skräpet innan hemfärden? Jag har många gånger undrat över mig själv; hur jag kan vara både smart och ändå så urbota korkad samtidigt men skyllt det på min alkoholism. Nu måste jag ställa mig frågan om inte det här är en egenskap som ligger inbyggd i våra gener. När jag bodde i Den Stora Staden vadade jag i drivor av skräp varje morgon, eftersom jag anträdde min morgonpromenad innan stadens städare hann ut. Och ändå var den smockfull med papperskorgar; de stod överallt, vid ett tillfälle räknade jag ut att var man än gick så var det aldrig mer än femtio meter till närmsta, ofta tomma, skräpuppsamlingskärl, för att använda den tekniska termen.

Och ändå, konstigt nog, har det blivit bättre med tiden. Många är de historier jag har läst om hur det var i våra städer för några hundra år sedan, på den tiden var det inte tomma förpackningar man vadade i; det var allt från matrester till, med dåtidens språk, träck. Det sägs till exempel om Versailles att eftersom det inte fanns några toaletter och kåken var tämligen stor så gjorde folk helt enkelt sina behov i korridorerna. När stanken blev för besvärande stängde man av den delen av slottet och flyttade medans de livegna städade upp. Vi här i Sverige har faktiskt länge varit världsledande på hygien, redan Gripsholms slott hade en rudimentär toalett i form av en liten utbyggnad på andra våningen med en sits med ett hål i, fritt fall ner till marken under. För att inte tala om vikingarna, det sägs att de var populära bland damerna nere på kontinenten eftersom dom faktiskt badade en gång emellanåt. Konklusionen måste tyvärr ändå bli, att även om det är bättre här ute på landet så beror det inte på att folk här är bättre på att plocka upp efter sig, det beror på att det är färre människor här.

Idag kommer sonen upp för att hjälpa mig lite. Dels är det dags att plocka bort snöplogen från min lilla traktor och sätta dit klippaggregatet i stället, dels ska jag slänga sängar. Den gamla damen måste inte bara ha haft ett stort umgänge, de måste också ha haft för vana att natta över: här står fem gästsängar plus en bäddsoffa. Hon har haft ett eget sovrum, ett litet kök och ett vardagsrum; resten av huset har varit reserverat för gäster. Den livsstilen ligger mycket långt från min verklighet, så sängarna åker ut. Enklaste sättet är att slänga ut dom från balkongen men den här gången ska vi se till att de landar på magen så att de inte splittras i tusen bitar vid nedslaget. Än idag har jag tydliga minnen från den gången för länge sedan då vi fick för oss att slänga ner en gammal tv från tredje våningen till en släpkärra som skulle till tippen. Vi missade kärran och tillbringade flera timmar med att plocka glassplitter och elektronikdelar från gården.

Ha en skön söndag allihop!

Gunda
sön, 2017-04-09 - 15:32

så mycket så jag har läst en hel dag känns det som. :-) Det är roligt att läsa dina funderingar och
även att få läsa att du trivs i dit nygamla hus. Du verkar trivas som fisken i vattnet.
Jag själv har återkommit efter min Spanien vinter och nu får jag ta nya tag.

Du skrev på ett ställe att det vore konstigt att inte ha vinter och sen komma hem till en vår, jag trodde nog själv också att jag skulle, men jag njöt av att vara där i fulla drag, kunna vara ute varje dag utan värk, sen på vägen hem mötte vi våren i Frankrike, Tyskland och Danmark så denna vår blev lång för mig och jag njöt.
Men nu är jag tvungen att ta tag i mig själv igen!
Ha en härlig söndag med sonen.

heueh
mån, 2017-04-10 - 07:00

Det var länge sedan. Vi gjorde allt som vi hade planerat på mycket kortare tid än planerat, så vi bestämde oss för att börja hamra ner staketstolpar. Tjälen har visserligen inte gått ur marken helt än, men vi provhamrade ner en stolpe och det gick bra så vi fortsatte. Dryga hundra meter hann vi med innan eftermiddagsfikat, därefter bestämde vi oss för att en mycket sevärd standup-komiker som just släppt en ny show på Netflix bara inte kunde få passera obesedd. Vi var så trötta i armarna att vi fick hjälpas åt att lyfta fjärrkontrollen, stolphammaren väger 23 kg och har en förödande effekt på armmusklerna, särskilt om man är en vek kontorsmänniska som tycker att en elektrisk häftapparat är ett oundgängligt arbetsredskap. Jag lär nog aldrig bli någon muskulös biff, men livet på landet kanske förändra min fysik en liten aning i alla fall. När jag var barn byggde vi små gubbar av kottar; man tog en tallkotte och stoppade in tändstickor som armar och ben och åstadkom på det sättet en slag tredimensionell streckgubbe. Dit går tankarna när jag ser mig själv i spegeln.

En stor tröst i det hela är att jag i alla fall med säkerhet vet att jag kommer att bli färdig. Det är en av de där positiva sakerna med nykterheten som jag ständigt återupptäcker, jag kan planera framåt och vet att det kommer att hålla. Jag har tappat räkningen på hur många projekt jag har startat i det förgångna som aldrig har blivit avslutade; alkoholen har kommit emellan. Eller ännu värre: projekt som jag har slarvat mig igenom och som därmed har blivit en ständig nagel i ögat, en evig påminnelse om mitt missbruk, nykter eller ej. Det har gått så långt att jag omedvetet drar mig för att starta något; jag har en djupt liggande övertygelse att det aldrig kommer att bli färdigt. Den där oförmågan att vänja mig vid ett nyktert leverne sitter i rätt länge verkar det som, jag har till exempel fortfarande en tendens att planera mina dagar så att jag inte ska behöva köra någonstans på kvällen. Om jag en kväll upptäcker att jag behöver något från affären är min första tanke alltid att "crap, nu får jag klara mig utan tills i morgon". Lyckokänslan när jag inser att det behöver jag inte alls, jag kan bara sätta mig i bilen och köra iväg, är total. Jag hoppas det där sitter i länge; ju fler positiva småsaker jag kan återupptäcka i min vardag, ju lättare blir det att fortsätta vara nykter.

Idag ska jag åka och shoppa, jag har hyrt en släpkärra för ändamålet. Det handlar visserligen bara om betongsäckar och foderlister men ändå: jag älskar att shoppa. Det är något visst med att vandra runt i en affär och storögt titta på alla häftiga grejor, saker som jag visserligen aldrig kommer att få användning för men som jag bra gärna skulle vilja leka med. En handhållen kutterhyvel till exempel: vem har inte användning för en sådan? Inte många visar det sig, och definitivt inte jag, men ändå står jag där och tittar och drömmer om hur cool det vore att veta vad den är till för. Och ett förkläde, ett sådant där i denimtyg som har en massa fickor som man kan ha verktyg i, då kunde jag gå runt och inbilla mig själv att jag har förmågan att spika upp något som sedan sitter kvar i flera dagar. Fast det är klart; om jag bara hade maskinen så kanske jag kunde lära mig...

Ha en fin dag!

AlkoDHyperD
mån, 2017-04-10 - 08:01

med att vara nykter låter som ett långsiktigt hållbart att kunna fortsäta utan energikrävande "kamp". Dina noteringar "vilken tur att jag är nykter, vad bra!" är ju något vi alla behöver träna in att rutinmässigt uppmärksamma. Tack för att du delar med dig av det!