Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

Det är allt för lätt att fastna i en ny rutin som till slut blir fängslande, jag har känt precis detsamma.
Att göra något som har blivit som en form av tvångshandling, inte bra.
Dock tror jag som du berättade förut att du tillbringade dina dogwalks med att formulera vad du skulle skriva om på forumet senare är och kan vara en bra sorts bearbetning, ett logistiktänkande som jag tror är bra att lägga upp de närmaste timmarna.
Jag har haft en bra användning för det, eller så är det just det jag har haft läggning för, jag har en förmåga att tänka igenom alla möjligheter och problem i förväg, 97% händer aldrig, men just de där 3% är det minst troliga där det mest händer saker.
En del kallar mig för pessimist, jag skulle nog vilja kalla mig själv för realist, att sluta förvånas över saker som händer.
Och händer saker, så skyller jag på ödet, det man inte kan få eller ha kontroll över.
Ditt val bygger på en känsla och man ska låta sig styras av känslor, magen tar oftast bättre beslut än hjärnan.
Det märker man bland annat när man har druckigt, magen låter sig inte luras så lätt, den spyr när den har fått nog.

Låt dig bara inspireras när du känner för det, skriv när du brinner för att lätta ditt hjärta för dig själv eller oss.
Vi finns här, och vi blir glada när du väl skriver, men låt det inte bli något tvång, vi kan vänta...

Må så gott och klappa vovven från Berra, jag har precis två styckna härliga vovvar runt mig just nu.

Tog själv en paus och nu när jag återvände så är det flera viktiga personer som har försvunnit... eller som tagit en paus. Funderade lite på ditt inlägg dör du skriver om en besvikelse på vår art.., ibland dyker sådana tankar upp hos mig också. Å det blir stort. Stort och övermäktigt. Tänker nu att man bara kan ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Så det är där man får börja. Inte ens det är lätt... jag är inte alltid en god människa, räcker inte till, hinner inte med, gör fel. Men man får helt enkelt leva i att man gör det man kan. Och du Heueh har förgyllt min tillvaro med dina observanta inlägg. Reflektioner över stort och smått, dråpliga händelser, självironi. Tror att du gör klokt att ta en paus när det blivit en plikt. Välkommen tillbaks när som helst!

heueh

den här tråden och startar en ny, kallad "Reflektioner" i Det vidare livet. Jag känner mig inte särskilt ny längre och mina skriverier har ett fokus som bättre passar där tycker jag.

Välkomna dit!