av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
tis, 2017-04-11 - 05:42

lyste så starkt i morse att den bländade. Ändå vaknade jag inte av att den lyste mig i ögonen så som har varit brukligt under den vinter som gått. Jag sov för första gången på fyra månader i min egen säng, under hela denna tid har den stått lutad mot väggen i vardagsrummet och jag har gått och sneglat längtansfullt på den varenda gång jag har satt mig ner framför tv'n. Men nu, saliga ögonblick, har jag slängt ut alla de sängar som belamrat vart och vartannat rum i detta hus och släpat upp den till sin rätta plats i ett sovrum på östra sidan av huset. Eller sovalkov vore kanske en bättre benämning, jag kan inte förmå mig att reservera ett helt rum bara för en säng som jag ändå bara sover i, så jag har installerat den i något som kanske bäst kan definieras som en utbuktning i korridoren på övervåningen. Där finns plats för sängen, ett pyttelitet sängbord och min herrbetjänt. Allt jag behöver.

Och jag har sovit uruselt i natt. Fyra månader har jag bott här nu, jag har så svårt att tro att det är sant att jag gick och räknade på fingrarna i morse, men fyra hela månader är det faktiskt. I en av den gamla damens kvarlämnade sängar. Den har väl varit ok men den är fortfarande inte min säng; den har aldrig lyckats höja sig över sin status som gästsäng, ändå kommer det nog att ta en tid innan jag vänjer mig vid de här nya förhållandena. Tidigare har jag aldrig haft några sådana problem, jag har rest så mycket att det har blivit rutin att sova i en ny och annorlunda säng varje natt, men nu har jag förvandlats till en stugsittare och det är gott så. Jag trivs här och jag trivs med mitt liv så jag är fullt beredd att förvandlas till ett inventarium, den där gubben som folk ser vandra omkring med sin hund varenda dag och som dom kan ställa klockan efter. Fasta rutiner och fixerade vanor behöver inte vara något negativt även om det känns lite tråkigt ibland, det ligger en trygghet i att veta att det enda oförutsägbara i mitt liv just nu är vädret.

Nykterheten spelar en väldigt stor roll i detta, självklart. Min förra lägenhet dränkte jag i alkohol det första halvåret, och även under några kortare perioder senare, men faktum är att jag var nykter under mer än två tredjedelar av den tid jag bodde där, så jag hade faktiskt möjlighet att njuta av livet även i de trakterna. Ändå låg minnena tunga, de där märkena i golvet som jag inte har en aning om hur de kom till, den trasiga garderobsdörren, den mystiska fläcken på tapeten i sovrummet. Det är märkligt vilken destruktiv kraft alkoholen har, även när man inte dricker längre. Det är anledningen till att jag har deklarerat det här huset som en alkoholfri zon, över denna tröskel kommer inga brända och destillerade drycker. Jag har ibland tänkt att om jag någon gång skulle ta ett återfall så ska det i alla fall inte ske här, men det är farliga tankar det där. För det första öppnar det för möjligheten att än en gång låta mig falla ner i avgrunden, för det andra skulle alla förbehåll och goda föresatser vara borta med vinden i samma ögonblick som den första tåren rinner ner i min strupe. Jag har faktiskt inget val, det är bara att acceptera, jag har inga som helst tankar på att återigen bli den där mannen jag körde om igår, som cyklade längs vägkanten med en kasse på styret och fem kilometer längtansfylld uppförsbacken framför sig, som pressar sin kropp bortom gränserna för att må uselt ytterligare några dagar.

Ha en bra dag allihop!

heueh
ons, 2017-04-12 - 07:20

förstörde min morgon. Inte de fysiska företeelserna, snarare anekdotiska. De flesta har väl hört historien, men jag drar den ändå, starkt förkortad: En ung gosse hade olovandes tillgripit en räv och var på väg hem när han mötte en äldre man. Han gömde räven under jackan, men det bar sig inte bättre än att den gamle mannen var pratsugen, så han stoppade gossen och började förhöra sig om ditten och datten. Under tiden hade räven insett att framtiden i gossens händer såg allt annat än rosenskimrande ut, så han luftade sitt missnöje genom att gnaga sig in i gossens bröstkorg, som trots denna smärtsamma procedur inte rörde en min tills han så småningom föll död ner. Denna några tusen år gamla historia var vad som snurrade i mitt huvud när jag vaknade klockan tre på morgonen. Av okänd anledning.

Det element i det hela som stod för själva förstörandet var det faktum att jag inte för mitt liv kunde komma på vilken nation gossen tillhörde. Jag rannsakade min hjärna till jag dels var klarvaken, dels hade ont i magen. Jag får ofta det; olustkänslor i magen när jag står inför en intellektuell utmaning som jag vet att jag har lösningen på, men som undflyr mig. Vetenskapen har kommit underfund med att hjärnan och magen är förbundna på ett unikt sätt som inget annat organ i kroppen kan matcha, nästan som om magen är en förlängning av hjärnan. Det här förklarar varför magen så ofta fysiskt manifesterar känslor, de berömda fjärilarna som väcks till liv i magtrakten när man är kär är väl det mest omskrivna symptomet, sedan finns ju den där hisnande känslan man får när man står högt upp och tittar ner, eller det som är snudd på smärta när man ser någon göra sig illa. Hursomhelst fanns det inte en chans att somna om igen.

Jag gick upp och startade datorn, tillredde en kopp kaffe och satte igång min sökande efter förlösning från mitt dilemma. En kopp java och ett par cigarretter senare hade jag uppnått mitt mål och började göra mig i ordning för en osedvanligt tidig morgonpromenad. När jag så småningom stod där vid ytterdörren med kopplet i näven stod inte hunden att finna någonstans i närheten. Jag ropade förgäves en stund innan jag påbörjade sökandet efter den lille desertören. Han låg i sin säng med huvudet vänt mot väggen och vägrade ögonkontakt; uppenbarligen hade han bestämt sig för att det var alldeles för tidigt för fysisk aktivitet. Jag kan inte påstå att jag var särskilt besviken när jag klädde av mig och åter kröp ner i sängvärmen, jag undrade bara hur länge jag skulle få sova innan han bestämde sig för att lösa in sitt tillgodohavande. Det visade sig bli behagligt länge, inte förrän klockan sex kom han och buffade på mig. Så det blev väl inte så tokigt ändå. Och javisst ja, det glömde jag visst nämna: gossen var från Sparta.

Ha en fin dag!

Dionysa
ons, 2017-04-12 - 08:39

Hjalmar Gullberg mindes också den berättelsen i

Och han teg om plågan

ur: Ögon, läppar (1959)

Finns det en kärlek som är obesvarad,
griper den tag om bröstet som den äter
med klorna. Lycklig den som blir besparad

ett kval som är ett kval för majestäter:
Sapfo vid stupet och Prometheus’ gamar.
Men genom livet med en sorg som fräter

går många av oss. Inför världen stramar
vi upp oss. Ingen ser oss knyta näven
om det som pinar hemligt och förlamar.

God min i elakt spel: vi lyckas även
och liknar när vi övat upp förmågan
gossen i Sparta som den stulna räven

slet upp i bröstet, och han teg om plågan.

Gunda
ons, 2017-04-12 - 09:54

Blev det lite träffande, jag känner att jag har räven som biter mig och jag bär den plågan själv, vill eller vågar inte
berätta för någon, som är nära mig.

Gunda
ons, 2017-04-12 - 10:00

Blev det lite träffande, jag känner att jag har räven som biter mig och jag bär den plågan själv, vill eller vågar inte
berätta för någon, som är nära mig.

heueh
tors, 2017-04-13 - 07:00

Han kom flygande och satte sig på ett dött träd som stod ensamt på ett hygge och började jobba. En kort, snabb serie knackningar, som en drogad snickare, sedan flyttade han sig uppåt längs stammen, letade ett tag och så på det igen. Jag stod där och betraktade honom en stund och något jag läst någon gång, någonstans, poppade upp ur mitt minne. Jag tror det var en gammal man som på sin dödsbädd sade: "Det jag har ägnat mig åt längst, och med störst passion, är livet." Rätt så tänkte jag, vilket privilegium det är att ha fötts som människa. I princip alla andra djurarter ägnar hela sin tid åt att bara överleva, att hitta mat för dagen, att finna skydd när vädret är på sitt värsta humör, att undvika rovdjur. Men vi människor har ordnat det så vist för oss att vi kan ägna en stor del av vår tid till att bara leva. Vi har till och med tid och möjlighet att njuta av det, att skapa oss den tillvaro som passar oss bäst.

Min väg genom livet har varit krokig, jag har passerat många träsk som jag nästan har drunknat i. De flesta människor tittar rakt fram och går snabbt när dom kommer till en svår passage men jag har dykt i, utan tanke på hur svårt det är att komma upp igen. Men däremellan, den stig jag har vandrat mellan träsken, har varit underskön. Kanske är det så att mina besök i mörkret har gett mig förmågan att uppskatta stunderna däremellan mer. Kanske är det till och med så att jag har fått lika mycket, eller mer, ut av livet än de människor som bara trampar på i sin grottekvarn, som ägnar hela veckan åt att se fram emot helgen. Det finns de som kallas adrenalin-junkies, som söker en kick som ligger en nivå högre än deras ordinära liv. Jag vill nog påstå att jag har gjort tvärtom, jag har då och då sänkt mig ett eller ett par pinnhål, så att mitt normala liv blir mer njutbart.

Och njuter gör jag, livet här ute på landet kan i mångt och mycket definieras som enahanda, men det rymmer faktiskt en hel del positiva saker, men precis som med allt annat måste man aktivt söka dem, och acceptera att de inte är av det grandiosa slaget. Jag stod i går kväll och tittade ut från balkongen och såg något gult lysa klart inne bland trädstammarna. Jag undrade vad det kunde vara, den enda gula leksaken som hunden äger är en boll som jag visste låg på framsidan av huset. Så jag gick ut och tittade, och där hittade jag ett område med tussilagos, de stod tätt, tätt, och blommade alla på en gång. Så även om snön ligger på marken just nu så vet jag att våren är på gång, tussilagos har inte fel. Och min besvikelse när jag såg snön falla igår har vänts till optimism, bara med hjälp av några små blommor ute i en skogsglänta. Så jag behöver inte hoppa fallskärm, eller klättra i berg, jag snor i stället en replik från filmen Pretty Woman: I'm high on life.

Ha en trevlig början på påsken allihop!

Dionysa
tors, 2017-04-13 - 17:18

För den som har förmågan att se; att betrakta, är livet en lika skön som mystisk gåva. Ja, en gåta.

Bedrövadsambo
tors, 2017-04-13 - 19:30

Lycka är att vara nöjd med det man har. Den kan inte köpas för pengar. Just nu är en underbar tid i naturen, och det är oerhört läkande för själen.

pärlemor
tors, 2017-04-13 - 20:31

... och det är en fröjd att följa dig!

Mitt uppe i allt kaos som alkoholismen för med sig finner jag via din dagliga "dagbok" en oas av lugn och ro o (för mig) uppmaning att se över vad som får mig att må bra i "livet!

Tackar för det o önskar alla en fin nykter påskhelg!

Kram Pärlemor

heueh
fre, 2017-04-14 - 06:31

är den nya grejen om jag har förstått det rätt. Kanske har det varit så ett tag, jag ligger lite efter resten av världen här ute i obygden. Hursomhelst så står det en i mitt kök nu. Jag åkte ner till jobbet i går och fick med mig sonen upp i bilen, optimist som han är så har han satt på sommardäcken på sin så nu står den där i garaget till ingen nytta. På vägen upp skulle jag stanna till och köpa nya rengöringskassetter till min rakapparat och det var ett riskabelt beslut. Vi två har en historia av impulsköp, vi har en tendens att utmana varandra att köpa häftiga men meningslösa saker. Som de där två actionkamerorna jag har liggande i en låda någonstans. Eller det där svindyra armbandsuret han har men aldrig använder. Så när vi kommer in i en affär som har en massa elektriska maskiner och apparater, oavsett användningsområde, så är det nästan oundvikligt att en av oss traskar ut med en glansig kartong under armen. Och igår var det alltså min tur.

Jag har en råsaftcentrifug som jag köpte för länge sedan och bara sporadiskt använt, det är ett väldigt kladdigt jobb att använda den och rengöringen är som att städa upp i köket efter att ett par tonåringar har lagat mat där. Så den har tillbringat större delen av sitt liv i ett av köksskåpen, ändå köpte jag en slowjuicer mot bättre vetande. Jag är väldigt förtjust i juice och att bara hålla mig till apelsiner eftersom allt jag har haft hittills är en citruspress blir lite enahanda i längden. Så i går bar det iväg till livsmedelsaffärens fruktavdelning, en kasse full med äpplen, päron, kiwi, ananas etcetera blev det och så startade experimenten. Under över alla under; den fungerar faktiskt! Fruktköttet som trillar ner i sin alldeles egen behållare är tämligen torrt och orsakar inte fuktfläckar på den bruna papperspåse man ska lägga matrester i nuförtiden. Juicen skiktar sig inte och det blir minimalt med skum. Och, viktigast av allt, den är jättelätt att göra rent. Det stod på förpackningen att det bara skulle ta en minut att göra rent den och det stämmer faktiskt. Så nu ska jag iväg och köpa fler fruktskålar.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag ett tätt snöfall, det har hållit på hela natten och byggt upp ett fem centimeter tjockt snötäcke. Det bådar inte gott för dagens aktiviteter, meningen var att vi skulle hamra ner staketstolpar och fälla träd idag. Inget är omöjligt och lite snö hindrar ju inte en äkta lantis, men nu är det så att vi är tämligen lata av oss, sonen och jag, minsta ursäkt vi kan finna så skjuter vi upp och bänkar oss framför tv'n eller datorn. Och utsikten att pulsa ut i snön och dratta på ändan är en ursäkt så god som någon. Vi får se hur det går, kanske kan vi ändå uppbåda lite djävlaranamma med hjälp av alla de nya leksakerna som står och väntar: motorsåg, röjsåg, stångsåg, klyvyxa, listan är lika lång som plånboken är tunn.

Ha en fin fredag!

heueh
lör, 2017-04-15 - 06:36

nio grader visade termometern när jag gick upp. Jag blev lite förvånad över att det inte var skare på den dryga decimeter snö som föll igår, det är väl bara att vara tacksam och acceptera att naturen har mekanismer som jag inte förstår. Jag har varit stadsbo i hela mitt vuxna liv, men nu när jag har bott på landet i fyra månader borde jag ju vara expert på väder och natur kan man tycka. Jag borde kunna står där, lätt krokig i ryggen, pipa i hand och säga saker som: "det kommer ett omslag i vädret snart, jag kan känna det på lukten" eller "fulafinkesvampfingerskivlingarna kommer sent i år, det syns på mossan". Ännu har jag konstigt nog inte begåvats med de där insikterna som varenda lantis verkar besitta. Jag undrar ibland hur det där fungerar, är det något i luften som infiltrerar hjärnan med lantis-kunskap, eller kanske innehåller brunnsvattnet här ute någon tillsats av natur-IQ. För det kan väl inte vara så att man måste lära sig? I så fall är jag nog lite sent ute.

Vi fick mycket gjort igår, till priset av en väldigt trött gammal kropp. Min son är i blomman av sin ålder och har ingen förståelse för att åren tar ut sin rätt, och jag är väl kanske en liten aning envis och stolt, så tempot var högt och rasterna få och långt emellan. Jag ska medge att jag gjorde precis samma sak mot min egen far när det begav sig för länge sedan. På något sätt verkar det som om vi människor ibland har svårt att sätta oss in i andras situation om vi inte själva har varit där. Jag tycker väl att jag borde vara bättre på det där efter alla problem jag har haft att förklara för andra människor hur alkoholism fungerar, men icke. Jag har en god vän som har diabetes och astma, mer än en gång har jag blivit otålig när han behöver en paus för att hämta andan, eller måste avbryta någon brådskande uppgift för att äta. Jag skäms lika mycket varje gång och ändå har jag så väldigt svårt att lära mig. Så jag antar att det ligger på mig själv att ha tålamod när jag får höra att "det är väl bara att lägga av".

De träd som skulle puttas omkull ligger nu på marken och fyrahundra meter staketstolpar är nedslagna i marken, vi hann till och med få upp en rulle stängsel. En rulle, sedan bestämde vi oss för att en tv-kväll var av nöden. Jag trodde att själva nerslagandet av stolpar skulle bli den svåra delen av jobbet, men ack vad jag bedrog mig. Stängselnätet kommer i form av kompakta rullar som hålls ihop av ståltråd. Jag minns min ungdom, jag har en högljutt tickande väckarklocka som jag fick för mig att plocka isär. När jag lossade spiralfjädern inuti rullade den upp sig med fart och fermitet och snärtade mig på näsan så att blodvite uppstod. Ungefär så fungerar stängselrullarna när man klipper av ståltråden; det är bara det att de väger trettio kilo och har en påtaglig kraft inlindad i varven av stål, betydligt mer än en liten klockfjäder. Som tur var stod ingen av oss i vägen för pisksnärten när nätets ände kom farande i överljudsfart, så vårdcentralen är fortfarande obesökt och plåsterlådan intakt, men idag kommer vi nog att vara lite försiktigare.

Ha en skön påskafton allihop!

heueh
sön, 2017-04-16 - 05:56

Vi var klara med stängslet vid lunch igår. Det ska upp en grind också, men det är för kallt för att gjuta den sorts betong jag har inhandlat för ändamålet, så den får vänta på bättre väder. I stället gjorde vi en provisorisk lösning med trästolpar som jag får dra upp ur marken och flytta på när jag vill lämna tomten. Första försöket på egen hand var nyss, när vi gick ut på vår morgonpromenad: inte helt lätt. Solen lyste varmt och gott igår, så en del av snön smälte och rann ner i hålet där stolpen stod. Efter en kall natt var den fastfrusen i marken, så jag fick kämpa en stund för att få upp den. Hursomhelst är det som sagt en provisorisk lösning, nu väntar jag på att det ska bli plusgrader även nattetid så kommer min inhägnad att vara komplett. Sju rullar stängsel satte vi upp, á femtio meter, det ovanliga var att vi redan på andra rullen kom på ett enkelt sätt att göra jobbet på. Normalt brukar jag ha en tendens att klura ut hur man ska göra när jobbet nästan är klart. Synnerligen frustrerande, särskilt om det är ett jobb jag inte har anledning att göra igen inom överskådlig tid.

Redan när jag började fundera på att köpa hus för ett bra tag sedan stod en stor tomt med stängsel runt högt upp på önskelistan. Jag argumenterade att det var för hundens skull, men egentligen var det minst lika mycket för min egen skull. Det hade nämligen låtit mig återgå till att dricka på det sätt jag gjorde innan jag skaffade hunden: hämningslöst. Hundens behov kan jag bara inte ignorera, så mitt supande har varit begränsat till timmarna mellan kvällspromenaden och morgonpromenaden. Däremellan har jag visserligen underhållit en slags salongsberusning, men ytterst sällan blivit så knölfull att jag inte har kunnat gå ut. En stor tomt med stängsel hade låtit mig släppa ut hunden utan att behöva göra honom sällskap, ergo: full, jämt. Nu är läget annorlunda men stängslet är ändå efterlängtat eftersom jag kan fixa på tomten utan att oroa mig för hundens väl och ve. Jag kan pyssla med mitt och han med sitt och vår värld är en ännu bättre plats.

Både jag och sonen såg fram emot det ögonblick då vi skulle släppa ut hunden utan koppel för första gången. Vi föreställde oss ett kosläpp av rang men av det blev intet. Efter lunch satte vi oss att fika på förstubron och lämnade dörren öppen utan att säga något till hunden. Han visste inte vad han skulle tro, länge stod han i dörrhålet och funderade innan han kom ut. Han lämnade oss dock inte, han stod och såg frågande ut; skulle vi ut eller inte och när skulle han få kopplet på sig så att vi kunde ge oss iväg? Till sist traskade min son, som fortfarande hade lite av benmusklerna i behåll, ut i trädgården och följde staketet i hela dess längd. Tveksamt följde hunden med men höll sig nära sonen hela resan runt. Efter att ha skjutsat hem min avkomma tillbringade jag och hunden hela eftermiddagen i trädgården men det lilla livet var fortfarande osäker på vad som gällde; han höll sig runt huset och lämnade mig inte ur sikte. Jag tror han anade ugglor i mossen; det hela verkade nog för bra för att vara sant. Tids nog...

Ha en härlig dag!

heueh
mån, 2017-04-17 - 06:52

kan vara en destruktiv känsla ibland. I morse kom jag på mig själv med att stå ute på balkongen och längta till våren. Jag har bott i södra Sverige i mer än tjugofem år så jag har så smått vant mig vid att våren har intagit landskapet redan i mars. Denna är den första riktiga vinter jag har upplevt på länge så jag är inte van, min inre klocka har inte ställt om sig, jag längtar till den vår som jag tycker borde ha varit här för länge sedan. I stället pulsar jag genom skarsnö i åtta graders kyla och vill bara gå i ide tills det är varmt igen. Vilket är smått vansinnigt, jag vet ju att jag kommer att längta till vintern när senhösten är som värst, varför inte njuta av den vinter som är här nu? Att längta till något så hett att man mentalt sover bort tiden tills det inträffar är slöseri med tid, och ju äldre jag blir, ju mindre av den varan har jag på banken. Jag må ännu ha ett visst kapital av tid tillgodo på mitt konto, men till skillnad från pengar så förräntar den sig inte när man inte använder den. Varje dag jag tar ut ur resten av mitt liv är en dag mindre på kontot, oavsett vad jag gör av den, så det gäller att se till att varje enskild stund räknas.

Värre är det när man längtar efter något man inte kan uppnå. Jag har många gånger längtat efter att kunna dricka måttligt, att bli en av de där som kan lämna en halvt urdrucken öl på bordet när det är dags att vandra vidare, som inte måste stå med ena jackärmen på och girigt häva i sig den sista slatten. Den sortens längtan har lett mig i fördärvet mer än en gång. Jag har också tappat en hel massa värdefull livsnjutning på onödig väntan, jag har till exempel den gamla sortens spis här i köket, den sorten som har runda järnplattor som värmer upp väldigt långsamt för att sedan fortsätta vara varma i all evighet. Samtidigt har jag en induktionshäll liggande i en låda på vinden, det är tämligen komplicerat att byta så det har inte blivit av än; all min lediga tid tillbringar jag i trädgården. Så i stället för att lära mig att handskas med den gamla stenåldersspisen äter jag frysmat, sådan man slänger in i mikron i sju minuter och äter direkt ur förpackningen; jag har gått in i ett slags vänteläge, jag vill inte ägna mig åt den matlagning jag tycker så mycket om förrän jag har alla de rätta redskapen.

Men värst skulle jag vilja säga att det är när man ger upp sin längtan eftersom man tror att man omöjligt kan nå sitt mål. Många gånger har jag känt så under den där ångestfyllda tiden efter ett återfall och det är nog det farligaste av allt, för det är då man börjar umgås med riktigt destruktiva tankar. Det här är heller inget unikt för alkoholister tror jag, många är de människor jag mött som har gett upp hoppet om ett bättre liv. Dom vantrivs på sitt jobb, dom vantrivs i sin fritid, men dom gör inget åt det eftersom dom har förlorat sin längtan efter bättre saker, dom låter allt bara rulla på; dag läggs till dag i en slags resignationens långsamt flytande flod. Där har jag nog en fördel som alkoholist: vad kan vara svårare än att ta sig ur den strömvirvel av sprit som drar en ner mot katastrofens djup? Har man lyckats med det så verkar inget annat som mycket av en utmaning, jag har lätt att göra de förändringar som leder mitt liv mot det jag längtar efter. Så även om min längtan kan vara slöseri med tid ibland så är jag ändå tacksam för att den finns där, den ger mig en fingervisning i vilken riktning jag vill resa vidare.

Ha en fin dag allihop!

Levande
mån, 2017-04-17 - 15:53

Säger hon som nynnar ibland vitsippor och träd som börjar vakna.
Ditt matproblem löser du med en crockpot, ned med allt i grytan starta sätt på 6 timmar och gå ut i trädgården.
Du som köper alla prylar har säkert en sådan, annars har du missat något ?
Blev min räddning i början för att slippa vinsuget vid spisen, nu älskar jag den prylen

Önskar dig och hunden en fin dag

heueh
mån, 2017-04-17 - 16:33

har jag konstigt nog inte, jag har fått för mig att de är stora nog att föda ett regemente, men nu när jag kollar ser jag att det finns en liten en också. Så nästa gång jag har vägarna förbi frestelsernas marknad får det väl bli en liten titt i alla fall.

heueh
tis, 2017-04-18 - 06:25

är ett fascinerande och samtidigt svårförståeligt ämne. Jag har ju satt upp staket runt tomten, jag har bara inte satt det hela vägen ut till tomtgränsen. Det sitter där för hundens skull; jag vill kunna låta honom springa fritt på tomten men det finns vissa områden där jag inte vill ha honom. I ena änden av tomten finns det ett sankt område, nästan ett kärr, och eftersom jag inte har lust att bada honom varje dag har det fått hamna utanför staketet. Så är det brevlådorna; de står alldeles utanför min gräns och jag vill ju inte att hunden ska stå alldeles intill mina grannar och skälla när dom hämtar sin post (åtminstone en av dem är hundrädd) så även där har stängslet hamnat en bit in. Vi gjorde av med 320 meter nät när vi satte upp staketet, det blir 6400 kvadratmeter. Hade vi lagt till bara åttio meter hade vi hägnat in hela tomten, alltså 10000 kvadratmeter. Åttio meter på egen hand hade blivit futtiga fyrahundra kvadrat, men om jag hade lagt det till de 6400 vi redan hade hägnat in hade de adderat 3600 kvadratmeter till ytan. Självklart för en matematiker kanske men för mig tar det en stund innan jag inser att det är sant, tillräckligt lång stund för att räcka hela morgonpromenaden faktiskt.

Så har vi det berömda snöret. Om man spänner ett snöre runt hela jordklotet längs med ekvatorn, liggande på marken, och sedan lägger till futtiga sex meter kommer snöret att hamna en meter ovanför markytan, hela vägen runt. Hur fasiken går det till? Jag kan föreställa mig de svårigheter Euklides, Arkimedes och de andra grabbarna hade att övertyga vanligt folk om sina teorier. På den tiden spreds kunskap väldigt sakta, och hade man inte egna pengar kunde det vara klurigt att övertyga någon makthavare som hade ärvt sin post att finansiera grundforskning. Idag ser det annorlunda ut, publicera ny forskning och den sprids runt jordklotet som en löpeld; nästan omedelbart får man verifikation från andra forskare. Forskare har också ett tämligen stort inflytande i samhället idag, hur ska man annars förklara att man bränner miljarder på att bygga långa tunnlar i underjorden för att utforska vad som händer när två partiklar, så små att dom inte syns, krockar? Grundforskning: Max Planck- institutet i Tyskland har till och med en välfinansierad avdelning som enbart sysslar med "vild" forskning; sådan som man inte riktigt vet vad den kan tänkas leda till. Ett slags forskningsvärldens lekstuga kan man kanske säga.

Min hund gillar det nya staketet, eller rättare sagt: han gillar att springa lös på tomten. Jag är också väldigt förtjust i det, det ger mig frihet att fixa och dona som jag vill ute i trädgården utan att behöva oroa mig för att hunden har trasslat in sitt koppel i någon buske någonstans. Visst, han kommer ibland och tuggar på mystiska saker han hittat, men jag får helt enkelt lära mig att lita på honom och hans förmåga att lära av sina misstag. Han har redan gjort nytta; han grävde ett grop igår och avslöjade att en överväxt del av tomten består av fin, svart mylla, där skulle jag kunna odla grönsaker så småningom. Han har också visat sig vara en minst lika stor retsticka som räven: han traskar ner till den del av tomten som är närmast grannarnas hundgård, skäller till ett par gånger för att sätta igång dom, så promenerar han lugnt därifrån, glatt visslande för sig själv till en bakgrund av vilt skällande artfränder.

Ha en bra dag!

Pi31415
tis, 2017-04-18 - 07:06

sfäriskt formad planet, kan detta med inhägnader och stängsellängder bli extra intressant.
Om man vill inhägna halva jordens yta, alltså c:a 2.5 miljoner kvadratmil, så är den kortaste stängsellängden c:a 4000 mil.
Men om man i stället vill ha en dubbelt så stor inhägnad hage, hela jordens yta, så behövs bara några cm stängsel (och en stolpe).
Med en sådan hage hade din hund haft rejäla ytor att springa runt på heueh, och det hade blivit väldigt demokratiskt. Vi hade alla, presidenter, påvar, vanligt folk och forumanvändare, fått samsas och umgåtts i samma hage, ingen hade behövt vara eller känna sig utanför.

Ha en bra dag heueh

Dionysa
tis, 2017-04-18 - 07:25

heter nog inte Pi utan anledning...
Matematik... min matttelärare brukade knacka mig i huvudet, tröstande mig med att "det kommer att mogna... – som snåttren (hjortronen) kommer det att mogna!" Vi får väl se.
Ha en bra dag allihopa, inkl den visslande hunden!

heueh
ons, 2017-04-19 - 05:47

Ändå går den inte att undvika helt, just idag måste jag in till jobbet; dom ringde igår med ett svårlöst problem som har upptagit mina tankar hela morgonen. Jag får hoppa över de flesta av mina morgonrutiner och bara se till att komma iväg. Som tur är har jag kommit till den punkt i mitt nya liv då en sådan här grej inte genererar några svårbemästrade sug, så jag är säker på att somna lika nykter som jag vaknade. Det känns skönt att jag har kommit därhän, ett slags alkoholistens nirvana, där spriten har hamnat i skymundan, i en mörk vrå i källaren. Att inte öppna dörren och släppa fram den igen har blivit lättare, allt jag gör är att ägna en stund varje morgon åt min nykterhet och saken är klar, jag kan till och med hoppa över en dag utan att få panik.

Ha en fin dag allihop!