Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

En relation som gått förlorad.
Som man hållit fast vid av både kärlek och medberoende.
En ovilja och oförmåga att släppa taget utan istället försöka knyta an hårdare.
Trots att allt förnuft sagt åt en att göra motsatsen.
Att vara så svag och inte kunna stå emot impulser om att kontakta.

Den som inte längre vill.
Den som är klar eller har bedömt att man inte är bra att vara i relation med.
Från att ha varit centralfigur i förhållande till alkoholisten.
Allt som alkoholisten velat ha bortsett från alkoholen förstås.

Det är så djävla tungt.
Att förstå att man förlorat kampen en gång till.
Och nu både över sig själv och den sk kärleken.

Just nu ska Ullabulla aldrig mer bli kär.
Aldrig mer förlora kontrollen till någon. Aldrig tro att någon vill henne väl.
Offerkoftan är i nuläget omöjlig att ta av sig.
Jag som var så själsligt klar (inbillade jag mig)
Så klok och tålmodig efter alla år med min alkoholist.

Jag borde ha varit ett kap för vem som helst.

Men icke,
Trasig inifrån och ut var jag men hade ingen aning om det.
Alla sår som öppnades av kärleken och blottades.
Sen fanns det inga plåster som var där och lappade på.

Och vad vill jag tillbaka till och varför?
En man som inte väljer mig.
En man som har fullt upp med sig själv och sina egna processer.

Jag vill fortsätta fara illa och känna mig oälskad och bortvald.
Det är vad Ullabulla vill och hon förmår inte att känna annorlunda just nu.

Må förnuftet hinna ikapp mig...

Bedrövadsambo

Du måste vila i det jobbiga och acceptera. Sluta kämpa emot, eller försöka "skriva om" verkligheten. Allt blir som det blir, och går som det går. Man kan bara följa med, ta de chanser och öppningar man får och tar. Fortsätt skriva om det - du uttrycker dig otroligt vackert om det sorgliga.

Jo det känns bättre idag.
Och samtidigt kan jag redan dagen efter se mig själv i backspegeln. Hur jag låter mig fördunklas. Och det är nog just när jag precis som du skriver bedrövadsambo låter mig själv bo i besvikelsen och sorgen som jag verkligen låter det bli verklighet det som faktiskt är sanning,det är verkligen över och det är slut.
Sen när jag kravlar mig upp och ur så är jag ett tag på banan och i verkligheten. Och sen kommer då något litet hopp,eller att jag alldeles för egen maskin bygger ihop en ny lyckokaka som jag får gå och snaska på. Som leder mig ned i virrvarr av hopp och ett kanske och måhända.

Som den känsloyunkie jag är i kombination med försmådd och ledsen.
Ingen bra kombo men det är precis där jag är just nu om än liite starkare än när jag skrev gårdagens text.
Men jag behöver skriva om det för att inte låta mig vilseledas att försöka träffas innan jag läkt åtminstone lite mer.

Att vid över 50 års ålder ha känslor som en obesudlad 14 åring och inte tro att det finns någon morgondag eller framtid bara för att man just nu inte får den man vill ha. Det är både sorgligt,skrämmande och kanske mänskligt.

Jag är i så många processer samtidigt. Min alkoholiserade mamma har dött. Jag ska flytta från det liv jag levt. Lämna arbetsuppgifter jag haft och dessutom är min relation som jag ville ha slut. Inte så konstigt att ullabulla darrar i grunden.
Och egentligen är jag en sån person som inte vågar något alls.

Men just nu vågar och måste jag en massa saker samtidigt. Så när jag kommer ut ut detta så blir jag väl i det närmaste okrossbar :)

DrömmaBort

Du skriver så mycket sånt som jag känner igen.
Om alla de där känslorna man knarkar på och både vill slippa och är beroende av. Och på riktigt vad vore livet utan alla dessa känslor. Jag älskar den barnsliga sidan av mej som känner lycka av en tussilago, och gråter då jag ser på film. Men vad är rimligt, och vem bestämmer det. Hur mycket får man styras av andra.

Och en annan sak är just det här hur individualism avgudas k denna värld. Och makt och oberoende av andra. Vill jag det. Jag är också som du säger om dej själv, en person som inte vågar så mycket. Och ändå så mycket på gång just nu. Ibland bara måste man få pusta ut.

Kanske blir man okrossbar. Eller som jag önskar, du med sin känslighet och att få en känsla att bli sett som den man är också då man inte står på sej och framhäver sej själv.

eller vad jag ska kalla det.
Fått skäll av en människa som var besviken på mig.
Jag har för ett halvår sen agerat obetänksamt och sagt obetänksamma saker.
Idag kom det tillbaka till mig och jag kände hur alla cylindrar i mig vaknade.
Jag gick i försvar,jag försökte hitta andra att skylla det hela på.
Jag försökte vinkla omförhandla förstå och agera och allt samtidigt.

Och jag tänker,hur och varför går jag igång på detta sätt när jag bara agerat i oförstånd och inte i avsikt att skada.
Hur många människor begår inte dagligen misstag för att sen vara tvungen att sopa upp efter dom.

Men jag,ska minsann vara felfri och när då ett misstag hinner upp mig såhär och nafsar mig i bakhasorna då ska jag liksom förfasa mig och söka skydd och skuld.

Jag känner också mitt stora behov av tröst då jag nu lever ensam.
Jag skulle vilja vräka ut hela problemet här och få ert stöd i hur dum hon var och hur snäll och oskyldig jag är.

Vilket förstås inte är sant.
Jag kopplar det ända till barndomen då jag ibland åkte på rumsarrest för något jag sagt eller gjort,
Jag fick sen komma ut då jag var "snäll"

Jag kände precis samma behov idag av att visa att jag är snäll för att liksom få hennes absolution.
En för mig rätt avlägsen person som jag bara har en liten relation till.
Men jag uppskattar och respekterar henne och jag tror det är därför det är så svårt att ta detta.
Att hon rackar ner på mig och inte köper mina försök till att krypa till korset.

Tungt att inse hur liten man är när det kommer till kritan.
Hur min egen självbild måste upprustas så jag tillåter mig själv till misstag och att jag inte är vare sig sämre eller bättre än någon annan för det.
Självklarheter kan tyckas,men inte för mig.

Bedrövadsambo

Kan kännas ovant att säga, men det är befriande både för den som säger det och den som får höra det. Att skylla ifrån sig är en naturlig skyddsmekanisk som många tar till. Tyvärr leder den ofta till att konflikten blir fördjupad och onödigt lång. Och det är aldrig för sent att säga förlåt, även om det inte känns naturligt i stundens hetta. Och om du gjorde fel på grund av okunskap måste du förstås förklara det, och be om vägledning för att felet inte ska upprepas.

Jag plattade ut mig själv fullständigt och bad om ursäkt på alla plan samtidigt.
Det var mer i mitt inre alla dessa skyddsmekanismer gick igång.
På ytan var jag "duktig" och bad ordentligt om ursäkt.

Det är nog inte där problemet ligger.
Det är att hon gjorde tydligt för mig hur obetänksam jag kan vara.
Och hur jag i såna lägen både vill lägga mig platt och oftast gör det.
Och också tillåter alla skyddsmekanismer gå igång för att skydda mitt ego eller vad jag ska säga.
Det är så sällan det händer att jag får på skallen och det är nyttigt men svårt.
och sätter mig själv under lupp på något sätt.
Jag är ju inne i stegarbetet så jag är säkert betydligt känsligare för allt som händer mig och allt får en personlig innebörd som jag kanske med mer vidvinkel inte skulle uppleva lika mycket.

Så det är på gott och ont detta navelskåderi.
Tungt och nyttigt att lära känna mig själv på nytt och på ett annat sätt än vad jag är van.

Bedrövadsambo

Det är helt sunt att känna sig lite knäckt efter en sådan konflikt. Att inte må dåligt då vore mycket konstigare. Men det går över. Mycket snabbare om du rannsakar dig själv och lär dig av misstaget. "Nästa gång ska jag..." Självkänsla är svårt att uppnå i vuxen ålder tror, det får man med sig från uppväxten. Självförtroende, i alla fall ett påmålat, är lättare att fejka.

Bedrövadsambo

Jag slår nästan knut på mig själv för att alla på jobbet ska bli nöjda. Det går ju inte. Oftast gillar folk läget, men ibland blir de upprörda. Inte på mig personligen, men för situationen. Varje gång tar jag illa vid mig, ältar och grubblar hela kvällen. Men min taktik är att "sova på saken". Nästa morgon känns allt lättare, och jag har en "plan". Strunta i det och gå vidare? Konfrontera och/eller informera ännu mer? Göra någon förändring? Oftast ligger ju problemet hos motparten. Det är deras egen frustration som de kastat i knät på mig.

Bedrövadsambo

Det är viktigt att man står upp för sig själv också. Ibland är det bara missförstånd, någon "tror" att jag ska göra si eller så. Och ibland är det bara illvilja. En gång hörde jag rykten om en medarbetare som högt och brett pratade med alla om hur inkompetent jag var. Jag konfronterade vb. "Jag har hört... vad menar du med... " Har aldrig sett någon bli så pionröd och stammande. Vb hade inga konkreta exempel. Sen redde vi ut några missförstånd, som var lite framkrystade för att vi skulle komma någon vart typ. Skitsnacket avstannade direkt, och det var huvudsaken.

i mulletantens tråd.
Om botten av en själv som man inte vill kännas vid.
Som man så gärna vill gömma bort och skydda.

Och om jag ska sammanfatta med ett enda ord om vad som blir fel när det blir fel för mig så är det Bråttom.

Jag har bråttom genom livet,varken vill eller kan stanna upp och begrunda det som egentligen sker.
Känna det jag egentligen känner.
Uppleva det som faktiskt sker framför mina ögon.

Så jobbigt är det ibland att fast det pågår riktigt bra saker framför och med mig så kan jag ändå inte stanna upp.
Nej,jag forstätter framåt för att det är för tungt att stanna i nuet.
I nuet(eller framför allt i dåtiden) så finns det alltför mycket tråkigt och jobbigt och känslosamt som jag inte orkar eller vill hantera.

Men nu är jag där och har tagit mig genom en hel del.
Jag kan mitt i eldhärden faktiskt känna att jag fortfarande lever och är rätt sval.
Att jag kan trots de känslostormar jag befinner mig i ha en ro i att det som varit har varit.
Det som är det är och i det kan jag leva och fortsätta utvecklas.

Mitt mående i nuet förbättras sakta och jag försöker att bejaka varje dag,varje möte med en annan människa och varje gåva som jag får.
Det går inte alltid,men tillräckligt ofta för att jag ska känna att det är rätt väg att gå.

skrev en del tänkvärda rader både förut och nu idag.
Tänk vad vi hjälper varann här på forumet trots att vi ofta bara skriver i egen sak.
Någonstans när vi letar och finner små smuts eller guldkorn därinne och delar med oss så händer det något även för andra som får ta del av det.
Människan är både ett unikum och ett folkslag av alldeles samma sort.

Vi går igenom saker som formar oss till de vi är.
På gott och ont blir vi en människa som oftast gör så gott vi kan under de omständigheter som råder.
Ibland tar vi oss modigt an det jobbiga och möter det och tar oss rakt igenom.

Andra gånger smiter vi på alla möjliga sinnrika sätt.

Jag som medberoende och anhörig kan ju då slå mig för bröstet och säga att jag minsann inte har något alkoholberoende,mina alkoholiserade föräldrar till trots.
Nädå,jag tar mig modigt an livet, en förståndshandikappad dotter, ett alkoholiserat utbränt ex osv.
Vågar tom gå in i en ny relation till en man som jag trodde skulle bli min livskamrat.

Och inbillar mig att jag är stark modig och orädd.
Och nu när alla huvudingredienserna sakta plockas bort. Mitt ansvar för min dotter minskar. min nya kärlek flyr sin kos. Mitt alkoholiserade ex försvinner in i dimman så står hon där Ullabulla.
Utan ett fartyg att vara kapten över.
Utan nån matros att dirigera över.
Ingen besättning som applåderar längre.
Bara hon själv,mol allena som ensam måste ta sitt ansvar för sitt liv.

Och det..är den tuffaste resan jag gjort i mitt liv.
När allt motstånd är undanröjt och jag ensam står där framför spegeln så är jag helt blottad inför min egen skröplighet tomhet och ensamhet.

Och där någonstans i allt detta ensamma bottenlösa så föds något nytt.
En alldeles nyfödd Ullabulla börjar bildas som plockar ihop små bitar av det liv som varit och fortfarande är och bygger ihop en ny liten byggsats.
Den är inte stor,legoborgen inte stadig för fem öre.
Men den är min och består bara av mig.

Vissa dagar ramlar den isär.
Men bitarna ligger där för mig att tota ihop igen. Och sakta men säkert byggs den nya grunden av den person som är jag.
Utan mina relationer till de som jag närt min styrka av. Ätit mig mätt av,sökt bekräftelse i.

Jag hoppas så mycket att jag ska ha orken och styrkan att stå kvar i detta.
Stå kvar i att jag faktiskt har ett eget värde utan att springa till närmaste gathörn för att se om någon annan ska finnas där och möta upp.
För att slippa stå kvar mitt i mig själv och bara vänta.
Vänta på att nästa legokloss kommer smygande till mig för mig att trycka fast.

Bedrövadsambo

Vi människor lever ofta våra liv genom andra, vilket bekräftar oss. Du har mycket empati inom dig, och när du lärt känna dig själv på djupet finns det många föreningar som kan behöva en hjälpande hand ❤️

Får en till input av mt: s inlägg om makt och ansvar. Jag har i mitt liv haft så oerhört mycket ansvar och därigenom makt. Makt över andras mående och dag.
Makt över hur mitt humör påverkar deras dagar.
Makt över allt möjligt som jag inte alls ska ha makt över.
Maktgalen kanske man ska säga att jag varit och fortfarande delvis är.

Kanske det är en del av medberoendets gåta, i alla fall för mig.
Att ha makt,eller i vårt fall en inbillad makt över alkoholen eller andra delar i vårt liv när vi inser att vi inte har just någon kontroll över alkoholen alls.
Då flyttar vi fokus och försöker ha kontroll eller makt någon annanstans i brist på kontroll över alkoholen.
Och så fortsätter det runt runt i cirklar precis som carina bång skriver.

Jag har inte trott att det handlat om just makt men det är det i mitt fall.
Jag känner det så tydligt nu när jag har så få personer som jag har medberoendekotnroll över längre och hur jag förminskas i takt med att dessa relationer försvinner.

Jag är en kapten utan mössa och varken kan eller vill anpassa mig till denna nya roll fast jag så förtvivlat försöker.
Jag kan känna en oerhört lättnad bitvis när jag ser att jag kan landa i detta nya där det bara är jag.
Men däremellan är paniken så total över min brist på inflytande i andra människors liv.
Jag har inte verktygen att låta allt falla tillbaka på mig utan famlar i mörkret efter nya projekt och nya saker att sätta igång för att mitt behov av makt/kontroll måste få nytt fäste.

Givakt Ullabulla,du ska ingenstans.
Du ska stå exakt där du står och bara invänta denna storms bedarrande.

Tids nog får du nya ansvarsområden i livet som du ska anamma på ett annat friskare sätt där du inte är navet och centrum utan bara en medpassagerare i livet som alla andra.

Ramlar jag sakta ner i något som jag tror kan vara min nya verklighet.
Massor med förändringar är på gång på det privata planet på mitt eget initiativ.

Man kan säga att hela mitt liv har skärskådats och körts i torktumlare för att se vad som ska vara kvar och vad som ska bort.

Relationen som icke blev har sakta börjat lägga sig på plats och gör inte lika ont längre.
Ullabulla fortsätter gå på sina möten och bit för bit,en dag i taget så lägger sig sakta saker på plats.

Oerhört skönt och välkommet efter denna omtumlande höst vinter och vår.
Jag inbillar mig att denna krasch var helt nödvändig för att jag på riktigt skulle inse vidden av att detta funkar inte längre.
Du kan inte längre leva i turbofart utan att över huvudtaget andas.

Nu har jag rätt ofta småtråkigt och har ingen större plan med min dag.
Jag fokuserar på självet och på vad jag vill och det går bättre och bättre.
Jag glider inte hela tiden över till andra människor och deras behov.

Och som en tjej på en av mötena sa:
Det kanske inte är så konstigt att vi inte kan tro på oss själva och jaget.
Vi har ju ingen självkänsla och det är ju den som bygger jaget och självet.
Då finns det ju inget därinne att bygga självkänsla på eller fråga efter behov heller?
Dvs det blir en ond cirkel.

Man kan varken bygga på självkänslan eller se vilka behov man har eftersom det är så tomt därinne.

jag följer dig i ditt skrivande och reflekterande. Ofta tycker jag du fångat innehållet - eller tomheten - i den medberoendes liv så precist. Det där som är svårt att sätta ord på men som jag känner igen. Vill tipsa dig om en bok, Skamfilad av Göran Larsson. Läser den, långsamt, en bit i taget, och tycker om. Snabbt läste jag Alex Schulmans Glöm mig, om relationer i familjen med fokus på hans alkoholiserade mamma. Han sätter ord på mycket jag vet i dunklet inom mig.
Kram & Vårglädje / mt

När jag släpper makten,kontrollen så minskas mitt liv. Det krymper ned till att bli så litet och innehålla så lite.
De bitar jag släpper kontrollen/makten över försvinner då bort i horisonten och tillbaka till den som ska ha den och påverka den.
Dvs andra människor.
Mina tentaklar ramlar tillbaka in i mig igen och fäster inte någonstans.

Jag tror det är därför det är så svårt.
Då vill hela jag skicka ut dom igen för där hade de inget att hämta,där var det tomt och kargt och innehållslöst.
Men får jag då fäste på nytt ställe,i annan människa eller i annat problem som dyker upp så vinner jag lite mark/makt igen.

Men ibland så lyckas jag ju då behålla både tentaklar energi och ambitionerna på plats.
Då kommer ju då först tomheten och sen kommer ibland en känsla av att jo,det finns nog en ullabulla därinne ändå. Som har väntat så länge på att ses och "födas".

Jag hoppas ha mer varningsklockor som klingar igång så att jag snabbare kan se var jag är på väg och hejda mig innan jag hinner agera/ramla ned i hålet som jag ju vet inte ger mig något mer än tillfällig bukfylla,tomma kalorier.

Rosa Pantern

Du använder så talande liknelser, fint bildspråk. Kan förstå hur din kamp ser ut genom det.

Kan se/förstå andra människor i min närhet på ett nytt sätt också, genom det du beskriver.

Ja, det är värdefullt att du delar med dig.

...och att du förstår andra människor väl, vet jag redan! Det är väl en av dina skatter inombords.

Vad finns mer? Visst kan det vara svårt att se sina egna egenskaper?

Kan själv undra vem tusan jag är då??! Det färgas av mina känslor, och av vad den närmaste omgivningen ser och ger respons på.

Och faktiskt, i vissa människors sällskap känner man sig alltid okej..

:-) Ta hand om dig!

Över att jag är en så värdelös person. Att jag inte är värd kärlek,uppskattning omtanke osv.
Jag vet att det inte är sant,att det är en av alla mina hittepåkänslor.
Men likafullt står den där och viskar eller tom skriker i mitt öra.
Du duger inte,du är gammal ful fet förbrukad.
Jag ser i spegeln att det inte är sant,men insidan är ändå lika förmörkad.

Andra dagar känns det bra,det spritter i kropp och knopp och jag ser alla möjligheter nu när jag håller på att göra bokslut med så mycket.
Men just skammen är en alldeles ny känsla.
Ungefär som att ha bakisångest trots att man vet att man uppfört sig rätt och riktigt.
Någonstans kommer den ifrån och jag välkomnar och bjuder in den så den får göra sig hemmastadd ordentligt.
Låter den stöka på och göra sitt jobb.
Nånting vill den säga mig och jag försöker lyssna.

Kanske har det med min barndom att göra (igen)
Min känsla av att inte vara sedd och älskad,eller ha någon riktig plats som var min egen att vara trygg i.
Alltid på vakt,på spaning och beredd att fly eller illa fäkta.

Det är inte helt oangenämnt att vara i detta känslokaos.
Det är något nytt jämfört med den gamla vanliga grå geggan som jag befunnit mig i så länge.
Nu känner jag i alla fall,även om det mest är negativa och jobbiga saker.

Men jag hoppas att det ska mynna ut i glädje och energi så småningom när alla små djävlar sprungit klart inne i mig.