känner så mycket just nu.. ilska, besvikelse, ledsamhet, skam...
Mina föräldrar har alltid haft ett litet annorlunda beteende mot alkohol än andra föräldrar tack vara min pappas jobb.. eftersom han varit borta mycket och många helger så har ibland helgerna fått vara mitt i veckan då vi har myst hela familjen och man noterat att en öl har druckits och ett glas vin till maten var inget ovanligt..
Däremot har man redan som liten förstått att min far inte kan dricka så mycket.. efter 5-6 öl så somnar han och man har hört vår mor skälla på honom varje gång.. särskilt om de varit på fest för mamma som tål mycket mer vill ju inte behöva lämna festen för att pappa inte tål så mycket plus att hon skäms..
Nu när vi blivit äldre så har jag särskilt reagerat på alkoholen mest att de varit varje helg och för mig har de varit en varnings signal.. men eftersom jag själv dricker sällan eller typ aldrig så har folk runt om mig tyckt jag varit för känslig så jag har backat..
men på senaste tiden så har min syster som fortfarande bor hemma vänt sig till oss och klagat på hur mycket de dricker och vi beslutade oss för att hon skulle skriva upp hur många dagar de dricker och hur mycket.. första omgången drack de 8 av 9 dagar.. pappa sina 5-6 öl och mamma dricker minst en flaska vin och ibland 2.. sen kom de ytterligare en period då de drack 8 dagar i rad så då kände vi att vi måste säga något,och har planerat inför en intervention som ska ta plats imorgon..
mina systrar är mer arga och mer likgiltiga medans jag är arg men väldigt ledsen.. jag har gråtit nästan varje kväll över detta..
har så mycket hat på grund av min mammas beteende då alkoholen gjort henne väldigt egoistisk och bitter och jag själv är en väldigt positiv person eller försöker vända de mesta till de.. har alltid funnit som stöd till henne då hon haft mycket smärta och problem med sin sjukdomsbild som hon har och har försökt hjälpt och stöttat när vår far varit borta och jag har fått tagit stort ansvar när vi var mindre..
men nu när man själv är äldre och själv fått barn och behöver tröst och stöd i motgångar så finns inte stödet där.. samtalen bollas alltid tillbaka till henne och hur hon mår.. hon frågar aldrig hur man mår eller egentligen bryr sig när man berättar utan hon sitter och funderar på de hon ska säga.. detta har gjort mig så arg,ledsen och besviken och min stubin som är gigantisk lång börjar ta slut och jag känner mig som en dynamit tunna redo att explodera..
är så rädd att jag kommer göra de imorgon, att allt som man svalt och inte sagt kommer komma till ytan imorn..
för 2 veckor sedan opererades min son och mina föräldrar skulle vara barnvakt åt min dotter och de vet att jag inte vill att man dricker i mina barns närvaro och att de alltid ska vara en nykter så om något händer så kan man skjutsa barnen till sjukhuset.. fick sms dagen innan operationen att min pappa hade öppnat en öl och min syster hade pointerat om vad jag tycker om detta och sedan dracks de inget mer.. men dagen därpå så hade de visat sig att båda druckit och min syster hade skällt på dem och frågat vad de skulle göra om något hände... fick till svar att hon var ju hemma.. eller att de i så fall skulle ringa ambulans..
som tur var berättade min syster detta när jag kom hem för jag blev skogstokig.. de kändes som de pissade på mig och mina känslor.. att dricka medan de har hand om ett av de dyrbaraste jag har och inte ge mig den respekten att inte dricka (detta var en sönd-mån)gjorde mig så arg och ledsen så nu vill jag inte ens att de får ha mina barn något mer då jag inte litar på dem..
men min mamma har inte bett om ursäkt eller på något sätt tagit upp detta med mig då hon borde veta att min syster nämnt något. är rädd att jag kommer bli så arg imorgon..
vet inte vad jag vill komma med allt detta.... var bara skönt att få dela med sig då jag inte ens kan prata med min bästa vän på grund av skammen eller att de ska börja gå rykten..
men hur kan man göra för att inte låta ilskan ta överhanden imorgon då min kropp skriker av viljan att vilja säga hur jag känner att berätta hur illa hon gjort mig och bara tömma allt de där man hållt inne... för att man själv ska må bättre.. för just nu känner jag mig egoistisk då jag mått dåligt en längre tid på grund av förlossnings depression och sedan har de varit massa annat jobbigt så detta blev lixom spiken i kistan känslomässigt.. så jag vill göra vad som krävs för att jag ska må bra.. och de kommer på andra plats..
gör jag helt fel??
få se om någon ens orkar läsa igenom detta osammanhängande texten..