De dryga två åren som vi känt varann har varit så mycket fram och tillbaka, så många gånger. Jag var en förälskad idiot som blev gravid nästan med en gång när vi möttes, och i mitt förälskelserus såg jag inte det som borde varit så tydligt - han är alkoholist. Nu har vi en undebar liten dotter som är helt fantastisk på alla sätt och vis, men jag är så olycklig.

Min sambo dricker sig inte full mer än en gång i veckan, som regel på fredag eller lördag, men det är få dagar som han inte dricker något alls. En vanlig vardagskväll blir det i vart fall ett par öl och på helgen vin och öl. Han ljuger om hur mycket han druckit, han har gömt tomflaskor för mig, han har kissat i sängen när han varit full. Han går inte att lita på; en sväng för att möta ett par kompisar för en öl innan middagen resulterar i att han kom hem dyngrak, etc etc. Han har gjort många saker som är mycket värre också.

Men alltid dagen efter är han ångerfull, ska ta tag i sina problem, vet att han är alkoholist, vet att han borde sluta dricka helt. Men det händer aldrig något. Nu har det gått så långt att min tolerans för honom har blivit närmast icke-existerande. Jag är sur och ofta på dåligt humör, och då är det ju såklart jag som får skulden när det blir dålig stämning hemma. Känner mig deprimerad och orkar inte hålla kontakten med vänner. Ingen i min familj eller mina vänner vet hur vi har det hemma. Men det som oroar mig mest är självklart vår dotter. Jag är själv uppvuxen med en pappa som var (är) alkoholist, och kunde aldrig i min vildaste fantasi ana att jag skulle få barn med en sådan man. Men det har jag ju, och innerst inne önskar jag inget annat än att vi ska kunna leva tillsammans som en lycklig familj. Men ju längre tiden går desto mer börjar jag inse att det nog inte kommer att bli så. Den enda gången jag och min sambo kan ha en konstruktiv dialog runt hans problem är typiskt dagen efter att han varit full. Men när vardagen kommer och han borde ta tag i det och gå till AA/läkaren/kontakta behandlingshem, sluter han sig som en mussla, vill inte prata och anklagar mig för att skapa dålig stämning och bråk när jag försöker ta upp problemet.

Jag inser innerst inne att jag måste gå. Men klarar inte av tanken på att jag ska leva ensam med min dotter och att hon ska växa upp i ett skilsmässohem. Mår dåligt också när jag tänker på att hon ska behöva vara ensam med honom varannan vecka/helg eller vad det nu blir. När jag är hos henne hela tiden så vet jag ju att hon är trygg och att jag är där för henne, oavsett om han är full eller ej. Det ekonomiska är också en del i det hela, tragiskt nog. Har en bra utbildning och tjänar hyfsat, men bor i en huvudstad där bostadspriserna är alltför höga. Dessutom har jag ingen familj i närheten, så ingen som kan avlasta eller hjälpa till i vardagen.

Just nu känns allt så hopplöst. Hur ska jag tänka och vad ska jag göra för att förbättra min situation?

InteMera

Hur går det för dig Dis, hoppas det varit lugnt hemma? Är det behandlingshem imorgon ännu som gäller? Skriv gärna några rader om du orkar och hinner, så vi vet du är okej!

Dis

Helgen har varit ganska lugn. Ingen alkohol, men jag har märkt hur han är orolig i kroppen och vi har båda varit lite nedstämda. Han är orolig för hur det kommer vara, ledsen över att gå miste om vår semester, och inte minst tänker han på hur det ska bli att säga farväl till sin genom alla år så goda vän alkohol.

Men jag är övertygad om att detta är det absolut bästa som kunde hända. Han har ringt både sin mamma och sitt ex (mamman till äldsta dottern) och berättat om sitt beslut och dottern fick veta det idag. Alla tycker såklart att det är ett fantastiskt beslut. Min mamma var också väldigt stöttande. Hade inte berättat om sambons alkoholproblem tidigare för henne, men såklart hade hon redan förstått det. Hon om någon borde ju märka, som själv levt med en missbrukare i många år (pappa). Känns så skönt att äntligen kunna prata om det med andra, har hållit detta så länge inom mig! Har fått ok från sambon på att berätta för några gemensamma vänner som vet om hand problem. Det är nästan så att jag vill ropa ut det från hustaken för alla att höra - nja, inte riktigt, men ni fattar kanske. ?

Just nu är jag full av förhoppningar, samtidigt som jag skulle önska att jag hade noll förhoppningar. Går detta åt skogen blir falllet ner extra hårt tror jag, för oss båda.

Visst blir det en tuff sommar, ska resa en del ensam med lillan, men vi klarar oss - det vet jag!

Bedrövadsambo

... som min chef brukar säga "nu är skiten i fläkten". Lika bra att fördela ut det unkna illaluktande på många, då blir det lättare för varje individ. Underbart för dig att ha någon att prata med! Och otroligt bra att han vill ta den här chansen att få ordning på sitt beroende. Och du - allt går som det går och blir som det blir, oavsett hur mkt du oroar dig och grubblar över det. Försök släppa det. Kram ❤️

InteMera

Vad roligt att höra ni nu kan prata med dem omkring er, så mycket lättare för dig att få hjälp och stöd framöver oavsett hur det blir! Att han pratar med andra är också ett tecken på att han inser problemet och förstår att han behöver uppbackning, att det är bättre med stöd än att de närmaste inget vet. Jag hoppas så för din skull att det går bra, men säkert en sund inställning att vara lite skeptisk ifall det kommer hinder på vägen.

Att du klarar dig själv med barnet har jag inga tvivel om ❤️

Dis

Och kommer nog inte andas ut innan jag vet att han är på plats inne i de djupa skogarna. Han har ett möte på jobb nu på förmiddagen och så bär det av. Han var på otroligt dåligt humör i går kväll, stressad och spänd. Tyckte att jag tjatade om saker mest hela kvällen. Idag var han lugnare. Håller alla tummar och tår för att han kommer iväg och också stannar där. Oroar mig nog lite för att han ska tycka att hela upplägget är skit och avbryta. Men ska verkligen försöka att inte tänka på det, det är ju oavsett utanför min kontroll.

Tack alla för ert stöd, det betyder massor! ?

InteMera

Hoppas han kommit iväg och att du kan andas lite lättare för en stund! Hoppas han var mogen att fullfölja behandlingen och stannar hela tiden!

Dis

Det gick inte bra. Han åkte upp igår eftermiddag, var där en timme, fick panik och åkte hem. Och jag fattar att han inte ville vara där. Det var han och ett gäng med missbrukare som var betydligt mer illa däran än han. De satt tydligen mestparten av tiden runt ett bord och rökte och drack kaffe. Han hade hoppats på nåt helt annat, aktiviteter och andra personer med liknande bakgrund och liv som han själv. Dessutom verkade hela behandlingsupplägget väldigt oseriöst. Inga professionella behandlare, bara före detta missbrukare, och en stor del av tiden gick åt till att köra runt på olika AA-möten. Fattar inget, det kan man ju göra själv utan att det kostar pengar?! Otroligt oseriöst, men också dålig research av min sambo att bestämma sig för ett upplägg han visst lite om.

Nu ser han på alternativ. Jag å min sida, sitter här på jobbet med en panikkänsla i bröstet, nej, i hela kroppen! Hur ska detta gå? Jag behöver ro och stillhet, jag behöver veta att han får behandling och är omhändertagen. Jag önskar inte ha semester tillsammans med honom. Jag vill lugn!

Klarar inte att fokusera på jobb. Orkar inte ta telefonen när vänner ringer. Orkar inte träna. Vill inte lämna vår dotter ensam med honom. Kan inte lita på honom!

Hur kunde han bilda sig en så klar uppfattning på en timme? Så bra att du börjat prata med människor omkring dig. Du ska inte vara med honom i detta läge! / mt

Dis

Hej Mulletant! Ja, det kan man fråga sig. Igår kväll ringde han till behandlingshemmet och pratade länge med dem (medan jag lyssande). Så han känner att det upplägget inte passar alls för honom. Tror verkligen att han åkte dit med rätt inställning och hade för avsikt att starta en behandling så tror egentligen inte att han hade planerat att sticka så fort.

Dis

Kan inte begära att han ska tillbaka dit heller. Jag håller med honom om att upplägget verkar undermåligt och med tanke på att det kostar MYCKET pengar så bör det vara top notch. Han ringer just nu runt till anda kliniker för att hitta ett alternativ.

InteMera

Oj nej! Bara han inte ger upp nu och tycker att "jaha det fanns ingen hjälp som passar så lika bra att köra på som innan". Alltid kommer det finnas såna som är värre däran tror jag, oavsett vart han kommer.

Kan du åka nånstans själv med dottern när det blir semester? Ni borde nog inte vistas under samma tak på ett tag!

Ellan

Hej,
Förstår att du sitter i en fruktansvärd sits. Att stå bredvid någon i detta går säkert inte att föreställa sig. Jag gjorde en familjevecka när jag var i behandling och det var helt fantastiskt. Jag måste få fråga om det var ett privat hem han var på. För när jag läste din beskrivning så stämmer faktiskt en hel del in med rökare, kaffedrickare, AA-möten och fd missbrukare som behandlare. Dock var det så mycket, mycket mer bakom detta. Det är alltid någon som är sjukare men det är en del av problematiken i detta. Vi letar efter likheter istället för olikheter. Jag håller tummarna för att han ska ge det en rejäl chans så att du får det andrum du behöver.
Kram
Ellan

Bedrövadsambo

Trodde han att det skulle vara som på tv? Vad heter den där kändisdoktorn som rehabar kändisar? Jag tycker också att han bildade sig en uppfattning för fort, utifrån sina fördomar. Och du har inte själv sett det, bara hört hans "sanning". Låter som svepskäl i mina öron. Det tillhör ju konceptet att man ogillar det inledningsvis, det är ju en del av tillfrisknandet. Gissningsvis hittar han inget ställe som duger i hans ögon. Kan du och dottern flytta hem till din mamma?

Ellan

Samma inlägg lades upp två gånger...

Passar på att skicka en Styrkekram till dig!❤️

Dis

Ja, jag tror nästan att han trodde att det skulle vara som på TV! Som ett spa-uppehåll med träning, massage och psykologsamtal dagarna i ända. Hehe, inte riktigt så kanske, men detta stället var nog ungefär så långt från det som man kan komma, även om det är ett privat behandlingshem.

Idag har han varit i kontakt med en annan klinik som också erbjuder poliklinisk behandling och har ett möte där på måndag för att se om det är en bättre lösning. Och as we speak är han faktiskt på ett AA-möte! Första någonsin. Spännande att se vad han säger när han kommer hem.

Tack igen till alla för ert stöd! ?

Dis

Idag är en bättre dag än igår. Han kom hem igår kväll och tyckte att AA-mötet hade varit SÅ bra. Jag kan nästan inte tro det. Han hade till och med stått fram som alkoholist i gruppen och berättat sin historia.Jag måste säga att jag faktiskt är imponerad. Han har aldirg tidigare visat någon vilja eller önskan om att ta tag i sina problem tidigare.

Så nu kan jag andas igen. Vi tar en dag i taget.

InteMera

Det låter som en bra början! AA kan säkert ge honom insikter han behöver. Skönt om det känns lite bättre för dig nu, hoppas vägen framåt fortsätter på ett bra sätt!