av AlkoDHyperD

Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen.

Pi31415
sön, 2017-04-02 - 15:57

Ja, att bli/vara alkoholist anses vara skamligt.
Ja, alkoholism kan man aldrig bli bra från. Men man kan sluta dricka.
Ja, man kan utveckla periodisk alkoholism. Under de aktiva perioderna utsätter man sig för stora risker, bl.a. med livshotande promillehalter. Men mellan racen syns det knappt att man är alkoholist.

Enda vägen från eländet är den nyktra vägen. Vad är din strategi och plan för att hålla dig kvar på den AlkoDHyperD?

Tack för att du delar med dig så mycket. Ha en bra söndagskväll AlkoDHyperD.

AlkoDHyperD
sön, 2017-04-02 - 16:47

..bl a genom att skriva och läsa här. Det är svårt när man inte passar in i någon mall eller riskprofil och samtidigt är ordvrängare, gränstestare och vetenskapsnörd. Min beroendeperson, mr Hyde, är så gammal och integrerad i min personlighet att hen är en del av mig och mellan oss finns inga tydliga gränser. Jag vet, min logiska sida vet, att det inte finns några tvivel om att jag inte kan och inte ska dricka. Vad mr Hyde säger är att min viljestyrka kan ta mig ur en period eller bryta efter en dag om jag skulle dricka igen. Mr Hyde säger att en period eller ett par dagar emellanåt inte är hela världen. Och jag vet att det stämmer, det också. Fast varje gång är en risk. En risk som inte bara skrämmer utan även lockar. Risker är guldkanten på mitt liv.
Jag vill bli övertygad om att den här risken inte är åtråvärd. Att jag inte bara riskerar mig själv utan även mina barn. Jag skulle vilja värdera mitt eget liv högre men än är jag inte där. För om jag värderar mitt eget liv och är övertygad om att jag riskerar det redan vid första glaset kan jag använda envishet, tjurskallighet och allt-eller-inget egenskaperna. De egenskaperna som kan forcera vilka hinder som helst.

Dionysa
sön, 2017-04-02 - 17:30

Ja, det lär finnas en personlighetstyp som är riskbenägen. Min terapeut frågade mig retoriskt om jag gillade farofyllda sporter. Jag förstod genast vad han menade. Jag vill gärna surfa på vågens yttersta spets. Nu letar jag efter mindre farofyllda sporter som ändå ger den kick jag behöver. Du också?

AlkoDHyperD
sön, 2017-04-02 - 20:19

..provocera, testa gränser, tävla med ödet. Simmar ensam i sjön när vattnet är sju grader, kommer med kontroversiella uttalanden, håller improviserade tal och föreläsningar,mm
I förra veckan "vann" jag två gånger mitt körkort och flera tusen. Låg i 150 på 110 väg (som vanligt) lugnt bakåtlutad, lyssnande på hög musik. Tittar i backspegeln och såg en polisbil komma körande i full fart bakom mig. Gled in i högerfilen, lättade på gasen och såg oskyldig ut - fortfarande utan pulshöjning - polisbilen la sig framför i hundra och jag körde om (det var ju faktiskt 110) varpå den körde förbi mig och fortsatte en bit fram, ställde sig i vägrenen. Jaha, tänkte jag, kan man stoppa någon här? Körde bara vidare. Polisbilen for förbi igen och sedan var den borta.
Jag var lugn, för det enda jag tänkte var att jag iallafall var nykter...
Nästa dag var jag på en 70-väg, fint väglag, god sikt, inte fan kan man ligga under 100 här. Hade kört om en rad med bilar när det kom en kurva och jag fick avbryta omkörningen. Såg då att framför den jag tänkt köra om låg en polisbil. Tur igen.
Det är som ett litet spel. Vardagsspänning. Samma sak har hänt många gånger tidigare och kicken är att komma undan.
Jag försöker tänka, försöker hejda dessa impulser, men på något sätt är det också substitut för självdestruktivt drickande. Att någon gång emellanåt släppa lös galningen inom mig. Tror det handlar om frihetskänslan. Att stå utanför naturlagar och samhällslagar.

AlkoDHyperD
sön, 2017-04-02 - 20:21

Istället väljer jag de mest fysiskt utmanande. Extremvarianter. Typ, istället för Vansbrosimningen väljer jag Vidösternsimmet som är åtta gånger längre, osv

Jur.alk
sön, 2017-04-02 - 21:58

Så bra skrivet! Och känner så väl igen mig!
Risktagandet har blivit mindre och färre sedan barnen föddes, men visst är det en kick att "leva på kanten". Och dessa kickar.. kickar av alla dess slag. Belöning för en adhd-hjärna.
Längtar så tills min utredning är klar, hoppas och inbillar mig att medicin kan hjälpa, få en att kunna leva och känna sig normal.

AlkoDHyperD
tis, 2017-04-04 - 21:56

...skulle ju vila benen idag efter 2x4 mil hård cykling igår. Hoppade över löprundan innan simningen för att kunna kötta på ordentligt med 100m intervaller och lite extra tryck med armarna med paddlar på. Lagom trött i kroppen, möra ben efter gårdagen, rätt nöjd. Ingen mer träning idag, får räcka med ett pass så kan jag ta backlöpning imorgon med pigga ben. Så var planen.
Min beroendepersonlighet sitter alltså i allt jag gör och en frestelse är svår att motstå....
Så när maken på kvällen började sucka över sin brist på motivation och att han har så svårt att komma ut och springa själv - jag pratar oavbrutet när vi springer tillsammans och då glömmer han sina tunga tankar, brukar skoja om att han har en röststyrd generator i benen, de rör sig bara så länge jag pratar - jamen självklart ställer man ju upp!
Man kan ju nästan likna detta vid några av våra respektive som kommer hem med en flaska vin och lockar in i fördärvet. Man dricker liksom inte av egen vilja och då räknas det inte ?
Så det blev en mil i skogen och benen ännu mörare. Får väl betala priset imorgon med sämre tider i backarna då.
Möra ben är mycket trevligare att vakna med än darriga händer, kan tilläggas ?

AlkoDHyperD
tors, 2017-04-06 - 08:55

Gäller alla områden i mitt liv. Just nu är jag på väg i hög fart igen, mot överträning och förslitningsskador. Det är den där jävla balansen som är så hårfin.
Senast jag hade en vilodag från träning var 29/1. Datumet minns jag eftersom det var sista dagen på mitt månadslånga återfall och anledningen till att jag bröt var att det gått så långt att jag istället för det planerade träningspasset började dricka redan efter frukost. Mitt träningsberoende överskuggar alkoholen. När spriten hindrade mig från att träna valde jag bort spriten.
De första nyktra veckorna använde jag träningen som en livlina. Ju mer jag kände att kroppen började hämta in det som förfallit av alkoholen desto lättare blev det att fortsätta vara nykter. Så det finns en stark poäng med mitt tränande.
Jag ville övertyga mig själv om att det fortfarande finns en chans att komma i form till träningssäsongen av rädsla för att annars börja tänka att jag skulle sänka ambitionerna detta år och ge a-demonen anledning att titta in.
Nu är jag inne i en manisk period igen. Våren brukar göra det med mig. Mycket behagligt att vara hög hela tiden, men svårt att bromsa upp.
Tidigare erfarenheter har lärt mig att jag nu är inne på ett härligt men farligt spår. Farligt för att en överbelastningsskada eller utmattning kan leda till ännu ett återfall. Om jag ser tillbaka på de senaste åren är det i samband med skador och hög stress som jag börjat dricka. En skada som leder till ofrivillig träningsstopp leder till endorfinabstinens och då kommer suget. Tanken på att jag ändå inte kan prestera fysiskt (av överträningen eller skadan) blir till "spelar ju ingen roll, då kan jag lika gärna passa på och dricka när jag ändå måste vila imorgon"
Det positiva är att jag idag kan ifrågasätta mina tankar när jag märker att jag försöker överträffa mig själv i antal träningstimmar per vecka. När jag tvekar inför att hoppa över ett pass för att jag är sliten kan jag ifrågasätta tvångstanken och välja vila.
Idag är jag ledig och solen skiner ute. Veckan har innehållit tuffa benpass i form av cykling och löpning och morgondagen lovar temperaturer och vindar som lockar till jobbcykelpendling på sammanlagt 10 mil. Och nu blir det genast mycket svårt. Vanan och viljan säger att jag ska passa på att ta ett långpass ute i solen, förnuftet säger Stopp!
Det här är ett forum för alkoholberoende. Men mina beroenden hänger ihop. Byts ut mot varandra och är lika svåra att stå emot. De sociala följderna är värre när jag använder alkohol, men mitt träningsberoende är starkare och svårare att komma ur.
Jag ska försöka motivera mig till att ta en promenad istället för löprunda. Vila finns inte på kartan, men ett simpass i bassängen sliter inte lika mycket så det tänker jag unna mig. (jämför ett glas öl är bättre än en flaska vin ?)
Liknelsen är slående, tänker jag nu när jag skriver. Lika men ändå inte. Jag har inga planer på att minska träningen, eller bli måttlighetstränande, men vill gå från missbruk till klokare val.
Nu stundar en rask promenad för att dämpa suget att springa.

AlkoDHyperD
sön, 2017-04-23 - 06:53

Jag är i paradiset.
Det vill säga på träningsläger. Två dagar av träning, träning, social samvaro, träning, powernap, träning, goda hotellmåltider och kuuuul.
En ficka i tiden, bort från vardagen, här och nu. Kroppen är skittrött och ändå är jag hyper, inuti. Glädje och trötthet på samma gång.
Det här är jag. På och av. Maxad ansträngning och sedan pang! raklång och utmattad i sängen, om och om igen. Tillsammans med folk av samma sort, liknande intressen, samtalsämnena går att hänga med i för jag blir inte uttråkad. Här är det inte konstigt att älska ansträngningen, fartvinden, känslan av att kunna använda kroppen.
Halvtid nu, synd att det inte är en hel vecka.
Dagen har varit intensiv. Upp tidigt för en första frukost följt av simning i en och halv timme och sedan en frukost till.
Inte utan att jag funderad på om det skulle vara möjligt att ligga i cykeln med den magen och en blåsa som av kroppens uppsugningsförmåga i bassäng ständigt pockar på uppmärksamhet. Det verkar som vattnet kommer in genom huden med tanke på hur kissnödig man är i timmar efteråt.
Cykling blev det, nästan fyra timmar. I mycket väder. Blåst, solsken, hagel, snö, mer blåst. Tiden och vädret försvann ur fokus och ersattes av känslan av att vara en gasell löpandes med flocken på savannen. Jag må ha varit den där smått förvirrade individen i flocken som behöver fösas in då och då, förmodligen ett lätt byte för rovdjur om vi varit betesdjur och inte cyklister.
Plötsligt var den lilla rundan på drygt åtta mil över och nu, efter en stunds vila, stundar löpning, hur nu det ska gå.
Kanske springer jag några tjugometersintervaller i joggningsfart. Såg att det stod en rullstol i receptionen, kan komma till användning innan dagen är över. Man har haft träningsnördar här förut och kan sina saker.
Den i resturangen kvarglömda väskan hade tagits omhand och väntade i receptionen, maten är i form av buffé och inte såna där fjantiga bantningsportioner på stora fat med två salladsblad som prydnad, nej, rejält med nyttigt och ekologiskt. Fem stjärnor på den!

Man skulle kunna tro att det är omöjligt att springa intervaller efter en sån här dag. Jodå, det går faktiskt. En i taget. Tröttheten sitter i lungorna men kroppen klarar en liten bit till, och en liten bit till.

På kvällen, under middagen, gick en kille upp och hade en storslagen föreläsning om sitt liv men psykisk ohälsa.
Vad springer du till? Vad springer du ifrån? Jag lever inte för att träna - jag tränar för att leva.
Rubriken gav mig gåshud. Jag ville ställa mig upp och berätta även min historia. Hade inte varit rätt läge där och då, men.
Jag kände mig tagen och på samma gång. Det finns fler! Och det finns förståelse och medkänsla!
Skulle jag bli bemött med samma gensvar om jag berättade också? Att jag inte bara tränar för att leva, utan för att överleva. Att jag redan räddats till livet så många gånger av träningen. Här, ett otvetydligt ja!
Känner att det är dags nu. Att visa, dela, berätta. Kanske bland dessa människor till att börja med.

AlkoDHyperD
tis, 2017-04-25 - 08:29

Trainingcamp-blues...
Innan jag fortsätter min resumé av träningshelgen skulle jag vilja backa tillbaka några månader, till dagen jag bestämde mig för att åka med.
Det var inte bara för att jag tycker om att träna med klubben, eller för att en helg fylld av det roligaste jag vet är svår att motstå, även om det är skäl nog.
Jag behövde en anledning att styra upp och fokusera på att komma i form.
Dagen jag anmälde mig var 29 januari. Jag var så marinerad att ingen som helst träning var möjlig. Kanske var det just det, att jag supit bort det planerade träningspasset, som fick mig att förstå hur långt det gått den här gången. Kanske fick jag även en varningssignal av återställaren på morgonen som fick händerna att sluta skaka.
Återfallet var det värsta jag haft och jag insåg att ett till av den här sorten kan betyda katastrof. Det blir bara värre för varje gång hur många månader eller år jag än klarat av att hålla mig nykter. Enda vägen är att aldrig börja igen, aldrig väcka demonen inuti.
Att låta bli alkohol är egentligen väldigt lätt, eftersom jag aldrig varit socialdrickare.
Men min hjärna är opålitlig. När som helst kan den få en impuls och jag är förlorad, alla strategier, allt förnuft försvinner i tvånget att radera hårddisken, supa bort alla tankar och i slutänden gå vilse labyrinten för alltid. Jag fruktar destruktiviteten och lockas på samma gång.
Jag ville ha säkrare strategier än "en dag i taget" fram till sommaren då tävlingssäsongen är min broms och livlina.
Datumet för lägret var satt till vecka efter påsk. Precis vad jag behövde. Man kan inte supa bort träningspass om man vill ha en chans att hänga med med de vassaste.

I takt med att veckorna gått har kroppen känts allt starkare och trots att jag klämt in allt för många träningspass i hopp om att täppa till alla luckor och förhindra mig själv att falla igen har jag förskonats från skador. Varje gång jag känt en dragning åt fel håll har jag hoppat på cykeln, sprungit till skogs eller åkt till simhallen.

Jag vill inte det andra livet. Jag vill det liv jag har och har haft under de senaste två decennierna. Jag vill känna orken, styrkan, luften i lungorna, glädjen i den fysiska ansträngningen. Om jag måste välja mellan beroenden är valet lätt. Jag skiter i om jag är beroende av träning, för jag VILL vara det. Alternativet finns inte.

Nu kommer jag äntligen till min fortsättning på den här fantastiska och känslomässigt omtumlande helgen. För den gav så mycket mer än träningsvärk och bättre kondition.

Lördagens sista pass var löpning. Trötthet kan trollas bort med lite uppfinningsrikedom och intervaller maskerade till lek.
Middagen på kvällen föregicks av soffhäng i vågrät ställning och hosta från helvetet. Lungorna trötta också?
Konstaterade förundrat att man runt omkring mig kunde sitta och dricka en flaska öl utan att behöva tänka på morgondagens träningspass. För folk i allmänhet behöver inte tänka så!
I min värld innebär "dricka någon form av alkohol" att nästa dags träning blir lidande. Och i värsta fall resten av veckan eller månaden. Men så är det ju inte om man kan dricka en eller två öl och sedan stanna där. Jag drack vatten.

Vad som sedan hände efter middagen lämnade mig helt försvarslös inför mina egna känslor. Jag var tagen.
Föreläsningen var gripande i sig, framställd på ett fantastiskt, naket och inspirerande sätt. Mina egna tankar pågick parallellt. Hopp, förundran, lättnad och någon slags rädsla. Vad rädslan handlade om?
Här lämnar en person ut sitt liv och sitt inre och blir fullkomligt accepterad. Inte bara det. Han imponerade genom sin styrka och insikt.
Tänk om jag skulle gjort samma sak? Tänk om det i det här sällskapet skulle vara helt ok att tala om det svåra och ändå bemötas på samma sätt som innan? Ja, så skulle det faktiskt vara. Vilket innebär att jag faktiskt måste ge mitt bidrag till att bryta tabun, slänga bort den onödiga fernissan och låta solen spräcka skamtrollen.

Trots alla olikheter kände jag igen mig i så mycket.
Hur träningen, kickarna, upplevelsen av att vara levande här och nu ger så mycket glädje och energi att jag utan framtvingad positivism ärligt kan säga "jag har ett gott liv 90% av tiden, om bara 10% är en kamp är det inte illa, alltså mår jag bra"

Jag öppnade fönstret när jag kom in på hotellrummet innan jag skulle gå och lägga mig. Stod och andades, tittade på stjärnhimlen, gav frisk luft och syre åt känslorna som överväldigade mig.
Sedan sov jag längre än jag gjort på länge.

Jag tänker inte beskriva söndagens träningspass mer ingående än att det var lika kul som dagen innan och jag kunde pressa kroppen över min egen förväntan trots att den genomfört nästan lika många träningstimmar på två dagar än vanligtvis en vecka.
Energin inombords tog inte slut även om kroppen kollapsade några minuter då och då. Jag behövde verkligen de där två doppen i den kalla sjön efter sista passet. Behövde kylan.

Det jag också kan säga är att innan vi skulle åka iväg från hotellet låg jag i gräset och andades. Fann mig själv plötsligt gråta. Tårarna rann ner för kinderna. Jag vill inte härifrån!
Den bubbla jag befunnit mig i var en lucka i verkligheten. Allt bortkopplat. Här och nu. Tiden gick fort och stod stilla på samma gång. Jag vill inte härifrån. Jag vill leva i den här bubblan. Om någon ställt en flaska sprit framför mig skulle jag tittat oförstående på den. Även om jag öppnat korken och luktat skulle jag skakat på huvudet och krökt läpparna i avsmak. Behöver det inte. Inte här. Inte nu. Inte sedan. Springer hellre. Jag tränar för att överleva.

Idag har jag efter-träningsläger-blues. Kan inte träna för kroppen måste återhämta sig. Låg på endorfiner.
Imorgon simmar jag igen. I min bubbla.

Anders 48
tis, 2017-04-25 - 13:47

Jag läser alla dina inlägg - och tackar för de inlägg du gjort hos mig....-mycket kloka och tänkvärda saker! Tack för det! Jag tänker lite att den här "bubblan" du beskriver här - som en lucka i verkligheten, är ju faktiskt, för min egen del lite av det jag antagligen försöker uppnå när det brister - och jag ger mig in i ett fyllerace. Lite samma känsla har iaf jag de första dagarna som flyter på i fyllan: bubbla, flykt från verkligheten osv. Där jag är dag 2-3 är oftast en "bubbla" där jag (där och då) skulle kunna tänka mig att stanna kvar länge - rent krasst sett. Inga tankar på omvärlden, "måsten", konsekvenser, framtid, dåtid, ansvar, ångest. Just där och då är livet ganska bra m.a.o. En riktigt hermetiskt tillsluten bubbla. Sen går dagarna, och kroppen börjar tala om att det är läge att lämna bubblan - och sen gör man det, och då kommer det stora "paketet från Posten" - lastat med all abstinens, ångest och mycket smärtsamma "komma tillbaks till verkligheten"-syndrom. Då är det f-n ingen bubbla längre. Verkligheten slår till så hårt att man nästan inte kan stå på benen. Så härligt att läsa om en annan "bubbla" som du varit inne i. Så positivt, stärkande, upplyftande och härligt det låter. Jag vill bara vara i sådana bubblor i framtiden. Den bubbla jag beskriver är så oerhört destruktiv - även om den är "inbillat mysig" under 1-2 dagar. Finns absolut ingenting som skulle göra att det är "värt" det. Bara lureri, och en balansgång utan dess like - med alldeles för stora "kostnader".

Känns som att jag bara svamlar....:-)....eller tänkte högt. Nåväl, vill bara tacka för dina rader - och säga att din positivitet får anses som smittsam....:-)

Bedrövadsambo
tis, 2017-04-25 - 20:41

Härligt att få läsa om dina tankar och känslor, önskar att jag hade en millimeter av din träningsglädje och kapacitet - då hade jag varit nöjd ?

AlkoDHyperD
ons, 2017-04-26 - 10:00

Att jag bara hade en millimeter av det. Hade räckt gott o väl. För mycket var ordet. Men jag gillar att vara för mycket av allt samtidigt som det är vanskligt när luften går ur och jag finner mig helt utmattad.
Träningen har räddat mitt liv x 1000. Just nu är jag inte inne på forumet så mycket och ser det faktiskt som ett gott tecken. Alkoholen börjar försvinna ur fokus för att ge utrymme för livet, glädjen, drivet, energin, och även starka känslor såväl tunga som glädjefyllda.
Anders43, svammel är bra när det beskriver precis det man i stunden tänker och känner utan att behöva formulera. Äkta.
Positivitet är smittsamt. Man kan till och med smitta sig själv ?
Jag använder det hela tiden. I tunga tider som svart humor för att skapa distans till det svåra, och när det är en bra period kommer det liksom av sig själv.
Responsen på blogginlägget var kärleksfull, varm, fylld av respekt och jag ångrar inte för en sekund att jag skrev som jag gjorde.
Skammen måste bort för att vi alla ska kunna få den hjälp och det stöd vi behöver och raka i ryggen kunna se folk i ögonen. Vi behöver inte bara frigöra oss från alkoholens dragningskraft utan även från behovet av att dölja våra sår och skavanker.

Bedrövadsambo
ons, 2017-04-26 - 22:50

... är det du som står och berättar om din resa ? Det är jag övertygad om. Du har ordens gåva i skrift, säkert också i tal. Och du har en enorm resa bakom dig. Du kommer enbart mötas av kärlek efteråt ❤️ Men var sak har sin tid och fokus för dig måste ju vara separationen, och träningen förstås. Varmt lycka till!

Bedrövadsambo
ons, 2017-04-26 - 22:57

Det var kanske inte du som skulle separera? Det är inte lätt att hålla isär allas levnadsöden ?

AlkoDHyperD
tors, 2017-04-27 - 05:39

Separationen är något av det svåraste beslut jsg någonsin tagit. Jag har inga problem med ord när det kommer till föreläsningar, debatter, argumentationer, stå upp för mina åsikter. Slå på den starkare gör jsg utan tvekan och rädsla. Men att såra någon, även om det är på ett respektfullt sätt, är så svårt. Min största broms här är mina egna skuldkänslor, inte för att jag gör fel, utan för att det sitter så djupt. Jag står lätt upp för andra, men när jag följer mitt hjärta och lyssnar på mina behov, väljer mig själv, tvekar jag.
Jag antar att det just nu är "låta vattnet bära" och använda kraften framåt som gäller.
I många fall måste den medberoende lämna förhållandet med "sin" alkoholist. I mitt fall är jag alkoholisten som måste lämna för att kunna fortsätta vara nykter.
Så, separationen och träningen är mina två ben till frihet. Från medberoendet och beroendet.

Bedrövadsambo
tors, 2017-04-27 - 09:59

Det är en stor sorg att separera. Man minns de fina stunderna, sörjer att de aldrig kommer igen, och att man inte ska åldras ihop. Men vägen till beslut är allra svårast. Sen är det bara att bita ihop. Det blir bra till slut!

AlkoDHyperD
fre, 2017-04-28 - 07:43

Tittade på hus igår och blev väldigt taggad, bokade in mig på visningar och började måla upp bilder om hur det skulle kunna bli.
Imorse när jag vaknade slog det mig att jag missat en massa viktiga saker att tänka på. Min 18-årige son, t ex. Var ska han ta vägen? Husen jag har råd med är på runt 50 kvm och har bara ett rum utöver sovrum. Inte kan han dela rum med tre småsyskon. Och alla barnens möbler o grejer... fan. Hur ska jag tänka nu?
Måste bo kvar i kommunen för en del av min inkomst kommer från politiska uppdrag. I en annan kommun skulle det ta åratal om ens någonsin att komma upp i en ledande position i lokalpolitiken vilket är en förutsättning för att jag ens ska vilja engagera mig.
Jag vill inte bo i tätort eller lägenhet, min hjärna kräver skogen och tystnaden. Jag har inte råd med större hus än de jag tittat på om jag bor kvar i kommunen...
Hmmm. Moment 22
Hyra hus kanske?

AlkoDHyperD
lör, 2017-04-29 - 23:20

Beskriver med en metafor...

Bussen var fulltankad och hyfsat städad. I fint skick för sin ålder. Motorn en V8. Chauffören hade gått på kurs och lärt sig välkomna alla passagerare med värme och vänlighet. Alla fick följa med och hen dömde sällan någon. De allra stökigaste bads vänligen sitta ner och gjorde det ganska ofta. Om någon betedde sig riktigt illa hade chauffören lärt sig att den snart lugnade ner sig om hen bad den vänligt. Ok, då och då glömde chauffören vad hen lärt sig och kastade brutalt av någon som var riktigt störande, men bad sedan om ursäkt. Chauffören hade även lärt sig rutten och visste vart hen skulle köra.
Problemet var bara att bussen, som för övrigt verkade vara i så gott skick, ibland skenade iväg okontrollerat och ratten hade en tendens att kärva lite så när bussen började gå för fort kunde chauffören inte styra. Det verkade vara något fel på bromsarna. Även gps:en var en aning opålitlig vilket ställde till med bekymmer, särskilt när det gick så fort att chauffören inte hann tänka själv. Passagerarna gillade sin chaufför, men kände sig lite osäkra och satt i ständig beredskap ifall bussen skulle krascha eller köra i diket.
Chauffören gick till många verkstäder för att få ordning på bussen, men ingen kunde hitta felet. Det fanns stunder då chauffören i sin uppgivenhet funderade på att säga upp sig och skicka bussen till skroten. Men vad skulle då hända med dem som stod och väntade vid hållplatserna, som litade på att bussen kom?
Till slut var det några duktiga mekaniker som kom på det alldeles uppenbara. Bromssystemet läcker och kan varken bytas ut eller lagas. Du behöver fylla på bromsvätska regelbundet!
Och så fort bromsarna fungerade blev färden säkrare. Det blev också lättare att styra trots kärvande ratt och opålitlig gps när farten var lite jämnare. Passagerarna kände sig lugnare. De skulle komma fram till sitt resmål även om chauffören då och då körde lite fel. När ingen av passagerarna längre var rädd för att bussen skulle krascha bråkade de inte lika mycket. Chauffören kände sig nöjd med sitt jobb och var mycket tacksam för att det fanns så duktiga mekaniker.

Bedrövadsambo
sön, 2017-04-30 - 00:03

Köpa hus i kritiskt akutläge är nog inte bra. Hyra hus är bättre, då kan du landa och slicka dina sår innan du tar vidare beslut. Att inte ha rum till din 18-åring tror jag är riktigt dumt. En liten friggebod på tomten typ hade varit perfekt. När jag flyttade till lght delade jag rum med yngsta dottern så äldsta dottern fick eget rum. Nu har äldsta flyttat för att plugga på högskola. Hon tyckte att lillasyster då skulle få eget rum, det var helt och hållet hennes beslut. Annars hade nog rummet fått stå kvar som det var, det var ju hennes rum. Nu får hon sova på soffan de få gånger hon sover här. Men hon har ett rum hos sin pappa, och där sover hon oftast när hon är på besök. Vi har en kanonrelation ändå. Jag tycker att du ska involvera barnen i diskussionen, i alla fall 18-åringen.