De dryga två åren som vi känt varann har varit så mycket fram och tillbaka, så många gånger. Jag var en förälskad idiot som blev gravid nästan med en gång när vi möttes, och i mitt förälskelserus såg jag inte det som borde varit så tydligt - han är alkoholist. Nu har vi en undebar liten dotter som är helt fantastisk på alla sätt och vis, men jag är så olycklig.

Min sambo dricker sig inte full mer än en gång i veckan, som regel på fredag eller lördag, men det är få dagar som han inte dricker något alls. En vanlig vardagskväll blir det i vart fall ett par öl och på helgen vin och öl. Han ljuger om hur mycket han druckit, han har gömt tomflaskor för mig, han har kissat i sängen när han varit full. Han går inte att lita på; en sväng för att möta ett par kompisar för en öl innan middagen resulterar i att han kom hem dyngrak, etc etc. Han har gjort många saker som är mycket värre också.

Men alltid dagen efter är han ångerfull, ska ta tag i sina problem, vet att han är alkoholist, vet att han borde sluta dricka helt. Men det händer aldrig något. Nu har det gått så långt att min tolerans för honom har blivit närmast icke-existerande. Jag är sur och ofta på dåligt humör, och då är det ju såklart jag som får skulden när det blir dålig stämning hemma. Känner mig deprimerad och orkar inte hålla kontakten med vänner. Ingen i min familj eller mina vänner vet hur vi har det hemma. Men det som oroar mig mest är självklart vår dotter. Jag är själv uppvuxen med en pappa som var (är) alkoholist, och kunde aldrig i min vildaste fantasi ana att jag skulle få barn med en sådan man. Men det har jag ju, och innerst inne önskar jag inget annat än att vi ska kunna leva tillsammans som en lycklig familj. Men ju längre tiden går desto mer börjar jag inse att det nog inte kommer att bli så. Den enda gången jag och min sambo kan ha en konstruktiv dialog runt hans problem är typiskt dagen efter att han varit full. Men när vardagen kommer och han borde ta tag i det och gå till AA/läkaren/kontakta behandlingshem, sluter han sig som en mussla, vill inte prata och anklagar mig för att skapa dålig stämning och bråk när jag försöker ta upp problemet.

Jag inser innerst inne att jag måste gå. Men klarar inte av tanken på att jag ska leva ensam med min dotter och att hon ska växa upp i ett skilsmässohem. Mår dåligt också när jag tänker på att hon ska behöva vara ensam med honom varannan vecka/helg eller vad det nu blir. När jag är hos henne hela tiden så vet jag ju att hon är trygg och att jag är där för henne, oavsett om han är full eller ej. Det ekonomiska är också en del i det hela, tragiskt nog. Har en bra utbildning och tjänar hyfsat, men bor i en huvudstad där bostadspriserna är alltför höga. Dessutom har jag ingen familj i närheten, så ingen som kan avlasta eller hjälpa till i vardagen.

Just nu känns allt så hopplöst. Hur ska jag tänka och vad ska jag göra för att förbättra min situation?

Dis

Vi har blivit eniga om en lösning på kort sikt som innebär att han ska hitta en lägenhet i närheten medan jag och dottern är kvar i vårt gemensamma boende.

Bedrövadsambo

Är det svårt att hitta lägenhet för honom? Låter som ni måste separera nu, innan det händer något ännu värre.

Dis

Förhoppningsvis blir det inte svårt att hitta lägenhet för honom. Känner i dagsläget inte att det är fara för mig eller min dotter. Men varje gång jag ser mig i spegeln så inser jag ju hur långt det har gått. Insåg redan för 2 år sen att han kan bli aggressiv på fyllan och såg våldsamma tendenser då också.

InteMera

Finns det nånstans han kunde bo tills han hittar en lägenhet? Du ska inte ta risken detdär händer igen eller värre! När gränsen är passerad så är det sannolikt värre nästa gång, han tycker sig ha rätt att behandla dig sådär. Även om det inte i stunden känns akut så vet du inte när han nästa gång väljer att dricka och då får kort stubin för att han är arg på dig som "kastar ut honom". Se till att hålla dig och barnet i säkerhet med alla medel och jag känner så väl igen din reaktion att dom må slå sönder dator och annat men tar dom telefonen som är ända livlinan till hjälp så känner man sig tvungen att slåss tillbaka den nästan till vilket pris som helst. Nästa gång han blir sådär ska du inte bara gå och lägga dig, ta barnet och ut ur huset så fort som möjligt och ta er därifrån. Kan du ha en nödväska packad nånstans, i källaren eller bilen eller hos en granne så ni bara kan åka? Se till att ha extra bilnyckel och lite pengar i den också så du bara kan dra! Att ens försöka argumentera eller prata sans när dom blir sådär är bara att sätta sig själv i fara och inget gott kommer ur det.

Var rädd om dig!

Det är en förhalningsmetod tror jag. Att du ska bo kvar. Låter som en bättre lösning att du tar en lägenhet. Han kan "leta" lägenhet länge och inte "hitta" någon passande. Jag kanske låter hemsk men, skulle du vilja att en man behandlade din dotter på det viset som du blir behandlad? Ofta så tar barnen efter hur föräldrarna löser gräl. Flickor blir slagpåsar och pojkarna slår. Det är väldigt vanligt. Ditt liv är värdefullt och om inte du själv tycker det, så tycker din dotter det. Det finns tusentals kvinnor i landet som blir slagna och i värsta fall mördade av sina män. Snälla du, du är värd ett gott liv och en frisk relation. Styrkekramar <3

Dis

Tack för allt ert stöd, Bedrövadsambo, InteMera och miss lyckad. ❤️

Jag behöver verkligen höra allt detta från någon utanför. Kan kanske ligga nåt i det du säger om att han bara försöker förhala det hela. Bara trippa på tå och vänta ut att blåtiran ska försvinna, och så kan allt vara glömt och saker och ting kan gå tillbaka till "normalen". Inser mer och mer hur jag normaliserat allt genom de år som detta pågått. Gränserna har förskjutits lite hela tiden. Skulle aldrig i livet trott att jag skulle låta någon behandla mig såhär, men här är jag.

Varför är det så SVÅRT?! Hur ska ett liv utan honom bli, ett liv som ensamstående mamma? Kommer han att supa ner sig totalt eller klara att vända riktning innan det är för sent? Det värsta är att jag känner det som att jag berövar min dotter sin pappa om jag lämnar. Så länge vi är här så har han en anledning till att hålla dig någorlunda på mattan, men om jag säger att det är definitivt slut så är jag rädd för att han kommer gå ner sig helt och hållet. Är så rädd och förvirrad just nu.

och kan inte låta bli att understryka det de andra redan sagt! Du lever farligt och du måste för din och din dotters skull innse att gränsen för det acceptabla överskridits för länge sen! Situationen då en kvinna (vanligen) är på väg att lämna en våldsutövande man (vanligen) ökar risken för mer och ofta ännu grövre våld.
Du ska veta att din reaktion är den vanliga, den 'normala' reaktionen på en helt onormal situation. Det är svårt att sätta punkt i ett destruktivt och våldsamt förhållande - fast det verkar obegripligt för den som står utanför. Det en tycker är helt vansinnigt blir med tiden det normala och hela tiden flätas banden tätare samman. Det finns idag mycket kunskap om processerna i våldet, även hur lång processen är, för de flesta, att lämna.
Med tanke på ert lilla barn kan jag inte låta bli att skriva detta även om jag skriver med ett visst obehag. Jag har funnits länge här på forum och upplevt detta med fler kvinnor. Har även i tjänsten mött många kvinnor som lever med våldet. De som lämnat har tackat i efterhand för stödet att bryta upp och för att ha blivit brutalt påminda om att de utsätter sig för risken att bli allvarligt misshandlade eller värre än så. Det är tyvärr verkligheten.
Allt gott till dig! Kom ihåg att det är möjligt att återta makten i sitt eget liv! / mt

Bedrövadsambo

Just nu ska du inte tänka så mycket. Gör bara. Allt blir som det blir och går som det går - men så kan du inte ha det! Förstår att oron för hur det blir med hans drickande är stor. MEN DET ÄR INTE DITT ANSVAR! (Förlåt att jag skriker.) Ditt liv och ditt barns liv är ditt ansvar. Han ansvarar för sitt liv och sina handlingar.

Dis

Genom att påminna mig själv om vilken sjuk situation detta är. Igår var jag tvungen att maila min chef och dikta upp en historia om den förstörda datorn, och idag måste jag sjukanmäla mig. Finns ingen chans att jag kan gå till jobbet de närmaste dagarna så som jag ser ut. Visste inte att det gick att få en så mörk blåtira, detta kan absolut inte sminkas över! Idag har svullnaden i alla fall börjat minska. Så förbannad för att han har gjort detta mot mig! Har flera roliga planer till helgen med vänner som jag bara måste ställa in om inte mitt ansikte blir bättre. Ska påminna honom om lägenheten han ska ringa på idag så fort han hat vaknat.

Tack igen för att ni bryr er, det betyder så mycket! Har ju inte pratat med många om min sambos problem, men har också isolerat mig ganska mycket från mina vänner de sista åren med honom. Och då
är det ju extra svårt att sträcka ut en hand. Men har gjort några små försök till kontaktsökande de sista veckorna, och till min glädje är mina få men goda vänner fortfarande här. Utan dem, vad har jag då när jag ska starta på nytt!

Och Bedrövadsambo, jag vet ju att hans liv är hans ansvar! Och mitt liv är mitt.

Ta foton på ditt öga om du inte redan har gjort det. Skicka till någon du litar på ifall du blir av med mobilen. Finns inga bevis har det aldrig hänt. Skönt att du har vänner.. Håll hårt i dom. Många män som slår vill isolera partnern så den blir just isolerad. Ta fram din styrka nu. Provocera inte utan tänk kallt för dig och dottern.. Stor styrkekram. Du klarar det här.. <3

och berätta precis vad som hänt och få dina skador dokumenterade. Det är viktigt och har också betydelse för hans umgänge med dottern framöver. Det bästa vore om du kunde berätta också för din chef men jag förstår att det kan kännas övermäktigt. Att få skadorna dokumenterade inom vården är det viktigaste idag.
Lika viktigt fast på ett annat plan är att du återknyter kontakten med dina vänner! Jättebra. Och att du skriver här. Du ska veta att du fungerar som de allra flesta i din situation. Dessbättre pratas det alltmer öppet om både missbruk och närståendevåld och det gör att alltfler känner till hur det kan se ut.
Jag skickar massor av kraft och styrka till dig! Håll taget nu! Och var rädd om dig. Jätteviktigt att du har en plats dit du lätt kan flytta både dig och självklart dottern. Har du förresten tänkt på att ringa en kvinnojour eller Kvinnofridslinjen http://kvinnofridslinjen.se/sv/ Där kan få de bästa råden i din situation! / mt

Li-Lo

Tack för att du berättar och tack alla ni användare som ger så fin, tydlig och viktig återkoppling. Jag har inget att tillföra utan jag vill stämma in i föregående inlägg. Dokumentera och kontakta kvinnofrid. I akuta situationer kan man behöva ta snabba beslut. Här och nu.

Våld under påverkan av alkohol kan eskalera gränslöst, urskillningslöst. Skrämmande fakta. Skrämmande situation. Igen, modigt och bra att du berättar!

Varma hälsningar och hopp Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Dis

när jag läser era varma svar till mig ❤️ Kanske jag också har ett värde? Har känt mig värdelös och ensam så länge.

Mulletant och miss lyckad, jag har tagit bilder av hela förloppet, så har en väldigt spännande bildserie i mobilen nu (som jag också skickade till mig själv på mail - tack för påminnelsen om backup!). Tror dock inte att jag pallar att gå till läkaren för att få det dokumenterat där, men hoppas att bilderna räcker som bevis om det en dag blir nödvändigt. Har också två personer som känner till sambons alkoholproblem och aggressivitet. Det är mer än ett år sen nu, men den gången blev jag livrädd när han kastade föremål mot mig. Ringde våra vänner och de kom till undsättning och hjälpte mig och min dotter att ta oss till ett hotell i närheten. Så de vet vad han är kapabel till.

Ska packa en nödväska nu, så att vi kan sticka fort om det behövs. Har också kollat upp numret till kriscentret och har det tillgängligt i mobilen. Har tyvärr ingen annanstans att ta vägen då jag bor utomlands och familjen är långt borta. Klart att jag har vänner, men det har nog med sitt eget och jag vill inte tränga mig på.

Tog upp med sambon i morse att jag vill att han ringer på lägenheten som han hittade på nätet igår. Märkte att han hade hoppats på att jag skulle ändrat mig och vilja försöka igen. Men det är
Omöjligt för mig att glömma nu!

Li-Lo

Kloka, kloka du.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Dis

Jag känner mig inte särskilt klok. I teorin vet jag ju exakt vad som måste göras, men det är så otroligt svårt att genomföra i praktiken. Varför är det så? Har läst en del om normaliseringsprocessen och förstår hur det hänger ihop. Det som är svårt är att vet hur mycket man kan säga till utomstående då jag är så rädd för om de kommer förstå eller bara tycker att man är en svag idiot som inte bara lämnar.

InteMera

Kortsiktigt kunde du kanske om ekonomin tillåter själv med dottern bo på nåt hotell eller kanske nåt liknande nån natt, bara för att komma hemifrån om du inte vill tränga dig på vänner eller familj men krisboende känns överilat? Huvudsaken skulle vara att få lite distans mellan er för att undvika mer våld och för att inte normaliseringsprocessen ska låta dig förminska det som hänt genom att ge efter för hans vilja att du stannar.

Min man var likadan efter han gett sig på mig, tyckte dagen efter att ett halvt förlåt skulle släta över allt för att fortsätta som vanligt. Han var full och minnet knappast klart dagen efter, mina blåmärken och sjuka nacke påminde mig i veckor och alla elaka ord ringer fortfarande i öronen fastän det nu är många år sen.

Och klokt att du sparat bilderna nånstans där han inte kan förstöra dem, man måste tyvärr tänka steget före om man är i din sits och försöka räkna ut deras nästa steg för att hålla sig säker och starkare i en eventuell vårdnadsbehandling senare.

All styrka till dig, jag lider så med dig och känner så väl igen osäkerheten om vad man borde göra, vem man borde eller inte prata med, hur man ska agera. Det är lika svårt för alla, för man är alltid överraskad och överrumplad när en nära person attackerar och alla system slår liksom knut och där står man och känner sig dum och obeslutsam. Men du är starkare än du tror och när dimman lite lättar kan du se klarare på allt. Gå på autopilot flr nu och gör vad du måste för att hålla dig säker!

Dis

Jag värdesätter varenda en av ers kommentarer. Jag blir kvar här just nu. Sambon kom hem tidigare från jobb idag och vi har pratat och pratat. Han blev helt ifrån sig när han fattade att jag faktiskt menar allvar med att vi inte kan vara tillsammans. Blir så otroligt ledsen när jag ser hur desperat han blir och när jag inser att en separation kommer att tära otroligt hårt på honom. Men hur han reagerar är ju hans eget ansvar och beslut. Blir bara så otroligt ledsen när han pratar om att sticka iväg och skita i allt. Så ledsen för vår dotters skull som älskar sin pappa över allt! Ska han bara försvinna ut hennes liv och kanske gå ner sig helt och hållet? Måste kämpa för att fortsätta att vara stark i mitt beslut.

Blir så otroligt avundsjuk på de som verkar ha en så enkel separation. Varannan vecka inga problem, de vet att de kan lita på att barnen har det fint när de är hos den andra föräldern.... blir nästan förbannad när jag tänker på hur "lättvindigt" vissa verkar skilja sig (självklart inser jag att hela bilden kanske inte visas utåt, men ändå!). Om vi inte haft detta problemet skulle jag kämpat som ett djur för att få förhållandet att funka!

Men däremot finns män som inte missbrukar, som inte slår och då blir umgänget oftast lättare. Ska själv separera och känslorna är inte stabila. Ena stunden bra, nästa kass. Jag vet inte heller om sonen kan vara hos sin pappa pga a-missbruk och beroende. Ledsamt, javisst, men hellre det än att sonen ska bo med en pappa som är full. Då vet man inte vad som kan hända.. Jag tror säkert att min snart ex kan gå ner sig en hel del. Då är det ju ännu större anledning för mig att lämna. Jag tycker det är varje människas plikt att hitta ett egenvärde. Att skylla sitt dåliga mående och nedstämdhet och missbruk på någon annan är fegt. Jag vill inte ha någon som skyller sitt dåliga mående på mig. Var och en har sitt eget ansvar för sitt liv eller hur? Stor kram och massor med kraft till dig...

InteMera

Hur framtiden ser ut efter en separation kan man inte veta. Om din sambo på allvar skulle välja att skita i allt och åka bort ett tag, är det kanske lika bra att han gör det han måste göra utan att du och dottern behöver se det på nära håll? Vill han supa till en period så finns det inget du kan göra åt det och det är inte heller ditt ansvar! Du ska fokusera på att ta hand om dig och barnet, det ska vara ditt prio ett just nu. Klart det är sorgligt hur ett förhållande kan gå i stycken, av helt hemska anledningar men kom ihåg att du inte vill separera av nån struntorsak!

Man kan avundas andras lätta separationer, eller vad det ser ut som utåt i alla fall, men man ska nog inte älta det allt för mycket. Du har ditt liv och dina utmaningar, att jämföra med andras blir man inte just gladare av. Jag vet jag tänkt likadant när skiljdes från min förra man, med trakasserier, hot, ändlösa rättegångar och besöksförbud och situationer med sonen som bara blev värre när han mådde allt sämre och samtidigt ser man på grannarna som skilts som vänner och firar midsommar ihop trots de är skilda. Men inte blir denegna sitsen lättare att hantera för att man tycker det borde vara enklare. Bara att morska upp sig, uppbåda all styrka och kavla upp ärmarna och börja reda upp en sak i taget.

Hoppas du idag fått lite ordning på tankarna och kan börja tänka vidare!

Dis

InteMera, du är så otroligt insiktsfull och stark som har gått igenom allt du har varit med om! Tack för att du delar med dig av dina erfarneheter! ❤️

Egentligen så är jag ju smärtsamt klar över allt det du säger, men att komma till den punkten där man accepterar hur det är, är det allra svåraste. För min egen del så gör det inget, men får så dåligt samvete när jag tänker på min dotter och det hon kanske kommer att få utstå vid en separation. Men vet ju samtidigt att hon påverkas av att vara i ett hem som är i kaos. När jag växte upp var min största önskan att mina föräldrar skulle skilja sig så att jag och mina syskon kunde få lugn och ro. Minns att något av det värsta var att vakna mitt i natten och höra de bråka, fy, det önskar jag inte för min dotter! Eller att ständigt höra hårda ord mellan föräldrarna. Jag jag ju insett väldigt länge att jag överhuvudtaget inte har några referensramar för hur ett sunt och kärleksfullt förhållande ska se ut. Men jag hoppas att min dotter ska få chansen att se hur ett lyckligt förhållande är. Så ja, jag måste vara stark för hennes skull, bita ihop och tänka att det ska bli bra.

JAG KAN INTE BARA FATTA att han inte nu sätter igång med att göra allt i sin makt för att ordna upp sig själv. Han har mer än tillräckligt god ekonomi för att exempelvis skriva in sig själv på ett behandlingshem långt bort i skogen över sommaren. Eller varför inte bara kontakta sjukvården eller gå på ett AA-möte?!? Jag kan inte fatta att han inte gör vad som krävs nu när han verkligen har kniven mot strupen.

Det ska läggas till att han har två kraschade samboförhållandet bakom sig (det första med ett barn som snart är vuxet) och jag vet att han mår extremt dåligt av att tänka på att han kan förlora oss också. Det är som om han inte fattar att det faktiskt bara är han som har makten att förändra saker. Istället vill han bara ge upp och acceptera att han är en loser som förstör alla förhållanden han är i med sitt drickande (för att får en ursäkt till att dricka ännu mer?). Samtidigt så vet jag ju att han önskar att leva med oss och inte gå ner sig. Men varför GÖR han då inget åt problemet?!