Jag funderar ofta på en sak - när ska jag gråta ut efter allt som hänt? - jag har nu bott ensam sen mars. Det har inte varit helt lätt utan det har varit en känslomässig berg och dalbana. Men jag kan idag njuta av min ensamhet. Jag mår bättre för var dag. Nu har även fått kraft att tagit tag i min egen hälsa och gått ner 8 kg i vikt, jag känner mig gladare och jag känner mig trygg.
Jag känner mig faktiskt stolt för jag håller på att hitta tillbaka till den lugna och glada person jag faktiskt var innan livet som medberoende till en alkoholist, så himla skönt.
Men jag funderar varför jag aldrig gråter ut på riktigt – det kommer lite tårar av saknad ibland men jag har inte gråtit ut på riktigt - frågan är om jag någonsin kommer att göra det, jag har hört att det är viktigt för att gå vidare. Men jag misstänker att jag har gråtit så mycket de sista 10 åren att tårarna tog slut.
Ibland kan jag känna en oerhörd saknad efter vårt tidigare liv tillsammans och den familj vi en gång var. Men när jag träffar honom idag så är han inte längre samma person på insidan, den mannen jag älskade och saknar är som bortblåst. Nu ser jag bara en vilsen och förvirrad man som är slav under sitt eget missbruk och alkoholberoende - det är så jäkla tragiskt.