Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

InteMera

Åkte igår iväg på min efterlängtade retreat, första gången på fem år jag vågat boka två nätter hemifrån på nåt roligt för bara mig. Det gick sådär...

Igår redan hade han druckit lite fastän han var hemma ensam med dottern men läget verkade under kontroll så jag stannade på kursgården. Ikväll blev det dock ilfart hem, när dottern ringer och gråter och säger pappa inte går att väcka. Han har sovit merparten av dagen och varit upp och spytt och druckit mera öl emellan bara berättade dottern. Hon hade varken fått lunch eller middag, mer än vad hon själv klarar av att ta ur skåpen. Åkte givetvis genast hem när jag pratat med henne, till all tur var jag inte långt borta och kunde vara hemma på mindre än en halvtimme. Tur hon var rådig nog att höra av sig till mig och inte tyckte hon bara skulle vara stor flicka och härda ut. Stackars barn.

Mannen snarkar fortfarande i soffan, hade ingen lust att väcka honom för i det skicket urartar det bara. Blir en trevlig dag imorgon, att meddela honom jag nu börjar leta boende och att jag kommer göra allt för att dottern inte ska vara ensam med honom sen heller. Lär bli ett helvete i månader men jag har nog inget val mera.

anonym17136

InteMera ..
Blir ledsen när jag läser dina rader ... och vad A förstör våra liv ..
All styrka till dig .. Nu bara att packa för dig o dottern ..
Lycka tIl kramar .. Ler Igen

Bedrövadsambo

Men du har rätt. Du har inget annat val. Fortsätt skriv här så ska vi stötta dig allt vi kan!

InteMera

Fick all dom vanliga väntade historierna idag, han hade bara druckit två öl och sov tungt så han inte kunde väckas för att han är förkyld. Han är arg på mig som förstorar, hittar på och härjar...Att jag fick helgen förstörd vägrar han kännas vid, men jag har tydligen inte rätt att vara arg för han är ju förkyld o behövde bara vila igår? Suck dessa alkislögner, tur dom själva tror på sagorna.

Bedrövadsambo

Stå på dig. Backa inte. Låt honom inte lura dig mer.

InteMera

Det var nåt som brast i mig dendär helgen för två veckor sen, när jag blev tvungen att rusa hem från enda helgen på åratal jag försökt ordna nåt trevligt för bara mig, för att han druckit sig redlös och dottern inte kunde väcka honom. Har försökt prata med honom i veckorna sen dess och han tycker att det räcker att han minskat på drickandet sen februari när jag satt ner foten och sa jag flyttar om inget ändrar. Att han för bara två veckor sen drack sig redlös ensam hemma med dottern tycker han är överdrift att jag ens påstår, han var ju bara förkyld enligt sig själv...

Så händer det idag igen. Jag åkte med barnen på lite shopping och var inte borta mer än knappt två timmar och under tiden hae han dragit i sig vem vet vad eller hur mycket men han somnar sittande på en stol. Vaknar efter en halvtimme o raglar runt, slagsar i sig nåt i köket och raglar vidare till sovrummet för att slockna igen. Hann på vägen säga åt honom "vilket snyggt skick du är i igen" och han frågar "vaddå då?" Som att det inte skulle märkas han är i typ 2 promille som han beter sig??

Nu sitter man här och sväljer sina tårar och försöker fungera normalt för barnens skull. Det är inte lätt. Vill bara gråta och skrika och väcka honom och skälla ut honom. Nog för att jag vet det inte gör någon skillnad, han undrar bara vad jag är arg för när han inte gjort nåt...

Har letat bostad med ljus och lykta i rätt skoldistrikt, med tanke på att jag inte vill tvinga barnen byta skola om vi flyttar, men det är svårt såhär i glesbygd där det knappt finns hyresbostäder. Men jag fortsätter leta. Såhär kan jag inte leva.

Men hur ska man på riktigt kunna flytta när jag vet att all världens myndigheter kommer tycka att dottern minsann ska vara åtminstone helger hos pappa, om inte mer? Han har ju bevisat han inte tar notis att han har ansvar för ett barn när han är ensam med henne. Samtidigt är hon inte gammal nog att ha tillräcklig talan i familjerätt att själv säga hon vägrar vara hos honom. Han har ju bra jobb och fast ekonomi, det finns inga bevis att ta till om att han är olämplig som förälder. Hade samma helvete med min förra man som är alkoholist, det tog 5 år och otaliga vändor med soc och rätten innan nån brydde sig i att han drack, och i det fallet fanns det till och med bevis men ändå hette det alltid att jag måste samarbeta och han måste få vara pappa på sitt sätt. Pappa i 2 promilles fylla, men det får man åtminstone tydligen i min trakt vara "för alla vuxna dricker ju". Så fort han nyktrat i så ansågs problemet löst. Tills nästa incident. Och nästa. Och nästa. Är så rädd det ska gå likadant denna gång, ingen kommer ju tro mig att jag lyckats få barn med två lika odugliga individer. Kommer vara jag som stämplas som svår och osamarbetsvillig. Har aldrig träffat en enda mänska hos myndigheterna som varken fattar vad alkoholism är eller hur det är att vara offer för familjevåld. Alltid som att man är minst lika skyldig och oduglig som den som dricker eller slår. Och det gör mig så arg! Och samtidigt rädd, för det kan på riktigt innebär nån galen soc person får för sig att dottern ska bo hos pappa för mamma har samarbetssvårigheter och är paranoid!

Snälla sig nån klok att det ordnar sig, för flytta måste jag för annars blir jag galen på riktigt med min alkis till man!

Filma,samla bevis när han inte märker det. Ha dagens tidning eller nått bredvid och filma med mobilen när han ligger utslagen. Berätta för någon som tror på dig och där du kan samla bevisen tills den dag du orkar.
Då tror jag att du gentemot soc har såpass mycket på fötterna att han kanske bara får ha samvaro med sällskap från dom tills han visar att han kan sköta sig.
Det är det enda tips jag har.
Pluss förstås att du ska lämna honom oavsett konsekvenserna,men det vet du redan.

InteMera

Ja att jag måste lämna vet jag. Jag mår själv fysiskt illa dagar som idag, är så arg lessen besviken beslutsam och samtidigt så villrådig hur detta nånsin ska gå att lösa så inte barnen kommer i kläm. Känner mig bara så bruten som mänska, har levt så många år med så svåra bekymmer så bara tanken på en ny skilsmässa från helvetet med allt vad det innebär kan vara mer än man orkar med. Men samtidigt vet jag, att när jag är som värst ansatt så samlar jag all styrka och mod för just de stunder där det behövs till exempel i rätten. Sen kan jag falla ihop i bilen utanför i en gråtande sörja men det drabbar då inte sakfrågan eller behandlingen av den. Måste vara stark för barnens skull, försöka se till att vi kan få tillbaka glädjen i livet, utan alkoholistens skugga. Jag måste ge barnen en framtid där de inte behöver tassa tyst för att nån sover spriten av sig och vaknar rabiat om han väcks, de måste få ha ett liv där deras vänner kan komma hem till oss utan att vakta om nån druckit och är pinsam eller värre.

Jag vet vad jag måste, försöker mitt i kaoset inom mig bara uppbåda struktur och en vettig plan. Just nu i stunden känns det bara övermäktigt.

InteMera

Så vaknar han och upptäcker vi redan ätit middag medan han sovit. Han försöker vara rolig och får en trött blick tillbaka av mig, jag är inte ett dugg road av honom idag. Då frågar han om jag är sur och jag svarar ja, med påföljd att han stormar ut smällandes i alla dörrar medan han muttrar nåt om jävla surkärring...Enligt honom har jag tydligen ingen rätt att visa vad jag känner, för han har ju inte druckit enligt sig eller åtminstone får jag inte visa att jag märkt det.

Jag har slutat släta över och inte visa vad jag tycker, han får smälla i hur många dörrar som helst. Det enda som man trots att det är många år sen sist är orolig för är att han kan ge sig på en när han är full. Vis av erfarenhet så har jag gömt bilnycklar, telefon och plånbok så jag fort kan komma iväg om det skulle bli nödvändigt, men gaaaaah att man ens ska behöva fundera på sånt en vanlig lördag.

Bedrövadsambo

Jag tror som Ullabulla att du ska filma, fotografera och skriva ner allt han gör i den vägen. Om det ska behöva användas. Varför kan inte han flytta? Det är ju han som missköter sig ? Styrkekram ❤️

InteMera

Han vill ju inte flytta för han tycker ingen behöver flytta, för han fattar inte vilket problem hans drickande är. Och dom gånger jag pratat om flytt är han väl medveten om hur svårt det blir att hitta en bostad i barnens skoldistrikt, så som utpressning säger han åt mig flytta du bara men att han tänker ta huset. Skulle inte ens vilja ha huset även om jag fick, har så länge funderat på flytt så huset inte ens känns som hemma mer. Har ju smygpackat mina saker och gjort mig av med massor sen ett år tillbaka, jag har varit på väg ut länge utan att jag själv ens riktigt sett det så. Har många år inte haft lust att plantera nåt på gården eftersom jag haft en magkänsla jag aldrig kommer se det färdig vuxet.

Nu på söndag eftermiddag idag ligger han igen och sover då jag och barnen kommit hem från badhuset, antagligen varit så bakis så han dragit i sig resten av drickan han haft hemma och slocknat igen. Alkoholism är lessamt och vad det gör med hela familjen.

Dottern ville igår kväll prata länge om hur hon vill bo när vi flyttar, var hennes ordval När vi flyttar- inte Om vi flyttar alltså. Hon var rädd igår nåt värre skulle hända, att han skulle bli arg och ge sig på oss eller att han inte ska gå att väcka. Så även om han mest sover och smäller i nån dörr och vinglar runt när han är full, upplever dottern ett sånt obehag och en rädsla att nåt ska hända. Säkert spår av helgen för två veckor sen, den vanmakt hon upplevde när han inte gick att väcka och hon var rädd han skulle bli arg när han väl vaknade. Hon ville ha en plan för hur vi gör helt konkret om han går överstyr eller blir jättesjuk, vilken dörr hon ska ta ut, vart hon ska gå, om hon ska ringa nån och hur vi tar oss i säkerhet eller får hjälp till honom. Hon ville veta vad polisen eller ambulansen gör när dom kommer, om man ringt efter dem. Hemskt att en sjuåring ska fundera på sånt men det verkade nödvändigt för henne att få prata om det. Jag vill ju inte oroa henne och tar aldrig upp sånt men samtidigt vill jag inte förneka hennes känsla och funderingar, hon har rätt att bli bemött i sina frågor även om det är jobbigt. Hon verkade lugna sig och kunde somna, när hon fått svar på alla sina frågor och kände att hon kunde ha lite kontroll över situationen även om nåt skulle inträffa. Om ändå alkoholisten skulle fatta att deras barn tvingas växa upp fortare än barn i vanliga familjer, att drickandet sätter spår i barnen som antagligen aldrig riktigt går ur.

Bedrövadsambo

Annonsera efter att hyra ett hus kanske? Tycker så otroligt synd om din dotter som ska behöva oroa sig över sin pappas drickande. Har du berättat det för honom? Det om något borde väl vara en väckarklocka!

InteMera

Jag har berättar för honom vad dottern säger och funderar, men till och med det lyckas han förneka. Han tror inte hon ser eller förstår eller tänker. Han bryr sig inte. Vill inte eller kan inte förstå barnets påverkan. Han tycker jag överdriver och hittar på, även när hon själv står bredvid och säger samma sak. Han förmår inte förstå.

Hyra hus blir nog enda möjligheten. Vill inte annonsera flr i våra knutar vet då hela världen om det och orkar inte svara på illvilliga nyfikna frågor från ovidkommande mänskor. Men kollar annonser varje dag på uthyres, tyvärr hittills bara alltför dyra hus men förr eller senare ska det väl nappa.

inte mera: Du skriver:"Om ändå alkoholisten skulle fatta att deras barn tvingas växa upp fortare än barn i vanliga familjer, att drickandet sätter spår i barnen som antagligen aldrig riktigt går ur"

Om du vänder på perspektivet och sätter dig själv i fokus. Vad händer då?
Dvs du sätter honom i fokus som problemet som orsakar din dotter lidande.
Men han är sjuk,du kan gå därifrån och skydda din dotter.

Jag vet att det är fruktansvärt svårt.
Men det är egentligen det enda du borde prioritera just nu.
Inte tänka på olika alternativ,vilket hus som blir bäst,vad grannarna ska tänka.

Flytta till första bästa kyffe och lös ett permanent boende sedan när allt lugnat sig.
Du kan läsa runt i trådarna om du inte redan gjort det. Anhöriga som bor kvar trots att barnen tom lämnat boet och fortsätter tro att allt ska ordna sig.
Det gör inte det i de flesta fall.
Så gör något nu medan dottern är liten och hinner reparera sig på ett bra sätt.

Om han vill och kan så reser han sig och blir nykter och ni kan starta om på en bättre kula än den ni har nu som inte leder någon bra stans alls.

InteMera

Nu var du Ullabulla på riktigt ganska grym ? Det du skriver går rätt in.

Jag vet jag måste skydda min dotter, och det är väl egentligen därför jag stannat. Min man har så många gånger sagt och hotat att om jag flyttar ska han se till att dotterns boende blir med honom och inte med mig. Med en alltid oviss vårdnadsprocess vet jag mycket väl att tillräckligt kallräknad och cynisk och dolt hämndlysten kan han ordna det slutar så. Och då ska jag leva med mig själv och vetskapen att min dotter istället för att ha mig med sig ska leva 90 % av sin tid ensam med honom. Han full, otillräknelig, noll intresserad eller insatt i hennes liv. Höra henne ringa och gråta och vilja komma till mig men pappa säger nej. Jag är livrädd för detta. Inte för att jag är paranoid, utan för att jag gått igenom det redan en gång med min son och hans pappa, mitt ex. Det är hemskt och vrider hjärtat ur kroppen på en och jag vet det kunde hända igen, jag har ingen tilltro efter det att myndigheter på riktigt klarar av att se till barnets bästa. Mitt ex var känd för sina alkoholproblem och hotfulla beteende, ändå talade rätten till hans fördel av orsaker jag aldrig kunnat förstå. Först efter flera år insåg myndigheterna sitt misstag när sonens mående kollapsat. Under tiden kunde man bara driva på hos myndigheterna men samtidigt bara se på när barnets mående tog en spiral neråt. Och det skulle nog vara värre för dottern än som vi har det nu. Så av två usla alternativ har jag hittills valt det jag sett som det mindre onda, tills hon nu åtminstone är stor nog att berätta själv vad hon upplever och vill.

Kanske inget vidare försvar, men när alla alternativ har svåra konsekvenser är det inte lätt och jag förstår helt att det som utomstående kan vara lätt att fördöma det jag valt hittills. För visst är det uppenbart vi måste bryta situationen, men vill bara försäkra mig om att även dottern på riktigt också slipper bort från eländet och inte istället hamnar än djupare i det.

Och samtidigt är det sådär vi håller på.
Jag har låtit mitt ex ta hand om min förståndshandikappade dotter när han varit full(utan min vetskap) kommit på det och ändå förlåtit och stannat. Så tro inte att jag inte förstår,för det gör jag.
Det handlar inte bara om brist på mod och kraft.
Det handlar om en massa andra praktiska saker också,plus det du beskriver. Blir det verkligen bättre sen?

Han var en fantastisk plastpappa när han var nykter. En jättefin livskamrat och gav mig otroligt mycket avlastning.
Men som jag tolkar dig så finns varken glädje eller något vidare föräldraskap kvar.
Ville ge dig en extraknuff även om jag vet att den biter under bältet.

Jag vet inget om ditt liv,vem du är och vad som driver dig att stanna eller gå.
Jag har inte dina skor på mig.

Jag hoppas i alla fall att det finns någon vettig lösning för dig och din dotter inom en snar framtid.
Och slå inte på dig själv bara för att jag gör det.
Det är det sista du behöver.

Men det finns ofta vägar ut och de kan man kanske inte se förrän det är riktigt,riktigt illa.
Kanske du är där nu,kanske du kommer dit.

Jag bröt mot min egen regel nummer ett.
Lägg dig inte i andra människors liv och tro att du vet hur de ska lösa sina problem.
För det vet jag inte.

Jag är ledsen om jag gett dig mer obehag än du redan har pga mina hårda ord.
Men nu är de redan skrivna och lästa av dig.
Jag hoppas att det kan finnas någon enstaka rad som kan tala till dig.

För mig har Alanon varit till stor hjälp då jag sakta men säkert vänt fokus mot mig själv och hur jag kan påverka min situation till det bättre.
Före det så blev det precis som du beskriver ovan ett virrvarr av olika komponenter som talade för och emot att lämna.
Situationen är ju så svår och man gör det man tycker är bäst i stunden.

Att kunna backa från en svår livssituation när man är mitt inne i den är i princip omöjligt.
Men med alanons hjälp har jag sakta kunnat se mina egna möjligheter till förändring och också bitvis knagglat mig framåt på en ny väg.
Vilken din väg är vet bara du och i vilken takt det ska gå.
Så återigen,jag ber om ursäkt om jag strödde en massa salt i öppna sår.

InteMera

Jag vet att du vill väl Ullabulla och det är väl en av anledningarna att man här på forumet på riktigt tar till sig de kommentarer man får. Att nån alls engagerar sig och kommer med råd är nåt nytt för mig, jag har sällan känt jag fått hjälp nånstans ens när jag bett om det men här på forumet finns massor med kloka, insiktsfulla, varmhjärtade och hjälpsamma mänskor som med egen erfarenhet kan ge kloka råd eftersom ni gått igenom liknande processer själva. Så tack för att du bryr dig!

Men ja likväl gör det ont att veta jag är en del av problemet hos oss. Jag försöker göra så gott jag kan för att varje dag komma närmare målet, men det är tungt och svårt och känns ofta övermäktigt. Jag försöker vara nådig med mig själv, för att deppa ihop fullständigt hjälper oss inte. Ett litet steg i rätt riktning varje dag, det får räcka just nu. Försöker bryta ner processen i mindre praktiska bitar för att känna jag kan ha ens lite kontroll, men ja vissa dagar är det enklast att stoppa huvudet i sanden och låtsas allt är bra. Vilket det verkligen inte är. Inte på nåt sätt. I skillnad till dig Ullabulla har jag dessvärre inte mycket gott kvar att säga om min man ens när han är nykter, dithän har vi kommit att all kärlek och tillgivenhet är som bortblåst. Finns inget med honom jag kommer sakna längre, så långt är gapet både mentalt och fysiskt mellan oss att jag redan vet jag är en gladare person utan honom.