av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Sisyfos
mån, 2017-04-10 - 22:30

Om inte annat ska du ju förgylla vår tillvaro med dina livstreflektioner i ett nyktert liv. En viktig uppgift att fylla!
Skönt att det gick bra, eller bra och bra, det är nig viktigt att bearbeta könslorna efter en dån upplevelse.

anonyMu
tors, 2017-04-20 - 09:14

Läser din fruktansvärda berättelse ovan... Ibland är det helt enkelt inte meningen. Det är inte dags. Jag är oerhört glad och tacksam över att du finns kvar... Hoppas att du och din fru mår väl trots omständigheterna.

Stor varm kram

Berra
fre, 2017-04-21 - 02:14

..sedan händelsen, och det sitter fortfarande kvar, minnesbilder, ljuden och känslan.
Det är obehagligt men tunnas ut med tiden, precis som minnena med mordet på dotterns bästa kompis.
Det finns kvar, försvinner inte men som svärsonen brukar säga, man vänjer sig vid dem.

Frugan har det lite tuffare, hon bryter ut i gråt när hon pratar med någon om det, och det vill hon gärna, hennes sätt att bearbeta det.
Vet inte vad som var det värsta, synen av döden eller chocken över allt som hände runtomkring.
Fascineras ändå lite över människors reaktioner, hur pass nära det överensstämmer med filmatiseringar, tystnaden, stillheten, chocken.
Vissa blev helt stumma och var stela i blicken, frånvarande, andra babblade på, ställde samma frågor om och om igen, några blev aggressiva, en del gick eller sprang helt planlöst fram och tillbaka.
Min egna reaktion blev att jag var sammanbiten, vandrade med händerna i fickorna och observerade insåg stundens allvar och försökte bilda mig en omfattning om hur stor skadan var, inte röra eller ändra på något för den efterkommande tekniska undersökningen, och om jag kunde göra något för att hjälpa någon.
Min hjärna har fullt upp med att katalogisera minnesbilderna och få dem i kronologiskt händelseförlopp, försöka dra slutsatser osv.
Men som sagt, minnena kommer för alltid att finnas kvar, men sjunka undan något.

Döden fashinerar mig på något sätt, en god väns styvpappa dog i veckan, en äldre herre som kommit sig upp i åldern och som man med rätta kan tycka att det har blivit rätt tid för honom att lämna jordelivet, han har levt sitt liv, ett gott sådant också.
En väldigt artig man som på ett belevat sätt lyfte på hatten för damerna och gärna kurtiserade dem, välklädd och alltid nykammad.
Lite dement sista åren men undslapp att ligga döende och som en grönsak, en värdig död, han dog "frisk".
Inte allt för tidigt som de som miste livet på Drottninggatan, och jag har många gånger tänkt att när är ett liv som mest värdefullt?
Som barn, som vuxen, medelålders eller som gammal.
Och det enda jag har kommit fram till är när andra i beroendeställning påverkas av någon annans död, såsom barn eller någon med speciella behov/handikapp, ledsna blir nog alla lika mycket.

Tänker ofta på en kollega som miste sin man i stroke vid 35-års åldern, hon blev ensamstående med två skolbarn, hus, bilar, sommarställe, hans företag, ja allt möjligt som hon inte hade en aning om hur det skulle skötas.
Idag är hon en nybliven pensionär som har sålt lägenheten och flyttar mellan sina döttrar som båda bor utomlands och hjälper dem med sina barn, sina företag och hennes lilla firma som tillverkar smycken.
Det enda hon har kvar efter sin mans bortgång är sommarstugan som hon aldrig avyttrade, den har hon kvar för att få sin dos av svensk sommar, och hon är självsäkrare än någonsin, hon vet att hon kan fixa det mesta och är inte rädd för någonting längre.
Hon gick starkare ur det som hon allra först trodde skulle bryta ner henne, hon lärde sig av det hon inte kunde och hon gjorde det på sitt vis, och det gick ju hur bra som helst.

En liten tanke som jag också har i bakhuvudet när det kommer till att avvänja sig med alkoholen, det går att fixa hur jävligt det än ser ut till en början, och det finns inga skrivna regler om hur det ska gå till, man löser det på sitt egna sätt, om man inte gör avkall på sitt mål, mitt var att sluta dricka och må bättre både i kropp och själ, det tog sin tid och var inte lätt, men värt.

Livets resa i med och motgång, man vet var man har varit men inte var man till slut hamnar, allt däremellan är livet som precis just nu sker och då gäller det att försöka klara av det, om det så är bara timme för timme, minut för minut.
Nykter eller berusad, ja det är upp till var och en, men om det är ett obehag så är det lika viktigt att göra någonting åt det.

När det är dags för mig att lämna jordelivet så vill jag känna att jag har levt fullt ut, inte ångra saker som aldrig blev gjorda.
Man vet aldrig när klockan är slagen och det är så dags att ångra sig då.

Därför lever jag nu, imorgon kan det vara försent...

Berra

anonyMu
fre, 2017-04-21 - 14:48

Fantastiskt skrivet Berra... Jag saknar ord. Har också död i min närvaro nu och det är tungt. Men det blir också ett uppvaknande. Jag är här och jag lever. Alltså har jag ett ansvar för att förvalta mitt liv också.

Ha en fin fredag Berra. Att den blir vit - det vet vi båda ?

Berra
ons, 2017-05-10 - 23:42

...hela kroppen skriker av trötthet, både fysiskt och psykiskt.
Har haft en tuff vecka med mycket tungt kroppsarbete på jobbet utöver den vanliga stressen.
Somnade i mitt första sömntåg som brukar vara runt kl 8 på kvällen i soffan, hela veckan, men bara någon knapp timme.
Sedan ligger jag och skruvar mig i sängen framtill klockan tre på natten, suck!
Nu försöker jag mota Olle i grind och lägga mig betydligt tidigare än normalt, kanske jag somnar...

Grabben är i sitt rum brevid vårat sovrum, han har en massa kompisar där och jag lyckas överhöra vad de pratar om.
De braverar om sina fylleeskapader och det bekommer mig inte så mycket, det är sådant 20 åringar gör, nu såväl som då.
Ganska oskyldiga grejer, är det inte värre än så blir jag inte orolig, det mesta handlar om relationer.
Vem som gjorde vad just då, ingenting som inte en tvätt kan ta bort och möjligen en lite kantstött relation till någons kompis kompis som kommer att läka inom sinom tid.

Minns med fasa hur min gamla mor tog in mig på sitt rum efter att hon lyckades tjuvlyssna på mig och mina kompisar när hon låg i sovrummet brevid, vi var inte mer än 14 år och satt och skröt om vad vi hade lyckas snatta för i affärerna.
Hon hyvlade av mig i stundens allvar och jag skämdes som en hund, vad hon fortfarande inte vet är att jag ljög.
Jag var för feg för att norpa någonting utan att betala, så jag ville inte vara sämre så jag tog i och ljög så att öronen nästan svartnade på mig inför mina kompisar.
jo jag gjorde faktiskt ett försök en gång, skulle sno ett tändstift till min moppe på macken, men glasskivan på den vinklade hyllan släppte och ka-boom hela sortimentet av tändstift åkte i golvet med ett väldans buller och bång.
Inte sjutton kunde man sno något i den uppståndelsen när jag snabbt fick hjälp av två butiksbiträden att plocka upp alla tändstiften igen, och lägga dem i ordning.
Har aldrig varit speciellt bra på att vara oärlig, någonting som sitter i ryggmärgen.

Mer i alkoholens tecknen?
Tja, vi blev bjudna på kändisfest i helgen, en bekant till oss är väldigt starstruck och hade bjudit in några kändisar till en lokal i stan.
Först hade vi tänkt att tacka nej, men nyfikenheten fick oss att ändra på oss.
Lite intresserad av att ta reda på hur kändisar dricker, tar de det väldigt lugnt för att inte hamna på löpet, eller dricker de ohämmat.
Svaret på den frågan är nog att de dricker som alla andra, en del mer, en del mindre.
Någon är rädd om ryktet och andra skiter fullständigt i det, och egentligen varför skulle det vara någon skillnad på dem och oss andra, det enda jag kan tänka mig är att ju mer privata fester det är, desto mer diskreta är man om hur folk egentligen dricker.
Jag kan nog tänka mig om man går ofta på fester så har man nog en större benägenhet att bli alkis, och som motpol till detta så kanske de tvärsom tänker mer på hur de dricker och tar det därför mer försiktigt.
De har ju ett varumärke att hålla reda på med hela sin approach, ett kraftig snedsteg kan bli ödestigert för dem om det blir offentligt.

Men å andra sidan, i vår församling så fanns det tidigare en präst som var alkis, varför skulle inte hon kunna vara det också.
De som oftast går ut med måttlighetstänkandet, trots att de dricker kristi blod till dig utgiven nästan var söndag.

Jaja man blir bara mer luttrad ju mer man tänker på det, alkoholen är precis som de säger, den är hemsk, envis och lömsk.
Min nyktra period är inne på sitt åttaochetthalvt år numera och jo jag är tacksam för att jag tog det svåra beslutet och genomled den abstinens som följde i dess spår, inte minst den sociala abstinensen som jag nu tycker var den svåraste.
Jag stod för mitt beslut, men den vänskapskrets jag hade vant mig vid hade svårt att acceptera det, men så hade jag ju självt valt den och under de premisser som rådde då, att man drack när man umgicks, och nu valde jag bort det, förrädare...

Men jag vet att jag kommer vakna ångestfri i morgon bittida och kan utan samvetskval köra min bil till jobbet.
Morgonens suckar kommer inte bestå av en massa minnesflashar från gårdagen skapad av minnesluckor.
Jag har en bättre ekonomi och mina nuvarande vänner som är mina riktiga accepterar mig för den jag är, de andra försvann med alkoholen och jag saknar dem inte på samma sätt, det var alkoholen som förenade oss, enbart.

Tacksam för att jag lever det liv jag lever idag, jag har ju faktiskt bara mig själv att skylla, och det gjorde jag ju ganska så bra.
Trött eller inte, det är små bagateller i jämförelse med vad det kunde bestå av egentligen.

Jag mår bra, och det är ju det viktigaste, helt självförvållat.

Go'natt!

Berra

Adde
lör, 2017-05-13 - 19:03

är det skönt att man kan få ömmande muskler på naturlig väg ?? :-))

Malta
lör, 2017-05-13 - 21:15

Var inne på Addes tråd innan. Har följt er båda av och till. Hoppas att finna det ni funnit. Det är ju en lång kamp och när en minst anar och slappnar av, så är A-monstret över en. Jag är tacksam över att du tar dig tiden att titta in och dela med dig av dina erfarenheter. Det ger ett hopp om att det går, även om jag inte vill belasta dina axlar med att vara en förebild. Det kan ju vara på både gott och ont, beroende på vilken personlighet man har. Tänker mig att dina axlar bär, annars skulle du inte orka skriva och berätta här så länge. Allt gott till dig!

Berra
sön, 2017-05-14 - 02:18

...men ingen värme att tala om, sitter man inte i lä så fryser man.
Vi är vid stugan nästan allihopa, grillen har fått jobba och magarna är mätta efter massor av grillspett.
Jo vi lever just nu ett gott liv, familjelivet är det största av alla batteriladdare som finns.
Båda barnen har varit här med sina respektive och hundar, ja massor av hundar, idag tre stycken.
Lite speciellt då de i grannstugan är lite aviga till all form av husdjur, de påstår att de är allergiska.
Men de får så vara, vi tillbringade vår kväll i vår egna stuga framför mellon, med hundar i soffan.
Fortfarande drar det kallt utefter golvet, allra helst mot kvällen så nyper det i fötterna, men det är fortfarande mysigt.
Vi har nytt byggprojekt på gång, delvis påbörjat men det är ingen pardon, bara att köra hela linan ut nu.
Huset med dass och bastu börjar bli så muggigt att vi bara måste göra någonting åt det, så vi river insidan nu.
Inuti ett av elementen var det fullt av gamla döa spindelskellet så i tron av att det var damm man kände lukten av när man startar dem för säsongen så är det egentligen nygrillade spindlar som man andas in, fräscht?, nej knappast.
Men de käkar ju upp alla flugor som dras till...skiten, så vi andas in en andra generation av vår egen...skit.
Nej man får sluta tänka på det bara.

Jag har ingen betungande börda av att kallas en förebild, de känns bara uppmuntrande faktiskt.
Ikväll när jag grillade så knäppte jag en pilsner, och Jesus så gott det var, snabbt slank det ner två till, jag var törstig.
Genast klickade det till i reptilhjärnan och det väntade på ruset, men inget kom, haha lurad tänkte jag.
Jor det känns skönt att inte behöva vara slav under alkoholen, inte vara beroende av berusningen.
Jag serverar andra alkoholhaltiga drycker, men känner inget direkt sug, jag ser framför mig hela filmen till slutet, och det blir ingen happy ending OM jag skulle vilja smaka.
Och det slutar aldrig vid att smaka, en droppe som får bägaren att rinna över öppnar hela dammluckan.
Jag vet det, har börjat känna mina begränsningar och låter inte hjärnans förskönande spela mig ett spratt.
Ångestfri och berikad på efterföljande dag, jag får vara med på hela resan, inte bara delar av den.
Det händer för mycket i mitt liv för att jag skulle vilja radera bort väsentligheter, om det så bara är att se grönskan spira eller en fågel i skyn så har det ett värde, att jag får uppleva det, att det tar min tid i anspråk, alltså måste det vara av vikt.
Svårt att förklara, men det som inte var viktigt förut, har blivit det nu,,ett sorts uppvaknade, ta inget för för givet.
Ofta har man så bråttom att leva livet att man inte hinner uppleva det medan det passerar.
Ett motto jag har haft på sistone är..vadför är det så här?
Att dö nyfiken är ingenting för mig, jag vill ta reda på allt.

En annan sak jag är nyfiken på, vad i helsifyr har autocoorect på paddan skrivit egentligen?
Jag har ett par alldeles för svaga läsglasögon och imorgon när jag har funnit ett par starkare, så får jag svaret..

Lev väl och insup livet istället för den andra smörjan, det blir bättre så, promise!

Berra

Berra
mån, 2017-05-29 - 01:27

Livet är inte rättvist, så är det bara.
Läste om Huehe som tagit sig ett återfall, uppdaterat sin nykterhet.
Läser mellan raderna hur pass besviken han är på sig själv, hans nya hus skulle ju inte innehålla någon alkohol osv.
Jo jag är helt uppriktigt ledsen för hans skull, vet hur det känns att tappa tilliten till sig själv, ibland, jag lovade ju....
Men för att gå ett steg framåt så behöver man dessemellanåt ta ett steg tillbaka, sidospåren är lättast att upptäcka där stigarna delar sig, det kan bli jobbigt att gå hela vägen tillbaka.
Själv är jag förbannad, jag svepte en treochenhalva i början på veckan, när ölflaskan var slut och skummet sjönk ner till botten så satte jag på mig läsglasögonen...menvadihelvete och flera andra inte fullt lika kristna harjanger hann lämna min mun inom ett ögonblink.
Backen med nollfemmor som inhandlades att inmundigas vid stugan var förpestad av folköl!!!
Någon mindre bemedlad kund hade helt sonika blandad min ölback vid mataffären med andra flaskor än där tillhörande etiketterade buteljer, och jag litade på att det stämde, ändå tog jag backen under den översta på pallen.
Förbannad satte jag svettandes i solen och väntade på buzzet, jodå det kom som en behaglig krusning utefter ryggraden.
Likt en orm svepte den slingrande och mjukgörande rörelser och jag kände ett välbehag och min stressade kropp kom omedelbart till ett lugn och konstald harmoni, ögonlocken blev tunga och jag suktade på solstolen...
JAG ÄR FÖRGIFTAD, var min första tanke, ta mig bort härifrån, jag måste framkalla en kräkning...
Kände mig äcklad inför den kommande falska harmoniella berusningen.
De runt omkring mig hånskrattade och tyckte jag var löjlig, jävla fjolla, det var ju bara en treochenhalva!
Ja, det var tre för många svarade jag, och det är en principsak, jag vill inte till berusningen mer, aldrig mer, fatta!
Jag blev förnärmad över deras argumentation, ni kommer aldrig att fatta, förrän ni är själva där.
Jag överreagerar inte, det är ren självförsvarsmekanism, denna lilla flaska med tre och en halv volymprocent kan vara en start på ett rent helvete för mig, ett okontrollerat drickande i en oöverskådlig tid, en alkoholist sitter fast i en rävsax i sin alkoholism.
Det är oerhört farligt att tillåta sig "luras" in i något som känns så omvälvande och skönt till en början, men slutar mest troligen i en tragedi för alla i hans närvaro.
Jag kommer aldrig att våga lita på vad som står i kylen, jag har ett "förbud"för andra att köpa likadana flaskor för att minimera risken att jag tar fel, och så blir det ändå fel.
Rabiat nykterist ja kalla mig vad de vill, min väg mina val, och få kommer att vilja följa mig i en ny påbörjad dryckesperiod.
Så sluta håna mig, ni vet ingenting om hur det är att vara en beroendepersonlighet.

Ibland så känner jag mig så ensam i min vandring på den nyktra stigen, ingen förstår mig hur nogrann jag måste vara, alltid på tå!
Svetten lackar i den heta solen, händerna smutsiga och fulla av små sår, arbetet med att bygga om på landet tär hårt på min törst.
Föga anar de att den ölen var den sista för detta tillfälle, jag dricker upp ungarnas läsk istället resten av veckan.
Kvar i dörren står de kalla och immiga gröna flaskorna, klirrande när man slår i kylskåpsdörren, men jag har tappat förtroendet för dem, det är rysk roulette med min framtid som insats, en av dem kan vara skarp.

...vad är det i jämförelse mot vad andra har gått igenom, men det är min historia och den är viktig.....för mig.

Nykterheten är väldigt personlig, och det är inte många som vill följas åt, ja bortsett ifrån här på forumet.

God nykterhet på er, och era anhöriga, det är ni alla värda, igår, idag och imorgon, en dag i sänder.

Berra

Adde
mån, 2017-05-29 - 08:03

anledning till att jag aldrig någonsin riskerar min nykterhet genom att leva på gränsen. Jag kan aldrig någonsin äta kakan och samtidigt ha den kvar, jag måste göra mitt val.
Jag, liksom alla alkisar, har bara en armlängd till första glaset.
Det jag har idag vill jag inte riskera att förlora.

anonyMu
mån, 2017-05-29 - 10:44

Jag förstår precis Berra. Det tror jag vi alla gör här inne. En nykter alkis vill INTE bli ilurad alkohol! Jag var ju ut för en liknande sak för något år sedan (eller två...?). Skrev om det här tror jag. Jag var på konferens med jobbet och vi skulle samlas i baren före middagen. Jag beställde en a-fri Carlsberg, men de hade bara Mariestads. Den tycker jag är riktigt äcklig, men ok, jag tog en i alla fall. Hällde upp och insåg att den var ju riktigt god. "Hmm... den här måste jag köpa hem!". Efter knappt en halv flaska, så kom den där välbekanta "sköna" känslan av att "allt är bra" osv. Döm av min förvåning när jag läser på etiketten och ser att det är en STARKÖL! Jag skällde ut bartendern med full (!) kraft kan jag säga. Jag hade känt likadant om det "bara" hade varit en folköl kan jag säga. Jag hade nog blivit förbannad för en lättöl också. Så jag fattar precis...

Berra
mån, 2017-06-05 - 00:02

Inte så mycket på dan som på natten, sjöng hon väl Lena PH?

Och det stämmer för mig, för ont har jag...
Bygger på stugan, burit och bubbat, slitit och släpat...
Finns nog ingen muskel som inte värker på mig, och det funkar så länge jag inte sitter still.
Men tar jag det lugnt med middag och umgänge framför teven, ja då stelnar liket till.
Vaggar som en trånsjuk gås för att höfterna har rostat ihop de första tio meterna.
Kan inte ligga på rygg för då värker svanken, på sidan överarmarna och benen, vet knappast om det är en ny muskel eller ett myggbett.
Och drömmer konstiga marisar, vaknar flera gånger varje natt och måste vrida och vända på fläsksteken.
Och luktar gör jag, det är vår bastu med dass och dusch som får sig en ansiktslyftning, den har fått lite för lite kärlek och för mycket....skit?
Flugorna attraheras inte längre till mig,,de vänder i luften med en tvärnit, förra veckan var hemsk, nio dagar med bara så mycket med som våtservetter till intimhygienen.
Men jädrans så fint det blir, ja eller kommer att bli, vi trollar fram dubbelt så mycket ytor OCH en separat dusch.
Jag är snickare, elektriker, rörmokare, golvläggare, hantlangare och grovarbetare, ja allt på en gång.
I helgen satte jag in min första entrédörr, rev innervägg kapade och flyttade reglar sågade hål i panelen och monterade den, målade den och allt satt precis perfekt, hade köpt precis rätt material så rekognoseringen funkade helt felfritt.
Är jag nöjd?, jajamän utan tvekan.

Förtjänar jag en öl?, jajemän, ja inte bara en utan flera...
Fick jag någon då?
Nej så i he...te heller, den gamla kylen jag fått ifrån jobbet 15 år sedan, hade packat ihop, den stannade aldrig utan bara gick och gick, så vad hände?
Vartenda flaska med alkoholfri öl hade frusit sönder, medans svärsonens alkoholhaltiga öl fortfarande var hela.
Livet är f.n inte rättvist, den backen jag hade släpat dessa 104 trappsteg upp för berget var helt i onödan.
Bara gröna glasärvor fyllda med brun issörja som ramlade ur kylen och ner på gräsmattan.

Jaha tänkte jag, inte enda enda liten lindring, inte ens ett substitut för någonting annat kunde jag förunnats.
Så inte nog med att jag måste ordna med ny ölback, det måste upp en ny ölkyl också.
Väl hemkommen för att jobba en dag imorgon tog jag en väl behövlig dusch, i golvbrunnen samlades några tallbarr och jag vågar inte ens fundera på var de varit gömda någonstans.
De har kommit efter att jag krupit under huset för att dra nya avloppsstammar, ibland så trångt att spikarna från bärlinan rispat min nästipp.

Jo så visst känns det att man lever, i vartenda muskel...

..men man borde inte klaga, det kunde ha varit värre...
Jag kunde ha haft bakfylleångest och legat och rullat mellan svettiga lakan, haft sura uppstötningar och blivit massakrerad av minnesflashar över sådant jag hade gjort men inte borde ha gjort.
Det gör mig gott att veta exakt vad smärtan i min kropp beror på, jag vet precis vad som förorsakade den, när det hände osv.
Bara den känslan får det onda att kännas som en fjärt i rymden...

Jag är fri i mitt sinne, ingen psykisk smärta, bara fysisk, och den kan jag stå ut med...

Jag mår bra, för att jag vill och just nu kan, ingen flykt bara fullständig närvaro i allt jag gör....

Berra

Berra
mån, 2017-06-12 - 01:11

...och tänker...okey, jag vet åtminstone hur dessa små sår kom till.
Det hade jag inte vetat om jag hade druckigt.

Kommer ihåg hur jag gick till läkaren en gång med ett ont knä, och dagarna efteråt kom en minnesflash tillbaka till mig om hur jag hade slagit i det på fyllan, ojoj vad jag skämdes.

Men de här såren är uppkomna i mina sinnens fulla bruk, och inget annat som var fullt.
Klantig, jo det är jag, inga tvivel om detta, lite manhaftig och säkerligen slarvig, vill att det ska gå fort så man blir färdig någon gång.

Arbetet med bastu, mugg och dusch vid stugan börjar nu ta form, det är intensiva och långa helger.
Vi åker ut direkt på fredagen oavsett klockslag, stundentfester och vi piper iväg bland de första för att hinna ut innan det blir alldeles för mörkt.
Släpet är packat med prylar som vi tar på lördagsmorgonen när det har blivit ljust igen, släpa och bubba.
Vi har landet ihop med svåger och svägerska, de har huset brevid, men vi delar på gemensamhetsutrymmen såsom mugg och bastu.

Men vi drar inte jämnt, inte alls för att tala sanning, inte när vi bygger i alla fall.
Han (svågern) har ett kontorsarbete och tycker det är avkopplande att bygga på fritiden, jag har ett praktiskt arbetet och tycker inte alls att det är avkopplande att behöva jobba på fritiden, jag vill koppla av från arbete, helst.

Men är egentligen inte alls rädd för att ta i, tvärsom så är mina diskar hela i ryggländen och kan slita i, men under en begränsad tid.
Att sitta och fila på en planka i evighet för att få fram den rätta vinkeln för att få en sådan liten springa som möjligt är....inte min melodi.
Jag jobbar mot ett tidsperspektiv precis som proffsen gör, om ett visst arbete ska ta två veckor så ska det vara klart då, och inte dra ut på tiden, då får man helt enkelt börja slarva för att komma ikapp.
Han tidsoptimist och jag pessimist, och jag vinner alltid i just den delen, jag vet att han försöker förringa arbetets börda genom att alltid sätta en helt galen tid, och jag har börjat säga emot.
Han köper för lite material och sågar fel, det blir alltid en vända till med bilen och det går inte att göra något annat under tiden, det måste vara i exakt hans ordning, suck!, han ska alltid vara byggherren och jag hans hantlangare.
I 20 års tid har jag fått stå ut med detta, men har nu börjat grina illa åt honom.
Jag ville egentligen inte påbörja några nya projekt med honom, men svägerskan tvingade igenom detta.
Och detta skulle bli vårat sista.
Och det sket sig, vi kom inte överens om ett delprojekt som var enbart mitt och han började lägga sig i.
Jag surade till och det slutade med att jag och frugan plockade ihop våra pinaler och åkte hem, det var ju ändå dags.
Frugan och svägerskan hade några djuplodade samtal under veckan där de försökte reda ut saker och ting, skulle vi nu vara ovänner för all framtid?
Fruarna medlade mellan oss gubbar utan att vi samtalade med varandra, och fredagen blev verkligen intressant.
Han lämnade oss utan ett ord efter att ha hämtat oss med båten, lördagens arbete började på tu man hand, utan ett ord.
Svärsonen kom och hjälpte till och då lättade trycket mellan oss, vi kunde montera in dörrar och fönster tillsammans.
Under helgen så växte något ömsesidigt respektfullt skådespel upp mellan oss och vi kunde senare äta en gemensam middag ihop.
Söndagen kom fruarna till bemanning och höll på så sätt isär oss.

Det blev mycket gjort och nu börjar man kunna skymta någon sorts grovdetaljering växa fram.
Det skulle ju vara klart till midsommar då våra gäster kommer och någonstans tre helger till så börjar det bli klart, tror vi.
Inte helt men nära nog, vi kommer inte i mål men mycket bättre än vad jag hade kunnat hoppas på.

I mitt sinne så tänker jag på hur det kunde ha varit, om jag drack...
Ujujuj, i fyllan och villan hade vi blivit riktigt jävla osams, och då kunde vi ha blivit ovänner, på riktigt!

Och det hade blivit något att få ångra under en lång tid framöver....
Två griniga gamla gubbar och en massa alkohol hade inte hjälpt till...
Men nu är en nykter och dämpar indirekt den andras konsumtion....

Det är skillnad att vara nykter, alltid...
..och det fina i kråksången är att ingen kan säga något annat, jag har sanningen med mig i släptåget, jag vet vad som har hänt och sagts alla dagar, alla klockslag.
Det är att sitta med ässet i skjortärmen, jag har makten och det vet många som räds sanningen.

Berra

PP
tors, 2017-06-15 - 20:40

Av två ganska omaka hantverkare ☺
O släkten är väl på ett märkligt sett värst - och bäst för den delen med ibland kanske? Hoppas ni får en fantastisk sommar!
//PP

Berra
fre, 2017-06-16 - 00:06

Här i veckan var det så åter dags att fylla på nikotinförrådet.
Inväntar tålmodigt min tur vid kioskdelen på varuhuset, och så blir det till slut min tur.
Sträcker fram en bunt tips och lottokuponger till tösabiten vid kassan, en förhoppning grusas långsamt till ren frustration när det inte plingar till i svenskaspel maskinen.
-Äh men va f.n, ta en ny jackpottpåse svarar jag lite halvirriterad, det är ju inte hennes fel att jag inte vann den här veckan.
Hon är inte så van vid min typ av färdigspel och letar febrilt efter den rätta knappen på maskinen....
-Långt ner på mitten svarar jag, hon är inte den första som har svårt att finna mina spel, det händer nästan vartannan gång.
Jag får kupongerna och lutar mig över disken för att se vad som finns i snuskylarna.
Jag vill ha något nytt lössnus säger jag, och hon vänder sig om och öppnar skjutdörren.
Ettan, Grov?
Men herregud svarar jag, de är ju lika gamla som Hedenhös, de har ALLTID funnits, nej något nytt snus...
Granit?, nej provat.
Knox, nä redan testat...
..och så räknar hon upp alla varianter och några portionsdosor också som jag få rätta henne med...
Till slut hasplar hon ur sig....Röda Lacket...?
-Röda lacket svarar jag, men herregud den är ju ännu äldre....
Har den återuppstått frågar jag?
-Ja svarar kioskbiträdet.
-På min tid så var det bara gamla gubbar som snusade röda slasket, det bar det blötaste av alla snussorter...

Men vänta, rinner det ur mig...
NU är det ju jag som har blivit en gammal gubbe...
-Ro hit med en dosa, det här måste få återupplevas.
Hon brister ut i en glatt leende, och jag skäms lite när mina nyss sagda ord kom ifrån ingenstans, kanske var det direkt ifrån det undermedvetna utan att hjärnan hann med och filtrera ut exakt vad som skulle sägas.
Lite moloken men ändå glad över att jag har fått någon att dra på smilbanden klev jag med raska steg ut ur butiken.
Så pass glad att jag klev direkt in i butiken brevid och köpte en massa blomster att plantera vid sommarstugan.
Och inte nog med det, en svartmuskig man stod vid ett stånd nära parkeringen och sålde fina men ganska så dyra frukter.
Jag kunde inte bestämma mig så det blev en låda av varje sort, jordgubbar, hallon, bigarråer och stora härliga blåbär som måste ha vuxit med stereoider i sin mylla.

I bilen så blixtrade en tanke snabbt förbi i mitt sinne, det här är ju det som är vinsten med livet.
Att kunna köpa någonting levande för att kunna driva upp det vidare....
Att kunna lyxa till det och köpa färska fina frukter bara så där impulsivt, allt från vår moder jord.
Det är ju det här som är vinsten, inte de stora pengarna utan att få leva ett ganska så problemfritt liv.

Och jag har en stor del i det själv också, jag har ju gjort vad jag har kunnat för att göra det mer problemfritt...
Alkoholfritt = Problemfritt.
Vad är då pommes fritt, fritt från potatis?

Tänk vad hjärnan får annat och tänka på när inte alkoholen upptar en stor del av dess tid.

Några minuter in på fredagen, och jag är ledig idag, vinst igen, se där ja...

Ha en problemfri helg allihopa i dessa studentider, vi har varit på en studentskiva och ska på en till ikväll.
Men det är inte jag som vaknar upp med huvudvärk på lördag morgon, vinst igen...

Berra