av Superklant

Jag förstår, och har förstått länge, att jag har problem att dricka kontrollerat. Jag vill sluta - men jag vet inte om jag kan. Alkoholen har så ofta satt mig i farliga och hemska situationer där jag begått misstag eftersom jag varit full. Precis som många andra skriver så förstör mitt "fulla jag" relationer med dom som betyder mest för mig. Många gånger kan jag känna av när det är nog, men i perioder så blir det för mycket. Då tappar jag kontrollen och allt konsekvenstänk. Jag gör misstag, sårar människor och mig själv. Sedan får mitt nyktra jag spendera verkligheten med att ljuga och förtränga. Ibland tror jag att min man skulle ha lämnat mig om han visste vem jag egentligen är och vad jag har gjort när jag varit berusad. Det får hela mitt liv att kännas som en lögn. Jag går runt och är livrädd för att allt ska komma ikapp mig en dag.

Jag klarar att vara nykter i en vecka. Sedan kommer suget. Jag har inga barn, och har problem att få det. Jag är så rädd för att alla ska tro att jag är gravid om jag börjar dricka alkoholfritt, och fråga om det. Jag är så rädd att hamna utanför i sociala sammanhang. Jag är så rädd för att livet ska bli tråkigt.

Just idag har jag en fruktansvärd ångest eftersom min bästa vän satte sig ner och berättade för mig vad jag hade gjort förra helgen - när jag själv hade en minneslucka. Hon var orolig.

Ofta går det bra att dricka, men när det går dåligt går det käpprätt åt helvete. Det är som rysk roulette. Jag dricker för att jag gillar känslan av att vara berusad. Men även för andra - vi är barnlösa i 30-årsåldern och umgås mycket runt alkohol. På krogen osv.

Jag vet att detta måste få ett slut. För snart kommer mina misstag komma ikapp mig och förstöra livet för mig själv och mina nära. Jag vet bara inte hur jag ska lyckas? Hjälp.

Ellan
lör, 2017-04-22 - 15:44

Hej och välkommen till forumet.❤️
Du är långt ifrån ensam att ha en problematisk och ohållbar relation till alkohol. När omgivningen börjar påtala en oro, när konsekvenserna börjar bli för stora, när vi själva känner att det är ohållbart. Det är dags att göra något och bryta det destruktiva mönstret du har. Jag tror (och det är min tro) att det är oerhört svårt att göra det på egen hand. Har du någon i din närhet du kan prata med eller är du redo att ta hjälp innan det går helt åt skogen? Jag var där du är nu när jag var 30 och slutade tyvärr inte. Nu är jag, 12-år senare en nykter alkoholist sedan 1 år tillbaka och jag mår jäkligt bra. Det är svårt att leva precis som innan om det är nu är de sociala sammanhangen som är farliga. Jag har undvikit sådant under en tid men börjar nu tillåta mer sådant om jag känner att jag är redo för det.
Att skriva här hjälper många, så fortsätt ventilera.❤️
Kram Ellan

Superklant
lör, 2017-04-22 - 15:56

Tack för att du kommenterar! Att jag hittat till det här forumet känns som en fantastisk hjälp. Att inte vara ensam. När jag har ångest, som nu, förstår jag att mitt riskbruk är ohållbart. Men när ångesten har lagt sig tror jag att allt är bra igen. Och då är jag tillbaka, först går det bra. Jag känner att jag klarar av det, att jag dricker precis som alla andra. Sedan kommer en fylla med minneslucka, misstag och skam. Jag har försökt att sluta innan, när jag varit på botten.

Jag har försökt att få stöd av min familj och mina vänner. Även min man. Men jag är svår att kontrollera och bra på att övertyga dom att det är ok att jag dricker. Ok att jag bryter min vita månad. Nu förväntar sig ändå ingen att jag ska klara av den.

Jag går hos en psykolog. Jag har tagit upp detta där. Men fick till svar att "så gör väl personer i din ålder, festar?" Men när är festen över? Den skadar mig.

Jag har jättesvårt att vända mig till någon utomstående för hjälp med detta. Precis som många andra arbetar jag själv med att hjälpa människor, bland annat med alkoholmissbruk. Jag känner mig som en lögn.

Ellan
lör, 2017-04-22 - 16:31

Visst festar många men det är ju just hur vi gör det och vilka konsekvenser vi får av det. Tyvärr är kunskapen kring detta område ibland bristande. När ångesten ebbar ut så förtränger vi det värsta och tror att det blir bättre nästa gång. Att vara som alla andra som ser ut att ha det så bra är väl ganska vanligt och mänskligt. Det viktigaste är ju egentligen hur vi själva mår innerst inne. Jag blir så arg på alkoholen och vad den gör med människor. Den tas så föregiven och det pratas sällan om den som en drog som kan förstöra så mycket. Skammen kring detta, att inte klara av och hantera den, är oftast det största hindret till att söka hjälp. Jag tror oxå att de är svårt för våra vänner och familj att hjälpa oss. De är så involverade i det känslomässigt och vi är mästare på att manipulera oss själva och vår omgivning. Så oavsett ett riskbruk eller missbruk så är vi i behov av hjälp utifrån, tror jag. Ett steg är ju att du skriver här på forumet. Många använder det som en hjälp utifrån. Andra går på AA, beroendeenheter, terapeuter, eller pratar med någon med samma erfarenheter. Jag försökte med det mesta men i många år försökte jag också på egen hand. Nu kan jag se att det inte var rätt väg för mig men för andra kan det fungera. Jag fick hjälp via jobbet men det var inte självvalt.
Har du någon gång funderat på vad alkoholen egentligen ger dig?
Kram!

Superklant
lör, 2017-04-22 - 16:44

För dina kloka ord.

Ja. Vad ger den mig egentligen?

Positivt: Ett rus, glädje. En känsla av sammanhang, att kunna släppa på mina gränser. Att kunna vara "mitt fria jag" som inte är så ordentlig, kontrollerad.

Negativt: ångest. Destruktivitet. Känsla av att vara värdelös, att mitt liv är en lögn. Och en känsla av att jag måste gå runt och be världen om ursäkt. Skam.

Det är som två olika personer. En fri, en sluten och begränsad som konsekvens. Jag tror ofta att min man inte skulle vilja vara med mig om han visste om mina misstag och vad jag gjort.

Jag vill bara bli fri från den skam och skuld jag känner. Och sluta såra människor.

Ellan
lör, 2017-04-22 - 17:20

Jag kände mig oxå som två helt olika personer. Den ena sidan var ordentlig, ambitiös, kontrollerad, omtänksam medan den andra var gränslös, manipulativ och elak. Nu märker jag att jag mår väldigt bra utan tvånget att dricka för att må bra. Har släppt på ambitionerna och det är fokus på mig själv, min nykterhet och min familj. Min man står kvar trots all skit jag utsatt honom för.
Hur skulle det kännas om du valde bort alkoholen en period framöver? Stryk alla saker som är förknippat med alkohol ur din kalender för en period. Se vad som skulle hända. Kan det bli värre än den ångesten och gissningsvis ensamheten du sitter med nu? Lägga fokus på dig och ditt mående. Gå på bio, baka, träna eller vad du tycker om att göra. Det är ju ganska "inne" att vara hälsomedveten nu innan sommaren.?

Superklant
lör, 2017-04-22 - 18:06

Det är bryta mönster som jag måste börja med, precis som du skriver. Jag har testat innan, men det är alltid någon som trugar igång. Dom är vana vid att jag aldrig spottar i glaset, att jag aldrig tackar nej till en fest. Jag är kul att ha med, är högljudd och livar alltid upp. Dessutom behöver man inte oroa sig för att bli mest berusad - det löser alltid jag eller min syster.

Jag ska försöka vara stark, och välja mig själv den här gången. Göra andra saker än det som är relaterad med alkohol. Jag tänker att det kan bli ensamt? Men de vänner som är vänner kommer kanske bestå.

Du skrev tidigare att du hade problem när du var i 30-årsåldern som du inte riktigt tog itu med, och att du nu är i 40-årsåldern och hade lyckats. Du behöver absolut inte svara om det är en för privat fråga, men vad är din historia..? Och vad hände mellan 30 och 40?

Kram