Hej!

Jag tillhör veteranerna här inne och såg till min fasa att jag varit medlem över 4 år!
Allt har varit upp eller ner dessa år.
Har varit vit i 5 månader här, 3 månader där, osv.
Så har det hållit på och jag har mått så bra de perioder jag varit utan A. Är dock en speedad person och tränar så mycket jag kan för att hålla oro och ångest borta.
Är ganska stressad inombords och har svårt att sätta fingret på oron. Jag har ett arbete där jag är extremt mycket borta från hemmet i perioder utomlands.
Det hjälper ju inte till att hålla mig nykter.
Hade samtidigt en uppväxt med mycket stryk och märklig förnedring på andra sätt, självklart finns det med i bagaget men känner mig färdig med det.

För att göra en lång historia kort så har det senaste tiden eskalerat så pass och jag har gjort bort mig flera gånger med sjuka mail till höger o vänster och lögner till dem jag älskar mest.
Dricker jag så kan jag inte sluta utan sitter uppe hela natten och kryper i säng famåt 05:00 på morgonen. Måste sedan ligga i sängen hela dagen och kvällen därpå tills det är dags att lägga sig igen.
Nu är jag återigen ute och reser under lång tid. Är bra på det jag gör och är en person som ständigt ska prestera och har väldigt svårt att släppa saker o ting. Sover som en kratta och vaknar alltid efter någon timmes sömn och börjar älta en massa skit.

Nu, tänkte jag då först och främst säga att denna gång är jag färdig, denna gång finns det ingen återvändo. Alla dessa gånger jag lovat och misslyckats, nu vill jag inte mer. Nu vill jag lyckas och kommer göra det. Nu vill jag må bra och inte vara så fylld av ångest och alkoholsug längre.
Idag är det en alldeles perfekt dag att börja om och vandra åt andra hållet.
Idag är första dagen på min nya resa.och denna gång kan jag nå min destination.
Kraft och styrka till mig.

LP

Fruhoppfull

Vad bra att du känner så; nu är du färdig. Håller med, idag är en alldeles fantastiskt bra dag att sluta på!

LillPer

Jag ska klara detta nu!
Ligger här på andra sidan jorden och tänker på alla sjuka situationer och hur mycket ångest jag skapat för mig själv och mina kära.
Jag har så svårt att förstå mig själv. För några månader sedan då jag återigen misslyckats och gråtande kramar min grabb och ber honom tro på mig en sista gång att jag ska klara det, och givetvis gör han det!
Efter bara 30 dagar dricker jag igen, lite grann och givetvis så han ser det.
Alltså hur sjukt märklig och svag kan man vara?
Det är så äckligt starka krafter som gör att man tror man kan dricka igen. Så otroligt märkligt hur man snabbt kan glömma?
Jag är verkligen inne på upploppet av min alkoholism och slutar jag inte nu kommer jag definitvt inte springa genom målsnöret.
Allt bara eskalerar och blir märkligare och märkligare. Nu är jag mitt uppe i en hemsk jobbsituation där jag gått på högvarv i månader och ser nu slutet framför mig fast det återstår minst en månad med stor psykisk press och stor rädsla för att misslyckas. Tänker mycket på att säga upp mig och gå till annat jobb. Måste först o främst ta tag i mitt alkoholberoende.
Det har jag gjort här och nu, hoppas min fru fortsatt kan tro mig ännu en gång och stannar kvar hos mig för henne älskar jag så mycket.
Kan bara genom handling och färre ord visa att jag kan och ska denna gång.
LP

Ellan

Hej,
När insikten slår ner och vi inte vill mer då är det stopp. I alla fall för nu. Jag känner igen presteraren med högt tempo, deadlines, dålig sömn och sårad familj.
Min första tanke; när du lyckats hålla dig vit hur gjorde du då? Och eftersom det inte riktigt höll i längden hur tänker du nu? Kan du få hjälp från arbetsgivaren?
Stressen är livsfarlig för oss alkoholister.
Ta hand om dig, var du än är.?
Kram Ellan!

LillPer

Hej Ellan, tack för du ser mig!
Ja, hur gjorde jag då? Det växte typ fram genom att jag gjort bort mig inför familjen och det blev ultimatum ställda. Fast många gånger har jag slutat utan ultimatum och bara gjort det. Ständigt en prestation som måste uppfyllas annars duger jag inte. Ständigt vara lite orolig och nervös om jag inte tränar stenhårt.
Duger inte om jag inte tränar. Därför är det min enda ventil just nu. Måste finna något mer, tänker på Yoga och meditation men är allt för rastlös att få till det. Jag är en orolig själ.
Dricker jag kan jag inte träna.
Har sprungit ett marathon bakis. Sitter på kvällen före loppet och dricker och tänker på hur kul det ska bli att komma i mål!
Detta med konsekvenstänk?
Jag är utåt en man med allt ordnat, precis som du beskrev dig själv. Det är egentligen helt ointressant för inombords brinner det.
Inte alltid men ofta. Att inte landa i sig själv och känna harmoni är så otroligt svårt och tungt. Nu är jag i alla fall tillbaka och vet att jag kommer förstöra precis allt om jag inte slutar nu.
Det har jag precis gjort, igen.
Tack för ditt stöd!

AlkoDHyperD

Fortsätt träna. Träning har räddat mitt liv. Ersatte alkoholmissbruk med träningsmissbruk för tjugo år sedan och även om kroppen blir sliten är det hundra gånger bättre! (överträning går inte att jämföra med det slitage alkoholen ger)
Men skippa prestationsdelen. Välj udda eller utmanande grejer istället. Sånt som inte behöver mätas för att kännas som en seger. Lär dig en ny sport. Du nämner yoga, ja varför inte? Om man går på ett yogapass med instruktör och följer det spelar det ingen roll om du brukar vara rastlös. Nya övningar är svåra och koncentrationen gör att du aldrig hinner bli uttråkad. Jag har haft obehandlad ADHD med svår hyperaktivitet och ändå kunnat delta i yoga flera gånger, dessutom tyckt om det, för man blir lugnare i hela kroppen utan att behöva åstadkomma det själv.
För dig, liksom mig själv, är nog stressreduktion kombinerat med hård fysisk aktivitet ett måste om nykterheten ska kunna hållas.
Kram

Tjalle

Jaa du Lill-Per.... Då är vi två i alla fall som varit medlemmar i över fyra år. Vi har ju båda två försökt så otroligt många gånger att sluta dricka. Efter fyra vita månader förra vintern/våren har det varit si och så med intaget. Tagit tag i mig själv stundtals för att återigen falla igenom. Min fysik, som jag alltid har litat på till 100% har "svikit"mig. Förra våren fick jag svåra ryggproblem. De har jag med hjälp av idog sjukgymnastik kraftigt förbättrat men sedan två och en halv månad har jag istället fått problem med magen. Smärtor som gör att jag vaknar på nätterna. Jag har ju inte direkt "skämt bort" min mage och kropp genom åren så nu har jag i alla fall vidtagit ganska rejäla åtgärder.

Jag slutade snusa sensommaren 2016 (surt för magen). Trodde att det skulle räcka men stora kvantiteter vin, öl och kaffe gör inte direkt underverk heller. Nu är jag trött på att "må dåligt" och handen på hjärtat kan jag nog säga att nästan alla problem leder tillbaka till alkoholkonsumtionen.

Efter en "katatstrofhelg" förra helgen inser jag att jag inte har många chanser kvar. Är inne på mitt 6:e nyktra dygn, har dragit ned på kaffet, fortfarande snusfri och försöker att äta lite mer vettigt. Idag är första dagen på två och en halv månad som jag känner att jag är på rätt väg. På måndag åker jag iväg en vecka söderöver. Jag är till 100% inställd att inte röra så mycket som en öl. Jag orkar inte längre......Jag vill ha lite lugn och ro på "gamla dar". Orkar inte kämpa i motvind, ständigt fundera över om tillräcklig ranson finns hemma etc etc.

Låt oss ta ett krafttag, Lill-Per. Undrens tid är inte förbi. Kanske är det vår tur nu........
Allt gott/Tjalle

LillPer

Alltid lika skönt att höra från dig Tjalle, vi kämpar på men sladdar ofta ner i diket på något vis. Jag har alltid trott på dig oavsett vad som hänt eller händer runt omkring. Vi båda är ju alltid fast beslutna att lyckas och det gör vi väl till slut men är det inte dags att lyckas på riktigt nu?
Håller så helt med dig om att inte orka mer och ständigt tänka runt alkoholen eller dess effekter. Jag har inte heller många chanser kvar då jag ständigt gör bort mig på ett eller annat vis. Jag sitter uppe på nätterna och går inte o lägger mig förrän jag ramlar av stolen typ.
Vet hur jobbigt det är att börja få krämpor Tjalle och lider med dig och din rygg som jag läst om tidigare.
Magen är inte heller spännande att ha problem med, tro mig jag har haft stora problem i många år och jag kopplar det också till alkoholen.
Träna kommer jag fortsätta med för det är min räddning. Jobbigt dock när kroppen går sönder och man inte kan göra det som är bra för en.
Ha nu en skön avkopplande resa så kommer allt ordna sig till slut Tjalle.
Jag innbillar mig inte att det kommer gå lätt för egen del men nu har jag kommit så långt ner i spiralen så jag måste upp igen och stanna där uppe på kanten för gott.
Det ser jag fram emot, att börja klättra upp igen och det började jag med i går.
Sköt om dig nu Tjalle så lyckas vi tillsammans.
LP

LillPer

AlkoDHyperD, tack för ditt inlägg. Jag kommer fortsätta träna var så säker. Jag kommer nog alltid träna hårt också för det är det skönaste av känsla efteråt och då kan jag varva ner och vara mig själv efteråt. Planerar dock nästan alltid in nästa pass under tiden jag tränar och det är lite stressande att ha svårt att vara här och nu. Fast så är det ju med allt missbruk kan jag tänka, man planerar framåt hela tiden för att inte riskera bli utan?
Prestationen håller jag nog långsamt på att försöka få bort. Allt runt mig är prestation.
Mitt jobb är väldigt pressande just nu och jag är mer eller mindre helt ensam om ett jätteprojekt som ska landa om ett par veckor.
Att det finns en hel del skräck för att misslyckas är solklart, även om jag nästan vet att det kommer bli bra på de flesta vis. Har missbrukat mycket mer under denna period med månader ute på fältet långt ifrån familjen, ensam på ett hotellrum där närheten till A alltid finns tillgänglig.
Jag är en glad sprallig skit som oftast dricker för att förstärka allt jag upplever. Oftast är det i medgång som jag super till det för att förstärka de positiva känslorna jag upplever just då. Någon som känner igen sig?
Ja, stressreduktion och hård träning låter som ett recept jag ska försöka fortsätta med.
Stressreduktionen inombords vet jag inte hur jag ska hantera eller få ned. Måste prova nya saker i alla fall för detta livet jag lever nu går inte bra.
Kram!

LillPer

Känns som en början på en bra fortsättning. Vet att det är väldigt jobbigt på hemmaplan och kommer snart hem till påsk efter min långa arbetstid utomlands. Har haft några jobbiga samtal på telefon när jag varit full och det är ju inget som går att dölja direkt. Man blir väldigt märklig i sitt sätt att reagera och man undrar med några dagars distans varför och hur man kunde bli arg för än det ena än det andra.
Ofattbart så här efteråt. Men sådan är alkoholen, den gör hjärnan och tankesättet till en trögflytande grå massa som inte kopplar ihop rätt mellan våra sinnen och tankar. Precis allt blir väl falskt i stunden av berusning?
Har inga planer alls på att bryta min nykterhet nu men vet att tankarna på återfall kommer så fort jag börjar må bra och kan prestera igen, hur sjukt är inte det? När jag börjar må bra kan jag tänka mig att sänka mig själv IGEN!
Hur blir det så, kan någon klok förklara det för mig?

Det är just nu otänkbart att sitta med dricka framför datorn hela natten och vänta på att någon ska höra av sig så man får skriva sinnesförvirrat tillbaka eller bli lite uppmärksammad. Det är precis sådana nätter jag aldrig mer vill ha. Helt meningslöst drickande (Är inte allt drickande det?) och för allt i världen undvika bädden för då kan man ju missa något, missa ytterligare en öl och en whisky då kanske.

Jag är som person i nyktert tillstånd ambivalent, energisk och har ständigt storslagna planer som känns helt realistiska på morgonen men på kvällen är helt reviderade och ologiska. Funderar mycket och måste ständigt ha något att se fram emot. Tränar varje dag om det går och det måste gå annars är jag inte bra, mår inte bra. Om det är flykt eller mental sjukdom vet jag inte.
Nu har jag bara jobbat sista tiden och sovit så väldigt lite och vänt på dygnet så kroppen känns inte alls bra just nu. Vet att jag alltid kommer tillbaka efter några dagar och så har spiralen sett ut i tiotals år. Full på helgen, träna hårt i veckan och glömt allt på fredagen igen.
Känner ofta att livet är helt meningslöst eller helt fantastiskt, vet inte vad jag vill fylla livet med utan alkohol. Har många intressen men flera har jag gjort tvångsmässigt och tycker mycket av det inte är så spännande egentligen. Ska säkert hitta något för jag är intresserad av mycket. Vill finna något genuint kul som jag kan ägna mig åt och glömma alkoholen. Fast om jag har upplevt något starkt, kul och utmanande blir suget efter alkohol ännu större!
Fan, det är jobbigt alltså! Hur kommer det sig?

Nåväl, kämpar på och ska snart hem och plåstra om och läka allt igen.
Kram till er alla
LP

AlkoDHyperD

Själv har jag kallat den tomhetsångest. En djup rastlöshet som inte går att sätta fingret på och driver mig att göra vad som helst för att fly känslan, eller rättare sagt avsaknad av känsla. Har förstått att det är sorg och rädsla som aldrig fått uttryckas (förvanskade gensvar på dessa känslor i uppväxten) och som jag inte kan få kontakt med även om jag försöker.
För egen del är ADHD en försvårande omständighet och vad som är hönan eller ägget är svårt att veta.
Att träna upp självmedkänsla, stanna upp och utforska grundkänslan i olika situationer utan att döma eller värdera och att träna medveten närvaro är ett sätt att komma närmare någon slags sinnesro. Kanske du skulle vara hjälpt av terapi?

Liten stor

Känner också igen mig otroligt mycket i din beskrivning lillper. Håll ut nu så bryter vi mönstren!

kul att se dig här igen. Du, jag och Tjalle tillhör ju verkligen veteranerna här inne, och det är förstås hög tid att få ett slut på slalomåkningen. Nu satsar vi på ett störtlopp rakt ner i nykterheten!

LillPer

För ert stöd och svar! Skriver ett längre inlägg i morgon då jag ska försöka fånga John Blund innan han drar igen. Fenix! Hur går det för dig? Trodde du var fri och kurerad för ett bra tag sedan?
Känns som ett störtlopp är åt fel håll på något vis. Klättrar hellre uppför ett tag framöver Fenix.
Lp

LillPer

AlkoDHyperD, den var bra! Jag läser dina kloka rader om och om igen. Det finns så mycket bra och tänkvärt i det du skriver. Just det här med att man/jag inte vet vad man känner? Hade ånyo en sömnlös natt i natt, lade mig rätt trött runt 23.00 och somnade men drömde obehagligt och vaknade 00:30. sedan var det kört för den natten. I och för sig somnade jag till vid 06:00 strax innan klockan ringde. Är så uppjagad i mina tankar och min hjärna slappnar aldrig av. Ligger jag där och försöker somna ändå och klockan är tre så kommer det alltid något i skallen som gör att jag hoppar upp sätter på datorn för att lösa problemet som uppstått i huvudet omedelbart, kan inte vänta till morgondagen, får ingen ro annars, nå det får jag ju ändå inte.
Just nu ska sägas att jag är inne i en sjukt intensiv och viktigt period i jobbet som absolut inte får misslyckas.

Jag tar så mycket personligt och upplever mig vara ytterst ansvarig om saker går åt helvete. Det är jag kanske också för jag har noll stöd och support från min arbetsgivare. De tar bara för givet att jag är en Duracell kanin som ständigt slår med sina cymbaler. Snart är det slut på det för batteriet början nog få liten energibrist snart. Jag är ju dålig på att be om hjälp och kan själv, oftast. Allt går tills det kraschar, fast oftast gör det ju inte det ändå. Hyper är ju rätt ord på mig också. Ser just nu fram emot att komma hem och träna långa sköna pass för att dämpa min stress och vardags ångest.

Återigen, finns det inga kul projekt med resor, husbyggen, utmaningar finner jag livet tämligen meningslöst. Det måste väl finnas ro och trygghet i vardagen?

Nu ska tilläggas att jag inte ofta dricker för att bedöva dåliga känslor, eller det kanske det är? Utan främst för att förstärka de goda känslorna efter att jag presterat bra eller avslutat något, eller helt enkelt mår bra inför helgen.
Kan då inte få nog av den förstärkning som alkoholen ger utan dricker tills jag kraschar!
Dagen efter?
Ja, är det lördag kan man ju snart fortsätta förstärka sig framåt em.
Söndag?
Fy fan, ångest från helvetet. Så där snurrar det på sedan åratal med vita månader emmellanåt. Under de vita månaderna kommer alltid funderingarna vad ska jag göra nu för att allt inte ska kännas meningslöst?
Då blir det ju först och främst en anmälan till något extremt lopp eller tävling fastän jag inte är tränad för det. Men det hinner jag ju bli.
Ofta faller det och i min ambivalens ångrar jag mig senare. Sedan dagen efter ska jag ändå köra, på kvällen nja kanske inte. Sådär håller det på.
Sedan tar jag många beslut också, ganska stora omvälvande sådana som de flesta andra aldrig någonsin ens skulle våga eller tänka på.

Ok, ni har säkert hört detta från mig förut och jag kan ju inte hålla mig kort så ni får ta det för vad det är.
Dag 4 idag i alla fall och inga planer att dricka.

LP

Tjalle

Hej Lill-Per. Så skönt att höra från dig igen även om du inte verkar må så värst bra. Det är klart att du orkar....Vad är alternativet???Jag tror nog att jag är ett antal år äldre än dig och varit med "i svängen" ännu fler gånger än du. Man måste fortsätta kämpa och även om jag inte själv lyckats fullt ut har detta forum hjälpt mig att väsentligt dra ner konsumtionen. Jag har de senaste tre månaderna druckit ca 8-9 dagar och vid inget tillfälle riktigt dyngrak. De senaste två veckorna har jag druckit en öl.....

Du har så mycket kraft och gott i dig, en familj som uppenbarligen betyder mycket för dig. Kämpa på. Du vet, liksom jag att allt blir lättare efter en tids nykterhet och man börjar att se ljuset i tunneln.

Allt gott till dig Lill-Per/Tjalle

LillPer

Dina ord värmer Tjalle. Ligger här sömnlös på andra sidan klotet och återhämtar mig. Jag ska orka nu, jag ska upp igen. Valde att säga upp mig från mitt jobb i veckan. Allt för att avsluta och börja om med mitt liv. Orkar inte leva med denna oro och våndan över att vara så ensam i detta stora projekt som jag driver för min arbetsgivare. Det är en befrielse men samtidigt ett nervöst beslut. Känner att jag måste förändra precis allt i mitt liv just nu förutom att skiljas från min kära familj. Nu är det dags att ge mig o dem den bästa gåvan av alla. Slut på lögner och dåligt mående. Vill aldrig mer vara bakfull, slösa bort sitt liv på sådan skit!

Tjalle

Tror att du gjorde helt rätt som sa upp dig från jobbet. Det har ju framgått under så lång tid att du känt dig pressad och inte mått bra pga jobbet. Jag kan verkligen förstå om du har ångest inför framtiden vad gäller ekonomi och andra basala saker. Men som du vet så betyder dessa ting inte så mycket i långa loppet. Om inte du mår bra, mår inte din familj bra och då spelar inga pengar i världen någon roll.

Se det här som ett första steg mot ett bättre liv för dig och de dina.
Kör på och ångra inte ditt beslut. Det kan bara bli bättre.
Ta en timme i taget/Tjalle