känner så mycket just nu.. ilska, besvikelse, ledsamhet, skam...

Mina föräldrar har alltid haft ett litet annorlunda beteende mot alkohol än andra föräldrar tack vara min pappas jobb.. eftersom han varit borta mycket och många helger så har ibland helgerna fått vara mitt i veckan då vi har myst hela familjen och man noterat att en öl har druckits och ett glas vin till maten var inget ovanligt..

Däremot har man redan som liten förstått att min far inte kan dricka så mycket.. efter 5-6 öl så somnar han och man har hört vår mor skälla på honom varje gång.. särskilt om de varit på fest för mamma som tål mycket mer vill ju inte behöva lämna festen för att pappa inte tål så mycket plus att hon skäms..

Nu när vi blivit äldre så har jag särskilt reagerat på alkoholen mest att de varit varje helg och för mig har de varit en varnings signal.. men eftersom jag själv dricker sällan eller typ aldrig så har folk runt om mig tyckt jag varit för känslig så jag har backat..

men på senaste tiden så har min syster som fortfarande bor hemma vänt sig till oss och klagat på hur mycket de dricker och vi beslutade oss för att hon skulle skriva upp hur många dagar de dricker och hur mycket.. första omgången drack de 8 av 9 dagar.. pappa sina 5-6 öl och mamma dricker minst en flaska vin och ibland 2.. sen kom de ytterligare en period då de drack 8 dagar i rad så då kände vi att vi måste säga något,och har planerat inför en intervention som ska ta plats imorgon..

mina systrar är mer arga och mer likgiltiga medans jag är arg men väldigt ledsen.. jag har gråtit nästan varje kväll över detta..

har så mycket hat på grund av min mammas beteende då alkoholen gjort henne väldigt egoistisk och bitter och jag själv är en väldigt positiv person eller försöker vända de mesta till de.. har alltid funnit som stöd till henne då hon haft mycket smärta och problem med sin sjukdomsbild som hon har och har försökt hjälpt och stöttat när vår far varit borta och jag har fått tagit stort ansvar när vi var mindre..

men nu när man själv är äldre och själv fått barn och behöver tröst och stöd i motgångar så finns inte stödet där.. samtalen bollas alltid tillbaka till henne och hur hon mår.. hon frågar aldrig hur man mår eller egentligen bryr sig när man berättar utan hon sitter och funderar på de hon ska säga.. detta har gjort mig så arg,ledsen och besviken och min stubin som är gigantisk lång börjar ta slut och jag känner mig som en dynamit tunna redo att explodera..

är så rädd att jag kommer göra de imorgon, att allt som man svalt och inte sagt kommer komma till ytan imorn..

för 2 veckor sedan opererades min son och mina föräldrar skulle vara barnvakt åt min dotter och de vet att jag inte vill att man dricker i mina barns närvaro och att de alltid ska vara en nykter så om något händer så kan man skjutsa barnen till sjukhuset.. fick sms dagen innan operationen att min pappa hade öppnat en öl och min syster hade pointerat om vad jag tycker om detta och sedan dracks de inget mer.. men dagen därpå så hade de visat sig att båda druckit och min syster hade skällt på dem och frågat vad de skulle göra om något hände... fick till svar att hon var ju hemma.. eller att de i så fall skulle ringa ambulans..

som tur var berättade min syster detta när jag kom hem för jag blev skogstokig.. de kändes som de pissade på mig och mina känslor.. att dricka medan de har hand om ett av de dyrbaraste jag har och inte ge mig den respekten att inte dricka (detta var en sönd-mån)gjorde mig så arg och ledsen så nu vill jag inte ens att de får ha mina barn något mer då jag inte litar på dem..

men min mamma har inte bett om ursäkt eller på något sätt tagit upp detta med mig då hon borde veta att min syster nämnt något. är rädd att jag kommer bli så arg imorgon..

vet inte vad jag vill komma med allt detta.... var bara skönt att få dela med sig då jag inte ens kan prata med min bästa vän på grund av skammen eller att de ska börja gå rykten..

men hur kan man göra för att inte låta ilskan ta överhanden imorgon då min kropp skriker av viljan att vilja säga hur jag känner att berätta hur illa hon gjort mig och bara tömma allt de där man hållt inne... för att man själv ska må bättre.. för just nu känner jag mig egoistisk då jag mått dåligt en längre tid på grund av förlossnings depression och sedan har de varit massa annat jobbigt så detta blev lixom spiken i kistan känslomässigt.. så jag vill göra vad som krävs för att jag ska må bra.. och de kommer på andra plats..

gör jag helt fel??

få se om någon ens orkar läsa igenom detta osammanhängande texten..

uppgiven_dotter

Oj, vad jag känner igen mig i din historia. Min pappa har inte samma problem men han bidrar konstant till mammas beroende. Nu väntar jag mitt första barn och är jätteroligt över hur det ska bli. Funderar också på att konfrontera dem båda. Jag har gjort det tidigare men bara när hon varit full... Känns som jag borde ställa ett ultimatum men jag vet inte... Mamma behöver också psykologhjälp men hur kan jag hjälpa henne dit? Känner igen mig så i hjälplösheten, hur gör man?

SuzyQ

MIn man är alkoholist och det har blivit så sista halvåret, före det var han "bara" överkonsumerande vilket också innebar att jag druckit för mycket och för ofta. Medberoende. För att inte ha ska dricka fööör mycket så dricker jag också och så blir det bråk. Alltid bråk om hans drickande och så blir jag också full för jag står inte ut att se honom full. Det är ett hopplöst liv.
Jag vill gärna ta mig ett glas vin till maten och det räcker för mig men är han med och dricker så går det minst en flaska och gärna en eller två till. Det är jättesvårt att sätta gränser och hålla dem. Nu har min man ett återfall och ligger utslagen på soffan. Men han kommer att fortsätta gå på AA-möten och blir nykter. Jag måste dra ner nästan helt också för jag vill ju inte locka honom men det är trist för jag vill ta mig ett glas när jag vill. KÄnner att han förstör mitt liv. Och jag vet ju hur mycket bråk mina barn fått lyssna på och min yngsta, 17 år, har sagt att hon vet hur han dricker och nästan tvingar mig att ta något också. Vet inte hur mycket skada hon tagit men sonen som är 19 dricker nästan aldrig och han verkar trygg. När mina barnbarn kommer så blir det absolut inget drickande. Det sätter jag helt stopp för. Hur går det nu för dig TIngeling82? Håller hon sig nykter din mamma?
Tycker självklart att du ska säga till henne från hjärtat hur hon sårat och gjort dig illa men på ett lugnt sätt. Det har ju redan hänt och inget går att göra åt det. Kram på dig

contoleila

jag är 9 är och är ganska liten men aja min mamma är alltid full jag blir så arg på henne vil inte ha hon som mamma min pappa dricker inte som hon vill bara dö jag gråter alltid hella kvällen kunde inte sova och min mamma brukar också slå mig ibland.jag brukar leta efter hons vin ibland så brukar hon svära till mig fulaord jag blir rädd ibland så brukar jag säga till min pappa att jag vill flyta till honom han tycker inte heller om hon hattar mitt liv min store bror är 19år han brukar också bli arg på min mamma som jag....

Li-Lo

Modigt av dig att berätta hur du har det. Och bra att du pratar med din bror och pappa om vad som sker. Det är inte alla barn som vågar berätta om att deras förälder dricker alkohol eller beter sig skrämmande. Bra!

Jag undrar om du har möjlighet att även prata med någon annan vuxen i din närhet. kanske en lärare eller skolkurator. Vad säger du om det?

Berätta gärna mer om det känns bra för dig.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vill ha hjälp

Jag är en 13 årig tjej som verkligen inte står ut längre!!! Min mamma har druckit hela mitt liv och jag har alltid känt att jag får vara mamma till henne, jag har inte sagt till någon för jag skäms. Min pappa och bror vet såklart det men min pappa är borta ganska mycket och min bror typ flyr från problemet. Hon har blivit inlagd en gång och var nykter i några månader tills hon började igen. Det känns som hon inte bryr sig och det känns som ett väldigt stort ansvar för mig även fast hon är vuxen, hon ramlar, säger elaka (konstiga) saker till mig och jag står inte ut!!! Jag vill prata med någon som har samma problem som mig så snälla hör av er!!

Bedrövadsambo

Du måste prata med din pappa. Om han inte lyssnar - har du någon annan vuxen du har förtroende för? Lärare, fritidsledare, kompis förälder, mor/farföräldrar? Så ska du inte behöva leva, men tyvärr är du nog långt ifrån ensam om att göra det. Vet att det finns en förening för barn och ungdomar med missbrukande föräldrar. Ska googla, återkommer.

Vill ha hjälp

Sjukt snällt! Det känns som att man är ensam om det men det är för att man skäms så mycket, hon ber om förlåtelse och säger att det aldrig ska hända igen men det bara upprepar sig gång på gång hela tiden... orkar bara inte med sviket som sker när hon börjar dricka... <3

Bedrövadsambo

Skit också att det är semester och sommarlov, då funkar ingenting i det här landet normalt. Men du behöver en vuxen som hjälper dig med detta! Fundera på vem du kan lita på. Du ska inte behöva dra det här lasset helt själv! Fortsätt skriv här. Att skriva fungerar som en slags självterapi. Man tvingas formulera vad man tänker och känner. Min pappa drack hela min uppväxt, min mamma i perioder. Jag vet precis hur du känner tyvärr. Sommarlov och ledighet är en plåga! Jag var ensambarn dessutom, men du verkar ju inte ha något stöd från din bror. Några tips har jag tills du får hjälp - bli inte mamma åt din mamma. Sluta mörka och städa undan spåren, låt henne stå för sitt eget missbruk och misär. Isolera dig från henne så mycket du kan, och lyssna inte på hennes gnäll när hon tagit på sig offerkoftan. Sköt skolan så gott du kan. Och lyssna på Håkan Hellströms låt "Din tid kommer". Under många år hade jag ett mantra: "Bara jag blir stor så jag får leva mitt eget liv". Det höll mig över vattenytan. Styrkekram ❤️

Vill ha hjälp

Skolan blir som en liten flykt, min pappa stöttar mig så gott det går och han vet att jag är den som mår dåligast av det här. Det enda jag vill är att kunna ta hem vänner på kvällar, kunna ha en mysig kväll med familjen utan att det ska gå överstyr och det känns lixom inte som hon vill ta tag i det som pågår...

Bedrövadsambo

Du blir bara besviken varje gång det inte blir som du vill. Gå till dina kompisar iställlet. Och prata allvar med din pappa!

Om du kan åka till någon så gör det. Mormor, kusin eller vem som helst. Prata öppet om det med andra även om du skäms. Du måste få din mamma och pappa att det är NOG. Ge dom konsekvenser som svider rejält.

Bra att din pappa stöttar dig men han stöttar fel person. Han ska se till att din mamma söker hjälp om hon inte förstår själv.
Det är INTE du som ska ta på dig det. Det är INTE ditt ansvar. Om din mamma trillar och slår sig, så är det hennes val. Låt henne slå sig då.....Hon är vuxen och måste ta sitt eget ansvar, för sitt eget liv.

Har du ingen annan vuxen du kan prata med? Var inte rädd att berätta.

Kram lilla vännen.

Jag vill tacka dig. Du hjälpte mig igår fast du inte vet om det. Jag är i din mammas situation (eller har varit) och igår hade lust att dricka, jag har inte druckit på 10 månader. Har en dotter hemma lite äldre än du. När jag läste ditt meddelande så fick jag en påminnelse om hur jag ska leva mitt liv. Och hur ni har det. Du hjälpte säkert fler.....

Skriv och berätta hur det går så ska vi hjälpa dig så gott det går

Kram

MM

PP

Jag har med druckit för mycket innan, och hade barn i din ålder. I och för sig har jag pratat med dom i efterhand, och de säger att dom inte märkte att jag drack så mycket. I ditt fall är det annorlunda. Är helt säkert på att din mamma och pappa inne vill att du ska ha det så här, men din mamma är sjuk i ett beroende, och jag tror din pappa inte vet vad han ska göra. Det är svårt att ha en förälder som dricker, och lika svårt för en förälder som har problem med spriten. Det är dina föräldrars ansvar att hantera detta, inte ditt. Att skämmas för hur du har det hemma leder säkert på att du bär oron och otryggheten själv. Att vara besviken på en av de du älskar mest, och som älskar dig, känns hopplöst. Men det är aldrig hopplöst och den som har blivit sjuk av att dricka för mycket kan bli frisk. Men det är bara den personen som kan ändra på det. Jag tror själv att du kan göra några saker som skulle kunna leda till att du kan må bättre. Tala o lugn och ro med din far. Säg åt honom att du inte mår bra, och att han hjälper dig, eller att du får hjälp av någon annan som kan/vet.
Det är inte farligt att öppna sig för någon utomstående, och det kommer kännas bättre, jag lovar! :-)
Kan vara någon i familjen, eller vem som helst du känner förtroende för. Kanske någon du kan tillbringa en tid hos?
Jag önskar dig och dina föräldrar att det blir en förändring.
Ta vara på dig!
//PP

Vill ha hjälp

Jag ska verkligen försöka men det känns hopplöst, speciellt nu när man har ledigt och hon kan göra "som hon vill". Det är så pinsamt att ha gäster när det känns som man måste hålla koll på henne som ett barn och ibland har man bara lust att rymma hemmifrån å slippa alla problemen... kram till alla som kommit med tips!!

Vad bra att du räcker ut handen och söker hjälp! Det behövs verkligen när man växer upp med en förälder med alkoholproblem.
Du har redan fått många bra svar, så du vet att du inte är ensam.
Jag vill bara lägga till att BRIS (Barnens rätt i samhället) också har telefon, chatt mm. där du kan söka hjälp anonymt. Kolla här: https://www.bris.se/for-barn-och-unga/just-nu/
Nu vet inte jag var du bor, men på vissa ställen i landet finns även Trygga barnen som där barn och unga som växer upp med en mamma eller pappa med beroendeproblem kan få hjälp och träffa andra ungdomar i liknande situation. Se här: http://www.tryggabarnen.org/ De har också en chatt där du kan få kontakt med dem.

Som de andra medlemmarna sagt, det är jättebra att prata med någon annan vuxen som du känner förtroende för. Om det inte fungerar att prata med pappa, kanske du har någon annan släkting, lärare, elevhälsa, fritidsledare eller liknande som du kan prata med?

Varma hälsningar och fortsätt gärna skriva här så vi får veta hur du mår!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Gunda

När jag var liten hade även jag en förälder som drack vet hur det känns att ha den där orosklumoen i magen, inte veta hur det var när jag kom hem från skolan inte kunna ta hem kompisa ja du vet.
Jag önskar för din skull att du hade någon vuxen runt dig som är trygg som du kan prata med, mormor/farmor mammas o pappas syskon någon kanske kurator som du kan ta hjälp från.
BRIS kanske att få stöd från.
Känner verkligen med er alla barn och unga vuxna här hoppas ni får stödet.
Jag tycker det är otroligt starkt att ni skrivit här, fortsätt göra det, det kan underlätta.
Kram

Vill ha hjälp

Idag pratade jag med min mamma, hon blev sådär att "Åhh vad jag är en dålig mamma, jag ska flytta osv" men det verkade som hon fick en tankeställare. Jag sa åt henne att det är aldrig fel att ta hjälp och att hon borde tänka efter för det är bara vi som får stå ut med det "värsta" om man säger så.. Det känns verkligen som om att prata ut om det känts bra, även fast jag inte känner någon av er här så känns det "bra" att det bara inte jag som är i den här situationen. Om jag ska vara ärlig skulle jag aldrig gjort det här utan er hjälp så jag hoppas att hon tänker om och börjar om på nytt.. jag fick dåligt samvete efter jag berättade för hon började gråta och allt sånt där men det kanske bara är att hon behöver tid. Tack så jätte mycket för alla råd, jag kommer fortsätta vara aktiv och skriva hur det går osv... kram till alla ❤️❤️❤️