De dryga två åren som vi känt varann har varit så mycket fram och tillbaka, så många gånger. Jag var en förälskad idiot som blev gravid nästan med en gång när vi möttes, och i mitt förälskelserus såg jag inte det som borde varit så tydligt - han är alkoholist. Nu har vi en undebar liten dotter som är helt fantastisk på alla sätt och vis, men jag är så olycklig.

Min sambo dricker sig inte full mer än en gång i veckan, som regel på fredag eller lördag, men det är få dagar som han inte dricker något alls. En vanlig vardagskväll blir det i vart fall ett par öl och på helgen vin och öl. Han ljuger om hur mycket han druckit, han har gömt tomflaskor för mig, han har kissat i sängen när han varit full. Han går inte att lita på; en sväng för att möta ett par kompisar för en öl innan middagen resulterar i att han kom hem dyngrak, etc etc. Han har gjort många saker som är mycket värre också.

Men alltid dagen efter är han ångerfull, ska ta tag i sina problem, vet att han är alkoholist, vet att han borde sluta dricka helt. Men det händer aldrig något. Nu har det gått så långt att min tolerans för honom har blivit närmast icke-existerande. Jag är sur och ofta på dåligt humör, och då är det ju såklart jag som får skulden när det blir dålig stämning hemma. Känner mig deprimerad och orkar inte hålla kontakten med vänner. Ingen i min familj eller mina vänner vet hur vi har det hemma. Men det som oroar mig mest är självklart vår dotter. Jag är själv uppvuxen med en pappa som var (är) alkoholist, och kunde aldrig i min vildaste fantasi ana att jag skulle få barn med en sådan man. Men det har jag ju, och innerst inne önskar jag inget annat än att vi ska kunna leva tillsammans som en lycklig familj. Men ju längre tiden går desto mer börjar jag inse att det nog inte kommer att bli så. Den enda gången jag och min sambo kan ha en konstruktiv dialog runt hans problem är typiskt dagen efter att han varit full. Men när vardagen kommer och han borde ta tag i det och gå till AA/läkaren/kontakta behandlingshem, sluter han sig som en mussla, vill inte prata och anklagar mig för att skapa dålig stämning och bråk när jag försöker ta upp problemet.

Jag inser innerst inne att jag måste gå. Men klarar inte av tanken på att jag ska leva ensam med min dotter och att hon ska växa upp i ett skilsmässohem. Mår dåligt också när jag tänker på att hon ska behöva vara ensam med honom varannan vecka/helg eller vad det nu blir. När jag är hos henne hela tiden så vet jag ju att hon är trygg och att jag är där för henne, oavsett om han är full eller ej. Det ekonomiska är också en del i det hela, tragiskt nog. Har en bra utbildning och tjänar hyfsat, men bor i en huvudstad där bostadspriserna är alltför höga. Dessutom har jag ingen familj i närheten, så ingen som kan avlasta eller hjälpa till i vardagen.

Just nu känns allt så hopplöst. Hur ska jag tänka och vad ska jag göra för att förbättra min situation?

Dis

Hur gammal är din son? Och hur ser dina planer för separationen ut? Har sett dig i lite olika trådar runtomkring men det är väl omöjligt att söka härinne så har inte klarat av att se om du har en egen tråd.

Och JA, alla har ansvar för sitt eget liv! Att säga de orden högt och faktiskt ta in vad de betyder, gör att det dåliga samvetet lättar en aning.

vid att du skriver att det bara är han som har makten att ändra på saker. Och så funderar du över varför han inte gör något åt problemet. Vet du, det är just så vi medberoende ofta fungerar, vi riktar fokus mot andra. Vilken anledning har han egentligen att göra något åt sitt beteende? Det händer ju ingenting fastän han fortsätter dricka och misshandlar dig nästan sönder och samman. Alkoholens makt är oerhört stark, det har jag lärt mig genom att läsa här. Det är ett ofantligt stort steg för de flesta att bryta ett missbruk.
Vet du, jag är ganska säker på att du måste fråga dig själv de frågor du här riktar till honom.
I bästa välmening! / mt

Jag har en tråd som heter "Äntligen på rätt väg". Jag har ett a-beroende, men är nykter sedan Nov-2015. Min sambo(snart ex) har varit beroende i väldigt många år. Jag själv började dricka mer och mer och blev också a-beroende. Mina stora barn har sett mycket gräl och bråk, men ändå haft en nykter mamma. Sonen som är 13 år har dom sista åren haft båda föräldrarna som a-missbrukare. Utåt har det sett bra ut, men beroendet är varken mysigt eller glamoröst. Nu har sambon sagt att han inte vill vara nykter längre. Han hade uppehåll nästan ett år? För mig är ett a-fritt liv enda alternativet. Ett glas kan rasera hela nykterheten.Man kan som a-beroende tro och dricka några gånger och det går bra, rätt vad det är så är man i precis samma beroendespiral som man lämnat. En drogmissbrukare kan inte bara ta droger 1 gång i veckan om han drogat varje dag tidigare. Det är samma med alkohol.. Det är bara jag som kan hålla mig nykter.. Inte mina barn, eller vänner, ingen mer än jag själv! Jag ska köpa mig ett hus. Varit och tittat på 2 stycken, men dom var inte rätt. Jag har lånelöfte på banken, folk omkring mig som stöttar och förstår. Arbetskamrater som också peppar. Ett skyddsnät jag skaffat mig för att må bra. Du verkar vetgirig och införstådd med mycket om a-missbruk. Använd kunskaperna till dig själv. medberoende? Det är vanligt bland anhöriga. Allt kanske inte stämmer men vissa saker. När du förstår dig själv så blir besluten lättare att ta.. Stor varm kram.. Skickar styrka till dig...

Bedrövadsambo

Jag tillhör dem som hade en "lycklig" separation, för 3,5 år sedan. Så lycklig att jag själv knappt tror att det är sant. Men där var varken våld eller alkohol inblandat. Och lätt var det givetvis inte ändå, det var en enorm sorg att både komma fram till beslutet och genomföra det. Men vi bestämde oss för att vi för barnens skull skulle fortsätta driva Familjeföretaget AB vidare, fast från två adresser. Våra barn har i allra högsta grad både en närvarande mamma och pappa, om än inte fysiskt varje dag. Men vi mår bättre idag, tillsammans var vi olyckliga. Med facit i hand skulle vi gjort det tidigare, men vi tvekade för barnens skull. Vi separerade när de var 14 och 16 år gamla. Äldsta dottern sa: "Du sa en gång mamma att alla människor har bra och dåliga sidor, och så länge fördelarna överväger så håller man ihop. Nu har nackdelarna vägt över för både dig och pappa. Ni är inte bra för varandra längre." Att just det fastnat i henne värmde mitt hjärta. Och jag hoppas hon påminns om det även i sina egna förhållanden.

lizzbet

Jag vet att det känns obegripligt, att han "väljer" att fortsätta dricka. Men SLÄPP det nu, helt. Du kan inte få honom att sluta. Kärleken han har till sina barn och till dig kommer inte heller få honom frisk, det funkar inte så. Alkoholism är ingen lätt sjukdom, hjärnforskare världen över har ju inte lyckats lösa problemet... Blanda inte päron och äpplen; alkoholism är en sjukdom, kärlek är ett tillstånd. Han har en livslång, komplicerad sjukdom som han kanske med hjälp periodvis kan hålla i schack. Oavsett, som det ser ut nu finns inga val för dig och din dotter, ni kan inte leva under samma tak!

Dis

Hittade din tråd och läste lite tillbaka. Du har verkligen gjort en imponerande resa. Det verkar inte ens vara svårt för dig att avstå från a? Märkligt ändå att det som för vissa verkar enkelt, är nästintill omöjligt för andra. Men det kokar väl helt och hållet ned till motivation, tänker jag.

Så spännande med nytt hus, ett helt nytt liv! Alla möjligheter öppna.

Många tecken på medberoende hos mig. Jag vet att det kommer att vara viktigt att jobba med mig själv framöver. Ska undersöka vilka möjligheter jag har, förutom privat psykologhjälp....blir fort dyrt.

Stor kram tillbaka!

Dis

Så trött ikväll. Solen lyser ute och här inne ligger jag med min blåtira. Går jag ut på terassen måste jag ha solglasögon för att grannarna inte ska se det. Blir väl en dag till hemma och så satsar jag på att den går att sminka över på torsdag.

Tänk om jag bara kunde somna och vakna upp och så var allt en dröm! För var dag som går glömmer jag lite av det som hände på lördagsnatten. Och det är inte bra. Sambon har inte sagt nåt om vad han ska ta sig för, men nämnde nu ikväll att han reser bort med jobbet några dagar nästa vecka. Sen är det bara en dryg vecka till semester. En semester som vi sett fram emot så länge (men om jag känner efter så vet jag också att semestern skulle inneburit rädsla och oro för hans drickande och kanske också några mindre trevliga incidenter).

Men nu först, helg. En väninna som jag haft ytterst lite kontakt med (mycket pga alla problem här hemma) bjöd mig plötsligt med till familjens lantställe. Skulle önskat att jag och dottern kunde följa med, hade varit så skönt att komma bort lite, men jag vill inte att hon och hennes man ska se mina blåmärken i ansiktet. Vet inte om jag vågar eller vill berätta så mycket. Känner mig som en sån idiot som stannat så länge.

Först vill jag bara säga att jag blir så varm i hjärtat när jag läser era inlägg, hur ni stödjer, växer och hjälper varandra.

Dis! Du går från klarhet till klarhet och det känns som att du håller på att samla på dig stryka nu. Visst är det svårt med separation speciellt när det är våld inblandat, och du är ingen idiot! Du är klok och ansvarstagande som tänker på din dotters och din hälsa, som du nu måste prioritera som nr 1.

Alla andra har skrivit så kloka saker så jag har egentligen bara några små saker jag vill lägga till:
* Kvinnofridslinjen kan du ringa till anonymt (020-50 50 50). Det kan vara skönt att få en första vägledning av personer som är insatt i just våldsproblematiken.
* En fråga, vad skulle hända om du släppte fasaden och faktiskt åkte iväg till dina vänner med dottern till lantstället i helgen? Vad är det värsta som kan hända? (Att jag frågar efter det värsta är för att om det ökar risken för våld igen så behöver man tänka på säkerheten först.) Och vad är det bästa som skulle kunna hända? Att bryta isoleringen är ett stort, viktigt steg. När man inte är ensam längre i en sådan här svår situation blir allt lite lättare.
* Ett tips som många andra har funnit värdefullt är också att man gömmer en laddad mobiltelefon på toaletten. Så om det uppstår en våldsam situation kan du låsa in dig och dottern på toaletten och ringa polisen.

Kom ihåg; Du är värdefull!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigforumet

Dis

För dina ord.

Tja, det bästa som skulle kunna hända är ju att jag får stöd och någon mer som vet exakt vad som pågår. En extra trygghet.

Det värsta å andra sidan, hade varit om sambon fick veta att jag berättat hela historien för min vän och hennes man. Kanske han hade blivit rasande och vem vet vad han hade gjort? Jag tror egentligen inte det (såvida han är nykter) men jag trodde å andra sidan aldrig att jag skulle ligga här med ett blått öga heller. Känner att jag måste ta det lite försiktigt vad gäller vad jag ska dela med andra. Min sambo är extremt negativ till att dela saker om våra relationsproblem och hans a-problem med andra. Pratar om att bränna broar och att hans anseende blir skadat. Ja, tro fan det....

Har avtalat att äta middag med en annan väninna på fredag. Hon vet att vi har det svårt men ingenting om varför. Vill gärna anförtro mig åt henne, men sambon kommer ju att bli galen. Har inte berättat för honom att jag ska träffa henne ens, men det måste jag ju. Är så viktigt för mig att få lätta på mitt hjärta, men vill inte heller att mina vänner ska vara oroliga för mig.

InteMera

Du skulle för din egen skull behöva ha ens en vän som vet vad du går igenom, för att du ens med en person ska kunna vara ärlig och kanske den vännen kan vara ett stöd och en tillflyktsort om läget skulle bli akut igen? Välj någon som inte pratar med din sambo i vanliga fall heller, nån som kanske till och med inte gillar honom så du kan vara säker på att han inte vet om vad ni pratat? Var tydlig till den du väljer att anförtro dig åt att du absolut inte vill att han vet du berättat för att du är rädd det kan leda till värre saker. Tror säkert en god vän förstår det och respekterar att hålla er diskussion för sig själv. Men du behöver avlastning för att inte hjärnan ska koka över av alla tankar! Om du nu inte skulle hitta någon vän så använd forumet här och ös ur dig allt, vi är många här som stöttar så gott vi kan för vi vet och förstår exakt vad du lever med!

Jag har också väldigt få personer omkring mig som vet hela sanningen om oss, andra har jag bara berättat bitar av till som att han dricker men att han förut varit våldsam vet inte alla. Man kan välja att berätta saker i bitar och se hur motparten tar det, jag har också mötts av tomma blickar och bytta samtalsämnen med vissa bara man ens nämnt nåt om alkoholproblem så man får försöka hitta de personerna man verkligen vågar lita på. Ibland kan man hitta ödesvänner bland personer man inte skulle trott man har nåt gemensamt med alls!

Dis

Idag har vi pratat en del. Jag förstår att det inte har riktigt gått upp för honom att jag faktiskt har fått nog och inte vill längre. Tills idag. Idag förstod han. En blandning av ilska och självömkan som nog mest bara var sorg. Sorg över att återigen misslyckas. Han hade fått för sig/hoppats att jag som vanligt skulle ge efter och att vi skulle finna varandra igen. Jag hade ändå sagt till honom att kanske kanske, om han kan bevisa att han kan hålla sig nykter och är motiverad till att leva ett nytt liv, så kan det finnas en möjlighet till att hitta tillbaka till varandra. Mer än så kan jag inte ge av mig själv. Jag har redan gett för mycket. Men det var inte tillräckligt för honom. I hans världr är det lika med att det är slut. Och det är väl egentligen det det är, men jag vågar inte säga det högt. Så förkrossad av att tänka på hur det kunde ha varit. En lycklig kärnfamilj. Men det var ju inte så det såg ut, bara i mina drömmar!

Så efter att han hämtat på förskolan packade han sin väska och drog. Jag vet inte var, han har inte många att gå till, så antingen är han väl hos sin mamma som bor en timme bort, eller så är han på hotell. Svarar inte på sms, men ok, det ska han slippa att tänka på idag.

Är helt utsliten. Dottern somnade fort ikväll som tur var och själv ska jag också lägga mig tror jag.

Bedrövadsambo

Det är otroligt sorgligt, men det är det enda rätta. Och du verkar trygg i ditt beslut. Otroligt bra gjort! Sitt nu still i båten och försök att landa. Åk iväg med din dotter över midsommar och försök att pausa från alltihop några dagar. Skratta och ha kul ihop med andra är vad du behöver nu. Styrkekram ❤️

InteMera

Oj vännen vad jag lider med dig. Förstår om du är helt slut idag! Bra om han fattat du menar allvar, att han förstår han inte kan köra på som vanligt och du bara fortsätter vika dig hur han än betett sig. Han har passerat ett allvarligt stadium när han gett sig på dig, och det ska du inte glömma oavsett hur illa det ändå känns att ni nu tvingas bryta upp. Om han kan bevisa han kan ändra sina dryckesvanor och verkligen förstå vad han gjort dig kanske ni senare kan ha en framtid ihop på lika vilkor för båda, men nu har du som du själv säger redan gett för mycket av dig och det är inte hållbart.

Sänder dig mycket styrka!

Dis

Vaknade ensam i sängen i morse och tänkte först att allt bara var en ond dröm. Han ringde mig i morse och sa att han var hos sin mamma och skulle bli kvar där idag, kanske tills imorgon. Senare började han skicka meddelanden där han skrev att han älskar mig över allt, vill göra allt för att det ska bli bra, etc etc. Då ringde jag honom igen. Så otroligt svårt! Men sa att jag inte vill att vi ska leva tillsammans just nu, han måste hitta ett ställe där han kan bo och BEVISA över tid att han klarar att avstå från alkohol som han nu säger att han ska. Det enklaste hade såklart för mig varit att förlåta honom och låta honom komma hem, och så kunde allt bli bra igen. I alla fall ett litet tag. Kanske han hade börjat dricka igen, kanske inte? Omöjligt att veta säkert, men oddsen är inte direkt i hans favör om man säger så. Tråkigt nog! Ingen skulle önskat högre än jag att han faktiskt kunde ta sig samman och sluta dricka.

Gjorde det klart för honom att han ansvarar för sig och jag ansvarar för mig. Verkade som att det gick in denna gången. För stunden i alla fall.

MEN DET GÖR SÅ ONT! Tror att detta kommer bli den värsta sommaren i mitt liv. Separerade från ett ex en försommar för många år sen. Vi bodde ihop men hade inga barn. Så enkelt allt var! In med mina saker i en andrahands lägenhet i stan och så ut på nya äventyr. En sommarflirt vid Medelhavet, många festnätter med vännerna och hela livet låg fortfarande framför mig. Alla möjligheter. Nu ser jag bara en lång uppförsbacke.

Bedrövadsambo

Det blir bättre. Lite bättre dag för dag. Tar du tillbaka honom nu är du tillbaka på ruta ett igen. Håll fast vid ditt beslut. Styrkekram ❤️

InteMera

Varje uppförsbacke slutar i en nerförsbacke, oavsett hur jobbigt det känns mitt upp i uppförsbacken! Det kommer kännas bättre efter ett tag, ha tillit till att detta är början på nåt bättre!

deppdrickare

Hade jag varit dig i denna tragiska situation så hade jag som ovanstående säger, flyttat därifrån med ditt barn omgående. Ring polis eller liknande, du kan inte fortsätta leva med denna man som det är just nu. Han behöver hjälp, mer hjälp än vad du kan erbjuda. Att bli nykterist kan vara skitjobbigt för honom men när han är såpass psykiskt instabil så behöver han läggas in eller liknande för avvänjning.

det är det svåraste jag gjort i mitt liv. Har ju som alla som dricker för mycket försökt att minska, byta sorter, bara på helger osv. Alltid fallit tillbaka och sakta men säkert en ökad konsumtion. Min motivation var framtiden för mig själv. Ville jag sluta som ett fyllo som blev sjukare och gick längre och längre ner i missbruk. Jag har läst om missbruk sedan jag var liten. Pga många släktingar har varit a-missbrukare och dött i det så småningom. Flera var runt 30-års ålder... Ju mer man vet om sig själv och missbruket desto bättre kan man hantera svårigheter. Tänker på din sambo Dis. Han har alltså sumpat 2 förhållanden tidigare? Vad är oddsen för att han ska lyckas nu? Vill man inte sluta själv så finns ingen hjälp att få. Ingen kan tvinga någon annan att sluta med någonting. Det kan gälla droger, mat, träning, spel.. Det är bara personen själv som kan det. Nu har du chansen. Förstår att drömmen om den fina familjen gick i kras. Det är så för oss alla som bryter förhållandet när partnern väljer flaskan. Läk dig själv och dottern. Det finns ett bättre liv för oss som vill ha det. Inga gräl på grund av alkohol, inga fyllegrejor som någon ångrar, ett lugnt och fint liv som alla barn borde få växa upp i. Styrka och energi till dig.. Kram <3

Dis

De sista dagarna har minst sagt varit en bergochdalbana. Igår eftermiddag ringde sambon och jag märkte med en gång att nåt var fel (dvs han full). Då insåg jag hur sjuk han faktiskt är, på riktigt. Började febrilskt leta lägenhet men kom till slut till insikten att nej, varför ska jag och min dotter behöva flytta från vårt hem när det är han som borde flytta? Skickade ett meddelande i morse och skrev att han hade två alternativ: 1. Flytta till en egen lägenhet 2. Flytta in på behandlingshem.

Han valde nr 2. På tisdag ska han starta ett femveckorsprogram med mål om att bli frisk.

Nu är han hemma igen. Åker som sagt dit på tisdag. Jag ber till Gud att han inte hinner ändra sig tills dess.

InteMera

Det låter bra om han vill gå behandling! Men var på din vakt tills tisdag, så han inte ska "ta avsked av vännen alkohol" och drar en ordentlig fylla innan dess med de risker det kan innebära, om han på fyllan får för sig att du tvingar honom till behandling eller skyller allt på dig på nåt sätt. Hoppas han menar allvar och på riktigt vill ha en ändring!