av Vive

Min pojkvän går i behandling för alkohol och spelberoende.
I december bestämde jag mig för att flytta samt tvingade honom att kontakta arbetsgivaren för att få hjälp.
Han har klarat behandlingen bra och verkar acceptera situationen.
För min del är det värre, jag känner inte igen honom och vår relation fungerar dåligt. Han engagerar sig inte i oss och bryr sig inte hur det blir mellan oss. Han säger att han är i fokus och allt annat får komma i andra hand, rimligt tycker jag men det känns så jobbigt att inte "förstå" vilken resa han gör. Han säger att livet känns tråkigt utan alkohol och att inget är roligt, han vill inte planera något, göra något och har tappat all lust till mig så också sexlusten.
Är det vanligt att det blir såhär ? Hur ska jag förhålla mig till detta och är det vanligt att relationen tar slut under pågående behandling ?
Han skuldbelägger också mig och säger så fort vi diskuterar något att jag gjort hans liv till ett helvete och att han hade ett kontrollerande drickande.
Jag mår sämre och sämre i detta trots att det gått snart sex månader sedan han började behandlingen.

aeromagnus
tis, 2017-05-09 - 21:40

Han går behandlingen för han måste och inte fö han vill om man tolkar det du skriver lite hårt. Det är vanligt att man skuldbelägger sin partner för att egentligen inte skylla på sig själv. Din pojkvän har inte kommit till insikt om sitt beroende.

Vive
tis, 2017-05-09 - 21:47

Det är sant. Han säger ofta att i december nästa år kan jag börja dricka igen osv.
Jag viftar bort det då jag inser att han har lång väg kvar.
Däremot kan jag inte vifta bort att han vill kasta bort mig istället för att se mig som något positivt och som ett stöd. Det är kanske jobbigt att hålla igång en relation under behandlingen, vad vet jag då jag är helt utanför allt.?

AlkoDHyperD
ons, 2017-05-10 - 08:48

För din egen skull. Om hwn redan planerar att börja dricka igen, om han efter ett halvår i behandling fortfarande lägger ansvaret för sitt mående i stort och för sitt drickande utanför sig själv låter det som att stanna i förhållandet kan bli mer destruktivt än givande för din del. Lämna nu, innan det är för sent, tycker jag!

Vive
tors, 2017-05-11 - 20:33

Förnuftet säger gå, hjärtat säger stanna. Just nu ger relationen mig inte något men jag hoppas på att det ska bli bättre.
Jag är dock på väg att sakta, sakta förbereda mig för ett avslut.

Ellan
lör, 2017-05-13 - 23:46

Hej,
Att stå bredvid någon som är sjuk i sitt beroende är extremt på alla vis. Han sörjer gissningsvis sin förlust just nu. En sorg över att förlora sin allra bästa vän, tryggheten. Kommer ut i ilska och frustration. Du kan bara rädda dig själv i detta nu. Hur lång tid det tar innan han når sin insikt går aldrig att svara på. Det du beskriver låter inte som en person son innerligt förstått att han är sjuk i sitt beroende. Du behöver tänka på dig själv just nu så att du inte själv går under. Att du satt stopp och sagt att det räcker nu, visar på kärlek och omsorg om honom. Tyvärr inser vi inte det när vi är sjuka.
Jag upprepar mig men ta hand om dig!❤️
Kram Ellan

AL
sön, 2017-05-14 - 08:27

Jag utgår ifrån mig själv och mitt sätt att reagera på svårigheter där jag måste förändra mig själv.
Självklart vill han skylla på dej. Hans acceptans för problemet verkar inte ha nått ända in. Och då blir det svårt för dej att få en vettig relation med honom fortsättningsvis. Ta avstånd för din egen skull...det behöver inte vara definitivt men han behöver verkligen få vara i fokus för sig själv och med sig själv. Jag tror du mår bäst av att fokusera på dej och ditt liv tills han är beredd (eller inte) att dela det med dej utan alkohol och spel. Tufft och tråkigt men du har ett liv att leva. Kram.

Dionysa
sön, 2017-05-14 - 10:10

Du nämnde tidigare att han beskyller dig för att ha gjort hans liv till ett helvete nu när han inte "får" dricka. Förstår han inte att sluta för sin egen skull? Har han ärligt inga andra djupare intressen än a och spel? Vad gör han då hos dig?

Vive
sön, 2017-05-14 - 11:24

Tack alla för fina och vettiga kommentarer.
Att dricka och spela har såklart varit ett sätt att döva känslor samt trigga belöningssystemet, dopamin. Nu när han inte gör det längre känns allt meningslöst och han ska dessutom finna en ny identitet. Jag förstår att detta är ett stort trauma och är ödmjuk inför det.
Tidigare i livet har även ett kvinno/sexmissbruk funnits med i bilden men inte de senaste 10 åren.
Allt detta krockar med mina behov av trygghet och att få bekräftelse grundat i barndom och ett i övrigt tufft liv. Jag har dock gjort något bra av det är högutbildad och lever under ordningssamma förhållande och utan någon form av beroende.
Jag gör allt för att hålla ihop vårt förhållande men okunskap/ovetskap om vad han går igenom gör mig frustrerad, sorgsen och förtvivlad. Det enda jag vill är att han ska må bra i detta och att vi tillsammans går starkare ur det.
Att jag tvingade honom att göra detta gör det dock mer komplicerat då han är lite bitter över mitt val och han hade inte nått botten vilket verkar ge störst chans till nykterhet.

Vive
sön, 2017-05-14 - 11:36

Svar till Vilja.
Egentligen tror jag att han inte vill fortsätta då jag är ett "hinder" för ett ev återfall, att han inte vill/orkar engagera sig i mig.
Han är inte intresserad av att planera något gällande oss, pratar bort så fort något handlar om något som innefattar ett "vi". Han vill inte ha sex, är dock mycket vardagskel. För mig är det sexuella ett sätt att må bra, avslappning och fördjupning av förhållandet och man kan säga att frånvaron av sex gör mig låg precis som för honom pga frånvaro av alkohol. Jag är dock inte beroende av sex utan har en normal drift.
Det känns som att jag förlorat honom och ibland känner jag att det hade varit bättre om han drack för då var han åtminstone fungerande känslomässigt och en rolig människa. Jag vill dock inte ha tillbaka alkoholisten för han var även vidrig och osmaklig i många avseende.
Jag vet inte om han spelar fortfarande men beteendet han har haft sista tiden tyder på att något inte stämmer och lite som han var när han spelade.

Ullabulla
sön, 2017-05-14 - 12:34

När man är i en relation med någon som visar en massa tecken på att inte vilja är att förstå.
Vi som medberoende och kanske i viss mån relationsberoende har en stor skräck över att släppa taget.
Om oss själva,missbrukaren, relationen osv.

För om vi gör det så tappar vi ju den kontroll vi tror oss ha.
Om du tittar på bara just den känslan så kanske du kommer något på spåren.
Du vill ha vad som är skäligt i en relation.
Engagemang intresse och ett sunt givande och tagande.
Du får inte det i er relation men stannar likafullt.

I tron om att tiden och tålamodet och viljan från din sida på något sätt ska förändra det faktum som råder.
Han verkar inte ha något större intresse av att fortsätta relationen till dig.
Oavsett orsak,om det är ett led i hans behandling eller egna insikter som tar fokus från relationen.

Eller om han helt enkelt inte har drivet.
Eller om han ser dig som hindret för att få fortsätta droga med alkohol och spel.

Allt det står för honom.
Men vad står din vilja för?
Varför vill du inte släppa taget om relationen då den inte ger dig vad du vill ha?

Det är den fråga vi som anhöriga ständigt ställer till oss själva utan att få svar.
Men ställer man den tillräckligt ihärdigt så brukar till sist svaren komma till en.

Just den här klyftan mellan förnuft och känsla.
Gapet som bildas och klyftan man liksom ramlar ned i utan att komma upp ur den.
Oförmågan att agera.

Var snäll med dig själv.
Acceptera att du just nu inte har styrkan att gå. Erkänn din kärlek och din smärta.
Och titta sen på den och fråga dig själv om du vill fortsätta ha det såhär och må såhär.
Troligen är svaret nej.

Titta sen på vad du kan göra just nu här och idag.
Och gör sen detta och se vad som händer.
Det kan vara något väldigt enkelt.
Börja en kurs.
Planera en helg med en väninna
Res bort utan sällskap och sätt på dig tänkarhatten utan att störningar finns.
Lägg bort mobilen och datorn ett dygn.

Vad som passar dig och vad som är rimligt.

Att vara i det vakuum du är i är fruktansvärt jobbigt.
Men låt dig vara där så kommer säkert någon liten insikt i hur du ska påverka din egen situation åt rätt håll.

AlkoDHyperD
tis, 2017-05-16 - 06:28

Eller att frigöra sig från ansvaret för den andres mående?
Jag har stannat i ett förhållande alldeles för länge just på grund av dessa svårigheter. Oförmåga att se och respektera mina egna behov, rädsla för att drunkna i den egna skulden om jag sviker den som inte lämnade mig när jag mådde som sämst, ansvar för den andres mående och en ömsesidig övertygelse om att det är så det ska vara. Och den allra tyngsta anledningen, jag har själv satt mig i den här sitsen och då får jag leva med mitt val, för är jag ens värd något annat? Kanske är det mitt eget fel att jag inte får det jag behöver av närhet, kontakt, kommunikation för att jag inte bett om det tydligt nog?
Skuldspiralen vrids åt varv efter varv, och hamnar i en absurd logik där jag drar slutsatsen att jag har bidragit till hans beteende och personlighet, till och med är själva orsaken till det, genom att vara allt för självständig och ansvarstagende.
Så där är vi nu. Skilsmässoansökan inskickad efter flera års trampande i skuldcirkeln. Fyra barn, huslån, gemensam historia och 28 år för sent, men inte för sent, bara mer komplicerat.
Vad jag vill med inlägget?
Om du redan nu upptäckt alla dessa egenskaper hos din partner - oförmåga att ta ansvar för sitt eget mående och sitt eget beteende, skuldbeläggande, brist på känslomässig kontakt, fokus på sig själv utifrån "jag behöver" istället för "vad kan jag bidra med, vad behöver du?" Vänta inte tills det blir mer komplicerat. Granska din egen skuldspiral. Ingen kan göra allt rätt, och man kan inte stanna i ett förhållande enbart för att rädda den andre

Vive
tis, 2017-05-16 - 20:25

Tack för svaret.
Jag stannar inte för att rädda honom utan för att jag älskar honom och för att han tagit itu med sina problem.
Tyvärr så har han ju längre det gått börjat stöta bort mig mer och mer, säger att han inte vet vad han vill, känner osv. Han vill inte ha sex längre och det finns inte heller något "vi" utan bara "han". Det har gått fem månader sedan han började behandlingen och jag hade hoppats på att allt skulle bli bättre och inte sämre.
Jag är förtvivlad.

Vive
tis, 2017-05-16 - 20:29

Ullabulla, just nu har jag inte ro att göra något för mig själv. Är full av ångest och anklagar mig själv för att jag flyttade och inte stannade och ställde krav om behandling.
Han är på väg bort från mig och jag känner sådan sorg över hur allt blev.

Janne
fre, 2017-05-19 - 10:49

Jag är på dag åtta och sambon är väldigt glad och stöttande, men jag måste erkänna att känslorna just nu är väldigt låga från min sida. Jag tror det är hormoniellt och hoppas verkligen inte det skall vara såhär i hela fem månader till. Det var väldigt bra att få din sida av det, jag måste försöke upprätthålla en fasad iaf. Köper nog lite blommor idag. För ser jag på det rationellt så är hon min stora stöttepelare. Kanske har mitt undermedvetna fått för sig att hon är hotet mot alkoholen? Ja, inte fan vet jag men nu vet jag att jag måste hantera detta.

Tack så oerhört för din post. Den hjälper mer än du säkert trodde när du skrev den.

Vive
fre, 2017-05-19 - 14:45

Tack snälla för din respons. Skönt att få input från den andra sidan också.
Jag tycker att det blivit värre sista en och en halv månaden och han har gjort allt för att få bort mig, behandlat mig som skit.
Igår ringde han dock efter att vi sagt godnatt i ett tidigare samtal. Han var full av ångest och illabefinnande. Jag tror att han försöker skydda sig själv och inser att han just nu inte är mycket av en partner. Dessutom så är han på väg in i en depression.
Livet med alkolisten och spelmissbrukaren var ett rent helvete och livet med den "nya" killen är även det stundtals ett helvete.
Jag biter dock ihop och hoppas på bättre tider.
Köp den där blomman Janne, för mig hade den betytt allt just nu.

Vive
tis, 2017-05-23 - 13:24

Igår gick jag till vc för att få något att sova på samt remiss till någon att prata med. Jag gick hem med det jag kom dit för samt tre veckors sjukskrivning med ev förlängning.
Var snälla mot er själva och varandra.